Tsunamin och charterturister förstörde Krabi.

Från Krabi town måste besökaren åka långbåt om man vill till Railey Beach. Vid ankomsten får du hoppa ner i vattnet och bära packningen ovanför huvudet.

Här ligger en underbar badstrand som inramas med höga kalkstensklippor.

Enkla bungalows finns att hyra, många resenärer har uppmanat mig att komma hit innan det är försent, innan charterturismen även når hit.

När solen går ner färgas himlen orange, det obligatoriska fotbollsspelet med minst 20 deltagare i varje lag tar vid.

Skuggan från träden vid strandrestaurangerna skyddar middagsgästerna från hettan.

Killen som checkar in oss på det enkla boendet är iklädd en hammarbytröja.

På Railey Beach råder den klassiska backpackerskulturen, de flesta är ungdomar från västvärlden.

På kvällarna umgås man och festar på de få barerna, ofta tar vi in Mekongwhiskey. En thailändsk spritsort med lite lägre alkoholhalt, cirka 35%.

Den tillverkas i Bangkok och har en strykande åtgång.

En flaska Mekongwhiskey med två Coca-Cola samt ishink kostar inte mer än 80 kronor.

Jag och polaren umgicks mycket med ett gäng grabbar från Nya Zeeland, som blev helt frälsta på snus.

Atmosfären är schysst och folk inriktar sig på att ha kul. Bob Marleys underbara musik hörs från högtalarna.

En och annan Tuborg dricks också. Den inhemska Singhaölen smakar bara blaskigt.

Vi blev kvar i fem dagar innan färden gick vidare till paradisöarna Ko Phi Phi.

I den primitiva bungalowen dök det upp en orm i duschen en morgon. För att kunna hålla sig ute länge på resande fot, måste man tumma på boendet, och det gjorde vi nästan jämt.

Men Mekongwhiskeyn avstod undertecknad aldrig ifrån.

En tsunami drabbar stränderna annandag jul 2004 och förstör området.

Jordbävningen i Indiska oceanen mätte 9.3 på richterskalan, vilket är det näst kraftigaste skalvet någonsin.

Närmare 300.000 människor omkom i Asien och Afrika.

Över 500 svenskar förolyckades längs Thailands västkust.

Idag är byarna återställda och charterturister landar på Krabi towns nya flygplats.

Där det tidigare stod bungalows har man byggt flotta hotell.

Profetian blev tyvärr besannad.

Mvh Fredrik

www.mekhong.com/

James Bonds ö i Thailand.

Ett besök till James Bonds ö stod på agendan.

Holmen ligger i en nationalpark och kan endast nås med båt.

Det smaragdgröna Andamanhavet leder oss till Khao Phing Kan, som är dess thailändska namn.

De flesta kalkstensöarna är obebodda.

En del reser sig närmare 300 meter lodrätt upp ur havet. Täckta med buskar och på vissa ställen har vattnet eroderat tunnlar genom klipporna.

På de öar som har samhällen lever en muslimsk minoritet. Folket har på senare år kommit på kant med buddiska Thailand.

Lunch ingick i resans pris och åts i en av deras byar.

Byggnationen står på pålar och ursprungligen var man nomadfiskare.

Bland plankorna och det pittoreska livet sticker TV-antenner upp från skjulen, ett tecken på det välstånd turismen ändå har skapat.

I början av 2000-talet utbröt oroligheter, och utlänningar fick inte vistas i nationalparken. Men nuförtiden ska det vara lugnt igen.

Alla vill ju tjäna pengar på oss turister.

I och med att filmen Mannen med den gyllene pistolen spelades in här, kom lyftet för regionen.

Från att ha varit en avkrok, blir Phuket en av landets rikaste provinser. Teamet bakom James Bond filmerna brukar försöka att hitta exotiska miljöer till sina filmer.

Inspelningen blev dock en mardröm, när infrastrukturen var kass och de flesta blev magsjuka. Hela produktionen var inhyst i en nerlagd bordell.

Ön används som skurken Scaramangas högkvarter och rullen avslutas med en duell mellan dem, där så klart James Bond går vinnande ur striden.

En av skurkens hantlangare är en dvärg som heter Nick Nack. I verkligheten sextrakaserade skådespelaren alla kvinnor och söp som en häst, trots sin litenhet.

Två som blev utsatta var svenskorna Maud Adams och Britt Ekland.

Mannen tog några år senare sitt liv.

Regissören och kameramännen flög ut med helikopter, medan alla andra, däribland Roger Moore fick åka båt till inspelningsplatsen.

Som stort Bondfan, rekommenderas filmen, kanske inte en av de bättre i serien, men helt klart sevärd.

Det är så klart extra roligt att se den, när man faktiskt har varit på platsen där mycket av handlingen utspelas.

Dessvärre präglas ön av alla souvenirförsäljare och massturism.

Det är många fartyg som anlöper, därför fylls holmen snabbt med besökare.

Myndigheterna tar ut en avgift från samtliga gäster som vill beträda området.

Vägrar du att betala, så får man vackert sitta kvar i båten.

Det bästa med utflykten var att uppleva det vackra landskapet med klipporna som sticker upp ur det gröna havet.

Mvh Fredrik

www.jamesbond.aj007.co.uk/james-bond-island-thailand

Khaosan Road i Bangkok.

Khaosan Road är ett 400 meter långt stråk i Bangkok och förmodligen den mest kända backpackergatan i världen.

En backpacker, är en självständig lågbudgetturist som reser långa perioder. Deras bibel och följeslagare är Lonely Planet. En guidebok som ger tips om billiga hotell och matställen.

Vanligaste resmålen för svenska backpackers är Sydostasien. Nästan alla passera någongång gatan under sin färd.

På senare år har denna form av resande börjat att kritiseras. Många menar att resenärerna tär på tredje världens resurser.

Även myten om den självständiga globetrotten, är värd att ifrågasätta. Jag upplever dem som en gäng personer som reser på en informell charterresa.

Alla tar in på samma hotell, äter på de rekommenderade restauranger och åker till vissa utvalda platser. Fenomenet kallas för Banana Pancake Trail.

Är detta frihet? Absolut inte.

Ska undertecknad vara ärlig, så går hela grejen ut på att se och uppleva så mycket man bara kan, för så lite pengar som möjligt. Därför måste turisten pruta, snåla och absolut inte handla souvenirer.

Beteendet gagnar inte lokalbefolkningen.

Jag har själv gjort några vändor i Sydostasien under dessa premisser.

Detta inlägg ska handla om mitt möte med Khaosan Road.

En gång i tiden låg Bangkoks största rismarknad här. Men sedan 1980-talet har gatan varit ett centrum för lågbudgetresenärer.

Området har utvecklas och standarden höjts på både boenden och restauranger. Idag finns Starbucks, MacDonald's och andra kända företag representerade på den bullriga gatan.

Jag var här i brytpunkten. När det fortfarande var sjaskigt. Avstigen från en buss från södra Thailand blir mitt första möte en knarkpåverkad och förvirrad amerikan. Han erbjöd att vissa ett bra hotell för lite pengar.

Självklart sket man i honom.

Så mycket konstiga typer har jag aldrig träffat på en och samma plats som just där på Khaosan Road.

Samtidigt är stråket en samlingsplats. Undertecknad mötte en massa folk som hade påträffats under resans gång i övriga Thailand och Malaysia.

Lukten av grillad kyckling, slamret från trafiken, blandat med surret från alla människor, inramat med gatustånd som säljer piratkopierade varor, så sammanfattas mina intryck av gatan.

Atmosfären är både krävande och inspirerande.

En galen plats, som är värd att upplevas en gång.

Mvh Fredrik

www.wikitravel.org/en/bangkok/Khao_San_Road

Att bo vid en bargata i Phuket.

Jag en kompis hade åkt non-stop från Malaysia upp till Phuket och dess huvudort Pattong Beach.

Vi kom fram tidigt på morgonen och möttes av de fullaste turisterna, som var i stadiet där drickandet har övergått från att ha en pigg effekt till att istället vara sövande.

Här bland alla halvsovande turister och prostituerade, som var på hemgång efter att ha serverat västerlänningar hela natten, dök vi upp.

I ressällskapet ingick två japaner som skulle göra Sydostasien på 10 dagar, när de ville kunna ge tips till sina resenärer som checkade in på Kobe flygplats där killarna arbetade. Japaner är som alltid artiga och sällskapet tog kvällen ihop och drack lite öl.

De blir som oftast väldigt lätt fulla samt sentimentala.

Dagen efter var japanerna på väg igen upp till Bangkok för hemfärd till sitt Kobe, för att börja praktisera sin nyfunna kunskap.

Vi hade föreställt oss en idyllisk badort men kom till det värsta turistgettot undertecknad hittills har varit på, där droppen var den överfulla och dåliga stranden.

Vi reste på en ganska ansträngd budget, så man gick runt på morgonen och letade billigt boende. Till sist fann vi ett rum som var i rimlig prisnivå, men det fanns en hake.

Den märktes på kvällen, utanför låg barerna som på ett pärlband efter varandra och när eftermiddagen övergick till tidig kväll, började de spela musik och varje ställe verkade ha som mål att överträffa sin grannbar i ljudnivå.

Undertecknad pratade med en svensk som ägde en av alla dessa barer längs gatan och undrade hur han stod ut, men det gjorde mannen inte. Ägaren var tvungen att vakta på sina anställda så att de inte tog pengar från honom.

Enligt thailändsk lag får utlänningar äga barer, men inte jobba i dem och absolut inte befinna sig bakom bardisken, vilket gör att barägaren får sitta på en stol bredvid och iaktta och vakta.

Jag minns inte hur många dagar vi var här, men man var väldigt trött när jag lämnade Phuket efter att ha sovit dåligt alla dygnen som tillbringades där.

Atmosfären i övrigt hade inte mycket att önska, det var tingel-tangel av värsta sorten, där gatuförsäljare försökte lura på oss massa piratkopierade kläder, klockor eller kassetband.

För att i nästa stund bli erbjuden en kvinna.

Sexhandeln pågår helt öppet och ingen verkar bry sig. På gatorna syns åldrade armar runt midjorna på lika slanka som unga tjejer. Trots att prostituton är olagligt i Thailand råder det ingen tvekan om att de flesta kvinnor på huvudstråket är till salu.

Polisen blundar för sexhandeln, utan den skulle Pattong Beach tappa de flesta av sina besökare. En bieffekt är HiV-smittan. Majoriteten av svenska män som smittas utomlands får viruset just i Thailand.

Maten präglades av att man hade byggt upp restauranger som i huvudsak serverade västerländsk mat med lite inslag av thaikäk, som även den var turistanpassad. Räddningen blev de goda men inte så nyttiga bananpannkakorna som åts för en billig penning på gatan.

Idag är Phuket den rikaste delen av Thailand och det är enbart p.g.a. turismen, hela ön präglas av massturism.

Annat var det 1973 när man spela in bondfilmen, "Mannen med den gyllene pistolen" här, då fanns ingenting. Efter den filmen började ön att bli ett populärt turistmål.

Jag förundras över varför det är så attraktivt bland oss svenskar att åka hit, det verkar vara varje svensks våta dröm att fara till detta turistgetto, undertecknad kommer aldrig att fatta det.

Men jag tänker i alla fall inte sätta min fot på den här holmen igen.

Nog borde det finnas en och annan av Phukets fasta boende som har muttrat Povel Ramels ramsa och knutit näven i fickan.

"Icke tycka om turist, tycka turist trist"

Mvh Fredrik

www.phuketgazette.net/