Shkodra räknas som en av Europas äldsta städer och grundades på 400-talet
f.Kr. Idag är den Albaniens näst största stad och ligger uppe i norra delen av landet vid Balkans största sjö,
Shkodrasjön. Jag kom hit med buss från
Montenegro. Här bor ungefär 150.000 människor. Det är en salig blandning av nationaliteter, allt från albaner,
montenegriner, greker, serber till zigenare.
Den sistnämnda gruppen lever under de mest eländiga förutsättningar. När undertecknad kom med bussen passerade deras område av staden och den slum man såg där, har jag aldrig sett värre på något annat ställe i världen.
Inte ens
Jarkartas kåkstäder som undertecknad trodde var de värsta jag hade sett överträffar detta elände.
Men övriga samhället är också nedsliten och folket verkar hanka sig fram dag för dag. Här kunde man betala med
Euro istället för den lokal valutan som ingen var särskilt intresserad av.
Albanien har skyhög inflation, ungefär som de fattigaste länderna i Afrika.
Det känns märkligt att vara i Europa men ändå inte. Albanien är ett land som känns väldigt konstigt.
Det var spännande att gå runt och titta på folk. För tjugo år sedan var nationen den mest isolerade i världen.
När kommunistdiktaturen föll 1989 öppnades landet upp och det blev möjlig att komma hit som turist.
Orten har ockuperats ett flertal gånger under historiens gång, de som höll staden längst var
turkarna som styrde från 1400-talet fram till 1912 när Albanien blev självständigt.
Under andra världskriget tillhörde
Shkodra Italien och det fanns stora trupper
stationerade i området. Detta ser man fortfarande spår av i den cafékultur som finns här.
Guiden berättade att de italienska soldaterna spred den när de satt här och drack kaffe på sina permissioner. Gatorna är fyllda med caféer.
Ovanför samhället finns den sevärdhet som lockar turister hit. Det är fästningen som ligger på en höjd och blickar ut över
Shkodra. Ska jag vara ärlig finns det egentligen inte mycket att se i själva staden, utan dess behållning är att du får uppleva lite nutidshistoria.
Borgen heter
Rozafa.
Fästningen är lika gammal som staden och byggdes för att kontrollera handelsvägarna i denna del av Balkan.
Neranför rinner floderna
Buna och
Drina som är Albanens största. Dagens utseende på
Rozafa är format av
Venedig som styrde denna del från slutet av 1300-talet till 1479.
De passade på att bygga ut och förstärka borgen i förhoppning att kunna stå emot
turkarna. Men det gick inte, ottomanerna drev bort dem och sen fick fästningen förfalla.
Under en tid efter andra världskriget användes den som fångläger för italienska soldater.
Inträdet hit var 10 kr. Då ingick även en
guidad tur. Reseledaren berättade att det finns ett myller av gångar som leder in och ut från borgen. Men att de inte går att använda längre, när jordbävningar har skadat dem.
Han pekar på en
spiraltrappa som leder ner i marken och samtidigt som guiden berättar denna historia kommer en gammal man upp ur hålet.
Gubben har en säck på ryggen. Tydligen samlar han pantflaskor här.
För honom är 10 kr mycket pengar, så mycket att gubben tycker det är värt och riskera sitt liv. Och det gör han genom att gå i dessa gångar för att få gratis tillträde till borgen.
Slutligen får jag säga, att man är tacksam över att inte vara född i detta land.
Men resan dit var oerhört lärorik, det är alltid bra att se hur andra människor har det och särskilt här, eftersom Albanien är en del av Europa.
Mvh Fredrik
http://www.shkodra.gov.al/
Butrinti är en arkeologisk fyndplats i södra Albanien. Staden har varit bebodd i nästan 3.000 år, men övergavs under medeltiden. Butrinti var ursprungligen en grekisk bosättning. Rom tog kontrollen över territoriet 167 f.Kr. Ceasar ville göra staden till en soldatkoloni, men senaten stoppade planerna. På 200-talet förstördes samhället i en jordbävning. Kristendomen kom på 500-talet och Butrinti blev ett biskopssäte. Efter århundraden av strider köpte Venedig landskapet 1386. När riket kollapsade fyllde turkarna maktvakumet tills Albanien blev självständigt 1912. Det finns en mängd olika byggnader, de äldsta är från 800-talet f.Kr. På platsen finns en välbevarad teater, flera badhus, en stadsmur från 400-talet f.Kr samt en bysantinsk basilika med ett nästan intakt mosaikgolv. Bilden nedan syns undertecknad sittandes på teatern, som kunde rymma 2.500 åskådare.
De första utgrävningarna gjordes av ett team från Italien, som skickades hit av Mussolini. Då Albanien var ockuperat av samma land under andra världskriget, fick arkelogerna än större prioritet. Allt handlade om att befästa Italiens historiska rätt till området. Envar Hoxha (1908-85) förbjöd allt grävande när kommunisterna tog makten. Innan Nikita Chrusjtjov (1894-1971) kom på statsbesök 1959 hade sträckan som går från Saranda asfalterats och breddats. Vägstumpen var Albaniens bästa trafikled. Den sovjetiska ledaren föreslog att trakten borde förvandlas till en ubåtsbas, men erbjudandet avslogs.
Undertecknad kom med färja från Korfu till hamnstaden Saranda, där bussar stod och väntade på oss. Sällan gör sig den forna diktatorn mer påmind än på slättlandet på vägen tillbaka till Saranda. Här är fältet närmast pepprade med rader av små enmansbunkrar. När hela världen utanför var ond och sågs som ett hot mot Albanien, tvingades folket bygga minst 300.000 små bunkrar för landets försvar. Ett enormt resursslöseri som förvandlades till en turistattraktion eller i bästa fall till förrådsbodar. Efter besöket i Butrinti fick sällskapet äta på samma restaurang som Envar Hoxha och Nikita Chrusjtjov hade gjort. Om det ska jag berätta en annan gång. Det var en ganska märklig upplevelse. Mvh Fredrik www.butrinti.com/
