Frankrike ville fira sitt etthundraårsjubileum av sin revolutionen 1789. Världsutställning i Paris 1889 skulle krönas med något speciellt och banbrytande. Gustave Eiffel (1832-1923) var en fransk ingenjör, arkitekt och specialist på metallkonstruktioner. Mannen skulle bygga världens modernaste och högsta byggnad. Eiffeltornet var tänkt att stå temporärt. Sedan skulle allt rivas. Men som alla ser, finns det fortfarande kvar. Vid invigningen var höjden på tornet 300 meter, och därmed världens högsta byggnad fram till 1930-talet. När Empire State Building i New York övertog rollen. I skapandet av detta moderna underverk behövdes över 12.000 järnbalkar som sammanfogades med 2.5 miljoner nitar. Byggtid tre år. Eiffeltornet väger cirka 10.000 ton. Ska man ta trapporna upp, så är det 1665 trappsteg, och inte 1789 som de flesta fransmän forfarande tror och att det är en hyllning till deras revolution. Innan området bebyggdes, var fältet ett militärt område, där soldaterna fick lära sig att marschera. Tornets höjd ökade med 29 meter 1959, när en TV-mast monterades på toppen. Konstruktionen målas om var sjunde år. Till det krävs 60 ton färg. Färgen på tornet har skiftat med tiden, från mörkrött, ockragult till dagens chokladbruna nyans. Att måla allt tar 15 månader och det krävs 25 man som utför uppgiften med enbart pensel. Varje år besöker drygt sex miljoner personer Eiffeltornet. År 2008 hade 236 miljoner turister hunnit att gästa byggnaden. Gustave Eiffel hette egentligen Bönickhausen, men bytte namn när ingen fransman kunde uttala det. Släkten har sitt ursprung i Tyskland. Gustave Eiffel föddes i Dijon. Nedan syns han med sin bror. Men tänk om tornet hade döpts till Bönickhausentornet. Då hade nog franska folket rivit det.
Eiffeltornet var redan innan det byggdes föremål för en häftig debatt. Protestlistor samlades in, och flera kända konstnärer opponerade sig öppet mot projektet. Landets tidningar hakade på och drev kampanjer att stoppa det. Folket var rejält upprörda. Det fanns inte många som var positiva till detta moderna underverk. Till slut fick de ansvariga för världsutställning beveka kritikerna, genom att lova att hela rasket skulle rivas efter 20 år. Men som sagt innan, det blev aldrig så. Idag är Eiffeltornet ett av Frankrikes starkaste varumärke och symbol. Därför undrar undertecknad om tesen att utan Eiffeltornet inget Paris stämmer. Självklart är staden så oändligt mycket mer. Men försvann stålkonstruktionen, så skulle den lämna ett enormt tomrum efter sig. Invånarna och alla turister har vant sig att låta byggnaden komma i deras blickfång. Ibland är förändringar bra och en stadsmiljö måste förändras med tiden och det är verkligen Eiffeltornet ett bra exempel på. Tornet är öppet alla dagar på året, inte ens stängt på landets helgdagar.
Vid mitt besök, fick gänget köa i två timmar för att komma upp till utkiksrummet på 276 meters höjd. Det krävdes tre hissbyten upp och lika många på tillbakavägen. Så klart bildades det långa köer vid varje byte. Vi var ett ganska stort ressällskap, så gruppen splittrades och blev inte återförenade förrän vid Seines stränder. En i gänget marscherade iväg i rask takt med en eiffeltornslampa under armarna. Men vi lyckades få tag i honom. Några andra förstod inte hisssystemet. De får skylla på att de kommer från Småland. Mitt i allt kaos stod jag. Ofta besöks tornet endast en gång i livet. Jag förstår det fullständigt. Den kraft och energi det tar att köa med alla andra turister är för jobbigt för att upplevas igen. Istället tänker jag vid nästa besök ta hissen upp till restaurangen. Äta gott och njuta av att se de oändligt långa köerna ringla sig längs fötterna på Eiffeltornet.
Från 1924 till 1934 hade byggnaden lysande reklam för bilmärket Citroën på tre av sina fyra sidor. Eiffeltornet blev världens största reklampelare. För att kunna genomföra detta krävdes 250.000 elektriska lampor i olika färger. Det skulle vara roligt och veta varför reklamen försvann. På bilden ovan syns den. Vid millenniumskiftet år 2000 användes den som en gigantisk avfyrningsramp för stadens fyrverkerier. En och annan människa har tyvärr tagit självmord här också. Avslutningsvis, franska folket älskar underverket, liksom vi turister, så besök den om det inte redan har gjorts.
