Belägringen av Malta.

År 1530 slog sig riddarna i Johanniterorden, den sista av de stora militära ordnarna från korstågstiden, ner på ön Malta i Medelhavet.

Åtta år tidigare hade de fördrivits från Rhodos av Suleiman den store (1494-1566), den största av de osmanska härskarna.

Riddarna var en impopulär och rebellisk anakronism, en relik från det förgångna, i 1500-talets era med framväxande starka nationalstater.

Ordens välstånd var beroende av att ansätta osmanska handelsvägar utmed nordafrikanska kusten. Till slut tog sultanens tålamod i Konstatinopel slut.

Malta besvärade turkarna där ön var belägen i sundet mellan Sicilien och Nordafrika.

De osmanska handelsvägarna blottade sin strupe och riddarna kunde skära av den i vilken stund som helst.

Suleiman den store hade slängt ut dem från Rhodos, och trodde att de skulle upplösas och återvända till sina länder i Europa, men inom knappt tio år hade man istället omgrupperat sig och gjort Malta till sitt nya hem.

År 1565, drygt fyrtio år efter det att sultanen tog strid mot Johanniterorden för första gången, sände han ut sin flotta på nytt.

På våren 1565 stod konungarnas konung och blickade ut på Marmarasjön. Han andades in den saltbemängda luften och hörde trummornas stigande och fallande rytmer, de skrällande cymbalerna och galärkaptenernas visselsignaler.

I vattnet låg 200 fartyg med över 30.000 soldater redo att erövra Malta.

På skeppen hade etthundratusen kanonkulor och femtontusen tunnor med krut stuvats ombord

Johanniterorden var ett brödraskap av krigarpräster, arvtagare till ett syfte med rötter i korstågen, då grundarna först vårdade sjuka pilgrimer i det Heliga landet och sedan beväpnade sig för att försvara dem.

Var och en av brödraskapets medlemmar hade avgett ett löfte om kyskhet, fattigdom och lydnad och var och en hade svurit att tjäna påven och föra oupphörligt krig intill döden mot de muslimska otrogna.

Riddarna rekryterades ur adeln från hela Europa.

Stormästaren Jean Parisot de la Valette (1494-1568) hade bara sjuhundra riddare, fyra tusen spanska soldater samt ett par tusen beväpnade irreguljära malteser.

Den 18 maj landsteg invasionsstyrkan i Marsaxlokk med sina hjälptrupper från Nordafrika. En armé på totalt 50.000 man. Bilden högst visar det lilla samhället.

Öborna flydde i panik till gamla huvudstaden Mdina och riddarnas fort i öster.

Ett av turkarnas högsta befäl var piraten Turgut Reis (1485-1565). Han hade gisslat kristna i Medelhavet i årtionden, gjort räder på Sicilien och drivit ut Johanniterorden från Tripoli i Libyen.

Planen var att först inta fortet St. Elmo, för att därifrån beskjuta de övriga borgarna som låg på andra sidan viken.

I dessa enormt hårda strider stupar piraten. I Turkiet är mannen väldigt populär och står staty nedanför Topkapipalatset i Istanbul.

Efter att ha förlorat mycket manskap sätter turkarna in elitsoldaterna, janitsjarerna, de oövervinnliga, eliten med hägerfjädrar på hjälmarna, dragna kroksablar och graverade musköter.

Detta var de fanatiska muslimska dräparna, födda kristna, erövrade av imperiet, stöpta och formade till krigare som var osvikligt lojala mot sultanen.

De var födda till att slakta otrogna.

Till slut faller borgen 23 juni, invasionsarmén förlorade 10.000 man och försvarna 1.500 varav många av ordens bästa riddare.

Befästningen syns nedan.

Stormästaren visste att halva slaget var vunnit, i och med att man hade bundit upp turkarna vid St. Elmo tillräckligt länge. Kunde man bara hålla ut i två månader till i de övriga två forten så skulle belägringen misslyckas.

I Medelhavet blåser det alltid upp höststormar i slutet av september. Osmanerna måste därför avgöra drabbningen senast i augusti.

Hela juli krigar man febrilt.

Turkarna anfaller gång på gång, men de kristna lyckats avvärja varje försök. Moralen stiger, när 700 man från Sicilien anländer samma månad.

Sultanen bestämmer sig för att ge upp och kallar hem sina trupper 11 september.

Kvar på slagfälten låg uppskattningsvis 25.000 till 35.000 soldater.

Johanniterorden förlorade 2.500 män, inräknat de spanska hjälptrupperna. Malteserna får plikta med cirka 7.000 döda.

Den 112 dagar långa beläggringen var över.

Jean Parisot de la Valette drog en lättnadens suck, en fjärdedel av hans riddare hade dött och så gott som hela garnisonen hade slaktas. Trots det hade stormästaren vunnit en stor seger.

Suleiman den store skulle aldrig skicka en ny invasionsstyrka till ön.

Sultanen fick annat att tänka på, fälttåg i Ungern och styret av ett sammansatt och vidsträckt imperium upptog all tid.

Tacksamt avlider han ett år efter äventyret på ön, den 5 september 1566.

Stormästaren lever i ytterligare två år.

Dessa två kombattanter var årsbarn och varandras största rivaler.

Innan Jean Parisot de la Valette dör, grundas nya staden Valletta, världens första planritade huvudstad.

Döpt så klart efter öns stora försvarare.

Ett besök i de gamla forten är en spännande upplevelse, att vandra runt i de gamla stadsdelarna Birgu, Cospicus och Senglea, som ligger på andra sidan av Grand Harbour är inspirerande.

Historiens vingslag är nära, det kanske låter som en klyscha, men miljön är verkligen fantastisk. Mycket av den äldre bebyggelsen finns kvar och husen är så där härligt slitna.

Överallt stryker det omkring katter.

Charmen blir total när hemmafruarna hänger ut sin tvätt på linor som sträcker sig över de pittoreska gränderna.

Det känns som att en riddare när som helst kan dyka upp runt hörnet och anfalla mig.

I St. Elmo spelade man förresten in filmen Midnight Express.

Mvh Fredrik

http://www.cityofvalletta.org/

Maltas goda drycker.

Denna berättelse börjar med läsk och avslutas med öl, sorger, bedrövelser samt död.

När jag var på Malta föll undertecknad direkt för deras inhemska läsk Kinnie, som är en kolsyrad dryck gjord på bittra apelsiner och örter.

Den lanserades efter andra världskriget som ett komplement till de utländska sorterna, dels för att man ville ha en egen nationell dryck men även för att inte slösa på sin utländska valuta och importera från utlandet.

Läsken blev en succé och är idag Maltas nationaldryck. Bryggeriet har gjort stora satsningar på att lansera den utomlands, men ingen har fallit för dess säregna smak.

Närmast kom man i Ryssland och sina grannländer Italien och Frankrike.

Inne i huvudstaden finns en populär pub som förr lockade till sig de brittiska sjömännen på permission när Storbritannien hade en flottbas på ön.

Idag fylls lokalen av oss turister som fascineras av inredningen. På krogen hänger tavlor med de olika krigsfartygen som har varit stationerade här.

Numera har ägaren gjort ett tillägg till namnet, förr hette den bara, "The Pub", idag har den tillägget, "Ollies last pub" på skylten.

Vem var han? Det var skådespelaren Oliver Reed (1938-99) som var på ön för att spela in filmen Gladiatorn.

Mannen var ökänd för sitt supande och en skröna ska vara att han var ute med Steve McQueen i London, som trodde det var en kväll som gällde, men festandet pågick i flera dagar. Det var t.o.m. för mycket för Steve McQueen som inte heller var känd för att spotta i glaset.

Oliver Reed var en ökänd suput, som förstörde mycket av sin karriär genom sitt enorma drickande. Under höger öga fanns ett kraftigt ärr som minne från ett av många krogslagsmål.

Hans farbror är kanske mer känd för allmänheten, Carol Reed, filmregissör och den som spelade in filmen, Den tredje mannen.

En av de stora filmklassikerna.

På denna krog drack Oliver Reed ihjäl sig 2 maj 1999. Den mängd som dracks var kolossal, det sägs att han ska ha dragit i sig 3 flaskor whiskey och åtta pint öl och då förmodligen av sorten CISK som är Kinnies bryggeriets populäraste öl. Den är mycket god.

Efter allt detta och de fysiska aktiviteterna mannen sysselsatte sig med, som var armbrytning med fem brittiska sjömän segnade Oliver Reed ner på golvet och dog.

Han efterlämnade en nota på 866 usd.

Regissören till filmen var inte särskilt glad, när flera scener som Oliver Reed skulle medverka i inte vara inspelade ännu, så det fick bli manusändringar och datatekniska filmtricks som ersatte honom.

Det kändes fel att ta en CISK när jag var på puben, så det fick bli en Kinnies till bartenderns märkbara förvåning.

Men kunden har alltid rätt och han serverade mig den. Det var nog den enda läsken som serverades här den kvällen då undertecknad omgavs av överförfriskade turister.

Cisk tog jag istället vid ett senare tillfälle.

Mvh Fredrik

www.kinnie.com/

Caravaggios mästerverk i Valetta.

I Maltas huvudstad ligger St Johns Co-Cathedral som har världens vackraste målningen hängandes på en av sina väggar, i alla fall enligt mitt tycke.

Men finns det en skönare tavla på något annat ställe så är det inte mig emot.

Konstverket som hänger inne i katedralen, lite avsides är målat av Caravaggio och heter på svenska, Johannes Döparens halshuggning.

Målningen är gigantisk stor 361 x 520 cm.

När tavlan beskådades, verkade det finnas en öppning i taket, för det upplevdes som att solens strålar föll på den, vilket tycktes märkligt. Efter en stund syns det att konstnären själv har ljussatt sin konstverk.

Jag har aldrig sett något liknande och tappade tiden, men säkert stod man här i 30 min och bara tittade.

Caravaggio (1573-1610) var en italiensk barockmålare som tog sitt namn efter födelsebyn. Han försörjde sig med ströjobb i Rom och fick rykte om sig att vara en suput och bråkmakare.

En av Påvens kardinaler beställde några porträtt och det blev Caravaggios genombrott.

Men strax efteråt gjorde konstnären sig omöjlig i staden, när han hade slagit ihjäl en man i ett bråk efter en tennismatch. Caravaggio flydde till Neapel och hamnade småningom på Malta.

Med vanan trogen uppstod liknande problem igen, därför fick mannen lämna ön och hamnade i fängelse i Neapel, efter ytterligare ett slagsmål.

Efter frisläppandet dog Caravaggio under oklara omständigheter.

Genom att avbilda heliga personer med modeller från gatan bröt konstnären totalt med det invanda mönster, istället ville han införa realism i måleriet.

Caravaggio har även blivit berömd för sin ljussättning på tavlorna, detta för att uppnå en dramatisk verkan. Genom starka kontraster mellan ljus och skugga skapas fenomenet.

I Rom på Piazza del Popolo finns kyrkan Santa Maria som hyser ytterligare två fantastiska konstverk av honom. Gå in och titta på dem om möjlighet ges, se bilderna nedan.

Tavlornas namn är, Petri korsfästelse och Pauli omvändelse.

Till sist lite om katedralen, för den är otroligt vacker inuti men med ett ganska tråkigt yttre.

Helgedomen blev klar 1578 och var Johanniterordens kyrka, denna ordern som hade fått Malta av den spanska kungen, när de hade blivit av med sina besittningar Rhodos med omgivande öar. Efter att ha tvingats att kapitulera till ärkefienden turken 1523.

Bara katedralen och tavlan är värd en resa till Malta, men ön har enormt mycket mer att erbjuda, så åk hit via Rom.

Mvh Fredrik

http://www.carravaggio-foundation.org/

http://www.stjohnscocathedral.com/