Karl XI:s kyrka i Tallinn.

Karl XI (1655-1697) är Sveriges minst belästa monark, och hade troligtvis grava läs- och skrivsvårigheter. Idag skulle man säga att han led av dyslexi. Den enda boken som lästes regelbundet var bibeln.

Under kungens regeringstid rådde en sträng syn på kristendomen. Det brändes ett otal häxor på bål i Sverige och i provinserna på andra sidan Östersjön var det gamla gubbar som låg i riskzonen.

Folket var vidskepliga och trodde fortfarande på övernaturliga väsen som tomtar och troll. Trots att vi hade varit kristna i över 600 år. Faktum är att ingenstans i världen brändes det så många människor på bål som i det svenska riket.

Kyrkan hade total kontroll på människorna och det var kyrkotvång. Sverige var krigstrött och en fattig stormakt. Prästen i socknen hade nästan oinskränkt inflytande.

Till slut ingrep kungamakten och stoppade häxbränningen. Ingen får utmana statschefen om styret i landet. Kyrkan tillrättavisades.

Karl XI:s period kännetecknades också av att det för första gången på över 100 år uppkom en längre period av fred.

Efter det segerrika men kostnadskrävande skånska kriget 1675-79 kom freden till riket, och den stannade i över 20 år.

I Tallinn uppfördes en träkyrkan utanför den medeltida stadsmuren. Kyrkan döptes efter den regerande svenska kungen. Klockorna gjuts i Stockholm.

När ryssen attackerade staden 1705 brändes byggnaden ner. Alla hus utanför stadsmuren förstördes av de svenska försvararna. Men det hjälpte inte, Tallinn föll i alla fall.

På mitten av 1800-talet byggdes en ny, denna gång i sten, som är Tallinns största sakrala tempel.

Kyrkan heter fortfarande Karl XI:s kyrka och här ringer ännu en av de klockor som tillverkades i Stockholm.

Att jag sprang på den var en slump, trött efter att ha letat efter min senap som jag alltid köper i Estland, behövde kroppen en vilopaus.

Kyrkan var öppen och inne var det helt tomt. Ett perfekt ställe att återhämta sig en stund.

Nedan syns min underbart goda senap.

MvH Fredrik

www.tallinn.ee/

Bardomuseet i Tunis.

Ett besök i världens finaste museum med romerska mosaiker stod på agendan. Min guide var en pensionerad herre från Sousse. Gubben talade ett flertal språk och kunde i princip allt om Romarriket.

Han blev imponerad över hur mycket jag hade rest, själv hade guiden endast varit utomlands en gång och det på Malta. Under långa perioder i Tunisien fanns hårda valutarestriktioner, vilket hindrade vanligt folk från att resa.

Det var helt enkelt för dyrt.

Den äldre mannen tillbringade oftast sin semester i Douz. En stad som undertecknad har skrivit om tidigare.

Bardomuseet har flest romerska och bysantinska mosaiker i världen. Det mesta kommer från trakterna runt Kartago, som idag är en förort till Tunis. En gång i tiden utmanade staden Rom om Medelhavets herravälde.

Museet ligger inrymt i ett gammalt adelspalats.

När romarna i Italien föredrog att ha färgrika väggar, hade de afrikanska undersåtarna istället färgrika mosaiker på golven. Därför är dessa mosaiker de vackraste som kan uppbringas.

Africa Nova var ett av Roms mest välbärgade område, med en stor och rik koloni av romare. Alla tävlade i att ha den praktfullaste golvutsmyckningen.

Mosaikerna skildrar inte bara gudarnas värld utan många har även vardagliga motiv. Hela palatset är överfullt med dem, från golv till tak.

Ett besök rekommenderas starkt.

Mvh Fredrik

www.informatigue-tunisie.com/museebardo

Utan Eiffeltornet, inget Paris?

Frankrike ville fira sitt etthundraårsjubileum av sin revolutionen 1789. Världsutställning i Paris 1889 skulle krönas med något speciellt och banbrytande.

Gustave Eiffel (1832-1923) var en fransk ingenjör, arkitekt och specialist på metallkonstruktioner. Mannen skulle bygga världens modernaste och högsta byggnad.

Eiffeltornet var tänkt att stå temporärt. Sedan skulle allt rivas.

Men som alla ser, finns det fortfarande kvar.

Vid invigningen var höjden på tornet 300 meter, och därmed världens högsta byggnad fram till 1930-talet. När Empire State Building i New York övertog rollen.

I skapandet av detta moderna underverk behövdes över 12.000 järnbalkar som sammanfogades med 2.5 miljoner nitar. Byggtid tre år.

Eiffeltornet väger cirka 10.000 ton.

Ska man ta trapporna upp, så är det 1665 trappsteg, och inte 1789 som de flesta fransmän forfarande tror och att det är en hyllning till deras revolution.

Innan området bebyggdes, var fältet ett militärt område, där soldaterna fick lära sig att marschera.

Tornets höjd ökade med 29 meter 1959, när en TV-mast monterades på toppen.

Konstruktionen målas om var sjunde år. Till det krävs 60 ton färg. Färgen på tornet har skiftat med tiden, från mörkrött, ockragult till dagens chokladbruna nyans.

Att måla allt tar 15 månader och det krävs 25 man som utför uppgiften med enbart pensel.

Varje år besöker drygt sex miljoner personer Eiffeltornet. År 2008 hade 236 miljoner turister hunnit att gästa byggnaden. Gustave Eiffel hette egentligen Bönickhausen, men bytte namn när ingen fransman kunde uttala det.

Släkten har sitt ursprung i Tyskland. Gustave Eiffel föddes i Dijon. Nedan syns han med sin bror.

Men tänk om tornet hade döpts till Bönickhausentornet.

Då hade nog franska folket rivit det.

Eiffeltornet var redan innan det byggdes föremål för en häftig debatt. Protestlistor samlades in, och flera kända konstnärer opponerade sig öppet mot projektet. Landets tidningar hakade på och drev kampanjer att stoppa det. Folket var rejält upprörda. Det fanns inte många som var positiva till detta moderna underverk.

Till slut fick de ansvariga för världsutställning beveka kritikerna, genom att lova att hela rasket skulle rivas efter 20 år.

Men som sagt innan, det blev aldrig så. Idag är Eiffeltornet ett av Frankrikes starkaste varumärke och symbol.

Därför undrar undertecknad om tesen att utan Eiffeltornet inget Paris stämmer. Självklart är staden så oändligt mycket mer. Men försvann stålkonstruktionen, så skulle den lämna ett enormt tomrum efter sig.

Invånarna och alla turister har vant sig att låta byggnaden komma i deras blickfång.

Ibland är förändringar bra och en stadsmiljö måste förändras med tiden och det är verkligen Eiffeltornet ett bra exempel på.

Tornet är öppet alla dagar på året, inte ens stängt på landets helgdagar.

Vid mitt besök, fick gänget köa i två timmar för att komma upp till utkiksrummet på 276 meters höjd. Det krävdes tre hissbyten upp och lika många på tillbakavägen.

Så klart bildades det långa köer vid varje byte. Vi var ett ganska stort ressällskap, så gruppen splittrades och blev inte återförenade förrän vid Seines stränder.

En i gänget marscherade iväg i rask takt med en eiffeltornslampa under armarna. Men vi lyckades få tag i honom. Några andra förstod inte hisssystemet. De får skylla på att de kommer från Småland. Mitt i allt kaos stod jag.

Ofta besöks tornet endast en gång i livet. Jag förstår det fullständigt. Den kraft och energi det tar att köa med alla andra turister är för jobbigt för att upplevas igen.

Istället tänker jag vid nästa besök ta hissen upp till restaurangen. Äta gott och njuta av att se de oändligt långa köerna ringla sig längs fötterna på Eiffeltornet.

Från 1924 till 1934 hade byggnaden lysande reklam för bilmärket Citroën på tre av sina fyra sidor. Eiffeltornet blev världens största reklampelare.

För att kunna genomföra detta krävdes 250.000 elektriska lampor i olika färger. Det skulle vara roligt och veta varför reklamen försvann.

På bilden ovan syns den.

Vid millenniumskiftet år 2000 användes den som en gigantisk avfyrningsramp för stadens fyrverkerier.

En och annan människa har tyvärr tagit självmord här också.

Avslutningsvis, franska folket älskar underverket, liksom vi turister, så besök den om det inte redan har gjorts.

Mvh Fredrik

www.tour-eiffel.fr/

God falafel i Eilat.

Eilat ligger längst in i Aqabaviken på Israels sydkust. Det är landets enda andningshål vid Röda havet. Denna korta landremsa på 12 km är full med hotell och turistanordningar.

Eilat är en ny stad, grundad 1948. Även om området finns nämnt i Bibeln, som Elath. Den delas av flygplatsen som ligger mitt i och betjänar inrikestrafiken. Vi landade på Ovida, som ligger 30 km utanför.

Idag bor ungefär 50.000 människor här och flertalet har sina rötter i Ryssland. I närheten av mitt hotell, fanns lilla Ryssland. Det enda språket som hördes var ryska och allt skrevs med kyrilliska bokstäver.

Runt viken ligger fyra länder, Israel, Egypten, Jordanien samt Saudiarabien.

Inkvarteringen skedde på ett enkelt hotell som drevs av en f.d. ubåtssoldat. Frukosten fick man äta på stan. Oftast intogs den på MacDavid, en israelisk variant på MacDonald's. Ägaren på hotellet var trevlig och tipsade sina gäster om allt möjligt.

Receptionen var full med modeller av ubåtar. På väggarna hängde arméflaggor.

Från Eilat är det 250 km upp till Jerusalem. Mellan städerna ligger Negevöknen.

I Förenta nationernas uppdelning av Palestina 1947 tilldelades Israel den lilla strandremsan. Sedan dess har staden byggts ut, både hamnkapaciteten och som en populär semesterort.

Hamnen var länge livsviktig, när Suezkanlaen var stängd för Israel. All olja som importerades skeppades in via Eilat.

Huvudattraktionen är Röda havets undervattensvärld.

Vid mitt besök fanns många bosättare som var evakuerade från Gaza här. Missnöjda och besvikna fördrev de tiden med att sitta på hotellen. De flesta var ortodoxa judar, med sina karakteristiska korkskruvslockar och svarta hattar.

Det var ganska ödsligt på restaurangerna och affärerna stod oftast utan besökare.

I självständighetskriget 1948-49 intogs området som hade ockuperats av jordanska styrkor. Där fanns egentligen inte mycket att försvara. Jordanska armén var inhyst i en gammal turkisk polisstation. Själva staden var inte mer än ett litet fiskeläger och ingenting mer.

Anfallsstyrkan delades upp och intog staden från tre håll samtidigt.

Operationen har stort symbolvärde i Israel och bilden ovan där man ser soldaterna resa sin Davidsflagga, är lika symbolisk laddad för judarna som den amerikanska varianten i Iwo Jima.

Intagandet av Eilat skedde dagen innan kriget slutfördes och ses som slutpunkten på självständighetskriget.

Senare blev det flera krig med sina grannar och det berömda sexdagarskriget hade sin upprinnelse här, när egyptiska fartyg blockerade Aqabaviken.

På stan ser man ofta värnpliktiga, som är på permission med sitt vapen hängandes på axeln. Det får aldrig lämnas. Stridsvärdet är högt hos dessa soldater, liksom motivationen att försvara hemlandet.

Annars skulle inte Israel ha klarat att stå emot sina mäktiga grannar.

Falafel sägs vara landets inofficiella nationalrätt och den intogs ofta. Maträtten är vanlig i hela Mellanöstern. Den består av friterade bollar innehållandes kikärtor, sesampasta, kryddor samt olja.

Serveras med grönsaker i pitabröd.

Hittills har jag aldrig ätit godare falafel än i Eilat. I Stockholm rekommenderas Jerusalems kebab på Götgatan.

Ursprungligen kommer rätten från Egypten. Det finns ett otal varianter av vad den kan serveras med.

När hemresan kom, stoppades jag i tullen och blev förhörd i över en timme om allt möjligt. Tulltjänstemannen frågade massor, sedan kom en annan och tog över och ställde samma frågor igen.

Det stod tydligen mellan mig och en kristen kille från Uppsala, om vem som skulle få äran att bli kroppsvisiterad. Något man gärna hoppar över.

Jag klarade mig, den andre hade varit själv uppe i Jerusalem, medan undertecknad deltog i en organiserad resa dit. Det blev den avgörande faktorn.

Killen blev släppt en halvtimme innan flyget skulle avgå. Han såg helt slut ut.

Så kan det gå när man är med i Livets ord.

Skönt att man slapp allt det där.

Shalom Fredrik

www.eilat-guide.com/

Bland svärd och lövträd i Sigulda.

Sigulda ligger 50 km nordväst om Riga och kallas för Lettlands Schweiz. Landskapet är fullt med kullar och dalgångar. Trakten skiljer sig markant från övriga landet, som är platt.

Tack vare sin avvikande terräng, hamnade Sigulda i många konflikter. Ärkebiskopen i Riga och den Livländska ordern delade på området. Floden Gauja blev den naturliga gränsen. På varsin sida byggdes imponerade fästningar.

Nu hade man fäktat och svingat färdigt med svärden.

Efter fredsuppgörelsen var det lugnt i många hundra år. På 1500-talet blossade krigen upp igen. De tyska ordenstaterna hade upplöst. Först slogs ryssar och polacker. Sedan kom svenskarna.

År 1601 intogs området av Karl IX:s soldater. De fick retirera ganska omgående. Polacker och svenskar slogs frenetiskt med varandra. Bland lövträden i de vackra dalgångarna stod striderna som hårdast.

Karolinerna lämnade höga rökpelare efter sig. Alla byggnader och förråd brändes i all hast.

Till slut fick Sverige kontroll över dalen och höll området fram till 1700-talet. Priset var högt, många undersåtar låg döda i leran.

Bilden ovan visar ruinen, som en gång i tiden var det mäktiga slottet som tillhörde Ärkebiskopen i Riga. Här tog riddarna igen sig, efter hårda arbetsdagar då de drev in skatter från lokalbefolkning, eller red långa sträckor för att skydda transporter.

Svenska armén tog över den 1652. Borgen blev en viktig befästning att skydda låglandet från invaderande ryssar.

Men en kort period under 1500-talets senare del, lyckades Erik XIV placera sin svåger och gunstling Christoffer av Meckelnburg här, i ett försök att ta över ärkebiskopsstolen som var ledig i Livland, men det misslyckades.

Slottet förstördes delvis av karolinerna 1709, som flydde hals över huvud från de attackerande ryssarna. Fiaskot var ett faktum. Nu låg vägen öppen för Ryssland att inta rikets största och mest välbärgade stad, Riga.

Året efter föll staden.

Krigen tog även sin beskärda del av invånarna i trakten. I mitten av 1650-talet fanns endast fem familjer kvar. Pesten tog många. Där arméer drar fram, följer ofta sjukdomar som pest efter.

När området till slut kontrollerades av de segerrika ryssarna började återhämtningen.

På andra sidan Gauja finns det delvis återuppbyggda slottet som huserade Livländska orden. På lettiska heter det, Turaidas Piskalns.

Här utspelades en tragisk historia som hade sin uppkomst efter striderna mellan svenskarna och polackerna.

Om den är sann vet ingen.

Borgens skrivare hittar en nyfödd flicka, som döps till Maija, eftersom hon hittades i maj månad. Lilla Maija växer upp och blir dalens vackraste flicka, Turaidas ros. Hon förälskar sig i en son till trädgårdsmästaren. En polack som gått över i svensk tjänst blir avundsjuk. Han ville ha rosen.

Genom att förfalska brev, luras Maija till en grotta. Flickan vädjar om sin heder, och säger till soldaten, att hon bär på en magisk halsduk, som skyddar mot svärdshugg. Han får den om flickan lämnas ifred.

För att bevisa detta, ber Maija polacken att prova hugga henne, vilket han gör. Hon faller död ner. På kvällen hittar pojkvännen flickan och begraver henne.

En rossort är döpt till Turaidas och den planterades på 1950-talet vid Kremls murar.

Så klart visste ryssarna inte det.

Sigulda blev i slutet av 1800-talet en rekreationsort för välbärgade stadsbor från framförallt Riga, Sankt Petersburg och Warszawa.

I närheten fanns Lettlands enda bobbana. Stadens stolthet och en gång i tiden Europas modernaste. Sovjetiska boblandslaget låg ofta på träningsläger här.

I de olympiska vinterspelen 1988, tog Sovjetunionen sitt enda guld i denna sport. Det var i tvåmansbob.

Den ena deltagaren var Janis Kipurs, som är lett.

På vintern faller mycket snö i området, som ligger kvar långt in på våren.

Mvh Fredrik

www.tourism.sigulda.lv/public/

www.turaida-muzejs.lv/

Mad dog i Hong Kong.

Jag ska knyta ihop en av Storbritanniens störste allkonstnär med pubbesöken i Hong Kong.

Noël Coward (1899-1973) var pjäsförfattare, manusförfattare, regissör, producent, skådespelare, sångare samt låtskrivare. Debuten skedde redan som tolvåring.

Stilen präglades av elegans och det där typiska brittiska sättet att alltid vara bäst. Mannen var otroligt underfundig och snabb i tanken.

När Noël Coward, strax före sin död fick frågan om vem som skulle begrava honom och en viss präst nämndes, kom följande citat:

"Han! Över min döda kropp"

I Hong kong finns en pub som heter Mad dog. Döpt efter en av allkonstnärens sånger, kanske den som gjorde honom mest berömd under det brittiska imperiets glansdagar.

Sången är en satir på engelsmännens arrogans och heter Mad dogs and Englishmen. I tropikerna undvek lokalbefolkningen solen när den var som starkast. Endast galna hundar och engelsmän vistades i hettan. Första textraden är som följer.

"Mad dogs and Englishman go out in the midday sun. The Japanese don't care, the Chinese wouldn't dare to, Hindus and Argentines sleep firmley from twelve to one, But englishmen detest a siesta"

På denna pub tillbringades många kvällar. Ofta hängde exils från de brittiska öarna här. Även andra européer och amerikaner gick hit.

Hong kong och Kina var fantastiska länder, och mötena med folket var spännade. Men ibland blev det bara för mycket och då var denna plats en skön tillflyktsort.

Sortimentet på dryck var mycket bra och dessutom fanns sunkiga engelska rätter att beställa. Njurpaj med mossade ärtor och potatismos, kan vara gott, när man bara har ätit ris och kött i veckor.

Högst upp syns flaggan som britterna hissade i Hong Kong. Nedan syns dagens flagga. Vilken är snyggast?

Mvh Fredrik

www.noelcoward.net/

Slaget i Leipzig.

Året var 1813 och kronprinsen Karl Johan ställde sig i spetsen för de allierades över 150.000 man starka nordarmé. Mannen besegrade Napoleon och sina forna landsmän i slaget vid Leipzig.

Tidigare hade Jean Bapitiste som han hette varit en av kejsarens marskalker. Tre år innan drabbning i Leipzig blev han vald till tronföljare, adopterad av gamla och senila kungen Karl XIII.

Under sommaren 1813 blev fransmannen chef över nordarmén. Villkoret för att slåss mot sitt hemland var att de allierade skulle stödja honom i det planerade kriget om Norge. I koalitionen deltog soldater från Ryssland, Österrike, Preussen samt Sverige.

Bernadottes kunskaper om fransk krigskonst i allmänhet och Napoleons strategi i synnerhet var oumbärlig och skulle också visa sig var den avgörande faktorn i slutstriden.

Karl Johan tvekade in i det sista. Det kom många varningar, de starkaste från sin egen hustru, Désirée, som bodde kvar i Paris. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med kejsaren och skrev till sin make:

"O Jean, det är således sant att du sällat dig till Frankrikes fiender! Kan det verkligen vara möjligt, kan du förneka hela ditt förflutna liv, ditt fädernesland...Skulle du med dina svenska horder verkligen infalla i Frankrike, då skiljs våra vägar för alltid....Napoleon allena har vi att tacka för vad vi är"

När Désirées brev nådde Karl Johan var han redan på marsch mot Leipzig.

Eftersom striden utkämpades på tysk mark och i första hand gällde att befria de tyska staterna, satte Karl Johan in i huvudsak preussiska och österrikiska trupper i drabbningen. Den svenska armén hölls i bakgrunden. Soldaterna skulle sparas för det kommande norska kriget.

Vid kronprinsens sida fanns många av hjältarna från Finska kriget, Adlercreutz, Sandels och inte minst von Döbeln.

Svenskarna under Adlercreutz red in i Leipzigs stadskärna där striderna hade stått som hetast. En av officerarna skildrade intrycken i ett brev.

"Sällan har en rysligare syn på jorden förfallit än den, som nu låg för våra ögon. På den stora gatan, från ena ändan av staden till den andra, låg sårade och döda så tätt, att rum ej gavs för hästarnas hovar emellan dem. Allt låg i en mölja av tjock lera, svart i sig själv men merdels rött av blod"

Napoleon förlorade 70.000 man i döda och sårade, de allierade 55.000. Mot detta ska ställas den svenska arméns blygsamma 180 stupade.

På Livrustkammaren i Stockholm finns ett minne från Leipzig. Det är kejsarens personliga portfölj. Det är oklart hur den blev svenskt krigsbyte, men portföljen fördes omedelbart till Karl Johan.

Efter slaget tog kronprinsen med sig de svenska trupperna och marscherade mot Danmark söderifrån. Efter ett par snabba manövrar gav danskarna upp. I freden i Kiel den 14 januari 1814 fick Sverige hela Norge. Landet hade då i 400 år varit förenat med Danmark.

Eftersom ingen norrman hade blivit tillfrågad om detta arrangemang och ingen norrman ville bli svensk undersåte, gjorde folket motstånd. Det korta och relativt oblodiga kriget slutade 14 augusti 1814 och var Sveriges allra senaste krig.

Désirée och Karl Johan möttes i Paris 1813, men hon stannade kvar där i tio år till, innan hon slutligen flyttade till Stockholm, förenades med maken och lät sig krönas till svensk drottning.

Till 100-års jubileumet 1913, byggdes Europas största monument som minne över alla som stupade här. På tyska heter platsen Völkerschlachtdenkmal.

Minnesmärket är fullt med pretentiösa hyllningar, där man blandar friskt i utsmyckningen. I mitten av kolossen finns en krypta som omges med stenfigurer föreställande riddarna vid runda bordet. Så tolkade jag det i alla fall.

Högst upp, ser man hela Leipzig. Det går även att se ända bort till ett annat berömt slagfält, nämligen Lützen.

Monumentet har utnyttjats av alla politiska falanger. Allt från nazister till trogna kommunister har lyckats använda platsen i propagandasyfte. Här har både Adolf Hitler och Erich Honecker stått och hållit tal.

Nedan syns den ryska kyrkan.

Auf wiedersehen Fredrik

www.voelkerschlachtdenkmal.de/

Fem chaufförer i Valencia.

En resa till Valencia stod äntligen på agendan. Denna gång hyrdes en bil, då tågtiderna inte matchar fotbollens spelschema. Färden startade tidigt en regnig morgon i Alicante.

Framför ratten sattes Enrico, gruppens mest körvane chaufför. Till sin kartläsare hade han Bernardo, som både kunde språket och var väl bevandrad med regionen. Det fanns även tre hjälpchaufförer i baksätet, varav en saknade körkort. Men B-O kunde det här i alla fall.

Förutsättningarna var goda för en lyckad körning upp till apelsinens huvudstad, Valencia.

Huvudskälet till resan var att se Valencia CF möta Getafe CF på den slitna Mestallastadion. Vid ankomst, efter några felkörningar, där höga strålkastarställningar antogs som vägledande till arenan, nådde vi till slut fram.

En gammal man med hatt som möttes vid bilen säger att matchen ska spelas på måndag och inte söndag, den dagen som vi befann oss här. Alla antog att gubben var knäpp, men han hade rätt.

Där stod vi med skägget i brevlådan. Vad ska man göra nu? Gänget fick tillbringa en meningslös dag i Valencia istället. Några i gruppen gladdes, när de trodde att en match kostade typ 10 Euro i inträde. Men när de fick höra det verkliga priset, kom ångesten krypandes längs deras ryggrad.

Men istället fick vi andra ångest för den uteblivna matchen.

Ovan syns jag fasthållen med dessa två herrar vid fotbollslagets monument.

Valencia är Spaniens tredje största stad. Romarna grundade orten 137 f.Kr. Här har många kulturer och religioner samsas, men också kommit i konflikt med varandra.

Morerna intog området 714 e.Kr. Detta skedde utan några större uppoffringar. Invånarna såg framemot sina nya progressiva härskare. Islam var vid den här tiden, mer framsynt och välutvecklat än kristendomen. Alla provinser i söder blomstrade, medan de kristna enklaverna i norr låg i träda, efter långa inre motsättningar och krig.

Den berömda riddaren El Cid intog staden 1094 och förvandlades Valencias moskéer till kyrkor. Efter olika maktspel kom han att landsförvisas. Området intogs igen av morerna som slutligen fördrevs 1238 efter en blodig sammandrabbning.

På 1500-talet var Valencia en av Medelhavets största städer.

Sedan kom förfallet. Ett otal konflikter och krig drogs över regionen. Under Spanska inbördeskriget led invånarna hårt av den blockad som Francos trupper utsatte den för.

På 2000-talet har en ny blomstring börjat. Många tror att Valencia kommer bli Spaniens nästa dragplåster, som en av Europas stora turistmagneter. Än så länge är den bara apelsinens okrönte huvudstad.

I regionen odlas mängder med citrusfrukt.

Vi fick uppleva en stor parad och dålig mat. Efter detta tog bilen oss söderut mot Alicante. Nu skulle gruppen åka motorvägen som gick via inlandet istället. Den var gratis.

Flertalet av bilens passagerare började tvivla på Enricos och Bernardos körning. Alicante blandades ihop med Albacete och vips var gänget på väg mot Madrid. Efter vissa korrigeringar och en uppmärksam undertecknad som hindrade färden att hamna i Murcia kom vi äntligen hem.

Ett visst beröm får utlovas till Enrico, som trots flera körorder samtidigt höll sig lugn. Kartläsaren Bernardos förtroendekapital i framsätet är dock förbrukat.

Där ska B-O sitta istället vid en eventuell ny bilresa i framtiden. Då ges endast en körorder och den följs oavsett om vägvalet är rätt eller fel.

Men det blir enklare så.

Adios Fredrik

www.valencia.es/