På jakt efter diktatorns hjärta i Vilnius.

Inlägget börjar uppe på Gediminas kullen, här finns en av Litauens nationalsymboler, nämligen borgtornet.

Där uppe hissades nationens flagga för första gången, när landet påbörjade sin andra period av självständighetssträvan.

Tidpunkten var 7 oktober 1988 kl 10:00, då den gul-röd-gröna trikoloren åter vajade över staden.

Men det skulle dröja ytterligare några år innan invånarna blev helt fria.

Platsen blev startpunkten för jakten på diktatorns hjärta.

Fadern till den polska republiken och mannen som vann befrielsekriget mot Sovjetunionen, marskalk Jozef Pilsudski föddes i Vilnius 1867.

På den tiden var orten ockuperad av Tsarryssland.

Redan som tonåring deltog polacken i antitsariska rörelser.

Han arresterades och skickades i exil till Sibirien. Efter fem år återvände ynglingen till Warszawa och gick med det nygrundade polska socialistpartiet.

Som aktivist fick Jozef Pilsudski sitta i åtskilliga fängelser. Efter en spektakulär rymning från en anstalt i Sankt Petersburg gick han i exil.

Marskalken slog sig ner i Krakow, som på den tiden tillhörde Österrike-Ungern.

I första världskriget frihetsberövas mannen återigen och fängslas av tyskarna sedan de intagit de polska områdena.

Efter Tysklands kollaps och den ryska revolutionen såg den blivande landsfadern polackernas chans att bli självständiga.

Det Polsk-sovjetiska kriget utbryter.

Med briljans och oerhört skickligt taktiskt genomförande, slår den underlägsna polska armén sin numerärt överlägsna fiende.

Nationen återupprättas och erkänns av sina forna ockupanter.

Det nya landet inbegriper stora minoriteter av judar, vitryssar, ukrainare och litauer.

I folkräkningar betraktas alla katoliker som polacker, trots att t.ex. litauerna har ett eget språk och kultur.

Födelsestaden tillfaller också Polen efter ett kort krig mot Litauen.

När freden kommer införs en demokratisk konstitution och Jozef Pilsudski drar sig tillbaka.

En militärkupp genomförs 1926 och marskalken erbjuds presidentposten, men avböjer. Han accepterar istället att bli försvarsminister.

Men i kulissen styr diktatorn Polen fram till sin död 1935.

Dessa år präglas av en sorts samförstånd på ytan.

Men parlamentet kommer ganska omgående på kollisonskurs med allt från kommunister till upproriska bönder, ukrainska separatister och polska nationalister.

Därför får militären en dominerande roll i de civila departementen.

Nya lagar begränsar även ledamöternas makt.

Jozef Pilsudski efterlämnar ett land med ett blomstrande kulturliv, men som är ekonomiskt eftersatt.

Chanserna att förbli självständiga är små, Polen är infekterat av konflikter mellan olika minoriteter.

Något som både Nazityskland och Sovjetunionen är väl medvetna om.

En statsbegravning genomförs i Krakow. Landsfadern får vila i samma utrymme som landets kungar.

Kondolenser från många statschefer inkommer.

Både Adolf Hitler och Josef Stalin beklagar sig över landets stora förlust av sin statschef.

Även påven stämmer in i hyllningskören och håller en mässa till Jozef Pilsudskis minne i Peterskyrkan.

Kroppen åker runt i riket i ett specialchartrat tåg och visas upp för sörjande landsmän.

Men diktatorns hjärta begravs i Vilnius.

Jag och kompisen vill besöka kyrkogården.

Litauens huvudstad blev som sagt ockuperad av sitt grannland under mellankrigstiden.

Nationaliteternas andel av stadens befolkning är fortfarande en hett potatis.

Litauen hävdar att de var i majoritet tillsammans med de judiska invånarna, medan så klart Polen påstår att det inte är så.

Ser man på antalet tidningar som gavs ut 1937 i Vilnius, så var 74 polska, 16 judiska, 12 vitryska, 9 litauiska och 3 ryska.

När Nazityskland och Sovjetunionen invaderar Polen, får Litauen tillbaka sin forna huvudstad, men ett halvår senare blir hela nationen inkorporerat i sitt östra grannland.

Efter en lång promenad över kullar, förbi slitna höghus och prydliga villakvarter kommer vi äntligen fram till Rasukyrkogården.

Den ligger någon kilometer bakom järnvägsstationen.

Ett staketomgärdat område vid huvudingången till begravningsplatsen, ligger polska soldater som stupade 1919-20 samt 1944.

I mitten finns ett stort svart marmorblock, dekorerat med blommor och kransar.

På stenen står en inskription på polska.

"Matka i serce syna - En mor med sin sons hjärta".

Jozef Pilsudskis hjärta vilar med modern Maria.

Kyrkogården är väldigt vacker.

Här finns många litauiska och polska kulturpersoner gravsatta, men även framstående politiker och militärer.

Landsfaderns hjärna skänktes förresten till universitetet i Vilnius.

Mvh Fredrik

www.heritage.lt/kpip/rasu-kapines.pdf

Napoleon skulle sno en kyrka i Vilnius.

Ovan syns Sankt Annas kyrka i Vilnius. En vacker sakral samlingsplats byggd i tegelgotik. Den stilen som är så karakteristisk för de kristna templen i Nordeuropa.

Staden har en uppsjö av vackra kyrkor, de flesta byggda i barockstil.

Vilnius gamla stad är bara knappt hälften så stor som sin motsvarighet i Stockholm. Men medan den här hemma kan ståta med tre kyrkor, kan Vilnius gamla stadskärna uppvisa ett 20-tal.

Inte illa för ett land som var ett av Europas sista område att kristnas.

Att Sankt Anna är så uppmärksammad, får man tacka Napoleon för. Kejsaren fattade tycke för den och ville montera ner hela rasket och bygga upp allt i Paris. Skämtsamt sa mannen att han ville ta katedralen i sin hand och föra den försiktigt till franska imperiets huvudstad.

Idag är underhållet kraftigt eftersatt, men byggnaden är öppen för besökare.

Under kommunisttiden sket man i den. Kyrkan användes under en ganska lång period, som ett lagerutrymme för kommunen. Här fanns ett trädgårdsförråd, handelsgödslen och spadar var några av de ting som staplades på hög i det svala utrymmet.

Även Napoleon vanhelgade den, men han förvarade istället ammunition och krut där.

Annars har platsen inte satt något större avtryck i historien.

I Litauens moderna historia, nämns ett viktigt möte som hölls här 1987. Det var dissidenter som öppet demonstrerade mot regimen. Uppslutningen var skral, ett 20-tal personer med plakat stod och krävde sin rätt.

Ett av de första uppropen för ett självständigt Litauen.

Alla fängslades, men som vi vet lyckades inte Sovjetunionen att hålla tillbaka folkets frihetssträvan.

Men detta inlägg ska handla om den franska invasionen av Ryssland 1812 och dess konsekvenser som kriget fick för Vilnius och övriga landet.

Vilnius blev ryskt 1795 och var Rysslands tredje största stad 1811. I Europa pågick en maktkamp. Frankrike kom på kant med tsaren. Den 24 Juni 1812 invaderade Napoleon Litauen.

La Grande Armée gick över gränsfloden Njemen och in i Kaunas. Några dagar senare stod allt manskap i och runt Vilnius. Det var över 600.000 soldater med oändligt behov av mat och annat.

Att organisera allt detta tog tid. Kejsaren inkvarterade sig i dagens Presidentpalats och blev kvar i Vilnius i 19 dagar.

Hoppet hos den litauiska adeln var stort, man ville att Napoleon skulle återupprätta folkets självständighet. Fransmännen utnyttjade situation och lovade stort, igengäld ville de ha litauernas stöd.

Vilket man fick. Tusentals lät sig värvas.

När armén till slut rörde på sig, lämnade soldaterna ett fattigt och utblottat Vilnius efter sig.

Krigslyckan vände och Napoleon återvände tillbaka från Moskva.

Då hamnade resterna av denna armé återigen här. Det var december och de slitna och utmärglade soldaterna fyllde stadens gator och torg.

Nu spreds pesten och andra sjukdomar bland invånarna.

Fransmännen dog som flugor. Det beräknas ligga över 80.000 döda franska soldater i Vilnius. De flesta begravda på andra sidan floden i stora massgravar.

Tsaren blev inte förtjust i att invånarna innan krigslyckan hade vänt, hade gett Napoleon sitt öppna stöd.

En rad händelser på 1800-talet följde som en konsekvens av den misstro som Ryssland riktade mot Litauen. Till slut stängdes universitetet och landet styckades upp och ingick i flera ryska län, istället för att som tidigare administrerats som ett område.

Minnena från dessa decemberdagar, etsade sig fast länge hos folket i Vilnius. Nedan visar några bilder från denna dramatiska händelse.

Ungefär 550.000 soldater stupade i detta fälttåg.

La Grande Armée möte sitt slutliga öde i slaget i Leipzig 1813, med en viss Bernadotte på motståndarsidan. Då gick en av världshistoriens mest segerrika arméer i graven.

Ovan syns bilder på dem och deras standard.

I rysk historia, benämns konflikten som det fosterländska kriget, när man ansåg att alla undersåtar slöt upp och gjorde motstånd mot den franske djävulen. Namnet på andra världskriget, är det stora fosterländska kriget.

Tsaren belönade sina befälhavare rikligt. En udda present var att varje general skulle få ett porträtt avmålat på sig och att det skulle sättas upp i ett speciellt rum i Eremitaget i Sankt Petersburg.

Uppgiften föll på en målare, som skulle utföra allt detta. Problemet var att över 300 officerare skulle förevigas. Dessutom hade många av befälhavarna uppnått en hög ålder.

Konstnären hann inte avmåla alla, därför hänger det tomma tavlor på de platser där en general som inte hann att förevigas skulle ha suttit.

Nedan syns galleriet.

Därmed avslutas denna berättelse i Rysslands forna huvudstad.

Mvh Fredrik

http://www.hermitagemuseum.org/

Borgen i Trakai.

Påhälsning hos barndomskamraten Kent som arbetade på den svenska ambassaden i Vilnius. När han jobbade på dagarna fick jag på egen hand spendera tiden med att upptäcka huvudstaden samt göra utflykter.

Minns inte om det var Kent som tipsade mig att besöka Trakai. Men staden väckte min nyfikenhet. En förmiddag avsattes till att åka dit. Efter att ha vinkat av Kent vid ambassaden, gick stegen mot busstationen.

Färden skedde med en skranglig buss, med lukt av spya. Det är bara 27 kilometer till Trakai, så man behövde inte stå ut allt för länge med den äckliga lukten.

En del litauer har som många andra östeuropéer en total saknad av servicekänsla. Chauffören tillhörde den kategorin. En sur gubbe, som vägrade att vilja förstå en turist.

Trakai var Litauens huvudstad under medeltiden samt säte för landets furstar. Byggd på en smal landtunga omgiven av tre sjöar. Längst ut finns slottet.

Allt grundat på 1300-talet av landsfadern Gedimas. Han fick sju söner, varav en satt och styrde via borgen.

Under historiens gång föll området i Polens händer och låg då vid gränsen till Ryssland. Ständiga konflikter mellan dessa stater tärde hårt på invånarna.

Trakai plundrades gånger flera, samt pesthärjades ofta.

Karl X Gustav rörde sig i trakterna under det polska kriget 1655-60. Inget krig har förött Polen så mycket som detta.

Karl XII var också här på en kort visit. Då fanns bara en ruin att titta på. Så han marscherade vidare ner i Europa.

De som beseglade borgens öde, var ryssarna som rev rubbet på 1660-talet. Polackerna återuppbyggde den på 1920-talet, men allt förstördes igen under andra världskriget.

När Sovjet regerade över området 1944-91 fick slottet ytterligare en chans att återuppstå. Man la ner stora summor i att restaurera det.

Landskapet har inspirerat många litauiska diktare och målare.

Trakai är det mest välbesökta fritidsområdet nära dagens huvudstad.

Staden har 5.000 invånare. Här bor en folkspillra från det ryska imperiets tid. Egentligen var det litauerna som bjöd in dem på 1300-talet. Karaimerna är ett turkfolk från Krim. Deras religion är en salig blandning av judendom och islam.

Människorna lockades hit av de litauiska furstarna som imponerades av deras kunskaper i strid.

Men ryssarna bidrog till att göra staden än mer kosmopolitisk, när judar och tatarer flyttades hit. Största befolkningsgruppen har alltid varit polackerna.

Under andra världskriget skonade Reichführer Himmler karaimerna. Han ansåg inte att de var judar. I tyskarnas rasbiologi, och med fältstudier där läkare mätte deras skallar, blev slutsatsen att folket tillhörde en annan ras.

Därför överlevde Karaimerna kriget.

Till skillnad från regionens 5.000 judar som alla skickades till utrotningsläger.

Turkfolket bor längs huvudgatan i små färgglada trähus. I omgivningen finns deras synagoga, även den byggd i trä.

Väl hemma möttes Kent upp och mat väntade på oss i konstnärskvarteret. På en restaurang med fin utsikt över Vilnius.

Trakai var värt besväret. Även om allt är nybyggt, är landskapet och stadens atmosfär en intressant miljö.

Åk hit.

Avslutningsvis som kuriosa var det i Trakai med omnejd SVT spelade in Snapphanar, deras stora julsatsning 2006. Tyvärr blev den en tittarflopp.

Det är nog ingen som minns dramat, mer än jag och barndomskamraten. Men serien är riktigt bra med Gustaf Skarsgård i en av huvudrollerna som Karl XI.

Mvh Fredrik

www.trakai.li/

Neringa i Litauen.

Den 100 km långa och upp till 4 km breda sandtungan som vi kallar Kuriska näset nås med färja från Klaipeida.

Det är ett av Europas yngsta landområden och bildades för 5.000 år sedan. Halvön är full med små fiskeläger, sandstränder och barrskog.

Huvudorten är Nida. Tungan förvaltas som en enda stad, Neringa, vilket betyder att stora vägen genom "staden" är 50 km lång.

Den utgår från färjeläget och förbinder de gamla fiskelägena Joudkranté, Pervalka, Preila och Nida med varandra. I norr finns byn Smiltyné och den gamla preussiska fästningen.

Mitt på, kommer man till gränsen till Kallingradregionen, som hör till Ryssland.

Den moderna geografins fader, tysken Alexander Humboldt sa följande om näsets skönhet.

"Kurische Nehrung är så vackert att ingen borde gå miste om den synen".

Området tillhörde Tyskland fram till 1918 när Litauen annekterade halvön. På 1500-1600-talen avverkades mycket skog och stora delar av Kuriska näset blev till öken.

De återstående skogarna och 14 byar begravdes under sand. På 1700-talet nyplanterades träd för att det skulle bli stopp för vidare sandflykt.

Under sovjetregimen var näset militärt område med flera raketbaser, som dock inte gick att dölja för de amerikanska spionsatelliterna.

Nu är tillträdet till tungan begränsat på grund av att dess natur är mycket ömtålig. Massturismen skulle snabbt förstöra den ekologiska balansen i detta naturfenomen.

Halvön är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.

Jag och kompisen Enrico tillbringade en dag här. Vi åkte runt överallt. Eftersom det var tidigt i maj och en vardag, var det nästan folktomt på halvön.

Det som grämde oss, var att man inte kunde åka över på den ryska sidan och ner till Kallingrad.

För detta krävs visum. Det blir än mer krångligt om man bara ska vistas över dagen i Ryssland.

Efter att ha vandrat på de öde och vackra sandstränderna, botaniserat i barrskogen samt besökt byarna, vände vi tillbaka till Klaipeida.

Jag åker gärna hit igen.

Mvh Fredrik

www.nerija.lt/en

Bröllopet i Vilnius.

Den nyklassicistiska katedralen i Vilnius byggdes 1784 och ligger på platsen där den första katolska kyrkan i landet uppfördes på 1200-talet. Under kommunisttiden förvandlades katedralen till ett konstmuseum.

Ärkebiskopen återinvigde templet 1989.

Det 52 meter höga fristående klocktorn var en del av stadens befästningsverk. Ett framgångsrikt försvarssystem, som bland annat hindrade svenskarna från att inta staden vid ett par tillfällen.

På Katedraltorget avslutades den långa kedjan av människor, som 23 augusti 1989 protesterade på femtioårsdagen av Molotov-Ribbentroppakten skapande. Avtalet som godkände Sovjetunionens införlivande av landet och de övriga baltiska nationerna.

Över två miljoner litauer deltog i den mänskliga kedjan, som gick från Tallinn och som kom att avslutas här på torget. Någonstans ska det finnas en bronsplatta, en stebuklas (litauiska för mirakel), som symboliskt visar kedjans slutpunkt.

I den sakrala byggnaden stod ett väldigt betydelsefullt bröllop i svensk historia.

Om detta ska jag berätta nu.

Den 4 oktober 1562 gifte sig Johan III med Katarina Jagellonica som var syster till den polska kungen. Johan III som på den tiden var hertig av Finland hade med detta bröllop retat upp sin äldre bror, och kung Erik XIV som inte ville att lillebrodern skulle bygga egna allianser.

Festen hölls i slottet som låg bredvid katedralen. Katarina Jagellonica fick Lovö kungsgård i morgongåva. Gården döptes om till Drottningholm. Efter festen åkte sällskapet tillbaka till Åbo där hertigen höll hov.

Erik XIV blev allt mer misstänksam mot brodern. Till slut skickade han trupper över till Åbo och belägrade slottet. Johan III togs i förvar och fördes till Gripsholm i Mariefred.

Katarina Jagellonica fick möjligheten att åka tillbaka till Polen men vägrade. Hon hänvisade till vigselringen med inskriptionen:

"Nemos nisis mors - ingen utom döden skall skilja oss åt"

Så den blivande drottning följde med sin make och under fångenskapen föddes två barn. Ett av dem var den blivande kungen Sigismund.

Äktenskapet tros vara ett av de lyckligaste som någon svensk kung har ingått. Drottningen levde ett tillbakadraget liv och höll hårt på sin katolska tro. Hon tros ha påverkat sin make så mycket, att han återinförde en del katolska ritualer i den svenska kyrkan.

Av alla protestantiska trosinriktningar, är det den svenska och finska som har behållit mest av de katolska traditionerna.

Senare utnyttjade Johan III:s bror hertig Karl detta när han avsatte Sigismund på den svenska tronen.

I och med släktskapet mellan de två kunghusen uppstod en konflikt mellan staterna som varade i nästan 200 år. Båda länderna gjorde anspråk på varandras riken.

Roten till detta var just det förbund som ingicks i Vilnius katedral, den där höstdagen 1562.

Det lyckliga paret är begravda i Uppsala domkyrka. Sonen Sigismund ligger i Krakow. Sarkofagen som Johan III ligger i kom inte på plats förrän under Gustav III:s tid.

Han löste ut den i Gdansk, där kistan hade legat i nästan 200 år.

Det var Sigismund som hade beställt sarkofagen. När betalning uteblev, hamnade den på lagret och samlade damm.

Spiran bröts loss på order av Gustav III och lades på Erik XIV:s grav i Västerås.

Det var menat som en försoningsgest.

Kungen ville symboliskt att de två bröderna skulle finna frid i sin konflikt.

Slottet i Vilnius håller på att byggas upp på nytt.

När Polen delades för tredje och sista gången 1795 tillföll Litauen Ryssland. Tsaren bestämde sig ganska tidigt att riva stadsmuren och det gamla slottet, som ansågs vara en symbol för det upplösta litauiska storfurstendömet.

Under 1800-talet gjorde litauerna många uppror. Det slutade med att universitetet stängdes, som var ett av Centraleuropas äldsta lärosäte.

Böcker tryckta på litauiska förbjöds.

När landet återfick sin självständighet 1991, började folket att samla in pengar till att bygga upp slottet igen. Det ska stå klart 2010. Någon gång hoppas jag att kunna besöka det.

Detta centrala torg mitt i Vilnius är en härlig plats att vistas på.

Därför vill jag gärna återkomma hit och helst på vintern, då undertecknad endast har varit i Vilnius när idel solsken och sommarprakt har närvarat.

Ett besök, när vintern och mörkret dominerar skulle vara intressant att få uppleva.

Mvh Fredrik

www.vilnius.lt/

Theaterplatz i Klaipeda.

Mitt i dagens Klaipeda finns en plats som heter Teatertorget, berömt för att Adolf Hitler stod på balkongen till nöjeslokalen och utropade att invånarna hade återinträtt i det tyska riket.

Klapeida, som på tyska heter Memel, hade varit en del av Tyskland/Preussen sedan 1773. Området hade en blandad befolkning, men de tysktalande var alltid i majoritet.

Vid Tysklands enade 1871 blev Memel dess nordligaste stad. I början av 1900-talet genomfördes en folkräkning. Det visade sig att tyskarna var 66 % av befolkningen och bodde i huvudsak i samhället och de närbelägna byarna. Litauerna som var 33 % fanns i utkanten och på landsbyggden.

Segrarmakterna i första världskriget garanterade området som öppen hamn åt både Polen och Litauen, men det räckte inte. Litauerna tog chansen och infogade hela området 1923.

Tyskland var maktlöst och kunde ingenting göra.

Den 23 mars 1939 kom Adolf Hitler hit, efter att ha tvingat Litauen att släppa området och mottogs som en hjälte av den tysktalande befolkningen.

Veckan innan hade utrikesministern Joachim von Ribbentropp manglat den litauiska regeringen med hot och löften, för att förmå dem att släppa Klaipeda.

Detta var diktatorns sista "fredliga" erövring innan andra världskriget utbröt samma år i september.

Gatorna var pyntade med hakkorsflaggor och hyllningsfraser till Adolf Hitler. Folk tog på sig sina finaste kläder och ställde sig längs gatorna för att möta upp sin befriare. Veteraner från första världskriget hängde på sig sina tyska medaljer.

Många trodde att de skulle tjäna på detta. Men i slutändan var alla förlorare. De tysktalande fick lämna staden vid krigslutet och de litauer som blev fördrivna fick inte återkomma, utan hit flyttades många ryssar istället.

De enda som visste att införlivandet var ett stort misstag, var judarna som nästan alla dog i förintelsen.

Tidigt på morgonen denna kalla marsdag hade Adolf Hitler kommit med slagskeppet Deutschland som ankrade strax utanför Klaipeda. I staden åkte han kortegé på de stora gatorna för att slutligen komma fram till det överfulla Teatertorget.

Där möttes han upp av de styrande i staden som lovordade honom. På teaterns balkong höll diktatorn ett kort tal för att sedan snabbt återvända till sitt fartyg och värmen. På bilden nedan syns byggnaden bakom mig.

Detta var Adolf Hitlers första och sista besök i Klaipeda.

Idag är torget Klaipedas praktfullaste. Det säger inte så mycket, när staden är ganska nergången och illa återuppbyggd.

Så klart finns det inget som minner om händelsen, mer än att det nämns kort på en informationstavla om platsen.

Det är oerhört intressant att gå runt och försöka föreställa sig stämningen och de enorma konsekvenser besöket fick för Klaipedas befolkning.

Mvh Fredrik

www.memelland-adm.de/

Terrorns hus i Vilnius.

Litauen SSR hette landet när det var en rådsrepublik i dåvarande Sovjetunionen åren 1940-91. Ovanför ses dess flagga samt KGB:s emblem.

Delstaten hade samma valspråk som de övriga rådsrepublikerna, "proletärer i alla länder förenen eder", ett citat från Karl Marxs berömda bok, Kommunistiska manifestets sista mening.

Att kalla epoken för något annat än hemsk går inte. Nationen led oerhört och var även utsatt för en ockupation av Nazityskland 1941-44.

Litauerna minns perioden som en enda lång tid av terror, där många deporterades till Sibirien, avrättades eller satt fängslade. Rädslan och fruktan var ständigt närvarande.

Familjer splittrades också när en hel del litauer flydde utomlands, eller gick med de väpnade motståndsgrupperna som kallades skogsbröderna. De stred fram till 1950-talet. Undertecknad har skakat hand med en sådan kämpe i Kaunas.

Ett möte jag har skrivit om i ett annat inlägg.

Det finns ingen plats som så starkt symboliserar denna tid som huset på Vilnius paradgata, Gediminos Prospektas. Döpt efter Litauens mest berömda härskare och storfurste.

Men avenyn hette under ockupationstiden Stalingatan, för att bli Adolf Hitlerstrasse och slutligen Leningatan fram till 1988.

Här låg KGB:s huvudbyggnad, som fungerade som ledningscentral, fängelse samt avrättningsplats.

Bilden högst upp visar den vackra fastigheten med sin mörka historia.

Byggnaden blev klar 1890 och var stadens polishus i dåvarande Tsarryssland. Så redan från början användes den som en plats där man förtryckte litauerna.

Efter första världskriget föll Vilnius i Polens händer, då flyttade polska polisen in här och tog över inredning samt förtrycket från ryssarna.

Vad hände när Nazityskland kom? Man tog så klart huset i besittning och den fick samma funktion som tidigare, efter ett kort mellanspel av Sovjetunionen 1940, som körde på i samma spår.

Efter andra världskriget flyttade KGB in och blev kvar i fastigheten fram till 1990.

Alla visste i Litauen att om man hamnade innanför dessa väggar så var det kört. Antingen misshandlades personen svårt och blev deporterad, eller så avrättades fången nere i husets källare med ett nackskott.

Ingen vet hur många avrättningar som skedde, men det tros röra sig om ett tusental, där offren på ett eller annat vis var oskyldiga men ändå sköts ihjäl.

Likbilen kom i alla fall ofta på besök.

En av bilderna ovan föreställer rastgården som den dödsdömde fick ta sin sista cigarett på innan fången fördes ner i källaren.

Hela byggnaden andas ondska, slitna cellerna bär spår efter människors förtvivlan. Den sterila miljön, med dov belysning och mörkgröna väggar, måste redan från början ha gjort att personen som togs hit tappade hoppet.

Utanför var det stekhett, men likväl var det iskallt nere i källaren.

Så nära de satt men ändå så långt ifrån friheten man kunde komma.

Undertecknad har besökt platsen två gånger, men senaste visiten får bli den sista.

Skrämmande är det, men nyttigt att ha sett eländet.

Fasaden bär inskriptioner med namn på några av de som blev avrättade i byggnaden.

Undra vad Vladas Sabashjaukas (1922-1947) hade gjort om han hade fått ett liv i fred och frihet?

Mitt emot stod stadens Leninstaty.

Han revs ner av glädjefulla Vilniusbor 1990. Idag ligger skrothögen och rostar i ett parkområde cirka 100 kilometer från huvudstaden.

Där har man samlat ihop gamla kommunistiska verk, som har tagits bort från den offentliga miljön i landet.

Litauen gjorde om fastigheten till ett museum 1992.

För övrigt bodde vi på samma gatan några hundra meter längre bort. Hotellet var ett ombyggt kollektivboende.

Rummen var stora och slitna, men vilket läge, mitt i smeten.

Samtidigt kändes det märkligt att bo så nära det där fruktansvärda fängelset.

Gediminos Prospekt är en fantastisk tidsaxel på Litauens historia. Här ligger även många regeringsbyggnader och institutioner, tillsammans med praktfulla hotell och stadens populäraste restauranger och nöjeslokaler.

En påläst turist kan med lätthet vistas på avenyn en hel dag.

Jag vandrar gärna några vändor på gatan, men de intressantaste kvarteren ligger högre upp, i de gamla judiska området, där finns också undertecknads favoritrestaurang, ett litauiskt ställe som serverar husmanskost.

Godast är de avlånga kroppkakorna, så kallade zeppelinare.

Landets nationalrätt.

Denna berättelse får avslutas med bilder från stadens gamla stadsport, Morgongrynningens port (Ausros vartai) som uppfördes på 1500-talet. Den är den enda av de tidigare nio stadsingångar, som fortfarande finns kvar.

Det bästa sättet att upptäcka Vilnius första gången, är att inträdda i staden genom denna öppning, en mer spännande start kan man inte få enligt undertecknad, slottsgatan leder så småningom besökaren ner till katedralen.

Ovanför finns ett kapell med en bild av svarta Madonnan.

Svarta Madonnan är en frihetssymbol i många katolska länder i östra Europa, framför allt i Polen, men även i katolska Litauen.

Första gången den användes som en symbol för frihet, var när polackerna försvarade sig mot svenskarna i Karl X Gustavs polska krig 1655-60.

Det är värt att nämna att den största befolkningsgrupp vid sidan av den judiska var polacker fram till 1939. Fortfarande är 20% av invånarna av polsk nation.

Ödesdatumet 13 juli 1944, när Vilnius "befriades" av Röda armén, blev startskottet för utvisningen av 100.000 polacker som bodde i och runt huvudstaden. Deras hus togs över av främst litauer från Kaunasregionen, samt vitryssar och en del ryska tjänstemän med familjer.

Polens landsfader Jozef Pilsudski (1867-1935) föddes här, och hans hjärta ligger begravt i Vilnius.

En Vilniusbo, kallas skämtsamt för polack av andra litauer i landet.

Att kapellet var stängt under sovjettiden tror jag inte förvånar någon.

När staden tillhörde Sovjetunionen, betraktades den och övriga Baltikum som landets väst av ryssarna. Det fanns ett större utbud av varor att köpa och livsstilen kändes mer avslappnad.

Hela kusten var ett attraktivt semestermål för ryska arbetare.

Pensionerade officerare slogs sig gärna ner i trakten. Litauen blev också den västerländska populärkulturens ingång till Sovjetunionen. Mode, trender och musik från oss, hördes eller etablerades sig här innan influenserna spreds sig vidare över den enorma folknationen.

Vilnius var även Sovjetunionens jazzhuvudstad, som lockade till sig musikälskare från alla hörn av det forna imperiet.

Ett arv som tyvärr inte har förvaltas väl av dagens Litauen.

Mvh Fredrik

www.genocid.lt/muziejus/en/