Nederländerna kom till regionen på 1600-talet och via sitt handelsbolag kom öarna att gradvis koloniseras. År 1800 bildades en nederländsk kronkoloni. Men inte förrän i början av 1900-talet hade man kuvat hela sitt territorium. Norra Sumatra gav upp sist. Japanerna utnyttjade Indonesiens motvilja att tillhöra Holland och satte upp lokala hemvärn under sin ockupation 1942-45. Ledaren Sukarno (1901-70) spelade med, mannen visste att soldater behövdes när självständigheten skulle utropas. Vapnen gömdes undan och skulle tas fram i det kommande frihetskriget. Japanerna kapitulerade 1945. Nederländerna kom tillbaka med stöd av Storbritannien och lyckades uppnå ett avtal om en slags federation mellan länderna. Fortfarande ville holländarna inte släppa sin koloni. En sista offensiv 1947 misslyckades. Ett Amerika som pressade dem att släppa kolonin, blev den avgörande faktorn. USA hotade med att inte låta landet gå med i NATO. Självständighetskriget blev en blodig uppgörelse. Man slogs överallt, men framförallt stred soldaterna i städerna. Den som kontrollerade dem styrde landet. Civilbefolkningen led oerhört under denna tid. Övergreppen var många och svälten utbredd. Många kristna indonesier hade deltagit på den förlorande sidan. Cirka 300.000 blev tvungna att emigrera till Nederländerna. Dessutom fick alla holländare lämna landet och bara de var över 100.000. Sukarnos första åtgärd som president, var att återta provinsernas självstyre och införa en centralstyrd republik. Landet strävade efter att få en inflytesrik plats i världen med bildandet av den alliansfria rörelsen. Men Indonesien blev istället en korrupt enpartistat, som snabbt frångick sina löften till folket. Presidenten kuppades bort 1965 och sattes i husarrest fram till sin död.
Frihetsmonumentet färdigställdes 1975, och ska symbolisera landets enighet mellan de olika folkslagen och religionerna. Byggnaden är 137 meter hög. På toppen finns en stor fackla i sten draperad med bladguld. Själva monumentet är byggt i italiensk marmor. Kostnaden var skyhög och pengarna fanns egentligen inte, men politikerna valde att ta pengar från sociala projekt till detta istället. Jag tog hissen upp till utkiksplatsen. Kompisen var hissrädd så han stannade kvar där nere. Snabbt kom folk och erbjöd hembesök, att han skulle följa med några studenter från Surabaya. Självklart ville polaren inte göra det, men de var ganska påstridiga. När undertecknad kom ner igen, gav de upp, men vi förevigade mötet med ett foto som syns ovan. Tyvärr hette ingen Johnny, som i rockgruppen Imperiets underbara låt, Surabaya Johnny. I monumentets inre, finns ett historiskt museum, som kanske inte stämmer överens med vår västerländska syn på landets bildande. Men intressant var det.