Året var 1813 och kronprinsen Karl Johan ställde sig i spetsen för de allierades över 150.000 man starka nordarmé. Mannen besegrade Napoleon och sina forna landsmän i slaget vid Leipzig. Tidigare hade Jean Bapitiste som han hette varit en av kejsarens marskalker. Tre år innan drabbning i Leipzig blev han vald till tronföljare, adopterad av gamla och senila kungen Karl XIII. Under sommaren 1813 blev fransmannen chef över nordarmén. Villkoret för att slåss mot sitt hemland var att de allierade skulle stödja honom i det planerade kriget om Norge. I koalitionen deltog soldater från Ryssland, Österrike, Preussen samt Sverige. Bernadottes kunskaper om fransk krigskonst i allmänhet och Napoleons strategi i synnerhet var oumbärlig och skulle också visa sig var den avgörande faktorn i slutstriden. Karl Johan tvekade in i det sista. Det kom många varningar, de starkaste från sin egen hustru, Désirée, som bodde kvar i Paris. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med kejsaren och skrev till sin make: "O Jean, det är således sant att du sällat dig till Frankrikes fiender! Kan det verkligen vara möjligt, kan du förneka hela ditt förflutna liv, ditt fädernesland...Skulle du med dina svenska horder verkligen infalla i Frankrike, då skiljs våra vägar för alltid....Napoleon allena har vi att tacka för vad vi är"När Désirées brev nådde Karl Johan var han redan på marsch mot Leipzig.
Eftersom striden utkämpades på tysk mark och i första hand gällde att befria de tyska staterna, satte Karl Johan in i huvudsak preussiska och österrikiska trupper i drabbningen. Den svenska armén hölls i bakgrunden. Soldaterna skulle sparas för det kommande norska kriget. Vid kronprinsens sida fanns många av hjältarna från Finska kriget, Adlercreutz, Sandels och inte minst von Döbeln. Svenskarna under Adlercreutz red in i Leipzigs stadskärna där striderna hade stått som hetast. En av officerarna skildrade intrycken i ett brev. "Sällan har en rysligare syn på jorden förfallit än den, som nu låg för våra ögon. På den stora gatan, från ena ändan av staden till den andra, låg sårade och döda så tätt, att rum ej gavs för hästarnas hovar emellan dem. Allt låg i en mölja av tjock lera, svart i sig själv men merdels rött av blod" Napoleon förlorade 70.000 man i döda och sårade, de allierade 55.000. Mot detta ska ställas den svenska arméns blygsamma 180 stupade. På Livrustkammaren i Stockholm finns ett minne från Leipzig. Det är kejsarens personliga portfölj. Det är oklart hur den blev svenskt krigsbyte, men portföljen fördes omedelbart till Karl Johan. Efter slaget tog kronprinsen med sig de svenska trupperna och marscherade mot Danmark söderifrån. Efter ett par snabba manövrar gav danskarna upp. I freden i Kiel den 14 januari 1814 fick Sverige hela Norge. Landet hade då i 400 år varit förenat med Danmark. Eftersom ingen norrman hade blivit tillfrågad om detta arrangemang och ingen norrman ville bli svensk undersåte, gjorde folket motstånd. Det korta och relativt oblodiga kriget slutade 14 augusti 1814 och var Sveriges allra senaste krig. Désirée och Karl Johan möttes i Paris 1813, men hon stannade kvar där i tio år till, innan hon slutligen flyttade till Stockholm, förenades med maken och lät sig krönas till svensk drottning.
Till 100-års jubileumet 1913, byggdes Europas största monument som minne över alla som stupade här. På tyska heter platsen Völkerschlachtdenkmal. Minnesmärket är fullt med pretentiösa hyllningar, där man blandar friskt i utsmyckningen. I mitten av kolossen finns en krypta som omges med stenfigurer föreställande riddarna vid runda bordet. Så tolkade jag det i alla fall. Högst upp, ser man hela Leipzig. Det går även att se ända bort till ett annat berömt slagfält, nämligen Lützen. Monumentet har utnyttjats av alla politiska falanger. Allt från nazister till trogna kommunister har lyckats använda platsen i propagandasyfte. Här har både Adolf Hitler och Erich Honecker stått och hållit tal. Nedan syns den ryska kyrkan.
