tisdag 4 maj 2010

Bland svärd och lövträd i Sigulda.

Sigulda
ligger 50 km nordväst om Riga och kallas för Lettlands Schweiz. Landskapet är fullt med kullar och dalgångar. Trakten skiljer sig markant från övriga landet, som är platt.
Tack vare sin avvikande terräng, hamnade Sigulda i många konflikter. Ärkebiskopen i Riga och den Livländska ordern delade på området. Floden Gauja blev den naturliga gränsen. På varsin sida byggdes imponerade fästningar.
Nu hade man fäktat och svingat färdigt med svärden.
Efter fredsuppgörelsen var det lugnt i många hundra år. På 1500-talet blossade krigen upp igen. De tyska ordenstaterna hade upplöst. Först slogs ryssar och polacker. Sedan kom svenskarna.
År 1601 intogs området av Karl IX:s soldater. De fick retirera ganska omgående. Polacker och svenskar slogs frenetiskt med varandra. Bland lövträden i de vackra dalgångarna stod striderna som hårdast.
Karolinerna lämnade höga rökpelare efter sig. Alla byggnader och förråd brändes i all hast.
Till slut fick Sverige kontroll över dalen och höll området fram till 1700-talet. Priset var högt, många undersåtar låg döda i leran.


Bilden ovan visar ruinen, som en gång i tiden var det mäktiga slottet som tillhörde Ärkebiskopen i Riga. Här tog riddarna igen sig, efter hårda arbetsdagar då de drev in skatter från lokalbefolkning, eller red långa sträckor för att skydda transporter.
Svenska armén tog över den 1652. Borgen blev en viktig befästning att skydda låglandet från invaderande ryssar.
Men en kort period under 1500-talets senare del, lyckades Erik XIV placera sin svåger och gunstling Christoffer av Meckelnburg här, i ett försök att ta över ärkebiskopsstolen som var ledig i Livland, men det misslyckades.
Slottet förstördes delvis av karolinerna 1709, som flydde hals över huvud från de attackerande ryssarna. Fiaskot var ett faktum. Nu låg vägen öppen för Ryssland att inta rikets största och mest välbärgade stad, Riga.
Året efter föll staden.
Krigen tog även sin beskärda del av invånarna i trakten. I mitten av 1650-talet fanns endast fem familjer kvar. Pesten tog många. Där arméer drar fram, följer ofta sjukdomar som pest efter.
När området till slut kontrollerades av de segerrika ryssarna började återhämtningen.



På andra sidan Gauja finns det delvis återuppbyggda slottet som huserade Livländska orden. På lettiska heter det, Turaidas Piskalns.
Här utspelades en tragisk historia som hade sin uppkomst efter striderna mellan svenskarna och polackerna.
Om den är sann vet ingen.
Borgens skrivare hittar en nyfödd flicka, som döps till Maija, eftersom hon hittades i maj månad. Lilla Maija växer upp och blir dalens vackraste flicka, Turaidas ros. Hon förälskar sig i en son till trädgårdsmästaren. En polack som gått över i svensk tjänst blir avundsjuk. Han ville ha rosen.
Genom att förfalska brev, luras Maija till en grotta. Flickan vädjar om sin heder, och säger till soldaten, att hon bär på en magisk halsduk, som skyddar mot svärdshugg. Han får den om flickan lämnas ifred.
För att bevisa detta, ber Maija polacken att prova hugga henne, vilket han gör. Hon faller död ner. På kvällen hittar pojkvännen flickan och begraver henne.
En rossort är döpt till Turaidas och den planterades på 1950-talet vid Kremls murar.
Så klart visste ryssarna inte det.


Sigulda blev i slutet av 1800-talet en rekreationsort för välbärgade stadsbor från framförallt Riga, Sankt Petersburg och Warszawa.
I närheten fanns Lettlands enda bobbana. Stadens stolthet och en gång i tiden Europas modernaste. Sovjetiska boblandslaget låg ofta på träningsläger här.
I de olympiska vinterspelen 1988, tog Sovjetunionen sitt enda guld i denna sport. Det var i tvåmansbob.
Den ena deltagaren var Janis Kipurs, som är lett.
På vintern faller mycket snö i området, som ligger kvar långt in på våren.