Visar inlägg med etikett Estland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Estland. Visa alla inlägg

söndag 3 april 2011

Var tredje est tillbringar sin semester i Pärnu.






Pärnu är Estlands officiella sommarhuvudstad, det kan man nästan förstå eftersom var tredje est tillbringar sin semester på badortens stränder. Invånarantalet är knappt 60.000 personer.
Avståndet till Tallinn är endast 135 kilometer. Dagligen går det minst 20 expressbussar mellan städerna.

Fram till andra världskriget fanns det en direktlinje hit med båt från Stockholm.

Våra turister tog ofta in på Pensionat Vasa, som hade svenskspråklig personal iklädda folkdräkter. Etablissemanget förstördes i kriget. Tyska ordern gav medborgarna stadsrättigheter 1241.

Man har landets näst största hamn och ligger vid mynningen av floden med samma namn i Pärnubukten i norra delen av Rigabukten.

Den gamla stadsdelen ligger på högra stranden och på västra utbreder sig den nya, som har smält samman med kurhotellen. Sverige intog hamnen första gången 1562. Vi styrde över området fram till 1710, då ryssarna erövrade territoriet. Det var oroliga tider. Krig, missväxt och pesten kom allt mer frekvent på besök.

Karl XII landsteg med sin armé och marscherade senare vidare till Narva, där karolinerna vann Sveriges mest berömda slag.

Längst ner syns huset som kungen övernattade i.

Det av Gustav II Adolf grundade universitet i Tartu flyttades ner hit sporadiskt under det Stora nordiska kriget 1700-21.

Försvarsmurarna var kraftiga och stod lätt emot en belägring. Läget var idealiskt med en skyddande flod och fri tillgång till Östersjön. Konstruktören var som vanligt Erik Dahlbergh.

De symmetriska bastionerna fick påhittiga benämningar, som Venus, Mars, Saturnus och Jupiter. Pärnu var den viktigaste garnisonsstaden i Baltikum, efter Tallinn, Tartu, Narva och Riga.

Till en början var handeln eftersatt, men kommersen repade sig på 1600-talet och samhället blev en viktig utskeppningshamn för bland annat råg och vete. Riket kunde enkelt bistå försvararna med förnödenheter om så var nödvändigt

Idag återstår bara en liten rest av de forna murarna. Bistrare tider väntade på 1700-talet då svenska armén led flera avgörande nederlag i österled. År 1710 kapitulerade invånarna till Peter den store.

Tsarryska tiden flöt på ganska obemärkt i början, många balttyskar slog sig ner i badorten. Den berömda guldsmeden Carl Fabergé föddes i Pärnu. Mest känd för sina vackra påskägg som tillverkades åt tsarfamiljen i Sankt Petersburg.

De nya härskarna insåg att Pärnu förtjänade ett bättre öde än att gömmas bakom värn och murar. Nikolaus I skrotade orten status som befäst stad.

På sätt och vis var det tsarens förtjänst att området bytte från kanoner till simbyxor. När Estland blev självständigt 1920 fick badorten ett enormt uppsving. Samhället var liksom många andra baltiska kuststäder i princip tyskt under århundraden, men förvandlades till en estnisk stad efter en enda generation.

Estniskheten överlevde även sovjettiden. Idag är nästan 70 % av befolkningen ester.

En hel del turisterna kom från Tyskland och Sverige. Pärnu var den tidens Mallorca, billigt och bra bad. Stranden är 1.5 km lång och består av finkornig vit sand. Den sluttar sakta ut mot havet. Europas vackraste sandstränder finns inte vid Medelhavet, de finns här vid Östersjön.

Det var faktiskt i Pärnu landet utropade sitt oberoende. På den för esterna berömda Endlateatern. Numera står ett fult kommunisthotell på platsen, se bild nedan.

Efter kriget bytes klientelet ut, gästerna kom från Sovjetunionen.

I början av 1990-talet var vattnet längs kusten så förorenat att det rådde badförbud. Innehållet av kolibakterier låg flera tusen gånger över gränsvärdet.

Nuförtiden är det som sagt mest ester, finnar och en del hälsomedvetna svenskar som åker dit.

Jag spenderade en mulen aprildag i Pärnu. Kom över dagen från Tallinn. Vad ska man säga, det är ju ingen skönhet som tar emot en. Bebyggelsen blev illa åtgången i andra världskriget. Fast stan är trevlig i sig själv.

Lövkantade esplanader leder besökaren ner till kurhotellen och var helst faller blicken på underfundiga trävillor byggda med stor snickarglädje. Ryssarna la inte ner några större belopp på att återställa staden.

Undertecknad hade lite problem och hitta ner till stranden, men när jag väl kom ner så var hela badviken öde. Så klart fattar man att Pärnu är en sommarstad. Badsäsongen drar igång i mitten av juni.



Mvh Fredrik
www.parnu.ee/

tisdag 4 maj 2010

Karl XI:s kyrka i Tallinn.


Karl XI (1655-1697) är Sveriges minst belästa monark, och hade troligtvis grava läs- och skrivsvårigheter. Idag skulle man säga att han led av dyslexi. Den enda boken som lästes regelbundet var bibeln.
Under kungens regeringstid rådde en sträng syn på kristendomen. Det brändes ett otal häxor på bål i Sverige och i provinserna på andra sidan Östersjön var det gamla gubbar som låg i riskzonen.
Folket var vidskepliga och trodde fortfarande på övernaturliga väsen som tomtar och troll. Trots att vi hade varit kristna i över 600 år. Faktum är att ingenstans i världen brändes det så många människor på bål som i det svenska riket.
Kyrkan hade total kontroll på människorna och det var kyrkotvång. Sverige var krigstrött och en fattig stormakt. Prästen i socknen hade nästan oinskränkt inflytande.
Till slut ingrep kungamakten och stoppade häxbränningen. Ingen får utmana statschefen om styret i landet. Kyrkan tillrättavisades.
Karl XI:s period kännetecknades också av att det för första gången på över 100 år uppkom en längre period av fred.
Efter det segerrika men kostnadskrävande skånska kriget 1675-79 kom freden till riket, och den stannade i över 20 år.

I Tallinn uppfördes en träkyrkan utanför den medeltida stadsmuren. Kyrkan döptes efter den regerande svenska kungen. Klockorna gjuts i Stockholm.
När ryssen attackerade staden 1705 brändes byggnaden ner. Alla hus utanför stadsmuren förstördes av de svenska försvararna. Men det hjälpte inte, Tallinn föll i alla fall.
På mitten av 1800-talet byggdes en ny, denna gång i sten, som är Tallinns största sakrala tempel.
Kyrkan heter fortfarande Karl XI:s kyrka och här ringer ännu en av de klockor som tillverkades i Stockholm.
Att jag sprang på den var en slump, trött efter att ha letat efter min senap som jag alltid köper i Estland, behövde kroppen en vilopaus.
Kyrkan var öppen och inne var det helt tomt. Ett perfekt ställe att återhämta sig en stund.
Nedan syns min underbart goda senap.


MvH Fredrik
www.tallinn.ee/

torsdag 1 april 2010

Ej torsk på Paldiski.


Resegänget stod och hängde på Tallinns tågstation, alla skulle ut till Paldiski. Men med krånglade tidtabeller och ett väder som lockade till att stanna inomhus, blev bara jag och min kusin Jonas kvar.
En tog ut mycket kontanter på bankomaten och försvann snabbt iväg.
Regnet öste ner och området där centralstationen ligger är nergånget och dåligt underhållet. På vägen till en kiosk på andra sidan trampade jag ner halva benet i en grop. Överallt lurade stora vattenpölar.
Tiden slogs ihjäl på den lokala marknaden med att pruta på saker man inte behövde, samt argumentera med fulla ryssar.
Till slut kom tåget in och färden mot kusten kunde påbörjas.


Paldiski ligger 42 kilometer västerut från Tallinn och blev ett omtumlande möte med den gamla sovjetepoken.
Idag är den halvt övergiven. Likformiga längor av hyreshus staplas brutalt mellan hav och björk.
Husen står färglösa och förfaller vid nästan folktomma gator.
Trakten bär på skandinaviskt påbrå och kallades av områdets svenskar för Rågerviken.
Dagens stad tog form 1939 och blev det första området att ockuperas av Sovjet, men även det sista som Röda armén lämnade 1994.
När ryssen kom satte de en tvångströja på Estland och beslöt att upprätta en flottbas i Paldiski. Platsen strategiska förtjänster hade upptäcks redan under Peter den stores dagar.
Tsaren tog sig själv hit 1715 och planerade att bygga Rysslands största hamn här.
Havet är isfritt året runt och läget klart lämpligt som en rysk försvarsutpost mot arvfienden Sverige. Men hamnbygget havererade, tsaren beslöt att satsa på en krigshamn utanför den nya huvudstaden Sankt Petersburg istället.
Staden blev gångbar igen under sovjettiden. Paldiski blev som sagt en flottbas. Jättelika militärkaserner byggdes och orten fick stå som värd för delar av Sovjets kärnvapenbestyckade ubåtsflotta.
Hemlighetsmakeriet ledde till att Paldiski ströks på alla kartor. Stadens estniska invånare utvisades.
Sedan 1200-talet har det bott svenskar längs kusten och på öarna utanför Paldiski. Men alla flydde till Sverige i slutskedet av andra världskriget. Öarna kom att användas som bombmål.
Därför förblev de obebodda fram till 2000-talet, när Estland rensade marken från blindgångare.
Minnena från svensktiden är en del ortsnamn, samt gamla gravstenar.
Idag har staden 4.000 invånare, av vilka 90 % talar ryska som första språk.


Hamnen är Paldiskis ryggrad och i princip stadens enda hopp. Härifrån går en färja till Kapellskär i Uppland, vilket jag nyttjade vid ett tillfälle på resa till Sankt Petersburg.
Längs kajerna ligger det fullt med metallskrot och stora träupplag. Pengarna från transithandeln med Ryssland är ortens största inkomstkälla.
Går man fem minuter från tågstationen, dyker övergivna och en gång i tiden topphemliga byggnader upp, som tillhörde militären.
Den största kallas i folkmun för sarkofagen och syns på en av bilderna ovan.
Tragikomiskt nog är det just denna miljö som på senare år gjort Paldiski berömt. Staden figurerar på hemsidor om chock-turism.
I kontrast till allt det fula, makabra står kustlinjen. Bukten är vacker med branta klippor ut mot havet.
Tågresan tog 75 minuter och avverkas av ett tåg som aldrig riktigt tycks få fart, som stannar så fort det dyker upp två hus eller en korsande grusväg.
Trots plaststolar och gnisslande skjutdörrar en charmig resa.
Det enda som störde vår resa var en rysk alkoholist, som till slut lämnade oss ifred, när vi låtsades att sova.
Mötet med staden blev dock kort, en timme vandrade vi runt och hoppades att inte bli rånade. Sedan tillbaka med samma tåg till huvudstaden och nutiden.
Nerfrusna och trötta begav vi oss till hotellet. På rummet låg min polare, mannen som hade gjort det stora kontantuttaget, nerbäddad och drickandes öl.
Han hade haft en fantastisk eftermiddag och skrattade åt mig.
Men vi fick i alla fall en intressant nutidshistorielektion. Vad kompisen hade gjort, förtäljer inte berättelsen.



Torsk på Tallinn - en liten film om ensamheten, svensk tv-film från 1999 av Killinggänget. Detta mästerverk är delvis inspelat härute.
Filmen handlar om svenska män som söker kärleken i Estland. Inkvartering sker på ett hotell i Paldiski.
Mest minnesvärda karaktärerna är dansbandsälskande Roland från Värmland, samt busschauffören Lasse-Kongo, en alkoholiserad man som pratar grötig roslagsdialekt.
Inte att förglömma den sliskiga Janne Banan.
Under alla resor över till Estland, har det nog aldrig inträffat, att jag inte har hört repliker från denna film.
Ju senare kvällen lider på dessa båtar ju mer repliker ljuder från barerna.
- Är det här spermabussen till Tallinn? Det blev alldeles tyst, då har vi kommit rätt/ Janne Banan
- Det var roligt att sett Estland i alla fall. Det är ju som hemma, fast annorlunda/ Roland
- Eeh, håll kääften/ Lasse-Kongo
När folk sjunger karaoke händer det rätt ofta att de uppger sina namn efter dessa karaktärer från filmen.
Alla skrattar, men esterna fattar så klart aldrig skämtet.
Inomhusscenen, där männen får träffa kvinnorna, är inspelad på Folkets hus i Spånga.
Jag och kusinen blev inte torsk på Paldiski.
Mvh Fredrik
http://www.paldiski.ee/

onsdag 2 december 2009

Första resan till Estland.

Nyårsafton 1991 åkte jag med min bror Thomas och några av hans kompisar på en kryssning till Tallinn. Denna afton var en historisk kväll. Estland utropade ensidigt sin självständighet i augusti detta år. En statskupp i Sovjetunionen samma månad, där Michail Gorbatjov blev avsatt spred stor oro i världen, och än mer i Baltikum.
Kuppen misslyckades. I mellanfasen erkände de skandinaviska länderna landets oberoende. Sverige var först med att öppna en ambassad i Estland.
Sovjetunionen släppte taget om sin rådsrepublik i september. Nu kunde esterna äntligen få sin frihet. Även om processen var relativt smidig, när inga stridigheter hade förekommit, blev priset ändå högt för många.
Landets industri var inriktad på att försörja Lenningradområdet med råvaror, kapitalvaror samt energi. Marknaden försvann över en natt. Sovjetunionen var bankrutt. I Estland finns en stor minoritet ryssar. Det uppstod stora spänningar mellan folkgrupperna.
Arbetslöshet sköt i höjden och folket miste huvuddelen av sitt sociala skyddsnät.
Spåren var tydliga i hamnen. Alla fabriker var stängda, nermonterade eller bara lämnade att förfalla. Det uppstod ett ingermansland mellan hamnområdet och den medeltida stadskärnan.
Tallinn kändes som en stad som hade kastat in handduken.





På båten var det fest och klackarna i taket. Jag minns inte mycket av överfarten. Kunskaperna om det nyblivna landet var ringa, närmast noll.
Under uppväxten var allt land på andra sidan Östersjön en del av Sovjetunionen. Därför lästes i princip ingenting om de Baltiska områdena i skolan. Så här i efterhand hade det varit intressant att veta om det var många ester som följde med på denna historiska nyårskryssning. Tyvärr var det nog mest svenskar på fartyget.
Alla priser var satta i svenska kronor. Estland hade ingen egen valuta, utan det var sovjetrubeln som fortfarande gällde. Kursen hade rasat från 10 svenska kronor för en rubel till att handlas 1:1.
Vi fick tio gånger mer för våra pengar. Med andra ord kunde det med lätthet beställas in rysk champagne som Thomas gör ovan. Utan att behöva gräva allt för djupt i plånboken.


I resan ingick en guidad busstur med lunch. Fartygets gäster, de flesta märkbart bakfulla kördes ut till Pirita, ett område några kilometer norr om huvudstaden.
Där låg ett Birgittakloster grundat på 1400-talet. Sverige tog över norra Estland 1561, när Tyska ordern kollapsade. Den blivande kungen Johan III tog chansen att öka sitt inflytande.
Ryske tsaren Ivan IV ( 1530-84), ett namn som få kan referera till, men som i Sverige är känd under namnet Ivan den förskräcklige, blev bestört. Han ville inte inringas av svenskarna.
Därför inleddes en invasion längs kusten. Ryssarna lyckades inta klostret som brändes ner 1577. Längre än så kom man inte. Sedan dess står ruinerna kvar efter det största Birgittaklostret som fanns utanför rikets gränser.
Ivan IV var den sjukaste av alla ryska regenter, så paranoid att han mördade sin egen son.
På slutet av sin levnadsbana krävde tsaren att få Johan III:s polska hustru utlämnad, "Lämna ut polackinnan din bondedräng", som det stod i ett av breven som utväxlades mellan de två regenterna.
Det var nog en och annan tjänare i Stockholms slott som fick känna på den silverhammare som Johan III hade i sitt bälte. Den kastades ofta i vredesmod.
Ivan IV ville hindra att vi byggde allianser med Polen. Dessutom kände tsaren sig kränkt. Han hade själv friat till drottningen, men fått nobben
Denna period av krig kallas för det livländska kriget 1570-83. Sverige gick segrande ur det. Vår maktställning befästes i Estland.
Området blev rikets första utländska provins och styrdes av en generalguvernör som endast var underordnad kungen.
Namnet på det erövrade territoriet blev Svenska Estland.




Efter att ha åkt omkring i de stora och anonyma bostadsområdena som omgärdar Tallinn, körde bussen upp på Domberget, stadens centrum.
Nu skulle det ätas lunch. Alla var bra hungriga. Maten som kom in, var segt kött med sönderkokt potatis. Till detta dracks mineralvatten som smakade vedervärdigt.
Efter måltiden fick vi gå runt på egen hand. Rubeln gick inte att handla upp. Allt var stängt, förutom de små kioskerna. Där fanns billiga ryska cigaretter men inte mycket mer. Pengarna donerades till en gammal kvinna som sålde granris. Hon grät av lycka. Summan motsvarade säkert flera månadslöner.
Hela Tallinn var grått, förfallet och ekade av tomhet. Var är människorna? Vi sprang på några ryska kadetter. En av dem sålde sin uniformsmössa till mig för 50 kr. Tillbaks på båten kom tanken om inte århundrades fest hade missats.
För nyårsaftonen var landets första fria sedan 1939. Denna kväll vara alla vinnare och kungar. Firandet måste ha varit enormt. Det otänkbara hade blivit tänkbart. Estland som hade förlorat en tredjedel av sin befolkning under kriget, hade dessutom blivit i knapp majoritet i sitt eget land.
Nog togs den bästa av alla konjakflaskor fram i lägenheterna, nog skar man upp det finaste köttet, la sina sista hårt intjänade pengar på fyrverkerier och nog festades det som aldrig förr.
Crescendot blev när TV-bilderna visade den sovjetiska fanan som haladesKreml. Sovjetunionen hade upplöst sig självt.
Alla visste att vardagen kom imorgon. Vi såg den i de förfallna områdena nere i hamnen. Esterna visste det redan tidigt. Men friheten är ibland mer värd än maten i magen, så herr Bertold Brecht kan ha fel, när han säger att först kommer maten, sedan moralen.
Säkert låg alla ester hemma bakfulla och lyckliga.
Hemfärden blev en mardröm, höga vågor och storm gjorde oss sällskap hela vägen till Stockholm.
Nästan 17 år senare åktes samma båt igen. Den var tillfälligt insatt på linjen Stockholm-Riga, Det kändes som att träffa en gammal vän.
Idag går fartyget på linjen Kapellskär-Paldiski.
Mvh Fredrik
www.estlandweb.com/estland

onsdag 1 juli 2009

Tallinn, mentalsjukhuset och idioten.

Med mitt yrkesval får man sällan göra tjänsteresor till utlandet, men denna resa var en sådan. Avdelningen hade sponsrats av ett stort läkemedelsbolag som möjliggjorde att vi kunde besöka en psykiatrisk klinik i Tallinn.
I gengäld fick de hålla föredrag på båten över och det kunde personalen leva med, de flesta av oss var måttligt roade av informationen, utan hade tankarna på annat som kvällens festande.
På morgonen blev alla hämtade med buss och körda till Tallinns största mentalsjukhus. Här blev vi uppdelade i små grupper som fick besöka olika avdelningar.
Min grupp hamnade på en rättpsykiatrisk avdelning, där det fanns 33 män som var dömda till vård istället för fängelse då de ansågs för sjuka när de hade begått sina mord.
Stämningen var spänd. Patienterna fick bara äta med sked och bodde i stora sovsalar. Där fanns en brokig samling människor som verkade härstamma från alla hörn av forna Sovjetunionen. Undertecknad minns särskilt en person, som såg ut att komma från Centralasien. Mannen försökte tigga cigaretter av mig.
Det rådde totalt rökförbud.
Vi fick hälsa på några, men man fick inte kommunicera med dem. Överläkaren berättade om deras bakgrund. En av patienterna som jag tog i hand, hade mördat hela sin familj. Han såg ut att vara i övre tonåren och var kraftigt övermedicinerad.
Under besöket var man hela tiden övervakade av stora grova skötare, som såg till att det inte uppkom några intermezzon i lokalen.
Besöket var oerhört intressant och personalen som arbetade på kliniken var fullt medvetna om bristerna, men pengarna saknades. Därför satsade man på det som var nödvändigast, mediciner.
Sjukhuset samarbetade med flera västerländska läkemedelsbolag som fick forska här. Igengäld fick de köpa medicinerna billigt.
Övrig behandling fick stå tillbaka av kostnadsskäl. Att anställa en psykolog eller arbetsterapeut fanns det inga pengar till. Personalen såg ut att bestå av gamla f.d. militärer.

Efter visiten fick man disponera den tid som var kvar själv, så jag, Stefan och Per gick runt i gamla stan.
Uppe på Domberget, se bilden högst upp, sprang vi på en entreprenör som hette Kalle och han kom från Umeå, samma stad som Per.
De fann varandra direkt, denna Kalle erbjöd sig att visa runt oss, när mannen hade lite dötid, tills han skulle hämta upp sin ryska fru.
Gänget gick ner till Rådhuset och åt soppa. Kalle hade inga pengar så vi bjöd honom på gin och tonic på burk som han ville ha. Sedan gick alla till hans bil, utan att ens reflektera över att mannen hade druckit alkohol.
Ibland glömmer folk allt vett när de är utomlands och detta var ett sådant tillfälle för oss.


Han kör ner till en stor betongbunker, se bilden ovan, som inrymmer stadens ishall och konserthall. Kalle övertalade mig att följa med in och titta på konserthallen. Vi gick bakom kulisserna och han berättade massa värdelöst vetande.
Till slut började jag fundera på om det var särskilt lämpligt att strosa runt där. Folk såg ut att undrar över vilka vi var. Jag övertalade Kalle att vi skulle gå tillbaka till Stefan och Per.
På kanten till denna gigantiska betongklump låg en kägelbana. Här åts en macka, men Kalle ville inte äta, utan istället ville mannen ha sin favoritdryck, gin o tonic på burk, och vi bjuder honom på den, utan att återigen reflektera över att Kalle kör bil.
Undertecknad har återkommit till denna byggnad vid senare besök i Tallinn. Idag är den stängd, och ska renoveras. På taket sitter stadens ungdomar och super och sist såg jag några fulla finnar dansa sporadisk tango.
Kalle verkar dessutom ha glömt bort att han ska hämta frugan.


Efter detta, vill han att vi åker till Kalamaja som är ett nergånget område i Tallinn, för att visa oss prisvärda möbler, men vi ville inte åka dit.
Varför ska vi kolla på möbler? Kalamaja är även känt för alla sina trähus och är idag ett ganska populärt område att bo i. På den tiden 1998 var det ett distrikt man skulle undvika. Då befolkades det av många missbrukare och fattiga.
Samtidigt frågar Per om det inte är dags att hämta frugan, men det tyckte Kalle inte var så viktigt.
Men då blir Per förbannad och säger till honom att köra oss till hamnen, men Kalle krånglar runt och hittar inte ner till den.
Per blir ännu mer röd i ansiktet och menar att han borde hitta här, eftersom Kalle sagt att han har besökt staden ett 20-tal gånger.
Till slut kommer gänget ner till hamnen.
Kalle stannar sin gamla SAAB 900 och släpper av oss. Jag sitter i baksätet och snubblar ut ur bilen, tänkte att man ville komma ut ur den fortast möjligast.
Kalle åker iväg och sällskapet står där nere och betänker vilken jävla idiot han var, men sedan kommer vi på oss själva, att vi är ju ännu större idioter som åker runt med en okänd man och dessutom bjuder honom på alkohol.
Så rubrikens sista ord, ska nog vara i plural.
Mvh Fredrik

måndag 4 maj 2009

Narva var vår vackraste barockstad.


Narva grundades runt fästningen som danskarna lät bygga på 1300-talet för att ha en säker plats att driva handel på Ryssland. Motreaktionen blev att ryssarna uppförde en egen på andra sidan floden som heter Ivangorod.
När Pontus De la Gardie erövrade Narva från ryssarna 1581 för svenska kronans räkning, utfördes en enorm massaker på invånarna, den värsta i svensk historia.
Pontus De la Gardie drunknade utanför Narva några år senare och ligger begravd i Tallinns domkyrka.
Med tiden infogades området i det svenska stormaktsbygget och Narva växte med alla nya byggnader som gick i barockstil.
stningarna som var dåtidens mest avancerade i norra Europa, ritades och planlades av Erik Dahlbergh (1625-1703), mannen som är en av de mest fascinerande personen i svensk historia.
Narvas utseende var intakt fram till andra världskriget.
I Tallinns historiska museum finns en modell uppbyggd över hur allt såg ut och mitt intryck är att orten måste ha imponerat stort på alla handelsmän som passerade här.


Mest känd är staden för slaget vid Narva 1700, när Karl XII med sina 8.000 man besegrade en rysk här på 28.000 soldater. Den största bedriften i svensk krigshistoria.
Karolinerna marscherade från kusten hit utan vila och mötte sina motståndare med snöblåst i ansiktet. Lite andrum fick de vid ankomsten i Pärnu.
Ovan visar den berömda tavlan, där fienden lägger sin fanor och standarer framför kungen.
Det som är mindre känt är den andra drabbningen om Narva 1704 när samhället föll för ryssarna under tsar Peter den stores ledning.
Men det mest förödande var slaget vid Narva 1944, när hela staden förstördes och endast rådhuset med borgen klarade sig. I omgivningen höll tyskarna östfronten i schack i ett halvår från februari till september 1944.
Narva fick betala ett högt pris i en helt förstörd stadskärna. Vår vackraste barockstad fanns inte längre.




Idag är platsen inte så mycket estnisk, varken den återuppbyggda staden eller dess invånare. Narva är den mest ryska av alla estniska städer, av de 75.000 invånarna är 95 % ryssar.
Nästan inga är estnisk medborgare, utan de har istället främlingspass, vilket har den fördelen att man kan gå över till den ryska sidan obehindrat utan att ha visum.
Gränshandeln är stor, jag såg gamla gummor komma tillbaka från tullen med varsin säck potatis.
När vi skulle över kunde man iaktta det dagliga skådespelet, med människor som går fram och tillbaka över gränsen, vilket är lite lustigt när Ryssland i allmänhet betraktas som ett knepigt land att ta sig in till.




När man vandrade runt i staden blev det väldigt uppenbart hur mycket av Narva som blev förstört under kriget.
Allt ser ut som ett miljonprogrammsområde, där endast det fina rådhuset avviker från normen, se bilderna ovan.
De andra byggnaderna är platta och gråa eller tråkiga vita tegelstenshus, som verkar vara den vanligaste byggnadsstilen i gamla Sovjetunionen.
Myndigheterna satsade pengarna efter kriget på att återställa industrierna. Det som blev över gick till att bygga enkla standardiserade hyresfastigheter.
Utanför Narva finns tre jättelika oljeeldade kraftverk som står för de mesta av Estlands elförsörjning till priset av en kraftig miljöförstöring i närområdet.



När regionen blev estnisk vid landets första självständighet, ingick även Ivangorod på andra sidan av floden. Därför är landets 5 kronni sedel unik.
Idag är den enda sedeln i världen som visar två länders territorium.


Ovan visar lejonet på sin sockel. Det sattes upp under Estlands första självständighetstid som en hyllning till karolinernas bragdseger.
När området ockuperades av Sovjetunionen förstördes det ursprungliga monumentet, men en kopia kom på plats till 300-årsjubileumet.
Sägnen att nationen skulle bli fri när statyn kom tillbaka verkar stämma, dock med en fördröjning på 9 år.
Minnesmärket står i en park som överblickar borgarna och Narvafloden.
Mvh Fredrik