En jordbävning ödelade Kefalonia.

Befann mig i Agrostoli, huvudorten på Kefalonia. Det är en livlig stad som omges av slutande berg och ligger i en skyddande vik.

Gatorna kantas av palmer och slingrar sig upp längs den udde på vilken Agrostoli är belägen.

Här bor 12.000 personer, en tredjedel av öns befolkning.

Det är en ganska ny ort, grundad på slutet av 1700-talet, när det administrativa centrumet flyttades ner från den medeltida borgen i inlandet och ut till kusten.

Hela samhället raserades i en stor jordbävning, som drabbade ön 12 augusti 1953.

Skalvet mätte 7.2 på Richterskalan.

Endast den lilla orten Fiskardo på norra Kefalonia klarade sig. Över 70% av bebyggelsen förstördes och närmare 600 personer dog.

En del byar blev helt utraderade och övergavs förgott.

Infrastrukturen slogs sönder, vägar, broar, avlopp och elnätet upphörde att fungera. Sjukdomar spred sig och människorna hade svårt att få tag i mat.

Regionen fick uppleva totalt 113 jordbävningar under den heta sommarmånaden.

Joniska öarna har genom århundradena ofta påverkats av seimiska rörelser, särskilt de fyra sydligaste Lefkas, Kefalonia, Ithaka och Zakyntos.

Man ligger på platsen där tre kontinentalplattor möts.

Folket hade precis återhämtat sig från kriget och det långa inbördeskriget, så kom detta. Nu var ekonomin helt förstörd och åtskilliga människor emigrerade.

Det blev turistindustrin tillsammans med donationer och bidrag från utvandrade öbor och staten som räddade tillvaron.

Idag är hela Agrostoli återuppbyggt, dock har myndigheten valt att uppföra en modern stad med låga hus.

Det enda som minner om äldre tider är kyrkorna.

I viken har stenbron som engelsmännen konstruerade sjunkit ner i dyn. Det är bara någon meter ner till vattenytan.

Den syns på en av bilderna högst upp.

Vi bodde i Lourdata, cirka 12 km från huvudorten. Någon fick för sig att gänget skulle besöka Agristoli.

Det finns inte så mycket att utforska i själva staden.

Men det var skönt att slippa byn för en stund, här var utbudet av restauranger betydligt större, trots det åt undertecknad pizza igen.

Jag älskar det grekiska köket, men den tunnbakade italienska delikatessen är svår att motstå.

Längst bort på udden ligger en fyr, som också uppfördes av engelsmännen. Byggnaden klarade sig i skalvet och är Agristolis största turistattraktion. Efter maten stegade vi dit.

Det blev en rejäl promenad.

Skymningen sänkte sig. Ute på vattnet sågs fiskebåtarna återvända med dagens fångst.

Hemfärden med en idiot till taxichaufför blev dock mindre lyckad.

Efter att ha förhandlat fram ett fast pris, körde greken som en galning, allt för att hinna tillbaka till huvudorten och få en beställning till.

Turisterna var få på ön denna sommar, eftersom man trodde att Kefalonia skulle drabbas av en ny kraftig jordbävning, men så blev det inte som tur var.

Men för alla som livnärde sig på oss, gällde det att smida medan järnet var varmt, och det gjorde verkligen vår taxichaufför.

I backen ner till lägenheten, bad vi att bli avsläppta.

Han vände bilen på ett ögonblick och sen var det full fart tillbaka samma väg.

Det kändes som marken gungade under fötterna. Sällskapet var spyfärdiga. Man var helt snurrig i bollen.

En eloge till kusinen Jonas som valde att sitta i framsätet och även försökte få greken att sänka farten, vilket så klart var omöjligt.

Men nu hade vi i alla fall upplevt Agristoli.

I byn var det lika lugnt som vanligt, på huvudgatan stod samtliga kypare och fjäskade, men jag valde att avrunda kvällen med att sitta på balkongen och återhämta mig.

Grekiska övärlden är verkligen en underbar plats att vistas på, trots sina jordbävningar och taxichaufförer.

Yamas Fredrik.

http://www.argostoli.gr/el/

Slaget om Kreta.

Den 20 maj 1941 inledde tyska armén en massiv flygattack mot Kreta. Efter hårda strider var nederlaget ett faktum för de allierade, som inte bara förlorade ön utan även makten i Medelhavsområdet.

Kampen om Kreta har gått till historien som ett klassiskt militärt misslyckande från britternas sida och ön kunde återtas först i krigets slutskede.

Syftet med operationen var att begränsa Royal Navys möjligheter att verka i Medelhavet.

Tyskarna ville även stationera sitt eget flyg här och därmed hindra RAF att bomba de viktiga oljekällorna i Rumänien.

Anfallet var luftburet.

Totalt släpptes 14.000 fallskärmsjägare över Kreta. Första dagen slutade i katastrof och tyskarna gjorde stora förluster.

Inget av deras mål hade uppnåtts.

Det är nu britterna gör sitt stora misstag, genom att inte agera förlorar man Malemes flygfält väster om Chania. Nu kan anfallarna flyga in förstärkningar och efter 10 dagar är de allierade besegrade.

Men Adolf Hitler förbjöd ytterligare storskaliga flygoperationer, då förlusterna blev allt för stora.

Jag bodde på ett hotell utanför Chania och delade rum med en krigsintresserad gubbe. Han tog med mig till Maleme.

Där besökte vi bland annat flygfältet och den tyska krigskyrkogården, se bild nedan.

Idag används landningsbanan endast av sportplan, det kommersiella flyget lades ner 1959.

Gubben var förresten en riktigt kul prick, på ryggen hade han en halv frihetsgudinna tatuerad.

Gjord i ungdomen av en kompis när båda var fulla.

Mvh Fredrik

www.crete1941.com/gallery.htm/

www.fallschirmjaeger-denkmal.de/B7eng.htm

Landade på Kos istället.

Tog första planet från Arlanda kl 05:30, skulle till Samos. Att behöva gå upp mitt i natten i kombination med tidig framkomst, samt bli sittande utan tillgång till sitt hotellrum, hamnar högt upp på listan över det sämsta med att tillbringa sin semester utomlands.

Nackdelen med charter är resebolagens tidiga flygtider. Ett sätt att pressa sina priser, när startavgifterna kostar mer på de attraktiva klockslagen, som t.ex. mellan lunch och middag.

Efter inflygning och nästan touchdown, dras motorerna på med full gas. Vinden ligger för hårt över ön och landningen avbryts abrupt i sista sekunden.

Passagerare skriker och en hel del gråter öppet av rädsla

Efter att ha cirklat runt i en timme flyger vi söderut och går ner på Kos istället. Bränslet i tanken hade sinat.

Över 40 timmar senare från resans början på Arlanda kommer jag fram till Samos.

Om hur den tiden tillbringades ska jag berätta här.

Kos har 30.000 invånare, de flesta bor i största staden med samma namn.

Allt kretsar runt turismen. Ön är känd för sitt hejdlösa krökande. Länge var detta en av de platser man skulle till när det gällde rejält festande.

Nu försöker myndigheterna stävja supkalasen.

Staden är fortfarande Grekland krogtätaste metropol. Gata efter gata mottogs man av inkastare som lockade med rabatterade drinkar. Överallt såg jag alkohol.

Idag "regerar" turisterna, innan dess har johanniter, turkar och italienare styrt över Kos. Italien var den sista utländska härskaren.

Mussolini spenderade stort på att få huvudstaden att bli mer italienskinspirerad. Han förbjöd även den ortodoxa läran och försökte få invånarna att bli katoliker.

Grekland tog över ön 1948.

Efter det kaosaktiga mottagandet på flygplatsen, bussades vi västerut, passerandes ett landskap där växtligheten hade tagit stryk under Medelhavets heta sol. Den dominerande färgen var gult.

Alla blev inackorderade på ett hotell strax utanför Kos stad. På gångavstånd till hamnen.

Nu skulle jag ta chansen att se öns historiska platser. Ett ställe förknippad med en läkare samt en borg stod på agendan att uppsökas. Men tiden var knapp.

Besöket på Kos sågs som en bonus av undertecknad.

Jag var nog den enda bland oss turister på denna charterresa, som tyckte det var bra att landa på fel ö.

Nu fick man se två öar istället för en. Perfekt.

Läkekonstens fader, Hippokrates föddes på Kos och antas ha levt mellan 460-370 f.Kr. Mannen förkastade dåtidens uppfattning att sjukdomar var ett straff från gudarna och menade att läkarens uppgift var att understödja kroppens förmåga till självläkning.

Hippokrates är även känd för sina etiska värderingar, där tystnadsplikten bland annat ingick.

Trädet ovan, bär hans namn och är 700 år gammalt, man tror att greken ska ha undervisat på denna plats.

"Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, experimentet bedrägligt, omdömet svårt"

Ett citat från Hippokrates.

Johanniterordern tog över Kos 1315 och hade kontrollen fram tills 1522, då turkarna besegrade riddarnas huvudstyrkan på Rhodos.

Borgen gavs upp utan att ett enda skott hade avlossats.

Ordern byggde slottet på resterna av ett antikt fäste. Man knyckte kolonner, pelare och marmorblock från staden och baxade in materialet i murarna.

Turkarna kom, men båda belägringarna 1457 och 1477 slutade med att fiende tröttnade och gav sig iväg. År 1522 beordrade sultanen i Istanbul en ny framstöt, denna gång kraftigare än någonsin tidigare.

Över 100.000 man sändes till Rhodos.

Mot senvintern tog både mat och stridslusten slut, och öns korsriddare gav upp.

För vapenbröderna på Kos betydde det att slaget redan var förlorat, så de följde huvudstyrkans exempel och kapitulerade.

Nedan syns det som är kvar av borgen.

Dagen efter åkte vi en chartrad flygbåt till Samos, färden skulle ta tre timmar. Men tiden rann iväg och först efter åtta hårda och långa timmar kom alla fram.

Det blåste upp rejält på havet. Folk spydde och grät igen.

En jättevåg slog över båten. Resultatet blev en sprickbildning på framfönstret som gjorde att det läckte in vatten.

Kapten bedyrade att allt var under kontroll, sen kom en besättningsman och iakttog fönster under resten av färden. Samtidigt märkte passagerarna hur båten mycket varsamt försökte att parera resten av vågorna.

Undra hur nära vi var att förolyckas?

När fartyget var framme, återstod bara att leta efter min lägenhet. Det tog lite tid, i den sena kvällstimme, när samhället var nersläckt och de flesta låg och sov.

Till slut hittades min gamla grek som överräckte nyckeln till boendet.

Väl där blev det sänggående direkt.

Nu hade jag äntligen nått resan mål. Trots de hårda strapatserna var undertecknad nöjd.

Sista bilden visar vackra Eskilstuna, här hade Johanniterorden sitt enda kloster i Sverige.

Mvh Fredrik

www.kos.gr/

Lindos på Rhodos.

Jag besökte Rhodos vackra tempelområde, Lindos. Det ligger 55 kilometer söder om huvudstaden. Undertecknad köpte en heldagstur hit med båt.

Med facit i hand, ingick ingenting, mer än själva båtturen. Det tar två timmar att åka om havet visar sig från sin bästa sida, vilket det gjorde på hitvägen.

Strax nedanför klippan ligger staden med samma namn och omges av en vik där alla båtar lägger sig för ankar.

Sedan var det bara att börja vandra, för upp till klippan fick man ta sig till fots, eller rida på en åsna, men det hade jag ingen lust att göra.

Lindos var en av de tre ursprungliga städerna på ön, som 407 f.Kr gick ihop och grundade Rhodos stad. Men området har alltid haft en stor religiös betydelse.

Idag är Lindos det största tempelområdet i Grekland utanför Aten

Johanniterriddarna styrde ön 1309-1522 och befäste klippan. Den var en viktig stödjepunkt för att hålla turkarna kvar på andra sidan havet, vilket inte är långt bort.

Efter besöket, gick jag samma långa väg tillbaka ner till staden.

Nere, omgiven av de vitkalkade husen hittade jag lite mat.

Det fick bli en gyros, grekernas kebab. Att börja jämföra den med turkarnas vinner inga vänner. Ordet kebab är helt främmande för dem, här finns bara gyros och inget annat.

Undertecknad hade nöjet att lyssna på en naiv turist som skulle diskutera denna sak med en lokal kock medans jag åt min gyros.

Det var ett härligt skådespel, som slutade med att bara mer missförstånd uppstod. Men gästerna fick gratis underhållning.

De smala kullerstensgatorna fylls snabbt upp av oss besökare.

All motortrafik är förbjuden, vilket gör att atmosfären blir ganska behaglig trots allt folk.

I Lindos spelades delar av filmen Kanonerna på Navarrone in 1960. Staden och tempelområdet fick agera kuliss i ett spännande möte mellan Gregory Peck och hans män som skulle möta upp den grekiska motståndsrörelsen.

Filmen tillhör mina favoriter.

På den tiden var ön otroligt eftersatt, infrastrukturen befann sig på en väldigt låg nivå. Riddarna från Johanniterordern hade lätt kunnat anpassat sig till öns standard. Rhodos hade stått orört och förfallit under århundradena. Allt som behövdes till filminspelningen fick flygas in.

Anthony Quinn fick ett hus på ön av militärjuntan som styrde Grekland. Men det återtogs, när juntan föll på 1970-talet.

När man åkte hem, fick jag se den andra sidan av havet, full blåst och höga vågor. Resan tog dubbelt så lång tid tillbaka.

Mvh Fredrik

http://www.rodos.gr/

Vi marscherade till borgen på Kefalonia.

Mitt på Kefalonia ligger den gamla huvudstaden öde, förstörd av jordbävningar och krig. När Venedig styrde området, annlades borgen och fungerade som öns förvaltningcenter, men även som platsen där öborna sökte skydd om oroligheter uppkom.

Eftersom Venedig var en stadsstat med sina erövrade områden som låg spridda från Adriatiska havet ända bort till Kreta, så fanns inte möjligheten att försvara alla besittningar på plats.

I denna del av Medelhavet fanns många konkurrenter, allt från den italienska handelsrepubliken Genua till de framrusande turkarna. Mitt bland alla kombattanter fanns många okontrollerade områden som härskades av pirater.

Därför byggde stadsstaten upp ett system med fästningar som skulle vara ointagliga där undersåtarna sökte skydd tills deras mäktiga flotta kom till undsättning. Venedig hade den största krigsflottan i östra Medelhavet.

Turkarna satsade främst sina resurser på att kuva Balkan, men samtidigt ville de inte att fienden skulle kontrollera farvattnen här. Därför gjordes regelbundna räder längs de Joniska öarna som Kefalonia tillhör.

Jag, min kusin Jonas och Björn bestämde oss att gå dit och besöka området. Det var en ganska lång bit att vandra och därför beordrades det marschtakt av kusin Jonas.

Efter att ha gått längs vägkanten och blivit utskällda av alla hundarna som sällskapet mötte på vägen, samt undvikit att bli påkörda av de grekiska bilförarna, kom gruppen äntligen fram till borgen.

Borgen är byggd på en höjd.

Där uppe fanns en kiosk. Det var nog ägaren ganska medveten om för hans priser var väldigt höga till skillnad från byn nere i dalen. Solen hade stekt oss grymt, så vi fick betala dyrt för vårt vatten här.

Fästningen kallades för Kastro av italienarna och fungerade som huvudstad på ön från 1400-talet till 1797 när Venedig blev tvungna att lämna över ön till Napoleons soldater.

Med Frankrike som härskare kom även ett nytänkande, att ha centralt placerade borgar var ute. Nu annlades en ny huvudstad nere vid havet istället. Det skulle främja handeln och möjliggöra att fler kunde bosätta sig där. Fästningen var för trång och omodern. Den lämnades tills sitt öde och förföll.

Fransmännen blev bara kvar två år, när invånarna gjorde uppror mot de höga skatterna som infördes. Med hjälp av en ryskt-turkiskt flotta kördes de ut. Grekerna ville ha en allians med sina ortodoxa trosfränder, men engelsmännen kom mellan och gjorde öarna till en kronkoloni.

Men år 1861 fick Kefalonia äntligen ansluta sig till Grekland.

Borgens utsikt är fantastisk. Man ser hela öns södra del. Dessutom når sikten härifrån långt ut på havet. Platsen är idealisk att motstå en belägring.

Det ska även funnits ett stort antal hemliga gångar som ledde ut från fästningen till olika platser på ön, men de förstördes i den stora jordbävningen som drabbade området 1953. Det sitter järngaller fastsvetsat över alla öppningar, som hindrar oss turister att utforska borgen. Därför tillåts vi endast att gå runt på murarna.

Efter detta givande besök, väntade en lika lång väg tillbaka att vandra, vilket inte var så upplyftande, när våra krafter hade sinat.

Men kusin Jonas tog befälet och ledde oss tillbaka i marschtakt igen.

Väl hemma såg vi att det brann lite varstans på ön, även strax ovanför vårt hus. Men tack vare brandkårens snabba ingripande med helikoptrar som flygbombade med vatten, fick de bukt på branden och den spred sig inte ner till byn.

Från balkongen kunde resegänget se hela kvällen, när helikoptrar oavbrutet åkte fram och tillbaka och hämtade vatten från det azurblåa havet.

Mvh Fredrik

http://www.venedig.nu/

En tur bland de Joniska öarna.

Jag och mina kompisar tog en dag på det Joniska havet för att bekanta oss med dess övärld. Turen började från en hamn på norra Kefalonia där man passerade grannön Ithaka, den mytomspunna kung Odysseus hemö och rike.

Sedan gick den vidare ut på öppet hav med ett stopp på Meganisi, en holme som inte har mycket att erbjuda, mer än en vacker utkiksplats där man kan se bort till Lefkas.

Är det något jag har lärt mig med alla dessa båtturer som anordnas för oss turister, så är det att de lovar runt och håller tunt. I och för sig var själva turen helt okej, man fick se en hel del av den Joniska övärlden, men det sockras rejält med hur behagligt det ska vara.

Nog för att det är fint här, men inte vackrare än hemma. Nu kanske någon börjar muttra att jag ska stanna Sverige i så fall, men för att uppskatta det som finns i närområdet, måste man ha något att jämföra med och därför reser undertecknad.

Den största anledningen till att jag åkte på turen, var att vi skulle stanna till på Skorpios, som var Aristoteles Onassis (1906-75) privata ö, se bilden ovan. Mannen levde ett händelserikt liv som få har upplevt.

Han föddes i en fattig familj i dagens Turkiet och flydde från kriget som rådde mellan Grekland och Turkiet. Onassis hamnade i Argentina, där han gjorde en förmögenhet på tobak som investerades i fartyg.

Dessa hyrde Onassis ut till både axelmakterna och de allierade under andra världskriget. Det blev grunden till grekens enorma förmögenhet.

Onassis gifte sig med dottern till en av Greklands största redare och hade otaliga kärleksaffärer, där den mest kända är med operasångerskan Maria Callas som mötes i Hamburg och de blev blixtförälskade.

Han startade Greklands första flygbolag, Air Olympic som fortfarande existerar och levde ett liv i sus och dus. Dessutom ägde Onassis världens största yacht, som går att hyra idag för 315.000 - 455.000 Euro i veckan.

Men det var äktenskapet med John F Kennedys änka, Jacqueline som gjorde honom världsberömd. Giftemålet slog ner som en bomb 1968, fem år efter mordet på presidenten.

De gifte sig här på ön. Onassis dog 1975 och efterlämnade en förmögenhet som förvaltas av en stiftelse som även äger Skorpios.

Greken ligger begravd på ön bredvid sin dotter och son som båda hade tragiska livsöden.

Bilderna ovan visar Björn badandes i en vik på Skorpios, det är inte tillåtet att gå iland, men däremot att bada, vilket bara Björn nappade på.

Själv kräver undertecknad gassande sol om jag ska hoppa i plurret, och dagen bjöd inte på det utan himlen var full med skymande moln.

Även kusinen Jonas avstod, han som brukar kalla mig för badkruka, men nu gjorde Jonas mig sällskap i badkrukornas intresseförening.

Det är han som sitter till vänster om undertecknad och blänger in i kameran på bilden nedan. Kanske är Jonas sur över att ha gått med i samma förening som mig.

Båtturen avslutades på Lefkas där vi åt lunch och sedan tittade i butiker. Det fanns inte mycket mer att göra, när all verksamhet kretsar runt oss turister och gillas inte shopping, står man sig slätt i staden.

Visst vi hade kunnat lagt oss i gräset och druckit ouzo, men gänget valde att avstå den möjligheten och gick på båten lite tidigare istället, men mycket mer alternativ fanns inte, det skulle i så fall vara att äta ytterligare en gyros.

Det var skönt att komma hem igen efter en hel dag på havet, och Kefalonia är den vackraste av alla de Joniska öarna.

Yamas Fredrik

www.meganisi.gr/