Peking var en förvuxen by.

Fram till slutet av 1950-talet var Peking fortfarande präglat av kejsartidens arkitektur.

Huvudstaden byggdes upp systematiskt kring två axlar, en nord-sydlig riktning och en öst-västlig.

Den stadsplanen gäller ännu.

Första oktober 1949 utropade Mao Zedong den självständiga Folkrepubliken Kina.

Då fanns knappt någon fabrik i staden, idag är Peking landets största industricentrum.

Under kulturrevolutionen for rödgardisterna fram som en löpeld.

Många familjer utsattes för razzior.

Bostadsbristen var svår eftersom praktiskt taget inga nya lägenheter för vanliga stadsbor hade byggts under kommunisttidens första 15 år.

Nu tvingades de förföljda familjerna att tränga ihop sig i ett eller två rum, medan grannarna flyttade in i övriga delar av deras hus.

Hem med böcker och annat som kunde förknippas med kultur förvandlades till farliga platser.

Åtskilliga medborgare brände sina böcker och förstörde sina konstföremål av rädsla för rödgardisternas tillslag.

Mao lyckades således utplåna kulturen ur de kinesiska hemmen.

Ett stort antal historiska monument, de mest synliga uttrycken för nationens civilisation, och som dittills hade överlevt Maos hat, förstördes nu.

I Peking revs 4.922 av de 6.843 monument som fortfarande hade funnits kvar.

Mao själv lade beslag på tusentals gamla böcker.

Han steriliserade dem med ultraviolett strålning och lät sedan ställa upp dem på hyllorna i sitt enorma vardagsrum, där de tjänade som imponerande fond för fotografier, som visade hur han mottog världens ledare.

Huvudstadens hutonger, d.v.s. smala gator och gränder som var så typiska för de nordkinesiska städer fanns alltjämt orörda, trots att en del kvarter förstördes redan på 1950-talet.

Husen bildade små byar mitt i storstadsmetropolen.

Jag och brorsan Thomas försökte ofta gena via såna områden, men det slutade vid varje tillfälle att vi kom bort oss i gyttret av alla som vi tyckte likadana byggnader.

Att fråga någon efter vägen var meningslöst.

Troligtvis var de flesta inflyttade bönder.

Blandningen av modern arkitektur och dessa hutonger skapade en häftig mix.

Inför de olympiska spelen 2008 lät myndigheterna riva de flesta hutonger, som fanns kvar i centrumet.

Man skämdes säkert och ville att vi utlänningar skulle fokusera på det nutida Kinas framgångar istället.

Med förstörelsen försvann ett stort kulturarv från det förgångna.

Thomas och jag fick uppleva huvudstaden när Peking stod i brytningstiden mellan det gamla och det nya.

Bykänslan fanns ofta närvarande överallt.

Nedan visar bilder från ett besök på en lokal festplats.

Min bror poserar med en far och son, som båda pratade utmärkt engelska. Priset för mina fem stora öl blev knappt 20 kronor.

Klockan 23:00 stängde festplatsen, utan hänsyn till att det faktiskt var en fredagskväll.

Stämningen var annars ganska avslappnad och polisen lät sig bli fotograferad med mig och en norrman.

Vi fick också dansa till kinesisk populärmusik med några väldigt blyga kinesiska tjejer.

Men först måste man köpa en biljett för att få stuffa loss.

Förutom språksvårigheterna var det största problemet att hitta hem, taxichaufförerna förstod aldrig våra vägbeskrivningar eller kartan i guideboken.

Någon påstod att människorna här inte fick lära sig att läsa kartor, men det verkar väldigt konstigt.

För mig och brorsan var Peking en förvuxen by, vilket den säkert inte är idag.

Mvh Fredrik

www.chinadaily.com.cn/english/doc/2004-02/16/content_306506.htm

Djurmarknaden i Kanton.

Guangzhou i västvärlden känd som Kanton är huvudstad i den sydliga provinsen Guangdong. Landskapet gränsar till Hong Kong.

Flertalet av de kineser som bor i Sydostasien och USA har emigrerat från detta området.

Staden var länge den enda öppna hamnen för utlänningar som ville handla med Kina.

Svenska Ostindiska Companiet hade ett kontor i Kanton. Om detta företag tänker undertecknad dock återkomma till i ett annat inlägg.

Människorna i Guangdong har alltid varit självständiga och stolta över sin särart.

Befolkningen har gjort uppror mot förtryckare under århundradena.

En av de största resningarna under 1800-talet, Taipingrevolten, startade i provinsen och leddes av bönder därifrån.

Man talar en dialekt som skiljer sig markant från andra delar av Kina och har egna traditioner till exempel när det gäller matlagning.

Jag lärde mig att räkna på kantoneiska, vilket jag hade föga nytta av i Peking.

Kanton har en lång historia.

Dess läge vid Pärlfloden ger den en god hamn och i flera tusen år har metropolen varit en av Kinas viktigaste hamnstäder.

På 200-talet före vår tidsräkning kom romerska handelsmän hit och portugiserna besökte staden så tidigt som 1517.

Därefter kom holländare och spanjorer, följda av britter och fransmän.

Genom de båda opiumkrigen i mitten av 1800-talet tvingade engelsmännen till sig tillträde till Guangzhou. Till på köpet får de också Hong Kong.

Den inhemska ekonomin förstördes och befolkningen levde i stor fattigdom.

Det är en av förklaringarna till att orten under befrielsekampen på 1900-talet var ett revolutionärt centrum.

Här föddes Sun Yat-sen, republikens grundare, se bild nedan, här bildades nationalistpartiet och här undervisades Mao Zedong och Chou-En-Lai på Peasant Movement Institute, en av de första kommunistiska skolorna i nationen.

Under 1960-talet hade kulturrevolutionen många av sina varmaste anhängare i provinsen, och då var gränsen mot Hong Kong stängd.

I Kanton med omgivningar bor närmare 10 miljoner människor.

Provinshuvudstaden är en betydande industriort.

Klimatet är subtropiskt. Nederbörden är riklig och resulterar i vattenrika floder.

Kräftans vändkrets skär genom landskapet.

På höstarna finns alltid risken att drabbas av tyfoner.

Jag och Thomas, min bror besökte Kanton 1992 och 1993. Minns staden som skitig och väldigt rörig.

Efter att ha flugit inrikes från Shanghai och landat på den lokala flygplatsen, möts vi ganska omgående av en kines som har blivit knivskuren i ansiktet.

Kriminalitet var hög här. Vi uppmanades att ta en taxi till hotellet.

Incheckning skedde på ett billigt boende, där rumspriset var endast 80 kronor för ett dubbelrum.

Dagarna tillbringades mest i parker och på museer.

När vi kom året efter, tipsade några amerikaner oss att besöka den lokala djurmarknaden. Grabbarna hängde med och syns på bilden ovan med brorsan.

Det var nog den äckligaste upplevelse jag hittills har erfarit, i samma klass med att se 8.000 lik i Palermo.

En lokal handlare dränkte glatt sköldpaddor framför våra ögon, och sedan styckades köttet upp.

Runt omkring stod träburar fullproppade med levande ankor, eller olika pälsdjur som hade infångades med snaror, till priset att de förlorade en tass eller två.

Kommersen gick på högvarv, rätt som det var blev undertecknad nästan överkörd av en cyklande tant med en fastbunden katt på pakethållaren.

Kineserna äter vad som helst.

Burkar med grodor, insekter, allt som kryper verkade finnas till hands för de icke sparsmakade kunderna.

Det blev ingen mat för mig på kvällen.

Rekommenderar starkt att inte komma till djurmarknaden om du vistas i Kanton.

MvH Fredrik

www.wikitravel.org/en/Guangzhou

Europeiska Shanghais dramatiska historia.

Än idag präglas Kinas största stad av 1800-talets europeiska närvaro. Efter opiumkriget 1839-42, tvingades Shanghai öppna sin strategiska hamn för västvärldens handelsskepp. Resultatet blev en delad stad.

Utmed den västra stranden, längs paradgatan Bund, dominerar kolonialtidens arkitektur. Tullhuset, de gamla bankerna och handelshusen som ligger på rad, vittnar om stadens storhetstid.

Opiumkriget handlade kort om att Storbritannien ville tvinga Kina, att öppna sin marknad för utländska varor, samt att kineserna ville förbjuda handeln med opium, som engelsmännen saluförde.

Den illegala handeln med drogen ledde till miljoner missbrukare, och stora sociala problem för kejsarstaten.

Det blev ett segdraget krig med många ingångna och brutna avtal, men britterna var överlägsna, inte minst till havs. Kineserna förlorade och tvingades att öppna fem hamnar. Shanghai var en av dessa.

Nu började en tid av ekonomisk framgång. Enligt bestämmelserna skulle utländska konsuler få bosätta sig inom speciella zoner, så kallade koncessioner, där de åtnjöt särskilda förmåner.

Inom dessa områden satte britter, fransmän och amerikaner upp egna arméer, polisstyrkor samt domstolar.

Shanghai blev en delad, semikolonial stad. Kineserna förbjöds att äga fastigheter i de icke-kinesiska delarna. Den utländska befolkningen växte snabbt.

År 1865 bestod den av 2.500 personer, 1915 av omkring 20.000 och 1932 av nästan 70.000.

Med tiden drog metropolen till sig kriminella, revolutionärer och andra människor som behövde en tillfällig bosättning, eller var på flykt undan rättvisan.

Det dekadenta Shanghais rykte började att sprida sig.

Hamnen växte avsevärt i betydelse. Britterna och de andra västmakterna utökade handelsförmåner gjorde att Shanghai snart var Kinas mest betydande hamn.

I takt med att kapital flödade in, startades mindre fabriker, framförallt inom de utländskt dominerande områdena. Det fanns gott om billig arbetskraft och lokalt producerat råmaterial.

Kineserna själva hade däremot svårt att göra vinster på egna investeringar.

Billiga utländska varor dumpade priserna.

Även om kineserna och västerlänningarna kunde promenera sida vid sida på gatorna, var stadens klyftor enorma. Under 1920-talet radikaliserades befolkningen och arbetarklassen började ifrågasätta mer och mer.

I denna miljö grundas kinesiska kommunistpartiet 1921, på en av de många trångbodda bakgatorna.

Nu hade fiskebyn blivit en metropol med miljoner invånare.

Spelhålorna låg tätt, liksom bordeller och andra nöjeslokaler. Kineserna kunde inte stoppa opiumimporten och i början av 1900-talet, tror man att nästan 10% var mer eller mindre beroende av drogen.

Vinsterna investerades i företag och annan mer respektabel handel. På 1930-talet hade Shanghai uppnått status som en av världens främsta finans- och affärscentrum.

De legala och illegala verksamheterna pågick framgångsrikt parallellt.

Kina som helhet behärskades, efter kejsardömets fall 1912, av en rad olika krigsherrar. Nationalisterna under Chiang Kai-shek började bekämpa dem med hjälp av kommunisterna.

Men ganska snart började även dessa parter att strida mot varandra. När Chiangs trupper 1927 nådde Shanghai gick de mycket hårt åt människor, som de bedömde som revolutionära upprorsmakare.

Däremot lät de tills vidare den internationella delen av staden vara.

Lyxen i koncessionerna stod än mer i bjärt kontrast till den vanliga kinesens armod. Kalla vintrar dog människor som flugor av kylan och hungern.

Barnarbete tillhörde vanligheten. Maffiabossarna kunde verka ostört, tack vare goda relationer med nationalisterna.

Vänsteranhängare mördades med nackskott på öppen gata.

Situationen med konflikterna mellan olika falanger utnyttjades av Japan som gick in i Manchuriet och gjorde den till sin lydstat 1932.

Medan nationalistregeringen koncentrerade sig på att bekämpa kommunister, utökade japanerna sitt inflytande i nordöstra Kina.

Sen dröjde det några år, men 1937 inleddes ett fullskaligt krig mellan staterna och grannlandet tågade in i staden, efter att ha utsatt den för våldsamma luftattacker, som förstörde mycket av dess industri.

Men den internationella zonen fredades igen.

Andra världskriget bröt ut och efter attacken på Pearl Harbor 1941, tog japaner nu kontrollen över hela Shanghai.

Kort därpå avsade sig västmakterna alla anspråk på extraterritorialrätt i Kina. Landet var ju numera deras allierade i kampen mot Japan.

Nationalisterna styrde fram till 1949.

När Mao utropade folkrepubliken Kina 1949, försvann det sista som påminde om Europa.

Kvar lämnades bara den utpräglade västerländska arkitekturen, som ett arv efter den kosmopolitiska tiden, med sina enorma vinster och gigantiska lidande för den vanliga mannen på gatan.

Även svenska unionsflaggan hittas på koncessionens internationella fana.

När jag och brorsan var här 1992, stod staden mellan det gamla och nya.

Idag råder en helt annan stämning. Nu är Shanghai landets största och viktigaste stad igen.

Mvh Fredrik

www.shanghai.gov.cn/

Båtturen på Yangtzekiang.

Jag och min bror Thomas befann oss i Shanghai.

I detta folkmyller med all kommers, liv och rörelse, samt den ständiga språkförbristningen, gjorde att det tog två dagar att hitta stället där det såldes biljetter till båtarna som går upp till Yangtzekiang flodens mynning.

Biljetterna var dock billiga, endast 15 kronor och då ingick även lunch.

För oss var det fika, när "lunchen" bestod av muffins och torkad fiskgodis.

Komplettering skedde med öl och smörgåsar.

Yangtzekiang är världens tredje största flod och Kinas längsta med sina 6300 kilometer.

Floden har sin källa långt in i landets östra delar och mynnar i Östkinesiska havet strax norr om Shanghai.

Vattendraget kallas i folkmun för Kinas lycka. Längs den lever över 600 miljoner människor. På dess vatten transporteras mängder med varor och kol.

Traditionellt har den utgjort gränsen mellan södra och norra Kina.

Året efter vi var här, påbörjades bygget av världens största vattenkraftsdamm. Den stod klar 2009 och ska producerar 11 % av Kinas energibehov.

För att kunna konstruera den stora dammen, fick över en miljon kineser tvångsförflyttas.

Bygget har fått mycket kritik.

Myndigheterna menar att dammen kan förhindra framtida översvämningar. Kritikerna säger att det måste vara höga vattennivåer om den ska producera mycket el.

Därför finns ingen buffert att samla in eventuella stora tillfälliga vattenmassor.

På färden möttes några snobbar från England. Två bröder som oss och vi fann varandra. På kvällen drack alla öl ihop och det var kul och höra deras tankar om saker och ting.

Jag minns att de var lite oartiga och korrigerade våra grammatiska brister i det engelska språket. Så klart var deras språk perfekt, de hade båda tillbringat skoltiden på fina internatskolor i England

Efter denna kväll vandrade bröderna åt sitt håll och vi åt vårat. Vi lär nog inte träffas igen. Och tur är väl det.

Torrbollar kan stanna hemma, även brittiska sådana.

På bilden ovan syns en av dem bredvid brorsan.

Längs kajerna låg det fullt med gamla och slitna skorvar. Överallt var det folk på dessa båtar, som alla putsade och fejade.

Men i mina ögon verkade resultatet att utebli.

Vattnet här och i Shanghai stank. Det sägs att flodens vattenkvalité uppvisar sådana brister, att det knappt går att användas till industrin.

Ett av Kinas stora problem i framtiden kommer vara bristen på rent vatten.

En gång i tiden fanns det delfiner, men miljögifterna utrotade dem.

Detta inlägg får avslutas med en rolig anekdot om en film, som utspelas på floden. De europeiska länderna hade kanonbåtar som patrullerade området under mellankrigstiden.

Man fick mandat av Nationernas förbund att skydda den västliga handeln och missionärer som verkade i Kina.

I huvudrollen ses en energisk Steve McQueen som knäckte manusförfattaren och gjorde sig ovän med allt och alla.

Men han är sympatisk i sin roll som den uppstuddsiga maskinisten på en amerikansk kanonbåt. Filmen spelades in i Taiwan.

Regissören var Robert Wise, mannen som har gjort filmer som Sound of music och West side story.

Steve McQueen fick en oscarsnominering för sin roll. Den enda under hela hans karriär.

En väldigt bra film. Den heter Kanonbåten Sand Pebbles.

Mvh Fredrik

http://www.stevemcqueen.com/

Minggravarna i Kina.

Norr om Peking ligger 13 av Mingdynastins kejsare begravda. Dynastin styrde över Kina mellan åren 1368-1644. Det var under deras tid man flyttade landets huvudstad från Nanjing till dagens Beijing, eller som vi säger i västvärlden, Peking. Namnet Beijing betyder på mandarin, den norra huvudstaden och Nanjing betyder den södra.

En anledning till flytten, var att kejsarna ville ha bättre kontroll över mongolerna. I syfte att hålla tillbaka folken i norr förbättrades och utvidgades Kinesiska muren. Ett nytt kejserligt palats uppfördes på ruinerna av det mongoliska för att manifestera deras makt. Det som vi kallar för den förbjudna staden.

Mongoliska riket var sönderslaget av inre motsättningar och Kina kunde därför återta många förlorade områden.

Nordväst om Peking, ungefär 50 km från staden ligger Minggravarna. Jag och min bror Thomas tog en guidad tur hit. Vi ville slippa storstadens brus för en stund.

Resan upp hit med buss och guide samt middag kostade endast 150 kronor per person.

Det var den tredje mingkejsaren Zhu Di som valde att bygga sin sista viloplats i området. Den är centralast och de andra är grävda i relation till den. Platsen för gravarna valdes ut efter dåtidens främsta geomatriker med hänsyn till feng-shui-krafterna.

Läran bygger på de fem elementen, trä, eld, jord, metall samt vatten. Dessa ska formas i harmoni med jordens energiflöden. I västvärlden ses den som pseudovetenskap, men i de kinesiska språkländerna tas feng-shui fortfarande på fullaste allvar.

Norrifrån är platsen skyddad av bergen mot såväl onda andar som förödande vindar. Ingen obehörig fick vistas i området som vaktades noggrant och sköttes om av tusentals personer.

Fram till gravfältet leder den sju km långa heliga vägen, som börjar med en väldig triumfbåge. Därefter följer en allé med djur ordnade i tolv par efter varandra. De är från 1435 och huggna i vit marmor.

Djuren står parvis mitt emot varandra, där ena står på vakt medan den andra vilar.

En av kejsarna som ligger begravd här är Wanli (1563-1620). Han besteg tronen vid en ålder av endast nio år och regerade i 48 år. Denna tidsperiod kännetecknas av ett stadigt förfall för dynastin.

Wanli använde stora summor från statskassan till att bygga sitt mausoleum.

Landet låg ständigt i krig med sina grannar. Men kejsaren var den första att släppa in kristendomen i Kina, när Jesuiterna tilläts att missionera. Graven är den enda i området som är öppen för oss turister och började att grävas ut 1956. På order av den "röde kejsaren" Mao Tse-tung.

Här svartväxlade min brorsa med en lokal "affärsman". Problemet var bara att pengarna han fick för sina dollar inte var kinesiska utan taiwanesiska. Den valutan är inte lika mycket värd. För oss var det omöjligt att se olikheterna, när de kinesiska tecknen ser likadana ut.

Men visst borde man ha sett skillnad på Mao och Chiang Kai-shek som pryder sedlarnas framsidor.

Idag är området klassat som världsarv och finns med på UNESCOS lista sedan 2003.

Mvh Fredrik

http://www.mingtombs.com.cn/

Trött i Förbjudna staden i Peking.

Jag och min bror Thomas kom helt oförberedda till Peking, så kulturkrocken blev stor. Vi hade inte bokat hotell, utan planen var att ta bussen från flygplatsen och hoppa av vid Himmelska fridens torg och därifrån leta efter ett lämpligt boende.

På flygplatsen träffade vi två norrmän som gjorde oss sällskap och alla tog in på samma ställe. Den hjälpsamme kinesen som visade oss vägen ville så klart ha betalt, vilket han inte fick.

På väg till Förbjudna staden spydde jag, det var nog en kombination av tidsomställningen, den heta värmen samt påfrestningen att ha alla kinesers ögon på sig.

Sällskapet var ständigt iakttagna av kineserna och roligast verkade de ha åt en av norrmännen som var långhårig, en taxichaufför uttryckte sig på dålig engelska att han tyckte killen var den fulaste kvinna mannen hade sett.

Det hände också att de ryckte i håret på armarna, helt ogenerat, kineserna uppfattade oss som ludna apor.

Vi fick betala 30 gånger mer i inträde än lokalbefolkningen, men biljetten var billig i alla fall, ca 30 kr.

Förbjudna staden var Kinas regeringssäte under åren 1422-1911. Namnet kommer av att den var förbjudet för vanligt folk, endast kejsaren och dennes hov hade tillträde hit.

Hela området upptar en yta av 720.000 kvm och ligger mitt i dagens Peking. Förbjudna staden består av 980 byggnader.

Alla innergårdar och hus går i symmetri, d.v.s. allt ser likadant ut från alla håll.

Sista kejsaren som bodde här var Puyi (1908-67). Mannen hade ett mycket intressant levnadsöde, han avsattes som statschef, blev återinsatt av japanerna för att sluta som omskolad trädgårdsmästare i palatsets trädgård.

När Puyi dog begravdes han som en vanlig medborgare.

Jag rekommenderar Bernardo Bertoluccis film, "Den siste kejsaren" som handlar om kinesens liv och produktionen är inspelad i Förbjudna staden.

Det var en fantastisk upplevelse att vara här, men jag var rätt omtöcknad och trött, så koncentrationen var inte på topp, inte blev det bättre av att var jag än tittade så kikade en kines på mig och skrattade eller pekade.

Första veckan var värst, men sen blev vi vana och då kunde man bli lite tuffare mot dem.

Vid hemkomsten var man överlycklig, tänkte att det var sista gången jag reste utomlands.

Men undertecknad kom snabbt på andra tankar och hamnade faktiskt igen i Kina året efter.

Mvh Fredrik

http://www.dpg.org.cn/