Det är 200 km spikrak motorväg mellan
Dubai och
Abu Dhabi. Trafiken är hektisk. Min vistelse i den senare staden, är ett besök i Förenade Arabemiratens huvudstad.
Fram till 1960-talet bestod samhället av lerhus. Den tidigare
shejken sparade på pengarna. Han trodde inte att oljeintäkterna skulle bestå en längre tid. En statskupp med stöd från Storbritannien ändrade kursriktning.
Den nya härskaren spenderade och så har det fortsatt.
Här följer man de islamiska levnadssättet mer noggrant än i
Dubai. Arkitekturen är stram och likriktad. Den måste inordnas efter vissa
muslimska principer.
Monumenten på torgen är gigantiska
tekannor, ljusstakar och vaser, se bild ovan. Alkoholen är strikt reglerad och serveras på ett fåtal lyxhotell.
Klädseln är mer konservativ.
Myndigheten undviker att informera på engelska i den offentliga miljön. Med vissa undantag som
t.ex. trafikskyltar. Detta borde göra att
Abu Dhabi känns mer arabisk.
Men under ytan finns dubbelmoralen.
Även om denna konservativa
metropol gör sitt bästa att följa islams riktlinjer, känns allt väldigt amerikansk. Bara höghus, breda gator och en massa köpcentrum.
En väldigt steril och torftig urban miljö. Ingen puls och glädje. Värst är de anonyma regeringskvarteren.
Mitt intryck av
Abu Dhabi i efterhand är att orten bara är tråkig och fantasilös. Hit vill jag inte igen.
Undertecknad hade bokat upp sig på en heldagstur till staden.
Första
stoppet, var ett traditionellt båtvarv. Där sliter arbetare från Sri Lanka för 1.000 kr i månaden. Gästarbetarna utnyttjas hänsynslöst.
Sedan följde ett flertal besök på alla dessa
gallerior. Invånarna i huvudstaden har regionens högsta köpkraft. Man möts av vandrande tält, där armarna sticker ut hållandes massa påsar med varor. För att i nästa stund se vagn på vagn fyllas med statusprylar som har impulsköpts.
Shoppingtemplen är stora och färglösa.
Ta mig härifrån.
Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas, shopping är verkligen fördummande.
Abu Dhabi sitter på 10% av jordens kända oljereserver, så konsumtionsfesten lär pågå ett tag till.
Emiratet står för 57% av landets
BNP. Men det kulturella kapitalet är obefintligt
Bussen tog oss kors och tvärs genom staden. Det var förvånansvärt lite trafik. I
Dubai har trafikplanering havererat, men här fungera den. Ett av få positiva intryck av
metropolen. Det bor cirka 850.000 människor i
Abu Dhabi. Endast en på fem är medborgare i Förenade
Arabemiraten. Gatubilden domineras av stressade gästarbetare.
Största anledning till mitt besök, var att turistgruppen skulle få dricka te på det
sjustjärniga Emirates Palace.
Lyxhotellet kostade över 20 miljarder att bygga. Enligt ekonomer kommer hotellet aldrig att tjäna in detta. Men hotelledningen behöver inte oroa sig, eftersom staten äger det.
Abu Dhabi vill inte vara sämre än sin rival
Dubai, som var först ut med ett
sjustjärnigt hotell.
Emirates Palace invigdes 2005.
Det finns 302 rum och 92 sviter. Sen tillkommer 16 palatssviter på de två översta våningsplanen. Priserna börjar från 4.000 kr och uppåt per natt. Inredning som guld och marmor är standard.
Dyraste övernattningen kostar 110.000 kr.
Det underjordiska garaget rymmer 2.500 bilar. Hotellet har även en egen marina, badstrand och golfbana.
Här skulle vi få dricka
afternoon tea. Det var lyx utöver det vanliga. Troligtvis kommer inte undertecknad att få uppleva så mycket överflöd igen. Egentligen har jag inget behov av de heller.
Men det är intressant att se andra miljöer, än dem man själv lever i.
Jag var förvånad att de släppte i vanliga charterturister på ett
sånt exklusivt ställe. Den lyxiga atmosfären blir mer alldaglig med oss springandes här.
Men hotellet behöver alla inkomster som kan fås, så då är det bara och tacka och buga när vi
lågpristurister kommer på besök.
Det är 200 km spikrak motorväg mellan Dubai och Abu Dhabi. Trafiken är hektisk. Min vistelse i den senare staden, är ett besök i Förenade Arabemiratens huvudstad. Fram till 1960-talet bestod samhället av lerhus. Den tidigare shejken sparade på pengarna. Han trodde inte att oljeintäkterna skulle bestå en längre tid. En statskupp med stöd från Storbritannien ändrade kursriktning. Den nya härskaren spenderade och så har det fortsatt. Här följer man de islamiska levnadssättet mer noggrant än i Dubai. Arkitekturen är stram och likriktad. Den måste inordnas efter vissa muslimska principer. Monumenten på torgen är gigantiska tekannor, ljusstakar och vaser, se bild ovan. Alkoholen är strikt reglerad och serveras på ett fåtal lyxhotell. Klädseln är mer konservativ. Myndigheten undviker att informera på engelska i den offentliga miljön. Med vissa undantag som t.ex. trafikskyltar. Detta borde göra att Abu Dhabi känns mer arabisk. Men under ytan finns dubbelmoralen. Även om denna konservativa metropol gör sitt bästa att följa islams riktlinjer, känns allt väldigt amerikansk. Bara höghus, breda gator och en massa köpcentrum. En väldigt steril och torftig urban miljö. Ingen puls och glädje. Värst är de anonyma regeringskvarteren. Mitt intryck av Abu Dhabi i efterhand är att orten bara är tråkig och fantasilös. Hit vill jag inte igen. Undertecknad hade bokat upp sig på en heldagstur till staden. Första stoppet, var ett traditionellt båtvarv. Där sliter arbetare från Sri Lanka för 1.000 kr i månaden. Gästarbetarna utnyttjas hänsynslöst. Sedan följde ett flertal besök på alla dessa gallerior. Invånarna i huvudstaden har regionens högsta köpkraft. Man möts av vandrande tält, där armarna sticker ut hållandes massa påsar med varor. För att i nästa stund se vagn på vagn fyllas med statusprylar som har impulsköpts. Shoppingtemplen är stora och färglösa. Ta mig härifrån. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas, shopping är verkligen fördummande. Abu Dhabi sitter på 10% av jordens kända oljereserver, så konsumtionsfesten lär pågå ett tag till. Emiratet står för 57% av landets BNP. Men det kulturella kapitalet är obefintligt Bussen tog oss kors och tvärs genom staden. Det var förvånansvärt lite trafik. I Dubai har trafikplanering havererat, men här fungera den. Ett av få positiva intryck av metropolen. Det bor cirka 850.000 människor i Abu Dhabi. Endast en på fem är medborgare i Förenade Arabemiraten. Gatubilden domineras av stressade gästarbetare. Största anledning till mitt besök, var att turistgruppen skulle få dricka te på det sjustjärniga Emirates Palace.
Lyxhotellet kostade över 20 miljarder att bygga. Enligt ekonomer kommer hotellet aldrig att tjäna in detta. Men hotelledningen behöver inte oroa sig, eftersom staten äger det. Abu Dhabi vill inte vara sämre än sin rival Dubai, som var först ut med ett sjustjärnigt hotell. Emirates Palace invigdes 2005. Det finns 302 rum och 92 sviter. Sen tillkommer 16 palatssviter på de två översta våningsplanen. Priserna börjar från 4.000 kr och uppåt per natt. Inredning som guld och marmor är standard. Dyraste övernattningen kostar 110.000 kr. Det underjordiska garaget rymmer 2.500 bilar. Hotellet har även en egen marina, badstrand och golfbana. Här skulle vi få dricka afternoon tea. Det var lyx utöver det vanliga. Troligtvis kommer inte undertecknad att få uppleva så mycket överflöd igen. Egentligen har jag inget behov av de heller. Men det är intressant att se andra miljöer, än dem man själv lever i. Jag var förvånad att de släppte i vanliga charterturister på ett sånt exklusivt ställe. Den lyxiga atmosfären blir mer alldaglig med oss springandes här. Men hotellet behöver alla inkomster som kan fås, så då är det bara och tacka och buga när vi lågpristurister kommer på besök.
