Lvov i Ukraina har troligtvis Östeuropas vackraste kyrkogård.
Vad
Père Lachaise är för Paris, är
Lychakivkyrkogården för
Lvov. Ett stort gravfält som klär en kulle i stadens utkant, och som lockar till sig stadens turister.
Färden dit sker längs slitna men charmiga kvarter,
gåendes på nötta
kullestensgator. Samma väg som hundratusentals begravningståg har vandrat.
Tappar man bort sig, blir det problem. Språkförbistringen är stor och allt skrivs med det
kyrilliska alfabetet.
För en
obildad västerlänning som mig, ser allt ut som en enda bokstavssoppa.
Under träden och på de öppna fälten står vackra monument, tempel och enkla kors. Inte att förglömma alla de tusentals med skulpturer som pryder gravstenarna, oftast
föreställandes änglar.
Alla sätt att hylla de döda är tillåtet. Över platsen sveper en aura av mystik. En känsla av en svunnen tid kommer över en medveten besökare.
Kyrkogården grundades under Österrike-Ungerns tid.
Fler än 400.000 människor har begravts i jorden sedan 1786. För polackerna är platsen av stor betydelse, när många av landets
kulturpersonligheter fann sin sista vila här.
Språken på stenarna är många, tyska, ryska, polska och latin. Idag dominerar
ukrainskan. Faktum är att de flesta som ligger på
Lychakivkyrkogården är polacker.
Lvov var en av dåtida Polens viktigaste städer, både ekonomisk och kulturellt. Universitet drog till sig gräddan av landets
intellektuella. Endast
Krakow kunde utmana staden som Polens kulturella centrum.
På 1800-talet reserverades platser av de besuttna och medelklassen. Stora pengar anslogs av familjerna när det gällde gravvårdar.
Var man rik, så skulle det även ta sig uttryck efter döden.
När området blev Sovjetiskt skiftade inriktningen. Från pampiga och storslagna monument,
poppade det nu upp enkla ryska hjältegravar, som istället hyllade kommunismen än gud.
Staden stora polska befolkning fördrevs och in flyttade främst
ukrainare och ryssar. De behövde också en begravningsplats, så man fyllde på med sina döda.
Nationaliteter och de olika
trosinriktningarna blandas frisk under träden. Bredvid en storslagen polsk adelsmans viloplats, kan en enkel
ukrainsk arbetare ha funnit sin.
Kyrkogården är ett monument över stadens mångkulturella förflutna. Men fortfarande en plats med stor betydelse för invånarna.
Så som det egentligen alltid har varit.
Att döden förenar folk.
Den plats som tilldrar undertecknads största intresse, är monumenten och gravarna över de soldater som stupade i försvaret av
Lvov under Polsk-sovjetiska kriget 1918-20. Se bilder ovan.
De flesta var skolpojkar från stadens gymnasium, och de yngsta krigarna var 14 år.
Dessa
Lvovs örnar som de kom att kallas i den polska
historiebeskrivningen, är legendariska och nästan helgonförklarade i Polen. Eftersom soldaterna med små medel och heroiskt mod lyckades hindrade den oberoende
ukrainska armén att inta
Lvov.
Staden belägrades under november 1918.
Perioden präglades av kaos, då flera fristående arméer och länder slogs i området.
Nekropolen hyllar alla som stred för Polen i östra
Galizien. Landskapet blev sovjetiskt 1944. Myndigheterna lät först platsen förfalla. Men sen ville ryssarna ta bort monumenten och gravarna, när allt påminde Sovjetunionen om det förlorade kriget mot Polen.
År 1971 revs det mesta och området kom att användas som en soptipp. Kommunismen har aldrig respekterat andras kyrkogårdar.
Efter förhandlingar och heta diskussioner mellan Ukraina och Polen, beslöts det att man skulle återställa gravplatserna.
Ukrainska nationalister var rasande, för
nekropolen är ju en indirekt hyllning till deras motståndare. Men relationerna till grannlandet förbättrades betydligt.
Landet har inte råd att stöta sig med alla grannar, särskilt inte när relationen till Ryssland är dålig.
Att vara pragmatisk i denna del av världen är en god egenskap.
Presidenterna från båda länderna närvarade när allt återinvigdes. Med var även den sista örnen från
Lvov. Mannen hette
Alexsander Salacki (1904-2008).
Hans historia borde någon ha skrivit ner.
Jag hade gärna läst den.
Mannen ovanför dog tre dagar före min födelse.
Han kom till världen en månad innan nazisterna invaderar Sovjetunionen sommaren 1941. Dödsdagen inföll på min namnsdag.
Tänk om alla gravar kunde berätta om sina levnadsöden.
Mvh Fredrik
www.jac51.io.ua/album165512/
Lvov i Ukraina har troligtvis Östeuropas vackraste kyrkogård. Vad Père Lachaise är för Paris, är Lychakivkyrkogården för Lvov. Ett stort gravfält som klär en kulle i stadens utkant, och som lockar till sig stadens turister. Färden dit sker längs slitna men charmiga kvarter, gåendes på nötta kullestensgator. Samma väg som hundratusentals begravningståg har vandrat. Tappar man bort sig, blir det problem. Språkförbistringen är stor och allt skrivs med det kyrilliska alfabetet. För en obildad västerlänning som mig, ser allt ut som en enda bokstavssoppa. Under träden och på de öppna fälten står vackra monument, tempel och enkla kors. Inte att förglömma alla de tusentals med skulpturer som pryder gravstenarna, oftast föreställandes änglar. Alla sätt att hylla de döda är tillåtet. Över platsen sveper en aura av mystik. En känsla av en svunnen tid kommer över en medveten besökare. Kyrkogården grundades under Österrike-Ungerns tid. Fler än 400.000 människor har begravts i jorden sedan 1786. För polackerna är platsen av stor betydelse, när många av landets kulturpersonligheter fann sin sista vila här. Språken på stenarna är många, tyska, ryska, polska och latin. Idag dominerar ukrainskan. Faktum är att de flesta som ligger på Lychakivkyrkogården är polacker. Lvov var en av dåtida Polens viktigaste städer, både ekonomisk och kulturellt. Universitet drog till sig gräddan av landets intellektuella. Endast Krakow kunde utmana staden som Polens kulturella centrum. På 1800-talet reserverades platser av de besuttna och medelklassen. Stora pengar anslogs av familjerna när det gällde gravvårdar. Var man rik, så skulle det även ta sig uttryck efter döden. När området blev Sovjetiskt skiftade inriktningen. Från pampiga och storslagna monument, poppade det nu upp enkla ryska hjältegravar, som istället hyllade kommunismen än gud. Staden stora polska befolkning fördrevs och in flyttade främst ukrainare och ryssar. De behövde också en begravningsplats, så man fyllde på med sina döda. Nationaliteter och de olika trosinriktningarna blandas frisk under träden. Bredvid en storslagen polsk adelsmans viloplats, kan en enkel ukrainsk arbetare ha funnit sin. Kyrkogården är ett monument över stadens mångkulturella förflutna. Men fortfarande en plats med stor betydelse för invånarna. Så som det egentligen alltid har varit. Att döden förenar folk. 
Den plats som tilldrar undertecknads största intresse, är monumenten och gravarna över de soldater som stupade i försvaret av Lvov under Polsk-sovjetiska kriget 1918-20. Se bilder ovan. De flesta var skolpojkar från stadens gymnasium, och de yngsta krigarna var 14 år. Dessa Lvovs örnar som de kom att kallas i den polska historiebeskrivningen, är legendariska och nästan helgonförklarade i Polen. Eftersom soldaterna med små medel och heroiskt mod lyckades hindrade den oberoende ukrainska armén att inta Lvov. Staden belägrades under november 1918. Perioden präglades av kaos, då flera fristående arméer och länder slogs i området. Nekropolen hyllar alla som stred för Polen i östra Galizien. Landskapet blev sovjetiskt 1944. Myndigheterna lät först platsen förfalla. Men sen ville ryssarna ta bort monumenten och gravarna, när allt påminde Sovjetunionen om det förlorade kriget mot Polen. År 1971 revs det mesta och området kom att användas som en soptipp. Kommunismen har aldrig respekterat andras kyrkogårdar. Efter förhandlingar och heta diskussioner mellan Ukraina och Polen, beslöts det att man skulle återställa gravplatserna. Ukrainska nationalister var rasande, för nekropolen är ju en indirekt hyllning till deras motståndare. Men relationerna till grannlandet förbättrades betydligt. Landet har inte råd att stöta sig med alla grannar, särskilt inte när relationen till Ryssland är dålig. Att vara pragmatisk i denna del av världen är en god egenskap. Presidenterna från båda länderna närvarade när allt återinvigdes. Med var även den sista örnen från Lvov. Mannen hette Alexsander Salacki (1904-2008). Hans historia borde någon ha skrivit ner. Jag hade gärna läst den. 
Mannen ovanför dog tre dagar före min födelse. Han kom till världen en månad innan nazisterna invaderar Sovjetunionen sommaren 1941. Dödsdagen inföll på min namnsdag. Tänk om alla gravar kunde berätta om sina levnadsöden. Mvh Fredrik www.jac51.io.ua/album165512/
