Resegänget stod och hängde på Tallinns tågstation, alla skulle ut till Paldiski. Men med krånglade tidtabeller och ett väder som lockade till att stanna inomhus, blev bara jag och min kusin Jonas kvar. En tog ut mycket kontanter på bankomaten och försvann snabbt iväg. Regnet öste ner och området där centralstationen ligger är nergånget och dåligt underhållet. På vägen till en kiosk på andra sidan trampade jag ner halva benet i en grop. Överallt lurade stora vattenpölar. Tiden slogs ihjäl på den lokala marknaden med att pruta på saker man inte behövde, samt argumentera med fulla ryssar. Till slut kom tåget in och färden mot kusten kunde påbörjas. 
Paldiski ligger 42 kilometer västerut från Tallinn och blev ett omtumlande möte med den gamla sovjetepoken. Idag är den halvt övergiven. Likformiga längor av hyreshus staplas brutalt mellan hav och björk. Husen står färglösa och förfaller vid nästan folktomma gator. Trakten bär på skandinaviskt påbrå och kallades av områdets svenskar för Rågerviken. Dagens stad tog form 1939 och blev det första området att ockuperas av Sovjet, men även det sista som Röda armén lämnade 1994. När ryssen kom satte de en tvångströja på Estland och beslöt att upprätta en flottbas i Paldiski. Platsen strategiska förtjänster hade upptäcks redan under Peter den stores dagar. Tsaren tog sig själv hit 1715 och planerade att bygga Rysslands största hamn här. Havet är isfritt året runt och läget klart lämpligt som en rysk försvarsutpost mot arvfienden Sverige. Men hamnbygget havererade, tsaren beslöt att satsa på en krigshamn utanför den nya huvudstaden Sankt Petersburg istället. Staden blev gångbar igen under sovjettiden. Paldiski blev som sagt en flottbas. Jättelika militärkaserner byggdes och orten fick stå som värd för delar av Sovjets kärnvapenbestyckade ubåtsflotta. Hemlighetsmakeriet ledde till att Paldiski ströks på alla kartor. Stadens estniska invånare utvisades. Sedan 1200-talet har det bott svenskar längs kusten och på öarna utanför Paldiski. Men alla flydde till Sverige i slutskedet av andra världskriget. Öarna kom att användas som bombmål. Därför förblev de obebodda fram till 2000-talet, när Estland rensade marken från blindgångare. Minnena från svensktiden är en del ortsnamn, samt gamla gravstenar. Idag har staden 4.000 invånare, av vilka 90 % talar ryska som första språk.
Hamnen är Paldiskis ryggrad och i princip stadens enda hopp. Härifrån går en färja till Kapellskär i Uppland, vilket jag nyttjade vid ett tillfälle på resa till Sankt Petersburg. Längs kajerna ligger det fullt med metallskrot och stora träupplag. Pengarna från transithandeln med Ryssland är ortens största inkomstkälla. Går man fem minuter från tågstationen, dyker övergivna och en gång i tiden topphemliga byggnader upp, som tillhörde militären. Den största kallas i folkmun för sarkofagen och syns på en av bilderna ovan. Tragikomiskt nog är det just denna miljö som på senare år gjort Paldiski berömt. Staden figurerar på hemsidor om chock-turism. I kontrast till allt det fula, makabra står kustlinjen. Bukten är vacker med branta klippor ut mot havet. Tågresan tog 75 minuter och avverkas av ett tåg som aldrig riktigt tycks få fart, som stannar så fort det dyker upp två hus eller en korsande grusväg. Trots plaststolar och gnisslande skjutdörrar en charmig resa. Det enda som störde vår resa var en rysk alkoholist, som till slut lämnade oss ifred, när vi låtsades att sova. Mötet med staden blev dock kort, en timme vandrade vi runt och hoppades att inte bli rånade. Sedan tillbaka med samma tåg till huvudstaden och nutiden. Nerfrusna och trötta begav vi oss till hotellet. På rummet låg min polare, mannen som hade gjort det stora kontantuttaget, nerbäddad och drickandes öl. Han hade haft en fantastisk eftermiddag och skrattade åt mig. Men vi fick i alla fall en intressant nutidshistorielektion. Vad kompisen hade gjort, förtäljer inte berättelsen.
Torsk på Tallinn - en liten film om ensamheten, svensk tv-film från 1999 av Killinggänget. Detta mästerverk är delvis inspelat härute. Filmen handlar om svenska män som söker kärleken i Estland. Inkvartering sker på ett hotell i Paldiski. Mest minnesvärda karaktärerna är dansbandsälskande Roland från Värmland, samt busschauffören Lasse-Kongo, en alkoholiserad man som pratar grötig roslagsdialekt. Inte att förglömma den sliskiga Janne Banan. Under alla resor över till Estland, har det nog aldrig inträffat, att jag inte har hört repliker från denna film. Ju senare kvällen lider på dessa båtar ju mer repliker ljuder från barerna. - Är det här spermabussen till Tallinn? Det blev alldeles tyst, då har vi kommit rätt/ Janne Banan - Det var roligt att sett Estland i alla fall. Det är ju som hemma, fast annorlunda/ Roland - Eeh, håll kääften/ Lasse-Kongo När folk sjunger karaoke händer det rätt ofta att de uppger sina namn efter dessa karaktärer från filmen. Alla skrattar, men esterna fattar så klart aldrig skämtet. Inomhusscenen, där männen får träffa kvinnorna, är inspelad på Folkets hus i Spånga. Jag och kusinen blev inte torsk på Paldiski. Mvh Fredrik http://www.paldiski.ee/
