Topkapi i Istanbul.

Under nästan fyra århundraden var Topkapi hjärtat i ett av världens mäktigaste imperier. Sultanen fattade viktiga beslut här, höll rådslag, och tog emot fjärran gäster.

Samtidigt var palatset en bostad där regenten kunde dra sig tillbaka och umgås med sina fruar och älskarinnor. Allt som allt en privat stad i staden med 5.000 människor.

Dess sammanlagda areal var runt 700.000 kvm.

Istanbuls första sultan, Mehmet Erövraren, lät på 1400-talets mitt bygga det ursprungliga slottet.

Konstantinopels murar hade nyligen rämnat.

Det kejserliga Bysans var besegrat och upplöst. Den ottomanska sultanen beslöt sig med segerns sötma att flytta sitt säte från Edirne till Marmarasjön.

Ordagrant betyder Topkapi på turkiska, Kanonportspalatset.

Tjugo sultaner hann med att bo på Topkapi, innan Abdulmecit I tröttnade på bygget och 1853 flyttade över hela sitt hov till det nyuppförda palatset Dolmabache, längre upp längs Bosporen.

Ovan syns undertecknad väntandes på en visning i sultanens harem.

Bortsett från härskarens moder, haremets mäktigaste kvinna, och sultanens döttrar, var övriga kvinnor slavar som hämtades från ottomanska imperiets alla hörn.

De drömde om att bli sultanens favorit och föda honom en son, vilket ibland kunde leda till giftermål.

Konkurrensen var dock hård, när haremet under sin glanstid bestod av över 1.000 konkubiner, av vilka många aldrig kom längre än till att betjäna sina medfångar.

De sista kvinnorna lämnade haremet år 1909.

Topkapipalatset förvandlades 1924 till ett museum på order av Kemal Atatürk.

Avslutningsvis, ett dvdtips, filmen Topkapi från 1964, en komedi om några skurkar, som ska stjäla den berömda Topkapidolken, en gåva från sultanen till shahen av Persien.

Men härskaren hann att avlida innan den kom fram.

Kniven fördes därför tillbaka till palatset och här finns den ännu. Det är ett rejäl dolk med stora gröna smaragder fastsatta i skaftet.

Tyvärr hittade jag ingen bild på den.

I en av rollerna medverkade Peter Ustinov. Han fick en Oscar för sin prestation som en förvirrad och girig småskurk. Motspelerskan Melina Mercouri (1920-94), gifte sig med regissören och blev senare Greklands kulturminister.

Filmen spelades in i Istanbul, och är en härlig matinérulle att titta på en regnig höstkväll.

Mvh Fredrik

http://www.topkapisarayi.gov.tr/

Mr Fish i Marmaris.

Jag och min kusin Jonas var på en vecka semester i Turkiet. I närheten av vårt hotell i Marmaris, fanns en lokal researrangör. Han hette Mr Fish. Denna man lovade oss guld och gröna skogar.

Alla resorna och utflykterna var av högsta kvalité, i alla fall enligt honom.

Mr Fish hade ett enormt munläder, och kunde pladdra på flera språk vilket mannen mer än gärna gjorde.

Vi passerade ofta butiken på vår väg ner eller tillbaka från stranden. Mr Fish försökte alltid fånga vår uppmärksamhet genom att pracka på oss det ena efter andra mer lockande erbjudandet. Men vi höll emot.

Han kändes "lite oseriös", men av någon underlig anledning köptes en båtutflykt. Enligt Mr Fish, var detta ett mycket bättre skepp än alla de andra. Man skulle få dricka hur mycket sprit och öl vi ville.

För att inte nämna maten, som enligt honom skulle vara en stor buffé. På något sätt ångrade vi oss, men det kändes dumt att backa ur. Samtidigt blev jag lite nyfikna på hans resor.

När jag och kusinen var uppe i bomullsbergen med vår researrangör, träffade vi några tjejer som hade åkt dit med Mr Fish bolag. De var kraftigt missnöjda. Han hade trängt ihop sällskapet i en minibuss.

Detta fick mig att undra över den kommande båtutflykten.

Nere i hamnen låg vår superbåt, men den tycktes se mindre ut än alla andra fartyg som företog denna utflykt.

Det stämde nog, för solstolarna var tätt ihoptryckta. Alla fick inte plats där uppe utan många fick sitta på nedre däck i skuggan.

Spriten var hårt ransonerad. Billig turkisk sprit som portionerades ut i plastmuggar, likaså med ölen som de skvätte upp lite då och då.

Det var badstopp här och där. I dessa vatten låg den turkiska flottan 1522 och inväntade order från sultanen att angripa Rhodos. Ön var en av få kristna stater i regionen. Marmaris var baslägret för denna stora expedition, som fick ett segerrikt slut för turkarna. Johanniterorder kapitulerade och lämnade Rhodos.

Efter baden såg alla fram emot den "stora" buffén. Vi var inte förvånade, när den bara bestod av grillat kött med ris på en papptallrik.

Folk var irriterade, men vi skrattade bara. På hemvägen blev besättningen lite mer generösa med spriten för att dämpa gästernas missnöje.

Ett par från Ljungby som åt med oss, åkte den här resan för att få fri tillgång till spriten.

Vi blev inte överraskade. När mannen berättade att de åker till samma resmål på Kanarieöarna varje år, för då hittar man till spritbutiken.

Väl hemma på hotellet sprang vi på Mr Fish, som undrade om resan. Jag och min kusin Jonas sa att den var fantastisk. Mr Fish såg jättenöjd ut.

Vi ville inte förstöra hans illusioner. Men faktum är, att resan var värd sina pengar.

För det var ett skådespel att se alla missnöjda turister som skulle proppsa på att få lite mer av den billiga inhemska spriten.

Mvh Fredrik

www.wikitravel.org/en/Marmaris/

Magnifika Hagia Sofia i Istanbul.

Hagia Sofia ligger mitt i gamla delen av dagens Istanbul och vart man än tittar faller alltid ens blick tillbaka på detta magnifika byggnadsverk.

Namnet betyder på grekiska, den heliga visdomens kyrka.

När helgedomen invigdes år 537, lär dess skapare, kejsare Justinianus (483-565) ha yttrat följande, "Salomo, jag har överträffat dig". Vilket menas att de ansåg i Östromerska riket ha överglänst Salomos tempel i Jerusalem i att ära gud.

Det tog endast fem år att uppföra kyrkan.

Materialet hämtades från gamla tempelstäder som Efesos och Baalbeck. Vilken bedrift att lyckas med detta på så kort tid.

Med åren har många arkitekter, främst på den osmanska tiden försök att överträffa kyrkan med nya ståtligare moskéer. Men besökarens intresse riktas alltid mot Hagia Sofia.

Inte ens Sinans mästerverk, Blå moskén som ligger mittemot lyckades.

År 1204 plundrades kyrkan av korsfarare, i det som kallades fjärde korståget. Ursprungligen hade de tänkt befria Jerusalem, men under resans gång lockades riddarna istället av Bosporens skatter.

Väl på plats stal de Hagia Sofias silver och värdeföremål. Förnedringen fulländades med att en prostituerad sattes på patriarkens säte, när erövrarna genomförde en mässa.

Denna händelse återkommer ständigt när företrädare från den ortodoxa kyrkan möter den katolska. Påven Johannes Paulus II var i byggnaden 2003 och sökte försoning, genom att be om ursäkt för det som hände under fjärde korståget.

När Mehmet II (1432-81) intog Konstantinopel 1453 lät han sina soldater plundra staden i tre dagar, men helgedomen fick inte röras. Sultanen sägs ha blivit så betagen av kyrkans skönhet att han omgående gjorde om den till en moské.

Konstatinopel föll på en torsdag och än idag varken gifter man sig eller gör viktiga affärer på den dagen i Grekland.

Torsdagar anses bringa otur.

På 1930-talet lät Turkiets president Kemal Ataturk sekularisera helgedomen. Den blev ett museum, som Hagia Sofia fortfarande är idag.

Under denna perioden togs de ursprungliga mosaikerna fram. De hade varit övermålade sedan 1400-talet.

På mosaiken ovan ses kejsar Konstantin (272-337), stadens grundare överlämna Konstantinopel till jungfru Maria och Jesusbarnet samt kejsare Justinianus som står på andra sidan och räcker över Hagia Sofia.

Konstantin är främst känd som den förste romerska kejsare som erkänner kristendomen. Om han själv var kristen är omdebatterat, men mannen ska ha låtit döpa sig på sin dödsbädd.

Enligt legenden ska han fått en uppenbarelse, strax innan ett stort fältslag, mot sin rival och medregent Maxentius. Drabbningen stod vid Pons Mulvius år 312. Området ligger 5 km väster om dagens Rom.

Konstantin kom norrifrån och skulle inta Rom. Enligt gammal beprövad taktik, vet alla i Romarriket, att den som kontrollerar staden får dess stöd.

Det skulle innebära att han ensam kunde bli hela Romarrikets kejsare.

Uppenbarelsen sågs på himlen i form av ett vitt kors med texten, IN HOC SIGNO VINCES, i detta tecken skall du segra. Tecknet beordrades att målas på alla sköldar.

Striden förlorades stort av Maxentius, som drunknade i Tibern, när han försökte fly.

Som kejsare gjorde Konstantin sig till kristendomens beskyddare, och var tionde undersåte var redan kristna, men nu ökade antalet rejält. Betyget från eftervärlden är gott. Konstantin får ett bra renommé i historien, och tillskrivs många positiva förändringar.

Mellan Colosseum och Forum Romanum finns Konstatinbågen, Roms största och vackraste triumfbåge. Den uppfördes till minne av hans seger över Maxentius.

I Grekland är Konstantin det vanligaste dopnamnet för pojkar.

Nedan syns ett soldatmynt med hans bild på, som kallades sold. Därifrån kommer ordet soldater.

Det var män som fick sin betalning i sold.

Jag har alltid varit nyfiken på platsen. När undertecknad var i Istanbul, gjorde vädret det omöjligt att gå på stan, så dagen tillbringades i Hagia Sofia.

Det är härligt när det finns mycket tid att spendera på ett ställe. Oftast lider man av tidsbrist, när jag vill göra och se för mycket saker.

Men nu fanns hela dagen till förfogande och den användes väl, när jag gick runt överallt i byggnaden, fram och tillbaka.

Till slut blev jag stoppad av en vakt som ville veta vad undertecknad höll på med. Min förklaring att jag utforskade helgedomen, verkade inte vakten förstå, men turken lät mig vandra vidare i alla fall.

Men hela tiden undrade jag när James Bond skulle dyka.

I Istanbul spelades en av de första bondfilmerna in på 1960-talet, Agent 007 ser rött och delar av handlingen utspelas här i den f.d. kyrkan.

Inspelningen kantades av många problem. Största svårigheten var att hålla från sig alla nyfikna människor. Utanför byggnaden stod tiotusentals turkar, som alla ville få en glimt av Sean Connery.

Skådespelaren upplevde nog en lättnadens suck, när han kunde fly in i denna sakrala byggnad.

Hagia Sofia är som sagt magnifik.

Mvh Fredrik

www.diatheke.org/AgiaSofia/index.php

Bomullsberget i Pamukkale.

Jag och min kusin Jonas åkte hit från Marmaris, på det tredje försöket kom man äntligen fram. Platsen har alltid varit lockande, när den har ett sånt fantasiaktigt utseende.

Första gången blev det inställt när det var för få anmälda i Antalya och andra gången skedde i Marmaris, när vi blev hänvisade till fel upphämtningsplats och bussen åkte iväg utan oss.

Då var det nära att det bokades med den lokala researrangören Mr Fish, en riktigt hal lirare som istället lurade oss vid ett senare tillfälle.

Men som tur var ångrade vi oss och fick en bra resa hit med vårt charterbolag, även om det kostade mer.

På turkiska heter platsen Pamukkale, bomullsberget, dess vita kalkstensterrasser har länge varit Turkiets populäraste sevärdhet.

Förr kunde man klättra runt och bada hur som helst, numera är det mer restriktivt och turisterna får bara gå på ett anvisat område på berget.

Dessutom råder det totalt badförbud.

Terrasserna bildas när vattnet från de heta källorna flyter ner för sluttningen och avger koldioxid, som i sin tur startar en kemisk process. Då bildas kalkstenen.

Berget sticker verkligen ut från sin omgivning och är en stor vit fläck i en annars grön värld.

Sedan blev det ett dopp i det antika badet som ligger i närheten, och där fick man passa sig både för fulla ryssar som hoppade i vattnet med full kraft, samt bottnen med gamla antika pelare som är obehagliga att dyka ner på.

Uppe på kanten av Pamukkale, ligger Turkiets största nekropol, med gravar från helleniskt, romersk och tidig kristen tid

Här låg även en stad som hette Hieropolis, som hade närmare 100.000 invånare under antiken

Mvh Fredrik

http://www.pamukkale.gov.tr/

Turkiets ljuvligaste dryck.

Nu kommer den inte allt så spännande historien, men den är kanske intressant istället?

Mitt första möte med denna dryck var när jag åkte till Antayla och hamnade i en sömnig förort. Det var april och turistsäsongen var inte riktigt igång ännu. På hotellet bodde det av en underlig anledning nästan bara gotlänningar, all heder till dem, men de söp friskt och skränade dygnet runt.

Jag åt frukost utanför hotellet, när det inte ingick och sen var det skönt att slippa de övriga turisterna, gotlänningarna.

Ett prisvärt matställe hittades, där man var tvungen att beställa en meny och valet föll på nr 11, som var turkisk hamburgare med ayran, hmm tänkte jag det kan vara gott med lite paprika som undertecknad trodde det var.

Men det var det inte, utan flytande yoghurt som var ljuvligt god, det blev kärlek vid första ögonkastet.

Jag gick till gubbens restaurang varje morgon och det slutade med att han kallade mig herr Elf, vilket uppskattades, då jag gillar det tyska språket trots mina brister i det.

Några år senare åkte jag igen till Turkiet och hamnade i Marmaris och där försökte jag lära min kusin Jonas att tycka om drycken, vilket var lönlöst. I närheten av vårt hotell satte kioskägaren olika priser ayran och övriga varor, ena dagen kunde man få två ayran för en turkisk lira (5kr) för att nästa dag bara få en.

Någon ordning får det vara och eftersom han pratade okej engelska frågade jag honom om den turkiska inflationen.

Kioskägaren blev paff och jag förklarade att det var med anledning av hans prissättning av ayran och då log han, så priset låg fast för mig, två ayran för en turkisk lira veckan ut.

Mitt sista möte med drycken skedde i Istanbul, denna fantastiska pärla, bron mellan Europa och Orienten. Efter en hård dags vandring på stan, gick undertecknad in på ett café i närheten av hotellet. Där såg jag till min stora förvåning att ägaren hade en hel plåthink med ayran, så jag drack en och sen en till, för att avsluta med en tredje.

Alla turkar skrattade, jag med, men undertecknad undrade varför?

Svaret kom runt hörnet, magen börjar krångla och det blev raska kliv till hotellet och uppsökning av en toalett. Ayran var så klart gjord på kranvatten, vilket gubbarna säkerligen visste att man som turist inte tålde.

Men det kan jag bjuda på.

Vad är nu ayran? Det är en dryck gjord på yoghurt, vatten och salt. Den är väldigt populär i Mellanöstern, men synnerhet i Turkiet.

Den serveras till kryddstark mat och är både törstsläckande samt god.

Mvh Fredrik

http://www.ayran.com/