Wolgast ligger i forna
DDR och i dagens Tyskland. Staden tillhörde svenska riket under en lång period, från 1648-1814. Den var en belöning till vårt land, liksom många andra städer, öar och landområden i Tyskland.
Gustav
II Adolf drev ut den katolska ligan från de
tyskspråkiga staterna och blev därmed odödlig, historisk sett, för mannen stupade ju som alla vet på en leråker i
Lützen. Det trettioåriga kriget avslutades 1648 med
Westfaliska freden.
Vi belönades stort. Riket fick in en rejäl fot på kontinenten.
Invånarna var som vi protestanter och trivdes bra som svenska undersåtar. Staden blev dock helt förstörd 1713, när ryska trupper brände ner allt.
Kanske började tyskarna tvivla på Sverige som beskyddare?
När
Napoleonkrigen var över, gjordes ett byte, vi fick rätten att ta Norge, igengäld fick
Preussen via Danmark överta våra sista områden i norra Tyskland.
Nu var
Wolgast tyskt igen.
Man fick sina stadsrättigheter ganska tidigt, på mitten av 1200-talet.
Då låg
Wolgast i
gränzonen mellan de
slaviska och tyska inflytandet. De flesta ortsnamnen i regionen har sitt ursprung i de
slaviska namnen på städerna.
Lübeck var den lokala stormakten, men även danskarna slogs mycket här för att utöka sin intressesfär.
Under 1800-talet hände inte mycket,
Wolgast var en av många småstäder längs tyska
Östersjökusten. Största näringen blev varvsindustrin och fisket.
Andra världskriget satte inte heller några större avtryck på
Wolgast. Inga bomber föll över staden och invånarna blev befriade av Röda armén 30 april 1945.
Nazisterna hade övergett dem.
I och med bildandet av
DDR, drogs rullgardinen ner. Allt område i dessa trakter blev förbjudet att vistas i som utlänning, men också restriktioner mot landets övriga medborgare infördes.
Mycket militär verksamhet förlades längs kusten. Varvsindustrin förstatligades och ställdes om till att bara bygga krigsfartyg.
När de båda tyska länderna sammangick 1991,
pumpades stora belopp in till att renovera upp den gamla stadskärnan. Idag känns
Wolgast fräsch och inte alls som en gammal nergången
öststatsort. Det bor 12.000 personer här, en nergång från 17.000 strax innan återföreningen. Är besökaren uppmärksam så ser den att det är mest äldre människor som syns på
stan. Ungdomarna flyttar härifrån, arbetslösheten är bland den högsta i landet. Dessutom saknas det möjligheten till att skaffa högre utbildning i trakten.
Närmaste universitet är
Greifswald.
Undertecknad var här sommaren 2007. Vädret var fantastiskt och staden blev värd för vårt lunchstopp.
Alla var hungriga efter att ha tillbringat förmiddagen ute på
Peenemünde. Den stora vägen passera igenom staden, strax nedanför den fina innerstaden. Min kusin Jonas var rejält hungrig, medan Björn som alltid var både hungrig och
ölsugen. Vi andra intog ett mellanläge. Kanske att Mats suktade efter något gott.
På bordet kom det in tysk husmanskost, vill minnas att det var
schnitzel. Vår vän Hasse som är vegetarian, hade det ganska svårt med maten i forna
DDR. Det är kött som gäller här och ingenting annat.
Efter måltiden blev det en kort promenad ner till hamnen och att leta efter bilen, som ingen mindes vart den hade parkerats.
Nu över till historien om det kungliga liket. Gustav
II Adolfs kropp förvarades i
Wolgast i ett par månader. Sverige var lamslaget, och utan pengar. Alla visste att en stor statsbegravning behövdes.
Kungen stupade 6 november 1632 och nyheten om dennes död nådde först Stockholm 8 december. Rikskanslern
Oxelstierna fick besked tidigare, eftersom han befann sig i
Frankfurt. I de katolska länderna firades Gustav
II Adolfs bortgång med fyrverkerier. Frankrike som var Sveriges allierad är det enda undantaget. Landets skäl till att gå ihop med oss var enkelt. En fiendes fiende är sin bästa vän. Frankrike ville begränsa
habsburgarnas makt.
Ett stort lass koppar från Falun skeppades i all hast ner till Amsterdam och såldes. Nu fanns pengar till den kommande
statsbegravningen samt till att färdigställa gravkapellet.
På våren 1633 flyttades den slutna kistan till Nyköping. Hemfärden skedde inte som på Carl Gustaf
Hellqvists målning nedan, utan istället i all tysthet med ett av kronans mindre fartyg.
Riksrådet bestämdes sig tidigt att inte bjuda in utländska furstar och kungar. Skälet var enkelt, som en delegat sa, "Kommer dessa hit då ser de vårt armod".
Man skämdes helt enkelt, Sverige var fortfarande ett av Europas fattigaste länder.
Gravsättningen skedde 22 juni 1634. In i de sista ställde änkedrottningen till det, hennes djupa sorg hade försvårat förberedelserna, kvinnan vägrade in i det längsta att ge ifrån sig kungens hjärta, till slut hade hon inget val.
Gemålen Maria
Elenora av
Brandenburg ansågs vara Europas vackraste drottning men hon var även känslomässigt labil och rent ut sagt korkad.
Att kungen gifte sig med henne var av maktpolitiska skäl och ingenting annat, dock anses deras äktenskap ha varit lyckligt.
I Nyköping hus tvingade hon den blivande regenten och dottern Kristina att sitta i rummet där kistan förvarades och dela hennes sorg. Rummet var helt draperat med svarta gardiner. En tradition som var vanlig i
Brandenburg. Änkedrottning flydde senare till Danmark och vidare till Berlin. På slutet av sitt liv kom hon tillbaka till Sverige och ligger begravd bredvid sin make.
Men mor och dotter hade alltid ett kyligt förhållande till varandra.
Wolgast ligger i forna DDR och i dagens Tyskland. Staden tillhörde svenska riket under en lång period, från 1648-1814. Den var en belöning till vårt land, liksom många andra städer, öar och landområden i Tyskland. Gustav II Adolf drev ut den katolska ligan från de tyskspråkiga staterna och blev därmed odödlig, historisk sett, för mannen stupade ju som alla vet på en leråker i Lützen. Det trettioåriga kriget avslutades 1648 med Westfaliska freden. Vi belönades stort. Riket fick in en rejäl fot på kontinenten. Invånarna var som vi protestanter och trivdes bra som svenska undersåtar. Staden blev dock helt förstörd 1713, när ryska trupper brände ner allt. Kanske började tyskarna tvivla på Sverige som beskyddare? När Napoleonkrigen var över, gjordes ett byte, vi fick rätten att ta Norge, igengäld fick Preussen via Danmark överta våra sista områden i norra Tyskland. Nu var Wolgast tyskt igen. Man fick sina stadsrättigheter ganska tidigt, på mitten av 1200-talet. Då låg Wolgast i gränzonen mellan de slaviska och tyska inflytandet. De flesta ortsnamnen i regionen har sitt ursprung i de slaviska namnen på städerna. Lübeck var den lokala stormakten, men även danskarna slogs mycket här för att utöka sin intressesfär.
Under 1800-talet hände inte mycket, Wolgast var en av många småstäder längs tyska Östersjökusten. Största näringen blev varvsindustrin och fisket. Andra världskriget satte inte heller några större avtryck på Wolgast. Inga bomber föll över staden och invånarna blev befriade av Röda armén 30 april 1945. Nazisterna hade övergett dem. I och med bildandet av DDR, drogs rullgardinen ner. Allt område i dessa trakter blev förbjudet att vistas i som utlänning, men också restriktioner mot landets övriga medborgare infördes. Mycket militär verksamhet förlades längs kusten. Varvsindustrin förstatligades och ställdes om till att bara bygga krigsfartyg. När de båda tyska länderna sammangick 1991, pumpades stora belopp in till att renovera upp den gamla stadskärnan. Idag känns Wolgast fräsch och inte alls som en gammal nergången öststatsort. Det bor 12.000 personer här, en nergång från 17.000 strax innan återföreningen. Är besökaren uppmärksam så ser den att det är mest äldre människor som syns på stan. Ungdomarna flyttar härifrån, arbetslösheten är bland den högsta i landet. Dessutom saknas det möjligheten till att skaffa högre utbildning i trakten. Närmaste universitet är Greifswald.
Undertecknad var här sommaren 2007. Vädret var fantastiskt och staden blev värd för vårt lunchstopp. Alla var hungriga efter att ha tillbringat förmiddagen ute på Peenemünde. Den stora vägen passera igenom staden, strax nedanför den fina innerstaden. Min kusin Jonas var rejält hungrig, medan Björn som alltid var både hungrig och ölsugen. Vi andra intog ett mellanläge. Kanske att Mats suktade efter något gott. På bordet kom det in tysk husmanskost, vill minnas att det var schnitzel. Vår vän Hasse som är vegetarian, hade det ganska svårt med maten i forna DDR. Det är kött som gäller här och ingenting annat. Efter måltiden blev det en kort promenad ner till hamnen och att leta efter bilen, som ingen mindes vart den hade parkerats.
Nu över till historien om det kungliga liket. Gustav II Adolfs kropp förvarades i Wolgast i ett par månader. Sverige var lamslaget, och utan pengar. Alla visste att en stor statsbegravning behövdes. Kungen stupade 6 november 1632 och nyheten om dennes död nådde först Stockholm 8 december. Rikskanslern Oxelstierna fick besked tidigare, eftersom han befann sig i Frankfurt. I de katolska länderna firades Gustav II Adolfs bortgång med fyrverkerier. Frankrike som var Sveriges allierad är det enda undantaget. Landets skäl till att gå ihop med oss var enkelt. En fiendes fiende är sin bästa vän. Frankrike ville begränsa habsburgarnas makt. Ett stort lass koppar från Falun skeppades i all hast ner till Amsterdam och såldes. Nu fanns pengar till den kommande statsbegravningen samt till att färdigställa gravkapellet. På våren 1633 flyttades den slutna kistan till Nyköping. Hemfärden skedde inte som på Carl Gustaf Hellqvists målning nedan, utan istället i all tysthet med ett av kronans mindre fartyg. Riksrådet bestämdes sig tidigt att inte bjuda in utländska furstar och kungar. Skälet var enkelt, som en delegat sa, "Kommer dessa hit då ser de vårt armod". Man skämdes helt enkelt, Sverige var fortfarande ett av Europas fattigaste länder. Gravsättningen skedde 22 juni 1634. In i de sista ställde änkedrottningen till det, hennes djupa sorg hade försvårat förberedelserna, kvinnan vägrade in i det längsta att ge ifrån sig kungens hjärta, till slut hade hon inget val. Gemålen Maria Elenora av Brandenburg ansågs vara Europas vackraste drottning men hon var även känslomässigt labil och rent ut sagt korkad. Att kungen gifte sig med henne var av maktpolitiska skäl och ingenting annat, dock anses deras äktenskap ha varit lyckligt. I Nyköping hus tvingade hon den blivande regenten och dottern Kristina att sitta i rummet där kistan förvarades och dela hennes sorg. Rummet var helt draperat med svarta gardiner. En tradition som var vanlig i Brandenburg. Änkedrottning flydde senare till Danmark och vidare till Berlin. På slutet av sitt liv kom hon tillbaka till Sverige och ligger begravd bredvid sin make. Men mor och dotter hade alltid ett kyligt förhållande till varandra.
