Lugna dagar i El Campello.

Med spårvagn från Alicante tar det cirka 20 minuter ut till El Campello.

I kommunvapnet finns stadens enda historiska sevärdhet, nämligen det stora tornet som byggdes på 1500-talet för att överblicka havet, och varna invånarna om det kom berbiska pirater.

Varje oktober anordnas en fest.

Folk klär ut sig till pirater och det pangas med arkebusar, ett slags skjutvapen från 1400-talet. Man genomför ett låtsatsbatalj på huvudgatan som krönts med ett färgsprakande fyrverkerier på senkvällen.

Bakom mig på bilden ovan, syns utgrävningar från en handelsplats som beboddes på 1000-talet f.Kr.

Idag lever över 25.000 människor i samhället.

El Campello är en av åtskilliga semesterorter som ligger längs Spaniens kust. Bebyggelsen består av stora betonghus som är uppställda längs butikskantade gator.

Det finns kebab, pizzaställen, en engelsk mataffär som t.ex. säljer delikatessen mossade gröna ärtor på burk, samt billiga kinesaffärer som saluför krimskrams.

På pubarna visas fotboll och ölen är förhållandevis billig, 20-25 skr.

Det har blivit några vändor hit, när en f.d. arbetskompis äger en lägenhet där. En helt okej plats att fly från vintern, dock var det alldeles för kallt att vara i El Campello i januari.

Men från mars och framåt är klimatet behagligt.

Det mesta kretsar runt hamnen och stranden. Där ligger även en stor marina och en lokal fiskmarknad. Till vår stora förvåning fanns en automat som sålde daggmaskar på burk.

Från höjden kan man blicka bort mot det höghustäta Benidorme.

Dit går spårvagnen också, men metropolens glans har flagnat rejält.

På 1980-talet gick det massor av charterresor hit, numera går inga resor längre till Benidorme från Sverige. Minns att många kompisar for dit, det var ortens ökända uteliv som lockade.

Idag är det i huvudsak brittiska pensionärer som övervintrar där. Det säger ju allt om Benidormes nuvarande status.

Det är verkligen lugna dagar i El Campello, och när mina besök alltid har inträffat under lågsäsongen blir det än mer tydligt.

Oftast görs det utflykter i regionen eller så åker man in till Alicante och Benidorme.

Frukosten är dagens höjdpunkt, mycket oliver, paprika och bröd trycks ner, särskilt när kompisen B-O dubbeldukar.

De kulinariska fick stå tillbaka för pizza och kebab.

Lite av friden stördes av en medbjuden kurd, som hade svårt att förhålla sig till undertecknads beundran för Tyskland. När jag i diskussionen faktiskt förklarade att det bor närmare en miljon kurder i landet, blev han lite surmulen.

Själv är jag hjärtligt trött på människor som inte kan särskilja dagens Tyskland med Nazityskland.

Vi kommer definitivt inte att resa ihop igen.

Men för att avrunda i lite mer positiva tongångar, så var tiden i El Campello väldigt rofylld.

Det är ingen plats som undertecknad skulle rekommendera att åka till, men om tillfället ges så är det inte en katastrof att hänga i staden för några dagar.

Adios Fredrico

www.elcampello.es/

Världsutställningen i Sevilla 1929.

I Sevilla hölls den Iberio-Amerikanska världsutställningen 1929.

Målet var att främja kontakterna mellan Spanien och Portugal och deras forna kolonier på andra sidan havet.

Samma år hölls en ännu större världsutställning i Barcelona, som omfattade alla dåtidens stater. Men Sevilla hade inte sparat på krutet, i hela 19 år förberedde man sig för den stora händelsen.

Kungen Alfonso XIII invigningstalade, mannen blev senare avsatt. Diktatorn Franco överlämnade makten på sin dödsbädd till kungens barnbarn, den nuvarande regenten Juan Carlos.

Farfadern var en ökänd kvinnokarl och egentligen ganska ointresserad av utställningen. Dessutom förlorades alla kvarvarande kolonier under dennes regeringstid, som Kuba, Puerto Rico och Filippinerna.

Han tillhör med andra ord inte de populäraste kungarna i spansk historia.

Byggnaderna skulle användas permanent efter utställningen. Idag finns Sevillas universitet i flera av husen.

Övriga staden moderniserades också, nya hotell slogs upp och gator breddades för biltrafik.

Nya världen skulle imponeras av den gamla.

Det som väcktes mest uppmärksamhet var Plaza Espana, ett enormt torg med en palatsliknade fastighet, som inrymde Spanien och Portugals paviljonger. Bilderna ovan och under visar platsen. Högst upp syns Alfonso XIII.

Här har filmer som Star Wars och Lawrence of Arabia spelats in.

Idag känns området lite luggslitet, men är fortfarande vackert i sin kombinerade moriska och Art Deco stil.

Varje provins i Spanien hade även en separat utställning här.

Sevillas stadsförvaltning är byggnadens nuvarande hyresgäst.

Att valet för utställningen föll på Sevilla, sägs vara att man i Spanien symbolisk brukar betrakta staden som utgångspunkten för Christofer Columbus (1451-1506) resor till Amerika.

Italienaren hade fått nobben i Portugal för sina idéer att segla västerut för att nå Indien.

Att det fanns land långt bort på andra sidan havet var åtskilliga förvissade om. Det främsta beviset var trä och drivved som hade flutit i land på Azorerna.

Även filosofen Aristoteles var övertygad att jorden kunde vara rund. Tanken var accepterad hos en hel del sjömän och ett stort antal lärda män. Men katolska kyrkan vägrade att forska i ämnet.

Nu vet vi så klart svaret, men det var Christofer Columbus som gav oss det.

Det sägs att han dog fattig.

Detta ska ha berott på att drottningens löfte, om att sjöfararen skulle få del av inkomsterna från den nya världen aldrig infriades.

I sin besvikelse ville mannen inte vila i spansk jord.

En önskan som respekterades. Först gravsattes hjälten i Dominikanska republiken, sedan flyttades kistan till Kuba. När Spanien förlorade kolonin togs liket tillbaka till moderlandet.

Nu uppstod dilemmat hur man skulle begrava mannen utan att kränkta dennes sista önskan.

Lösningen var genial. Kistan hålls uppe av de fyra kungarna som hade gett honom pengar för att genomföra sina expeditioner, det var kungarikena Navarra, Kastillien, Leon och Aragonien.

Christofer Columbus vilar i luften.

Avslutningsvis, undrar många hur mycket som finns kvar av sjöfararen i kistan?

Och det har Spanien faktiskt tagit reda på, 150 gram. Resten har försvunnit under alla flytter hit och dit.

I katedralen ligger även sonen. Genom att jämföra deras DNA kunde denna makabra siffra uppges.

Till sist ett filmtips, 1492 Den stora upptäckten regisserad av Ridley Scott, där Gerard Depardieu spelar Columbus. Mycket bra, och väldigt underskattad. Vangelis musik är fantastisk.

Filmen fick dålig kritik och floppade, men jag gillar den skarpt.

Hasta Luego Fredrik

www.sevilla.org/impe/sevilla/portado/

Fem chaufförer i Valencia.

En resa till Valencia stod äntligen på agendan. Denna gång hyrdes en bil, då tågtiderna inte matchar fotbollens spelschema. Färden startade tidigt en regnig morgon i Alicante.

Framför ratten sattes Enrico, gruppens mest körvane chaufför. Till sin kartläsare hade han Bernardo, som både kunde språket och var väl bevandrad med regionen. Det fanns även tre hjälpchaufförer i baksätet, varav en saknade körkort. Men B-O kunde det här i alla fall.

Förutsättningarna var goda för en lyckad körning upp till apelsinens huvudstad, Valencia.

Huvudskälet till resan var att se Valencia CF möta Getafe CF på den slitna Mestallastadion. Vid ankomst, efter några felkörningar, där höga strålkastarställningar antogs som vägledande till arenan, nådde vi till slut fram.

En gammal man med hatt som möttes vid bilen säger att matchen ska spelas på måndag och inte söndag, den dagen som vi befann oss här. Alla antog att gubben var knäpp, men han hade rätt.

Där stod vi med skägget i brevlådan. Vad ska man göra nu? Gänget fick tillbringa en meningslös dag i Valencia istället. Några i gruppen gladdes, när de trodde att en match kostade typ 10 Euro i inträde. Men när de fick höra det verkliga priset, kom ångesten krypandes längs deras ryggrad.

Men istället fick vi andra ångest för den uteblivna matchen.

Ovan syns jag fasthållen med dessa två herrar vid fotbollslagets monument.

Valencia är Spaniens tredje största stad. Romarna grundade orten 137 f.Kr. Här har många kulturer och religioner samsas, men också kommit i konflikt med varandra.

Morerna intog området 714 e.Kr. Detta skedde utan några större uppoffringar. Invånarna såg framemot sina nya progressiva härskare. Islam var vid den här tiden, mer framsynt och välutvecklat än kristendomen. Alla provinser i söder blomstrade, medan de kristna enklaverna i norr låg i träda, efter långa inre motsättningar och krig.

Den berömda riddaren El Cid intog staden 1094 och förvandlades Valencias moskéer till kyrkor. Efter olika maktspel kom han att landsförvisas. Området intogs igen av morerna som slutligen fördrevs 1238 efter en blodig sammandrabbning.

På 1500-talet var Valencia en av Medelhavets största städer.

Sedan kom förfallet. Ett otal konflikter och krig drogs över regionen. Under Spanska inbördeskriget led invånarna hårt av den blockad som Francos trupper utsatte den för.

På 2000-talet har en ny blomstring börjat. Många tror att Valencia kommer bli Spaniens nästa dragplåster, som en av Europas stora turistmagneter. Än så länge är den bara apelsinens okrönte huvudstad.

I regionen odlas mängder med citrusfrukt.

Vi fick uppleva en stor parad och dålig mat. Efter detta tog bilen oss söderut mot Alicante. Nu skulle gruppen åka motorvägen som gick via inlandet istället. Den var gratis.

Flertalet av bilens passagerare började tvivla på Enricos och Bernardos körning. Alicante blandades ihop med Albacete och vips var gänget på väg mot Madrid. Efter vissa korrigeringar och en uppmärksam undertecknad som hindrade färden att hamna i Murcia kom vi äntligen hem.

Ett visst beröm får utlovas till Enrico, som trots flera körorder samtidigt höll sig lugn. Kartläsaren Bernardos förtroendekapital i framsätet är dock förbrukat.

Där ska B-O sitta istället vid en eventuell ny bilresa i framtiden. Då ges endast en körorder och den följs oavsett om vägvalet är rätt eller fel.

Men det blir enklare så.

Adios Fredrik

www.valencia.es/

Hulliganerna i Murcia.

Resan gick från Alicante mot inlandet med slutmål Murcia. Denna stad blev nödlösningen när vi hade schabblat bort möjligheten att se fotboll i Valencia.

Gänget stod på tågstationen och tog en rövare att köpa fem biljetter hit. Murcia hade ett lag i högsta divisionen. Det var hemmamatch mot bottenlaget CF Levante, men även CF Murcia låg i den nedre delen av tabellen.

Så chanserna att få tag i plåtar ansågs goda.

Färden gick genom ett uppodlat landskap med citron och apelsinträd.

Tåget gled in på en liten station och av klev vi. Tack vare några i resesällskapet som hade spanska som modersmål, kom vi ganska smidigt till stadion.

Den låg nybyggd utanför stadskärnan med det obligatoriska köpcentrumet bredvid sig, som verkar höra till dagens moderna fotbollsarenor.

Vi köade och fick bra biljetter. Det trodde vi i alla fall. Platserna var på kortsidan till priset av 40 Euro.

Min kompis passade på att småstöta på den vackra kassörskan, som såg måttligt road ut. Sedan blev det att ekipera sig med halsdukar. Micke och jag ville ha en som souvenir.

Lunchen intogs i köpcentrumet som såg ut som alla andra gallerior, samma butiker och snabbmatsrestauranger.

Men alla blev mätta, så man ska inte klaga.

På läktaren hamnade vi bredvid två falanger av högerextremister som grälade och skränade. Där satt vi mitt i mellan dem.

Efter ett tag flyttade vi på oss. Längre upp på arenan kunde alla stå ifred.

Sällskapet skojade med vår smöriga medresenär och tolk. Att det var tack vare honom gruppen hamnade på denna sektion, när kassörskan kanske hade blivit sur.

Men han köpte inte vår förklaring.

Matchen i sig var målrik, men tempot och pulsen på arenan var sådär. Slutet missades, när vi ville hinna med sista tåget till Alicante.

Efter toabesök på stationen, där min halsduksprydde vän fick panik, då han trodde vi hade övergett honom, kunde alla kliva på tåget och lämna denna stad samt låta den sjunka ner i glömskan.

Murica var en trist och färglös plats som jag inte tänker besöka igen, även om det var nära några år senare, tack vare en dålig kartläsare och en kuvad chaufför.

Stadens stora son, är mannen som uppfann autogiron. Föregångaren till helikoptern. I centrumet har ett monument rests till ingenjörens ära.

Tågresan hem förgylldes med en påtänd argentinare som till slut blev avkastad.

Hasta luego Fredrik

www.murcia.com/

Hör måsarna skrika i Magaluf?

Magaluf på Mallorca hör till de första stora charterorterna som kom i början av 1950-talet. Staden ligger strax väster om öns huvudstad Palma och nås enkelt med buss från flygplatsen.

Denna turistmetropol är överöst med stora betonghotell, som uppfördes snabbt, då Spaniens turistindustri växte explosionsartat på 1960 och 1970-talet.

Man byggde för att ta emot så många besökare som möjligt.

Då var lockelsen sol och billig sprit för oss i norra Europa. Idag har vi turister högre krav. Ortens rykte var som sämst i början 1990-talet, när många ungdomar åkte hit på rena fylleresor och där charterresorna anordnade barrundor som bara gick ut på en sak, att bli stupfull.

Området är fortfarande översållat med barer och enkla restauranger, men myndigheterna håller på att försöka städa upp, att få Magaluf mer barnvänligt samt locka andra grupper som pensionärer hit.

Jag var där under Magalufs storhetstid, när gatorna var fulla med stökiga ungdomar från norra Europa. Undertecknad hade muckat från lumpen och var här i två veckor med några kompisar. Mina polare hade bokat tre veckor.

Resan hit var svindyr, det fanns aldrig några restresor till Magaluf, utan de såldes snabbt på förvåren varje säsong.

Det var verkligen en festplats, allt cirkulerade runt sprit och partyn.

Vi var så klart inget undantag, men på slutet av resan såg man fram emot att komma hem och bara ta det lugnt. Ofta bildades stora gäng som drog fram från bar till bar, och på sennatten ragglade man hem.

Sedan var det samma procedur igen nästa dag för att upprepas så varje dag under resans gång.

Denna sommar hade Orup en hit med titeln Magaluf, som spelades oavbrutet på alla ställen där det hängde mycket svenskar. Den låten har det nynnats många gånger på och just textraden...hör måsarna skrika.

Så här i efterhand undrar jag om det var särskild många måsar där.

Cresendot på resan, blev sista kvällen, när vi slog på stort och hamnade på en bar som hette Rogers. Här kunde man köpa enorma drinkar, vilket vi gjorde.

In på bordet kom en 12 liters drink, som kostade ungefär 800 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden.

Med drinken dök det upp nya vänner, för det fanns inte en chans att vi klarade att få i oss allt. Runt den hängde gänget hela kvällen och drack och drack.

Det engelska punkbandet Toy Dolls skrev en låt som heter, "I had enough in Magluf".

Och så tror jag de flesta turisterna känner när de lämnar detta turistgetto.

Adios Fredrik

http://www.masmallorca.es/

Bojkotta Barcelona.

Jag kan tycka att det många gånger förekommer ett drev i resejournalistiken. Man ska hitta nya trender och resmål, därför har Barcelona blivit en destination som alla hyllar.

Ingen ifrågasätter, utan alla följer med strömmen.

Staden framstår som väldigt progressiv inom mode, konst och arkitektur, vilket undertecknad delvis kan hålla med om.

Men Barcelona sticker inte ut i mina ögon och jag har aldrig förstått mig på metropolens storhet.

Första gången den besöktes, var vi några kompisar som kom med båten från Mallorca. På den dracks det en hel del och vi pratade på så gott som det gick med de få medpassagerarna, några lastbilsåkare som bara kunde spanska och katalanska.

Man undrar hur det gick att köra lastbilarna dagen efter, på den tiden var det inte så noga med nykterhet och bilkörning.

Natten tillbringades sovandes på golvet för att spara pengar.

Trötta och bakfulla gjorde vi entré i staden. Här lufsade man runt och skulle se allt. Det slutade med att jag blev tagen av polisen mitt på dagen vid Olympiastadion, men blev släppt efter ett kort förhör.

Tydligen liknade undertecknad en ETA-terrorist.

Spanien var väldigt rädda för attentat från ETA och det här var året innan de skulle hålla de olympiska spelen i staden.

Efter detta satte vi oss och åt på stora promenadgatan Las Ramblas. Där rök reskassan för en enkel biff med potatis.

Lite pengar hade vi så klart kvar, men dyrt var det och smaklöst, glömmer aldrig den enda potatisen som låg på tallriken bredvid den magra köttbiten.

Mitt intryck av Barcelona blev att den var skitig, trång och dyr. Vid andra besöket av staden, var vi ett gäng som hade åkt en bussresa ner till Callea.

En badort norr om staden och efter övertalning besökte jag Barcelona igen. Tyvärr var den i mina ögon lika skitig och trång som tidigare.

Dyr antog jag bara, det ville undertecknad inte ta reda på igen.

Orten har också passeras som hastigast, när jag bytte tåg här under en interrailresa 1989.

Tyvärr minns man inget, mer än att det blev problem på nästa tåg mot Madrid. Men det är en annan historia värd att berättas vid ett annat tillfälle.

Så den visiten räknas inte.

Det enda som föll mig i smaken är den stora ofullbordade katedralen, La Sagrada Familia som stadens stora arkitekt Antoni Gaudi började bygga 1882.

Barcelona räknar med att den ska stå klar 2026.

Då kanske jag kommer på ett besök och ger Barcelona ett tredje chans. Men till dess, Viva Madrid som är hundra gånger häftigare stad och min bojkott står fast till 2026.

Mvh Fredrik

www.munimadrid.es/

Frukost i Alicante.

Undertecknad och några arbetskompisar gjorde en resa ner till Alicante, där en kollega har en lägenhet. Jag hade aldrig varit i denna del av Spanien och hängde därför gärna på.

Sen är det alltid roligt att resa med folk som man arbetar med, när de visar hur de fungerar utanför arbetet.

Vi var fem stycken som åkte till Alicante. Samhället i sig är en mellanstor spansk stad som präglas av massturismen. Men resgänget kom i januari och då fanns det inte många turister här.

Vädret var behagligt på dagarna för att på kvällarna bli ett kallt inferno, där man blev tvungen att sova med kläderna på i sovsäcken.

När detta läses, kan man tro att vi fjällvandrade, men eftersom de inte värmer upp husen i Spanien, blir de tjocka väggarna som kyler behagligt på sommaren också att de kyler på vintern, särskilt när lägenheten har stått tom i ett par månader.

Ömsom greker, kartager samt romare tar på sig äran att ha grundat staden, i vilket fall är Alicante säkert 1.700 år gammal.

Hannibal med sina berömda elefanter började sin uppmarsch mot Romarriket där.

En annan historia är att det tragiska spanska inbördeskriget fick sin avslutning här, när Alicante som sista lojala fäste höll ut, så att den folkvalda regeringen kunde fly via hamnen och sätta sig i säkerhet.

Orten utsattes för flera bombanfall under kriget, mer än det berömda Guernica och 300 civila dog under flyganfallen.

Idag som sagt är det vi turister som invaderar Alicante och gänget intog det stora kastellet som ligger mitt i centrumet.

Där lyckades en av arbetskollegorna med stor förvåning hinna upp först och det ville vi andra premiera med en öl som var en gest som föll honom väl i smaken.

Men efter denna bragd kom det inga mera av den sorten, utan mera av underligheter som detta med frukosten och hans vanor runt den.

Efter att ha varit i Murcia och kollat på fotboll, tog vi kvällståget tillbaka.

Hemma öppnade vi några flaskor starkt och gruppen smakade i sig med välbehag där runt bordet, inget konstigt i det, alla gick sedan och la sig.

På morgonen hör jag två av mina kollegor mumla att de ska in till mig och dra av mig täcket, men undertecknad förekommer dem och uppmuntrar grabbarna att handla frukost, vilket de lovar att göra.

Efter två timmar har de inte kommit tillbaka, så en i gänget går och letar efter dem, och hittar herrarna stupfulla på en bar, men han får upp dem till lägenheten.

Nu blev det operation psykiatri, vi skulle med planet som gick om cirkus 6 timmar och dessa två bara svamlade olika haranger, där den ena mumlade att han var så lycklig och den andre slog sig på bröstet och tyckte de var så duktiga.

Efter att ha krockat ihop med varandra, drägglat och somnat på toaletten lyckades vi bädda ner dem i sina sängar.

Vid hemfärd var de i okej skick för att inte kunna nekas att flyga, men mycket bättre var dem inte.

När vi kom hem till Sverige tog jag en taxi till lägenheten och kunde sova utan kläder i min säng och som bonus slapp man att få frukost dagen efter.

Hasta luego Fredrik

www.alicante.es/