En landsomfattande strejk bröt ut sommaren 1980 över hela Polen. Folket hade fått nog av allt sämre levnadsstandard och det politiska förtrycket.
Tidigt blev
Leninvarvet i
Gdansk centrum för upproren. De över 20.000 anställda på det största varvet i landet som var döpt efter kommunismens störste ikon vägrade att jobba.
Istället stannade männen kvar på sin arbetsplats och hindrade all verksamhet. Varvet var Polens stolthet, man kom att bygga över 1.000 fartyg här.
Att dessa söner till staten protesterade öppet, sved ohyggligt för pamparna nere i
Warszawa. Kraven var många, högre lön, bättre pensioner. Men det som var mest kontroversiellt, var viljan att få bilda en egen fackförening.
Förhandlingarna skulle ske direkt med regeringen och sändas på TV.
Strejkledaren
Lech Walesa blev
tio år senare Polens första demokratiskt valda president. Stödet från landsmännen var massivt, och sammanhållningen bland arbetarna var total.
Namnet på rörelsen blev Solidaritet.
Alla krav gick igenom till Sovjets stora fasa.
Avtalet skrevs under av
Lech Walesa iklädd en sliten kostym med en knapp av Polens nationalhelgon, den svarta Madonnan i kavajslaget.
Signeringen skedde med en gigantisk penna.
Det finns en bild av händelsen uppsatt på det idag nästan helt nerlagda varvet. På området finns flera foton på arbetarna, som ser tärda ut av hårt slit. På något sätt kändes det naturligt att dessa skulle krossa kommunismen.
Ideologin som skulle skydda dem, blev istället den som fängslade dem.
Demonstrationen blev sprickan i öst, som skulle få sitt crescendo, när Berlinmuren föll den 9 november 1989.
Det ryska ledarskiktet i Moskva var paralyserat. Vad ska man göra? De ville till varje pris undvika en invasion.
Av tidigare lärdomar med intågen i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, drog man att opinionen i världen förlorades och istället vann upprorsmakarna än mer sympati.
Men också skenet av trovärdighet med självständiga arbetarstater ifrågasattes. Den krassa verkligheten var dock att Sovjet var beroende av lån från USA för att hålla igång sin ekonomi.
Det fanns bara en väg att gå.
Press sattes på de inhemska ledarna som måste lösa situationen, året efter genomfördes en statskupp.
Tusentals medlemmar i Solidaritet fängslades. De flesta visste att detta var början på slutet för polska kommunistpartiet. Det var bara en tidsfråga när de skulle kapitulera.
Människorna var helt enkelt trötta på dem.
Många upplevde att det inte fanns så mycket mer att förlora. Att sitta i ett fängelse innanför murarna, eller utanför kvittade för polackerna.
Varvet sysselsätter numera knappt 2.000. De största fartygen byggs i andra länder. Idag är det dessutom
nerläggningshotat. Nere i centrala
Gdansk ligger det första skeppet som färdigställdes här efter andra världskriget.
Ett minne från en epok, som knappt finns längre. Fartyget heter
SS Soldek och sjösattes våren 1949.
På porten till varvsområdet finns en stor ikon uppsatt med den svarta Madonnan.
Bredvid står ett gigantiskt monument över de arbetare som sköts ihjäl i en strejk i Poznan 1970. Se bild ovan.
Ett museum och en permanent utställning på platsen är öppet för allmänheten.
En landsomfattande strejk bröt ut sommaren 1980 över hela Polen. Folket hade fått nog av allt sämre levnadsstandard och det politiska förtrycket. Tidigt blev Leninvarvet i Gdansk centrum för upproren. De över 20.000 anställda på det största varvet i landet som var döpt efter kommunismens störste ikon vägrade att jobba. Istället stannade männen kvar på sin arbetsplats och hindrade all verksamhet. Varvet var Polens stolthet, man kom att bygga över 1.000 fartyg här. Att dessa söner till staten protesterade öppet, sved ohyggligt för pamparna nere i Warszawa. Kraven var många, högre lön, bättre pensioner. Men det som var mest kontroversiellt, var viljan att få bilda en egen fackförening. Förhandlingarna skulle ske direkt med regeringen och sändas på TV. Strejkledaren Lech Walesa blev tio år senare Polens första demokratiskt valda president. Stödet från landsmännen var massivt, och sammanhållningen bland arbetarna var total. Namnet på rörelsen blev Solidaritet. Alla krav gick igenom till Sovjets stora fasa. Avtalet skrevs under av Lech Walesa iklädd en sliten kostym med en knapp av Polens nationalhelgon, den svarta Madonnan i kavajslaget. Signeringen skedde med en gigantisk penna. Det finns en bild av händelsen uppsatt på det idag nästan helt nerlagda varvet. På området finns flera foton på arbetarna, som ser tärda ut av hårt slit. På något sätt kändes det naturligt att dessa skulle krossa kommunismen. Ideologin som skulle skydda dem, blev istället den som fängslade dem. Demonstrationen blev sprickan i öst, som skulle få sitt crescendo, när Berlinmuren föll den 9 november 1989. 
Det ryska ledarskiktet i Moskva var paralyserat. Vad ska man göra? De ville till varje pris undvika en invasion. Av tidigare lärdomar med intågen i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, drog man att opinionen i världen förlorades och istället vann upprorsmakarna än mer sympati. Men också skenet av trovärdighet med självständiga arbetarstater ifrågasattes. Den krassa verkligheten var dock att Sovjet var beroende av lån från USA för att hålla igång sin ekonomi. Det fanns bara en väg att gå. Press sattes på de inhemska ledarna som måste lösa situationen, året efter genomfördes en statskupp. Tusentals medlemmar i Solidaritet fängslades. De flesta visste att detta var början på slutet för polska kommunistpartiet. Det var bara en tidsfråga när de skulle kapitulera. Människorna var helt enkelt trötta på dem. Många upplevde att det inte fanns så mycket mer att förlora. Att sitta i ett fängelse innanför murarna, eller utanför kvittade för polackerna.
Varvet sysselsätter numera knappt 2.000. De största fartygen byggs i andra länder. Idag är det dessutom nerläggningshotat. Nere i centrala Gdansk ligger det första skeppet som färdigställdes här efter andra världskriget. Ett minne från en epok, som knappt finns längre. Fartyget heter SS Soldek och sjösattes våren 1949. På porten till varvsområdet finns en stor ikon uppsatt med den svarta Madonnan. Bredvid står ett gigantiskt monument över de arbetare som sköts ihjäl i en strejk i Poznan 1970. Se bild ovan. Ett museum och en permanent utställning på platsen är öppet för allmänheten.
