Heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Heliga gravens kyrka i Jerusalem är kristendomens viktigaste plats. Första basilikan uppfördes av den romerska kejsaren Konstantin på 300-talet. Det var modern Helena som övertalade sonen att helga gud.

Först blev den förstörd av perserna på 600-talet, men det var när kalifen Hakim rev kyrkan 1009, som det blev en våldsam reaktion.

Med en viss fördröjning därimellan.

Påven Urban II tog händelsen som förevändning i ett tal år 1095, att mana alla rättrogna att ta till vapen och försvara de kristna platserna. Episoden blev upprinnelsen till korstågen.

Riddarna intog Jerusalem 1099 och slaktade alla muslimska invånare. Med donationer från Europa byggdes den sakrala byggnaden upp, men även ut.

Tanken var att basilikan skulle bli den största helgedomen i världen. Mycket av pengarna som samlades in förskingrades tyvärr.

Detta kristendomens tempel blev sedan förstört i en eldsvåda 1808 och en jordbävning 1927 skadade byggnaden svårt.

Efter omfattande reparationer har den fått sitt nuvarande utseende och har klarat sig från alla krig som har svept över regionen under 1900-talet.

Den blev aldrig världens största kyrka, men den är Jerusalems största.

Alltid något.

Denna sammansatta kyrka, byggd runt den förmodade platsen för Jesus korsfästelse, begravning och återuppståndelse är som sagt tidigare kristendomens viktigaste plats.

Det märks när man är inne här, nästan alla besökare såg tagna ut.

De sista fem av de fjorton anhalterna på via Dolorosa inträffade i byggnaden. Namnet betyder smärtornas väg på latin och är sträckan Jesus gick med sitt kors till Golgata.

Kullen som profeten korsfästes på. Golgata är det grekiska ordet för dödskalle. Bergsknallens utformning sägs ha liknat ett kranie.

Nedan listan på de fem sista stationerna på via Dolorosa.

X - Jesus berövas sina kläder.

XI - Jesus spikas fast på korset.

XII- Jesus dör på korset.

XIII - Jesus kropp tas ner från korset.

XIV - Jesus gravläggning.

På grund av tvister gällande äganderätten bland alla kristna samfund, finns ett dekret utfärdat 1852 av osmanerna.

Avtalet är ett status quo, ett oförändrat tillstånd.

Turkarna tänkte först spela ut de olika församlingarna mot varandra, men kom till insikt att det är bättre med lugn och ro.

Man delar lika på förvaltarskapet mellan de armeniska, grekiska, koptiska, romersk-katolska samt den syrianska kyrkan.

Vi protestanter glömdes bort.

Varje dag låser en muslimsk nyckelförvaltare upp kyrkan, i egenskap av neutral medlare.

Denna uppgift har gått i arv i samma familj under generationer.

Undertecknad hade turen att komma in i graven. Det är alltid långa köer och när folk väl träder in, så är det svårt att få ut dem. Bilderna ovan visar kapellet.

Flera munkar står och övervakar det hela och kör ut besökarna om de är inne för länge i vilostaden.

Jag och en polack blev kvar ofrivilligt en lång stund, när oljelampan slocknade och behövdes fyllas på med nytt bränsle. I det skymande rummet satt vi, och en munk höll nogsamt sin blick på oss.

Jag betrakade platsen ur ett historisk perspektiv, medan polacken var alldeles salig och rabblade olika religiösa ramsor. Men visst blev även jag tagen av ställets betydelse.

Men undertecknad höll ihop sig och var framför allt tyst.

Utanför växte raden med människor som ville se sin frälsares sista viloplats. Folk ville också bikta sig och söka förlåtelse och tröst inne i kyrkan.

Författaren Heinrich Heine satte aldrig sin fot här och när man läser mannens citat nedan förstår vi varför.

"Naturligtvis kommer gud att förlåta mig. Det är hans yrke"

När lampan lös igen, kastade den sura munken ut oss.

Idag är graven klädd i marmor, eftersom kalifen också beordrade soldaterna att hugga bort all sten. Hela klippan skulle bort.

Nedan syns en bild av heliga Birgitta (1303-73), Sveriges enda katolska helgon som är erkänd av påvarna i Rom.

Hon gjorde en pilgrimsfärd hit via Cypern 1372.

Redan vid färdens början, omkom en av sönerna i södra Italien.

Sällskapet led två skeppsbrott innan de slutligen kom fram till kyrkan, den 12 maj 1372. Detta var Birgittas största upplevelse och en son blev symboliskt dubbad till riddare av den heliga graven.

Hon fick även flera religiösa uppenbarelser här. Med på resan var två döttrar och en son. Palestina plågades av en hemsk värmebölja som tog hårt på det blivande helgonets hälsa. Trots hög feber genomförde hon vandringen längs via Dolorosa. Kvinnan köpte som alla andra pilgrimer mängder med religiösa souvenirer

Besöket i det heliga landet varade i 6 månader. Året efter dör Birgitta i Rom och hennes ben förs till Vadstena.

Den avsatte kungen, Gustav IV Adolf ville bilda en religiös och fredlig riddarorder, men fick avslag av turkarna att komma till Jerusalem.

Sultanen ville inte låta dem besöka den heliga staden.

Deras fartyg kryssade ett tag i den grekiska övärlden. Men efter ett tag tröttnade hans medlemmar och de övergav kungen.

Gustav IV Adolf for tillbaka till sitt nya hemland, Schweiz.

Säkert låg Sveriges nya regim bakom beslutet.

Kung Sigismund tog med sig relikerna av helgonet till Krakow när han flydde Sverige i all hast 1599. Birgittas ben återbördades till Vadstena av Karl X Gustav, när den gamla polska huvudstaden intogs i oktober 1655.

Relikskrinet staplades tillsammans med annat krigsbyte. Totalt fyllde godset hundra vagnar.

Allt fördes upp till Sverige.

Amen Fredrik

www.sacred-destinations.com/israel/jerusalem-church-of-holy-sepulchre/

God falafel i Eilat.

Eilat ligger längst in i Aqabaviken på Israels sydkust. Det är landets enda andningshål vid Röda havet. Denna korta landremsa på 12 km är full med hotell och turistanordningar.

Eilat är en ny stad, grundad 1948. Även om området finns nämnt i Bibeln, som Elath. Den delas av flygplatsen som ligger mitt i och betjänar inrikestrafiken. Vi landade på Ovida, som ligger 30 km utanför.

Idag bor ungefär 50.000 människor här och flertalet har sina rötter i Ryssland. I närheten av mitt hotell, fanns lilla Ryssland. Det enda språket som hördes var ryska och allt skrevs med kyrilliska bokstäver.

Runt viken ligger fyra länder, Israel, Egypten, Jordanien samt Saudiarabien.

Inkvarteringen skedde på ett enkelt hotell som drevs av en f.d. ubåtssoldat. Frukosten fick man äta på stan. Oftast intogs den på MacDavid, en israelisk variant på MacDonald's. Ägaren på hotellet var trevlig och tipsade sina gäster om allt möjligt.

Receptionen var full med modeller av ubåtar. På väggarna hängde arméflaggor.

Från Eilat är det 250 km upp till Jerusalem. Mellan städerna ligger Negevöknen.

I Förenta nationernas uppdelning av Palestina 1947 tilldelades Israel den lilla strandremsan. Sedan dess har staden byggts ut, både hamnkapaciteten och som en populär semesterort.

Hamnen var länge livsviktig, när Suezkanlaen var stängd för Israel. All olja som importerades skeppades in via Eilat.

Huvudattraktionen är Röda havets undervattensvärld.

Vid mitt besök fanns många bosättare som var evakuerade från Gaza här. Missnöjda och besvikna fördrev de tiden med att sitta på hotellen. De flesta var ortodoxa judar, med sina karakteristiska korkskruvslockar och svarta hattar.

Det var ganska ödsligt på restaurangerna och affärerna stod oftast utan besökare.

I självständighetskriget 1948-49 intogs området som hade ockuperats av jordanska styrkor. Där fanns egentligen inte mycket att försvara. Jordanska armén var inhyst i en gammal turkisk polisstation. Själva staden var inte mer än ett litet fiskeläger och ingenting mer.

Anfallsstyrkan delades upp och intog staden från tre håll samtidigt.

Operationen har stort symbolvärde i Israel och bilden ovan där man ser soldaterna resa sin Davidsflagga, är lika symbolisk laddad för judarna som den amerikanska varianten i Iwo Jima.

Intagandet av Eilat skedde dagen innan kriget slutfördes och ses som slutpunkten på självständighetskriget.

Senare blev det flera krig med sina grannar och det berömda sexdagarskriget hade sin upprinnelse här, när egyptiska fartyg blockerade Aqabaviken.

På stan ser man ofta värnpliktiga, som är på permission med sitt vapen hängandes på axeln. Det får aldrig lämnas. Stridsvärdet är högt hos dessa soldater, liksom motivationen att försvara hemlandet.

Annars skulle inte Israel ha klarat att stå emot sina mäktiga grannar.

Falafel sägs vara landets inofficiella nationalrätt och den intogs ofta. Maträtten är vanlig i hela Mellanöstern. Den består av friterade bollar innehållandes kikärtor, sesampasta, kryddor samt olja.

Serveras med grönsaker i pitabröd.

Hittills har jag aldrig ätit godare falafel än i Eilat. I Stockholm rekommenderas Jerusalems kebab på Götgatan.

Ursprungligen kommer rätten från Egypten. Det finns ett otal varianter av vad den kan serveras med.

När hemresan kom, stoppades jag i tullen och blev förhörd i över en timme om allt möjligt. Tulltjänstemannen frågade massor, sedan kom en annan och tog över och ställde samma frågor igen.

Det stod tydligen mellan mig och en kristen kille från Uppsala, om vem som skulle få äran att bli kroppsvisiterad. Något man gärna hoppar över.

Jag klarade mig, den andre hade varit själv uppe i Jerusalem, medan undertecknad deltog i en organiserad resa dit. Det blev den avgörande faktorn.

Killen blev släppt en halvtimme innan flyget skulle avgå. Han såg helt slut ut.

Så kan det gå när man är med i Livets ord.

Skönt att man slapp allt det där.

Shalom Fredrik

www.eilat-guide.com/

Blöt i Döda havet?

Döda havet är 80 km lång och upp till 18 km bred saltsjö i Jordansänkan, planetens lägsta punkt. Vattenytan befinner sig nästan 400 m under havsnivån och botten, där det är som djupast 800 m.

Sjön saknar utlopp, men vattennivån hålls i balans genom avdunstning.

Den starka avdunstningen har gjort vattnet extremt salthaltigt, nästan 32 % och därför kallas Döda havet för Salthavet i Gamla Testamentet.

Vattenytan har sjunkit 12 meter sedan början av 1900-talet, eftersom dess huvudkälla, Jordanfloden har överexploateras för konstbevattning.

Idag är sjön delad i två halvor som förbinds med en kanal.

Geografiskt gränsar vattendraget både till Israel, Jordanien och det framtida Palestina. Men sjön är inte så intressant för dessa stater, utan det är Jordanfloden med sitt flöde som dessa tre parter tvistar om.

I Bibeln nämns det om de två städerna Sodom och Gomorra som låg längs Döda havet som gud lät dränka i eld och svavel för att stadens invånare hängav sig med synder som tidelag och homosexualitet.

Abraham försökte rädda städerna, med att påvisa att det fanns rättfärdiga människor där och gud svarade med att om han kunde hitta 50 stycken så skulle de skonas. Abraham prutade ner siffran till 10.

Men profeten kunde inte ens finna 10.

De enda som gick att få tag i var Lot och hans fru samt deras två ogifta döttrar. Familjen fick order om att lämna samhället och fördes bort med milt tvång av två änglar.

Trots tydliga instruktioner att inte vända sig om och se på staden när den förstördes, så gjorde Lots hustru det i alla fall och hon förvandlades till en saltstod.

När jag var där, fick vi en inpackning gjord på lera från Döda havet som alla skulle smörja in sig med, vilket gjordes. Sedan hoppade man i det som undertecknad trodde inbjudande vattnet.

Men det var inte skönt, det kändes som att bada i olivolja uppblandat med salt. När jag kom upp ur sjön, kändes kroppen inte blöt, utan bara kladdig.

Men det var intressant att ligga i vattnet och tjuvlyssna på två ortodoxa judar som pratade jiddisch och jag lyckades förstå ganska mycket när språket har stora inslag av tyska.

Jag fick chansen att bada en gång till, när vi stannade till här på vägen upp till Jerusalem, men avstod. Guiden undrade varför? Därför man inte blir blöt när man simmar här och det är ju själva poängen med att bada sa jag och log.

Guiden skrattade och undertecknad smet iväg och tog en falafel istället.

Mvh Fredrik

www.deadsea.co.il/