Invasionsstränderna i Normandie.

År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa.

Att invadera kontinenten var dock ett gigantiskt företag. Tyskarna hade haft flera år på sig att förbereda försvaret av den atlantiska kustlinjen.

För att vara säkra på att få fotfäste var de allierade tvungna att sätta iland en mycket stor styrka i första stöten och de måste också kunna förstärka den med hög hastighet.

En av de första frågorna var givetvis var man skulle gå iland?

Man bestämde sig för Normandie. Detta berodde dels på att kusten här lämpade sig väl för landstigningar, samt att tyskarna i mindre grad skulle förvänta sig ett anfall på denna punkt.

I slutet av maj 1944 var allting klart för invasionen och man väntade bara på startordern. Operationen i sin helhet gick under namnet Overlord.

Den 5 juni gav general Dwight Eisenhower (1890-1969), chef för denna väldiga styrka, slutligen klartecken.

Under natten mot den 6 juni flög stora armador med transportflyg in över kusten och luftlandsatte soldater, som skulle säkra invasionsområdets flanker.

Landstigningarna på de brittiska och kanadensiska stränderna gick relativt bra. I den amerikanska sektorn flöt det enligt planerna vid Utahstranden, men på Omahasektorn gick allt fel.

Området besöktes av mig och pappa 2004.

Istället för att mötas av en svagare styrka, låg en hel division vid Omahastranden, som den allierade underrättelsetjänsten inte hade lyckats att lokalisera.

Det var mer än tiofaldigt fler soldater än förväntat.

På avsnittet skulle de amerikanska soldaterna först tvingas ta sig förbi strandhindren, sedan hade de en öppen sträcka på ungefär tvåhundra meter framför sig innan de nådde höjden.

När ramperna på de första landstigningsbåtarna fälldes, sköts många soldater ihjäl innan de ens hann komma ur farkosten.

En fruktansvärd slakt inleddes.

"Blodbadet, skräcken och fasorna på Omahastranden, där värdet av människoliv räknades i sekunder, trotsar all beskrivning. Under flera timmar pågick denna slakt"

Anonym ögonskildrare.

Blottade i det öppna försökte de amerikanska soldaterna finna skydd i vattnet eller bland de många strandhindren, men alla var lätta mål för de tyska skyttarna.

Gradvis började striden att väga över till amerikanernas fördel.

Allt eftersom fler båtar nådde land, lyckades grupper av män att undgå elden och springande förflytta sig över stranden.

Soldaterna infiltrerade de tyska ställningarna. Position efter position föll och snart började hela tyska försvaret vid Omaha att knaka.

Vid middagstid var striden över.

Slaget hade kostat över tvåtusen amerikanska soldater livet och ett otal sårade. Dessutom bar alla soldater som deltog denna ödesdigra morgon på traumatiska minnen som förföljde dem livet ut.

Konsekvenser man aldrig kommer att kunna mäta eller förstå.

Störst förluster tog 1st infantry Division, mer känt under namnet the Big Red One. Nedan syns deras axelmärke.

Detta regemente är ett av USA:s mest meriterade.

Medelåldern på de allierade soldaterna var 19 år, en hel del var pojkar knappt fyllda 16 år. Det blev en tuff invit till vuxenvärlden.

Idag är Omaha beach ett populärt ställe att bada på.

Det finns inte så mycket som påminner om kriget. Bunkrarna sprängdes och de flesta är igenväxta. En del monument står uppställda här och där, men annars är spåren från det förflutna borta.

De gamla bombhålen används som picknickställen.

Den legendariska krigskorrespondenten Cornelius Ryan har skildrat händelserna i Normandie, i sin enligt mig utmärkta bok, "Den längsta dagen", klart läsvärd om du vill veta mer om invasionen.

I närheten finns den amerikanska krigskyrkogården. Där är över 10.000 soldater begravda. Vackert belägen på en kulle ovanför Omaha beach.

På området finns en vacker minneshall, som berättar om händelserna den 6 juni 1944.

Mvh Fredrik

http://www.omaha-beach-memorial.org/

Filmfestivalen i Cannes.

Cannes är framför allt känt för sin årliga filmfestival. men det var en engelsman som satte den på kartan, Lord Brougham upptäckte staden "på riktigt" 1834.

Förförd av kockens matkonster på ortens lilla hotell och de ljumma vindarna från havet, bestämde han sig för att bygga en villa här.

Sedan rullade det på av bara farten.

Idag är Cannes ett av Frankrikes mest omtyckta turistmål. Myndigheterna har även etablerat sig som en av Europas populäraste konferensstäder.

Längs boulevarden Croisette flockas besökarna.

Gatan är full med exklusiva restauranger och hotell. Här hänger de rika och kända människorna.

Nedanför ligger stranden.

Filmfestivalen invigdes 1946, och har pågått sedan dess. Det var en fransk minister som låg bakom idéen. I Italien fanns den berömda festivalen i Venedig, men fransmannen ville starta upp en egen som motvikt till den fasciststyrda.

Kriget bröt ut och ministern blev mördad.

När freden kom beslutade regeringen att man skulle inrätta en i Cannes. Starten blev tuff och konkurrensen med den etablerade i Venedig var för svår. Några år fick man lägga ner, när det saknades pengar.

Ledningen valde att skifta säsong, sedan 1951 hålls festen i andra halvan av maj.

Det blev succé.

Idag är tillställningen den mest prestigefyllda filmfestivalen i världen.

Alla stjärnor kommer hit. Arrangörerna behöver inte öppna plånboken längre för få dem till Franska Rivieran.

Filmbolagen står för omkostnaderna, när publiciteten är så stor och marknadsvärdet så högt.

Flera svenskar har plockat hem priser här, bland annat Ingmar Bergman (1918-2007), Bo Widerberg (1930-97) och Alf Sjöberg (1903-80).

Skandalerna har varit många, och upplevs vara en del av marknadsföringen.

Sveriges mest kända filmkritiker Nils Petter Sundgren har besökt evenemanget 40 gånger och beskriver att vid första festivalvisiten 1963, var allt en idyll, med kanske fyrtiotal filmer som tävlade och ungefär trehundra journalister, som var ackrediterade.

När han var där sista gången 2006, visades trehundrafemtio filmer utöver allt som marknadsförs på DVD. På plats fanns femtusen journalister och över femtiotusen turister.

Förr kunde man få en intervju med en stjärna väldigt lätt, idag omges de av pr-folk och livvakter. Skådespelarna är lika bleka som när de kommer till Cannes, som när de lämnar festivalen, att vara nere på den underbara plagen finns det varken tid eller möjlighet till.

Journalisterna puttas in i ett rum och får fem minuter att ställa frågor till filmstjärnan, så klart har någon gått igenom och godkänt dem i förväg.

Därför är de officiella presskonferenserna betydligt mer givande, där kan atmosfären ofta bli tätare och tonen fränare än i de styrda samtalen.

En rolig anekdot var när Nils Petter Sundgren intervjuade Aki Kaurismäki, en av undertecknads husgudar inom film.

Finländaren krävde att få öl innan, och sedan berättade mannen flera roliga och konstiga saker, som t.ex. att han går i skogen och pratar med träden mellan filmjobben, eller att i sin ungdom ha jobbat som diskare på två restauranger samtidigt i Stockholm.

Tur att inte alla ikoner omges med pr-folk och livvakter.

Avslutningsvis tänkte jag berätta om en fransk film som tävlade i festivalen 1953, dock vann den inga priser.

Semestersabotören är den svenska titel och filmen regisserades av Jacques Tati (1907-1982).

I mitt tycke en av världens roligaste filmer.

Fransmannen driver med folkets semestervanor, och man för följa Monsieur Hulot äventyr på en liten rekreationort vid Atlanten.

Humorn ligger inte i dialogen utan i bild och ljud, vilket gör att filmen liknar en klassisk stumfilm.

Regissören spelade huvudrollen själv.

Semestersabotören är den film i Sverige som har visats flest gånger på bio.

När jag besökte Cannes, skedde det på en grå vardag i januari, min plånbok tillåter inte en vistelse här under festivalveckorna.

Au Revoir fredrik

Slutligen ett boktips, "Inte bara bio" av Nils Petter Sundgren. Trots titeln har gubben ändå gjort över 10.000 biobesök.

www.cannesguide.com/

Smaka på Calvados i Calvados.

Ett av landskapen i Normandie heter Calvados.

Där framställs den goda spritdrycken med samma namn. Basen i tillverkningen är regionens alla äpplen.

I en riktig välsmakande Calvados kan man finna spår av över 40 olika äppelsorter.

Fransmännen dricker den gärna till kaffet med en isbit i glaset.

Med en alkoholstyrka på över 50 % tar drycken udden av den hårda vintern här. Det är i alla fall en av folkets förevändningar för att få chansen att dricka den med gott samvete.

Oftast avslutar man måltiden med en Calvados, eller så tas spriten under den normandiska pausen.

Traditionellt består en middag av fyra rätter och förr bröt man av efter den andra serveringen och tog en sup, för att bättra på matsmältningen så att mer kunde fås ner i magen.

Calvados tillverkas genom destillation av cider och lagras i tunnor innan den buteljeras.

Först förvaras vätskan i nya ekfat i ett år, sedan i äldre fat, som ger drycken sin karaktäristiska smak.

Står det Vielle Reserve eller VSOP på etiketten, så har spriten lagrats i fem år.

Blandas Calvados med cider så får man aperitifdrycken Pommeau.

Min pappa och jag befann oss i Normandie. Fälten är verkligen fyllda med äppelträd. Överallt ses dessa frukter blomma.

När man besöker detta landskap så brukar turisten för eller senare hamnar på någon spritfabrik eller ciderié.

Vi hamnade på båda.

Nu över till regionens andra storsäljare, nämligen den goda och torra cidern.

En jäst alkohol dryck som även den är gjord på äpplen. Engelsmännen dricker mest cider per capita. Men deras dryck är den söta varianten, samma som vi tillverkar i Sverige.

I Frankrike är kvalitén högre och cidern tappas på glasflaska med kork.

Ett flertal buteljer köptes hem av undertecknad. Här nere kan du gå in på en bensinmack, och ha hur många sorter som helst att välja på.

Idag kan man inhandla den franska varianten på de flesta systembolagen.

Vi smakade ofta på Normandies goda drycker, och jag rekommenderar mina läsare att göra detsamma.

Hej svejs Fredrik

http://www.calvadosbook.com/

Utan Eiffeltornet, inget Paris?

Frankrike ville fira sitt etthundraårsjubileum av sin revolutionen 1789. Världsutställning i Paris 1889 skulle krönas med något speciellt och banbrytande.

Gustave Eiffel (1832-1923) var en fransk ingenjör, arkitekt och specialist på metallkonstruktioner. Mannen skulle bygga världens modernaste och högsta byggnad.

Eiffeltornet var tänkt att stå temporärt. Sedan skulle allt rivas.

Men som alla ser, finns det fortfarande kvar.

Vid invigningen var höjden på tornet 300 meter, och därmed världens högsta byggnad fram till 1930-talet. När Empire State Building i New York övertog rollen.

I skapandet av detta moderna underverk behövdes över 12.000 järnbalkar som sammanfogades med 2.5 miljoner nitar. Byggtid tre år.

Eiffeltornet väger cirka 10.000 ton.

Ska man ta trapporna upp, så är det 1665 trappsteg, och inte 1789 som de flesta fransmän forfarande tror och att det är en hyllning till deras revolution.

Innan området bebyggdes, var fältet ett militärt område, där soldaterna fick lära sig att marschera.

Tornets höjd ökade med 29 meter 1959, när en TV-mast monterades på toppen.

Konstruktionen målas om var sjunde år. Till det krävs 60 ton färg. Färgen på tornet har skiftat med tiden, från mörkrött, ockragult till dagens chokladbruna nyans.

Att måla allt tar 15 månader och det krävs 25 man som utför uppgiften med enbart pensel.

Varje år besöker drygt sex miljoner personer Eiffeltornet. År 2008 hade 236 miljoner turister hunnit att gästa byggnaden. Gustave Eiffel hette egentligen Bönickhausen, men bytte namn när ingen fransman kunde uttala det.

Släkten har sitt ursprung i Tyskland. Gustave Eiffel föddes i Dijon. Nedan syns han med sin bror.

Men tänk om tornet hade döpts till Bönickhausentornet.

Då hade nog franska folket rivit det.

Eiffeltornet var redan innan det byggdes föremål för en häftig debatt. Protestlistor samlades in, och flera kända konstnärer opponerade sig öppet mot projektet. Landets tidningar hakade på och drev kampanjer att stoppa det. Folket var rejält upprörda. Det fanns inte många som var positiva till detta moderna underverk.

Till slut fick de ansvariga för världsutställning beveka kritikerna, genom att lova att hela rasket skulle rivas efter 20 år.

Men som sagt innan, det blev aldrig så. Idag är Eiffeltornet ett av Frankrikes starkaste varumärke och symbol.

Därför undrar undertecknad om tesen att utan Eiffeltornet inget Paris stämmer. Självklart är staden så oändligt mycket mer. Men försvann stålkonstruktionen, så skulle den lämna ett enormt tomrum efter sig.

Invånarna och alla turister har vant sig att låta byggnaden komma i deras blickfång.

Ibland är förändringar bra och en stadsmiljö måste förändras med tiden och det är verkligen Eiffeltornet ett bra exempel på.

Tornet är öppet alla dagar på året, inte ens stängt på landets helgdagar.

Vid mitt besök, fick gänget köa i två timmar för att komma upp till utkiksrummet på 276 meters höjd. Det krävdes tre hissbyten upp och lika många på tillbakavägen.

Så klart bildades det långa köer vid varje byte. Vi var ett ganska stort ressällskap, så gruppen splittrades och blev inte återförenade förrän vid Seines stränder.

En i gänget marscherade iväg i rask takt med en eiffeltornslampa under armarna. Men vi lyckades få tag i honom. Några andra förstod inte hisssystemet. De får skylla på att de kommer från Småland. Mitt i allt kaos stod jag.

Ofta besöks tornet endast en gång i livet. Jag förstår det fullständigt. Den kraft och energi det tar att köa med alla andra turister är för jobbigt för att upplevas igen.

Istället tänker jag vid nästa besök ta hissen upp till restaurangen. Äta gott och njuta av att se de oändligt långa köerna ringla sig längs fötterna på Eiffeltornet.

Från 1924 till 1934 hade byggnaden lysande reklam för bilmärket Citroën på tre av sina fyra sidor. Eiffeltornet blev världens största reklampelare.

För att kunna genomföra detta krävdes 250.000 elektriska lampor i olika färger. Det skulle vara roligt och veta varför reklamen försvann.

På bilden ovan syns den.

Vid millenniumskiftet år 2000 användes den som en gigantisk avfyrningsramp för stadens fyrverkerier.

En och annan människa har tyvärr tagit självmord här också.

Avslutningsvis, franska folket älskar underverket, liksom vi turister, så besök den om det inte redan har gjorts.

Mvh Fredrik

www.tour-eiffel.fr/

Nice är underbart i januari.

Nice är största staden längs Franska Rivieran och ligger väl skyddad mellan Alperna och det glittrande havet. Det var romarna som grundade den 154 f.Kr. Orten blev inte helt fransk förrän 1860 och det skedde med hjälp av en folkomröstning.

Området har under långa perioder tillhört olika italienska furstar och kungar. Namnet på italienska är Nizza.

Nice är egentligen tre städer. Franska delen från järnvägsstationen och ner mot havet. Gamla delen som är den italienska och slutligen utmed havet som är turisternas stad, med Promenades des Anglais.

Här ligger även det mytomspunna hotellet Negresco som tyvärr var stängt för renovering. Vid nästa besök ska det drickas kaffe där.

Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nice passar mig perfekt. Blandningen av lyx och flärd med sunk och slitna arbetskvarter är som gjort för att jag ska trivas.

Staden är tillräckligt stor för att ha en puls, även vid lågsäsong. Folket är vana vid turister och engelskan funkar utmärkt överallt. Dock inte förglömma att det är trevligt att avge franska hälsningsfraser.

Här kunde jag se tanter ta in sina hundar i kundvagnarna i mataffärerna. Ute på gatorna låg hemlösa samtidigt som man mötes av strama plastikopererade ansikten.

Detta är kontrasternas stad.

Gustav V (1858-1950) tillbringade mycket tid i staden, så mycket att man har rest en byst och döpt en gata efter honom.

Kungen tog alltid tåget ner hit och stannade ofta till i Berlin, där han besökte Adolf Hitler. Gustav V inställning till nazisterna vållade problem för ett Sverige som ville hålla sig neutralt.

Droppen blev när kungen skrev ett personligt brev till diktatorn där han tackade honom för att tyskarna gjorde upp med kommunismen.

Brevet började med frasen, "Mein lieber Reichskanzler".

Gustav V blev tillsagd av regeringen att hålla sig borta från landets utrikespolitik. Så det blev till att spendera mer tid i Nice istället.

Efter att ha plågats av den svenska ovanligt snörika och kalla vintern, blev Nices januariklimat underbart. Första dagen var det 6 grader och lite regn, men det kändes som rena värmeböljan. De övriga dagarna steg temperaturen ännu mer och solen visade sig.

Längs den berömda engelska strandpromenaden sägs det att om besökaren möter någon där som man känner, så är det ett tecken på världsvana. Oddsen var låga för mig och tyvärr mötes inga bekanta.

Stig Claesson har skrivit en roligt kåseribok om sina möten med staden.

"Jag har läst nånstans att den som går Promenade des Anglais fram och tillbaka i en timme utan att möta en bekant saknar världsvana"

Från boken Blå stolar.

Det var den engelska kolonin i Nice som betalade för den berömda strandpromenaden på 1800-talet. En 5 km lång palmkantad aveny med breda trottoarer som löper längs stenstranden.

Samlingsplatsen har kommit att bli en av ortens största sevärdheter. En plats där folk flanerar, möts och njuter av utsikten över havet och stranden.

Intrycken även under lågsäsongen är många. Det franska levnadssättet med sina caféer och livsnjutande, slås endast av italienarna. Går man in i en vanlig mataffär hittar man ostdiskar som denna. Se bild ovan.

Längs Rivieran går ett väl utbyggt tågnät och Nice ligger väldigt centralt, 25 minuter till Monaco med tåg och 50 min till Cannes.

Dess milda klimat och imponerande omgivningar lockade många konstnärer och bättre bemedlade att slå sig ner här.

Men även fattiga turister som mig.

Ett besök till Marc Chagall museet stod på agendan. Till skillnad från Stig Claesson som tyckte det var för himmelskt och religiöst kom jag att uppskatta hans stora och ibland väldigt barnsliga målade tavlor.

Konstnären föddes i dagens Vitryssland men kom att emigrera till väst. Efter andra världskriget bodde han under långa perioder på den Franska Rivieran.

Till museets största sevärdheter hör de besynnerliga glasfönstren, naiva färgstarka målningar och mosaiker som Marc Chagall gjorde speciellt för museet.

Italiens stora revolutionär Giuseppe Garibaldi (1807-1882) föddes här. Han kämpade med sina män i röda skjortor och svarta slokhattar för att ena Italien och vann sin seger 1860. Samma år som invånarna i Nizza valde att tillhöra Frankrike och förvandlades till Nice.

Garibaldi må ha vunnit sina landsmäns hjärta men han förlorade sin hemstad.

Till Nice kommer jag att återvända många gånger.

Nice är nice.

Au Revoir Fredrik

www.nice.fr/

Napoleons grav i Paris.

Hotel des Invalides, heter detta märkliga byggnadskomplex och kom till på initiativ av Frankrikes solkung Ludvig XIV (1638-1715) som ville inrätta ett hem för krigsinvalider, ett tack för allt soldaterna hade gjort för fäderneslandet.

Kungen är för övrigt den i Europa som har regerat längst, hela 72 år, när tronen bestegs som femåring, med överseende från kardinal Mazarin. Mannen som har namngivit min favoritkaka.

För de flesta fransmännen är Ludvig XIV också en större stjärna än kometen Napoleon. I historieböckerna kallas hans epok för Le Grande Siécle (Det stora seklet).

Under kungens regeringstid var Frankrike Europas ledande makt, både politiskt och kulturellt, franskan blev den internationella diplomatins språk och talades av alla adelsmän på kontinenten.

Med sina över 20 miljoner invånare var man även Europas folkrikaste nation (Ryssland räknades inte riktigt till Europa ännu).

Då Ludvig föddes pågick fortfarande trettioåriga kriget, där man var allierad med Sverige. Med franska pengar bekostades vår armé, eftersom vi krigade mot deras huvudfiende Österrike.

När freden kom 1648 blev riket en stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland.

Den svenska regeringen demonstrerade sin nya status med att sända Magnus De la Gardie som ambassadör till Paris, i spetsen på en svit av över 300 personer, som med pukor och trumpeter gjorde ett öronbedövande och pampigt intåg i den franska huvudstaden.

Ett av Ludvig XIV:s största misstag var att slå till mot landets cirka 800.000 protestanter.

Merparten av dem, som kallades hugenotter var välbärgade stadsbor, skickliga hantverkare, konstnärer, köpmän och bankirer. Som landsflyktiga kom de att driva framgångsrika företag i England, Holland och Tyskland.

Regenten tvingades att gifta sig med sin spanska kusin Maria Tersia av Habsburg.

Hon var djupt religiös och tillbringade hellre tiden med sina hovdamer, dvärgar och hundar. Ludvig sökte sig till andra kvinnor och fick sammanlagt tjugotvå barn, några fick han dock med sin hustru.

De sista åren var mycket olyckliga, de långa krigen krävde hundratusentals dödsoffer och försämrade landets ekonomi avesevärt. Han hade förlorat alla tänder och led dessutom av gikt, reumatism samt dålig mage.

Mot slutet av livet tvingades Ludvig XIV leva på kylda, mogna eller nästan halvruttna fikon, mullbär och meloner.

När projektet med Hotel des Invalides genomfördes, låg området i förorten. Idag ligger platsen väldigt centralt placerat i närheten av Seine.

I byggnaden finns även Franska arméns militärmuseum samt begravningskyrkan där flera av landets främsta officerare är begravda..

Då vissa i resgänget pockade på att springa på toaletten samt att äta hela tiden, valde jag och Mats att gå hit istället.

Den främsta sevärdheten är Napoleons grav.

År 1820 dog Napoleon i exil långt från sitt hemland. Kung Ludvig Filip I bestämde i den nationella yra som rådde att den forne kejsarens kvarlevor skulle återbördas till Paris.

Detta skedde år 1840 och Napoleon fick en av Frankrikes pampigaste statsbegravning.

Fortfarande levde många av kejsarens veteraner som hade slagits under hans befäl. De flankerade begravningståget som passerade under den uppförda triumfbågen.

Detta monument som är en hyllning till alla Napoleons segrar.

På gatorna flockades 100.000 tusentals människor. Alla ville hylla kejsaren. På den mest framträdande platsen under kupolen i begravningskyrkan ställdes hans sarkofag provisoriskt upp.

Det var inte förrän 1861 som allt blev klart. Denna gång skedde gravsättningen i stillhet och närvarades av brorsonen Napoleon III (1808-73).

Mannen som blev Frankrikes sista kejsare och landets första president. Han fick dela samma öde som sin farbror att dö i exil.

Efter detta intressanta besök, klämdes några snabbt inköpta baguetter ner i magen, för att sedan hinna tillbaka till resten av gänget.

De anade aldrig vad de gick miste om.

Mvh Fredrik

www.invalides.org/

Katedralen i Amiens.

Efter att ha lämnat Normandie, tog bussen oss hit. Amiens är en mellanstor fransk stad, som har spelat en obetydlig roll i franska historien.

Ofta blir man förknippad med stora fältslag som har stått här flera gånger mellan tyskar och fransmän.

Alla dessa slag har tyskarna vunnit. Allt i från det tysk-franska kriget 1870-71 fram till deras invasionen av Frankrike i början av andra världskriget.

Amiens har förstörts många gånger. Sist var det den amerikanska luftflottan som la större delen av staden i ruiner. Det mesta av byggnaderna går i tråkig efterkrigsarkitektur.

Men här finns Frankrikes största gotiska katedral.

Kyrkan påbörjades på 1200-talet och tog endast tjugo år att färdigställa. Dess mittskepp har en invändig höjd av 42 meter, Notre Dames i Paris är endast 32 meter.

Att denna katedral är störst och varför, fick jag ingen klarhet i. Guiden pratade dålig engelska med stark fransk brytning.

I alla fall, den är väldigt vacker och väl värd ett besök. Min pappa som jag åkte med, verkade lika imponerad.

Eftersom vi båda rökte på den här tiden, fick vi även en välkommen rökpaus utanför kyrkan.

År 1981 sattes kyrkan upp på UNESCO:s världsarvslista.

Resan gick vidare. Vi var på väg till Tyskland via Belgien som passerades utan stopp.

I Hagen skulle vi övernatta. Men det var en lång färd dit, som drog ut på tiden, när det bildades långa köer på autobahn p.g.a. många olyckor.

Mvh Fredrik

http://www.amiens.fr/