Bästa mineralvattnet hittar man i Baltikum.

Första gången jag kom över denna fantastiska dryck var i Lettland. Mineralvattnet som importeras från Georgien heter Borjomi och har en speciell smak.

Det känns som att vätskan är hälsosam, när smaklökar får sin dos av det sträva och mineralrika vattnet.

Av alla jordens drycker, är Borjomi den som enligt undertecknad smakar bäst.

Så god att jag medvetet valt och mellanlanda via Rigas flygplats istället för andra mer kända lufthamnar, bara för att kunna köpa drycken.

Från Georgiens källor i bergen tappas vätskan upp i en egendesignad glasbutelj.

Numera finns mineralvattnet även på petflaska.

Nästan 80% går på export.

Största marknaden var Ryssland, men efter staternas gränskrig 2008 har myndigheterna lagt importstopp på georgiska produkter.

De baltiska länderna är en annan stor marknad vid sidan om Kazakhstan.

Det första jag gör när min kropp beträder baltisk jord, är att gå in i en livsmedelsaffär och köpa en glasbutelj.

Dock måste det skrivas, att ingen som undertecknad känner och som har provat Borjomi gillar dess säregna arom.

Det gör bara jag och östeuropéer.

Någon liknade smakupplevelsen med att ta en kallsup i Oravaisfjärden.

Det är nog inget vidare bra betyg.

Storhertigen Mikhail Romanov (1832-1909) upptäckte vattnets potential när han var guvernör över Kaukasien.

År 1890 öppnades första fabriken.

Storhertigen var för övrigt gift med Gustav IV Adolfs barnbarn Cecilia av Baden (1839-91).

Mickhail Romanov största insats i historien är som befälhavare över imperiets trupper i Rysk-turkiska kriget 1877-78.

Nu fick serber, rumäner, bulgarier samt montenegriner sina efterlängtade stater.

Konflikten har satt stora avtryck i ryska litteraturen och konsten.

Panslavismen fick också en rejäl skjuts framåt.

Ryssen hann att uppleva fyra tsarer innan mannen dog under en semestervistelse i Cannes 1909.

Brorsan Alexander II (1818-81) står staty på senatstorget i Helsingfors.

Avslutningsvis får jag passa på och berätta att i Litauen finns ett annat väldigt gott mineralvatten som heter Vytautas.

Drycken är lokalt producerad.

Mvh Fredrik

www.borjomi.com/en

Riket Kurland i Lettland.

Hertigdömet Kurland bildades 1561, och var en feodalstat inom Polsk-litauiska samväldet. De tyskspråkliga adelsmännen var den styrande klassen.

Rikets huvudstad var Mittau, dagens Jelgava i Lettland. Idag återstår inte mycket från den tiden, då staden blev den mest förstörda av alla tätorter i Lettland under andra världskriget.

Nu ska undertecknad berätta historien om det vackra barockslottet, som den berömda arkitekten Bartolomeo Rastrelli lyckades bygga i denna landsända, som inte ens tillhörde Ryssland.

Det börjar med att Peter den stores brorsdotter Anna (1693-1740) gifter sig med hertigen av Kurland 1710. Ett sätt att öka ryssarna inflytande på polsk territorium.

Ännu var Ryssland utan etablerad kust vid Östersjön.

Visserligen hade Sankt Petersburg grundats 1703. Men i våtmarksområdet var det mer kaos än ordning, och vi svenskar hade fortfarande chansen att ta tillbaka vårt Ingermanland, som det hette i Sverige.

Annas rådgivare och älskare var en balttysk baron vid namn Ernst Johan von Bühren (1690-1772) och han syns på bilden ovan.

Mannens äventyrliga liv under sju ryska tsarer är ett bevis på den kosmopolitiska anda som rådde länge i Europa. Ryskan blev tsaritsa 1730, och tysken blev den som egentligen styrde över Ryssland.

De hårdhänta metoderna, samt en utbredd korruption gjorde honom synnerligen impopulär hos ryska adeln.

Alla visste att balttysken var Annas älskare.

Baronen fick också överta hertigdömet Kurland 1737, när ryskans make dog.

Nu skulle ett mer ståndsmässigt slott byggas, och tsaritsans beordrade ner stjärnarkitekten till Jelgava.

Inte nog med att det skulle byggas ett stadsslott, även ett komplett sommarpalats med stor park skulle uppföras i Rundale, som ligger några mil längre bort.

Det är en annan historia, som jag återkommer till i ett eget inlägg.

Flera tusen livegna bönder flyttades hit för att bygga hertigens nya bostäder.

När Anna insjuknade och dog 1740, såg adeln till att göra en statskupp.

Efterträdaren Ivan VI sattes i olika fängelser och mördades slutligen i en borg vid Ladogas strand. Nu kom Peter den stores dotter Elisabeth (1709-63) till makten 1741.

Hon var måttligt förtjust i Ernst Johan von Bühren.

Baronen fängslades först, men sen fick mannen leva i exil öster om Moskva. Slottsprojekten avstannade.

Bartolomeo Rastrelli återkom till Sankt Petersburg och byggde vidare på tsarernas palatser istället.

När den kvinnliga regenten dog 1763, blev nästa härskare också av samma kön. Den tyska prinsessan Katarina II, född i dagens Szczecin i Polen.

Hon vurmade för sin landsman och lät honom återfå sitt rike.

Dessutom beordrades den italienska arkitekten tillbaka till Jelgava och Rundale.

Nu blev slotten äntligen färdigställda.

Men hertigen blev tvingad efter något år, att abdikera till sin son, som blev Kurlands sista regent.

År 1795 övertog Ryssland området och köpte ut sonen.

Ernst Johan von Bühren ligger i palatsets krypta i en rikt dekorerad tennkista tillsammans med alla de övriga härskarna över Kurland.

En av dem som fann sin sista vila här är Louise Charlotte von Brandenburg (1617-76), hustru till en av hertigarna. Hon var kusin till drottning Kristina och mormor till vår kung Fredrik I (1676-1751).

Valvet har plundrats flera gånger av soldathopar som slagit sönder kistorna för att hitta smycken, första besöket stod svenska soldater för när de stormade ner i källaren på våren 1705. Se bilden nedan.

Stadslottet förstördes under andra världskriget, men återuppfördes av Sovjetunionen.

Idag är ett jordbruksuniversitet inrymt i lokalerna, och här vandrade jag runt en stund bland alla studenter.

Mvh Fredrik

http://www.jelgava.le

Bland svärd och lövträd i Sigulda.

Sigulda ligger 50 km nordväst om Riga och kallas för Lettlands Schweiz. Landskapet är fullt med kullar och dalgångar. Trakten skiljer sig markant från övriga landet, som är platt.

Tack vare sin avvikande terräng, hamnade Sigulda i många konflikter. Ärkebiskopen i Riga och den Livländska ordern delade på området. Floden Gauja blev den naturliga gränsen. På varsin sida byggdes imponerade fästningar.

Nu hade man fäktat och svingat färdigt med svärden.

Efter fredsuppgörelsen var det lugnt i många hundra år. På 1500-talet blossade krigen upp igen. De tyska ordenstaterna hade upplöst. Först slogs ryssar och polacker. Sedan kom svenskarna.

År 1601 intogs området av Karl IX:s soldater. De fick retirera ganska omgående. Polacker och svenskar slogs frenetiskt med varandra. Bland lövträden i de vackra dalgångarna stod striderna som hårdast.

Karolinerna lämnade höga rökpelare efter sig. Alla byggnader och förråd brändes i all hast.

Till slut fick Sverige kontroll över dalen och höll området fram till 1700-talet. Priset var högt, många undersåtar låg döda i leran.

Bilden ovan visar ruinen, som en gång i tiden var det mäktiga slottet som tillhörde Ärkebiskopen i Riga. Här tog riddarna igen sig, efter hårda arbetsdagar då de drev in skatter från lokalbefolkning, eller red långa sträckor för att skydda transporter.

Svenska armén tog över den 1652. Borgen blev en viktig befästning att skydda låglandet från invaderande ryssar.

Men en kort period under 1500-talets senare del, lyckades Erik XIV placera sin svåger och gunstling Christoffer av Meckelnburg här, i ett försök att ta över ärkebiskopsstolen som var ledig i Livland, men det misslyckades.

Slottet förstördes delvis av karolinerna 1709, som flydde hals över huvud från de attackerande ryssarna. Fiaskot var ett faktum. Nu låg vägen öppen för Ryssland att inta rikets största och mest välbärgade stad, Riga.

Året efter föll staden.

Krigen tog även sin beskärda del av invånarna i trakten. I mitten av 1650-talet fanns endast fem familjer kvar. Pesten tog många. Där arméer drar fram, följer ofta sjukdomar som pest efter.

När området till slut kontrollerades av de segerrika ryssarna började återhämtningen.

På andra sidan Gauja finns det delvis återuppbyggda slottet som huserade Livländska orden. På lettiska heter det, Turaidas Piskalns.

Här utspelades en tragisk historia som hade sin uppkomst efter striderna mellan svenskarna och polackerna.

Om den är sann vet ingen.

Borgens skrivare hittar en nyfödd flicka, som döps till Maija, eftersom hon hittades i maj månad. Lilla Maija växer upp och blir dalens vackraste flicka, Turaidas ros. Hon förälskar sig i en son till trädgårdsmästaren. En polack som gått över i svensk tjänst blir avundsjuk. Han ville ha rosen.

Genom att förfalska brev, luras Maija till en grotta. Flickan vädjar om sin heder, och säger till soldaten, att hon bär på en magisk halsduk, som skyddar mot svärdshugg. Han får den om flickan lämnas ifred.

För att bevisa detta, ber Maija polacken att prova hugga henne, vilket han gör. Hon faller död ner. På kvällen hittar pojkvännen flickan och begraver henne.

En rossort är döpt till Turaidas och den planterades på 1950-talet vid Kremls murar.

Så klart visste ryssarna inte det.

Sigulda blev i slutet av 1800-talet en rekreationsort för välbärgade stadsbor från framförallt Riga, Sankt Petersburg och Warszawa.

I närheten fanns Lettlands enda bobbana. Stadens stolthet och en gång i tiden Europas modernaste. Sovjetiska boblandslaget låg ofta på träningsläger här.

I de olympiska vinterspelen 1988, tog Sovjetunionen sitt enda guld i denna sport. Det var i tvåmansbob.

Den ena deltagaren var Janis Kipurs, som är lett.

På vintern faller mycket snö i området, som ligger kvar långt in på våren.

Mvh Fredrik

www.tourism.sigulda.lv/public/

www.turaida-muzejs.lv/

Fästningen i Daugavpils.

Strax i utkanten av stadskärnan ligger en stor fästning som uppfördes på order av den ryske tsaren Alexander I, efter att området hade tillfallit Ryssland 1795, när Polen delades.

Byggandet var kantat med många problem, ibland tog pengarna slut och arbetet fick avstanna. Även floden svämmade över och dränkte platsen ett flertal gånger.

Syftet med detta gigantiska projekt var att säkra landets gräns västerut. Tsaren litade inte på sina nya grannar Preussen och Österrike.

Som mest fanns här 10.000 soldater som arbetade i skift för att färdigställa den.

Allt blev helt klart 1872. Då räknades fästningen och dess konstruktion som en av världens modernaste försvarsanläggning.

Landvägen mellan Sankt Petersburg och övriga Europa passerade Daugavpils.

Alla tsarer från slutet av 1700-talet har övernattat här. Det fanns en stark garnison och trupperna tillhörde de bättre i ryska armén.

Under Napoleons fälttåg mot Moskva 1812 gjordes försökt att inta den med 24.000 soldater. Ryssarna kunde uppbringa 3.000 man och hade ett par hundra kanoner uppställda på vallarna.

Fransmännen gav upp och kringgick den istället.

När Lettland fick sin självständighet erkänd 1920 av dåvarande Sovjetunionen, överlämnades försvarsanläggningen till det nybildade landet.

Lettland placerade mycket manskap här, när staden ligger nära gränsen och var av stor strategisk vikt.

Med förvarsanläggning kunde Lettland hålla östra delen av landet i händelse av ett nytt krig mellan staterna.

I andra världskriget kom området att skifta mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under båda diktaturernas regi blev fästningen ett fångläger.

Efter kriget tog Röda armén över området och blev kvar fram till 1994.

Under den tiden var även Daugavpils ett förbjudet område att vistas i om man var utlänning.

Ryssland försökte i det längsta att få Lettland att gå med på ett avtal att ryska trupper skulle få vara kvar.

Nu när Lettland är med i NATO har den militära verksamheten lagts ner.

Idag bor en hel del fattiga pensionärer innanför murarna. Dessutom har kommunen dumpat många av sina invånare med problem där som t.ex. alkoholister.

Jag och kompisen Enrico besökte platsen en regntung augustidag.

Efter att med stora språkproblem lyckats få vakten att öppna bommen in till området, kunde vi köra in med bilen.

Den sura vakten gav mig t.o.m. en broschyr, och helt otroligt så var den på engelska. Det var inte mycket liv och rörelse här, så vi fick gå runt helt ostörda.

Allt är förfallet och igenbommat.

Här och var hittar man olika monument över kommunistiska hjältar. Under sovjettiden, fanns det också en flygskola och ett stort sjukhus.

Fästningen är uppbyggd som en liten stad med torg och parker. Ytterst finns en vallgrav och tjocka murar i ett stjärnformigt mönster.

Charmen är total, om man gillar miljöer som bara har fått vara och att ingen har gått in och ändrat eller renoverat den.

Så är det verkligen i denna en gång i tiden största försvarsanläggning i Lettland.

Har jag vägarna förbi Daugavpils, då kommer undertecknad att göra ett återbesök.

Om du läser detta och vill se den, skynda dig, för det finns stora planer att förändra området, att bygga ett konferenshotell, bostäder och kontor.

Daugavpils flygplats som har varit stängd under hela självständighetstiden, kommer att öppnas 2015, och då lär väl Ryanair landa här med massa fulla engelsmän som går runt och skränar och kissar i buskarna.

Men visst kommer även jag att flyga med det där sunkbolaget, för detta område långt därnere i östra Lettland är både spännande och prisvärt.

Sen kan man ju alltid reta engelsmännen, det räcker att säga att man är tysk.

Mvh Fredrik

www.ryanair.com/

Krigshamnen i Liepaja.

Norr om Liepaja ligger den ökända krigshamnen Karosta. Konstruerad under åren 1890-1906 på order av tsar Alexander III. Området skulle vara basen för imperiets östersjöflotta.

Läget är strategiskt och hamnen är isfri. Vilket det inte är i Finska viken. Örlogsstaden var en självständig stadsdel med egna skolor, kyrkor, avloppssystem samt elverk.

Den tsarryska flottans officerare var ofta välutbildade adelsmän. De såg till att Karosta byggdes med breda gator, stora parkeroch vackra hus.

Tyvärr är den miljön borta idag.

Ryssland ville satsa offensivt. Istället för att släppa in fienden på den ryska jorden och nötta ut dem till priset av enorma förluster av människor och förstörd infrastruktur.

Nu skulle de istället slå ut motståndaren innan.

Runt om i Baltikum och Polen byggdes fästningar upp som skulle fungera som stödjepunkter för tsarens armé.

De ryska skeppen kunde patrullera ohotade i Östersjön. Sveriges flotta som konkurrent var ett minne blott.

När Lettland blev ockuperat av Sovjetunionen 1944 kom detta område med Liepaja att bli stängt för utlänningar. Ända fram till landets självständighet 1991.

Man blev hemmahamn för 14:e ubåtsskvadronen i sovjetiska östersjöflottan, med 16 ubåtar.

Inom området finns rester av underjordiska lager för kärnstridsspetsar och fullt med mystiska vägar och rivna byggnader. Ryssarna försökte förhandla med letterna om att få ha kvar basen, men det klingar dåligt i landets historia.

Lettland ville inte under några omständigheter ha utländska trupper på sin mark. Så 1994 fick Ryssland lämna basen.

Som tack slog man sönder hela infrastrukturen i hamnen.

Kvar lämnades många ryssar som hade bott i generationer i Lettland. Men som ändå inte kände någon förankring med sina övriga landsmän. Här uppe bor de i slitna hyreslänger, övergivna med känslan av stor rotlöshet.

Mitt inne i bland alla fula byggnader sticker den vackra ortodoxa kyrkan upp. Den användes som förråd under Sovjettiden, men är numera en fungerande helgedom igen.

Jag och kompisen Enrico körde runt i Karosta i en timme. Det kändes inte så tryggt att stanna och lämna bilen för en promenad. Så vi cirkulerade runt och fick oss en liten nutidshistorielektion från fordonet istället.

Folket såg så där glåmiga och bleka ut som många föreställer sig det vara i öst. Paldiski i Estland och orten påminner väldigt mycket om varandra. Det mesta är eftersatt och förfallet.

Gatorna är fulla med hål och vid planken hänger ungdomarna och sniffar lim. De flesta iklädda stentvättad jeansjacka och adidasbralla. Inne på bakgårdarna står rostiga bilar.

När mörkret faller ska denna plats undvikas.

Efter att ha åkt över den skrangliga bron som skiljer flottbasen från övriga staden kändes det som en befrielse. Inte för att Liepaja är någon skönhet heller, men det är i alla fall en fungerande stad.

Jag har tidigare skrivit om Liepaja. Staden hade charm, men det tog lite tid att hitta den.

Mvh Fredrik

www.karosta.tv/

Albertgatan i Riga.

Här står jag utanför mitt hotell och ska visa er den vackraste gatan i Riga. Den heter Albertgatan och är döpt efter stadens grundare.

Riga är kanske den staden i världen med flest jugendhus. Konstformen kom till på 1890-talet och var i ropet fram till första världskriget.

Stilen kom att dominera allt från konst, design till arkitektur.

Vi kallar den jugend, men den är även känd under namnen Liberty style på engelska, samt Art Nouveau på franska.

Jugendstilen var inte enhetlig utan ett samlingsnamn för en rad olika begrepp som kom fram samtidigt.

Konstformen ville bryta det då gällande strama uttryckssättet, genom att blanda stilar friskt med mycket slingrande linjer. Utsmyckningen hämtade inspiration från blommor och växter.

I Riga dominerar dessa byggnader nya delen av staden, området som kom att växa fram utanför den medeltida stadskärnan.

Det finns över tusen arkitektritade hus byggda i jugendstil i Riga, en kulturskatt om något enligt mig. Det som gör huvudstadens jugendhus speciella är den ohejdade fantasirikedomen i den skulpturala utsmyckningen, man kan ägna dagar åt att jaga fotomotiv längs fasaderna.

Många behöver renoveras, men de flesta ståtar i sin forna glans och den gata som är vackrast i Riga, är Albertgatan, som har fantastiska byggnader där de flesta är nyputsade.

Albertgatan är en ganska kort gata, kanske 200 meter lång, men varenda hus går i jugendstil. De som flyttade in, var den tysktalande överklassen som ville komma ifrån den mörka och trånga medeltida stadskärnan.

Nästan varje fastighet hade en balttysk ägare. Efter alla krig under 1900-talet flydde de Lettland och våningarna stod utan ägare och förföll.

En del byggnader fick husera militärer men de flesta gjordes om till kollektivboenden. Lägenheterna är stora och har upp till 10 rum, men det finns bara ett kök.

Lösningen var enkel, en familj per rum och alla fick dela på köket.

Bostadsbristen var enorm efter andra världskriget. När en familj fick tak över huvudet här, blev de överlyckliga.

På denna gata föddes den stora sovjetiska filmskaparen Sergej Eisenstein (1898-1948), fadern Mikhail Eisenstein var arkitekt och har ritat flera hus runt Albertgatan. På sidogatan Strelnieku iela 4A ligger min favorit, som idag disponeras av Stockholms handelshögskola i Riga.

Men jag tänkte berätta lite mer om Sergej, som är mest känd för att ha regisserat Pansarkryssaren Potemkin. Den betraktas som en av världens bästa filmer.

Handlingen utspelas på ett krigsskepp, där sjömännen gör myteri. Berättelsen bygger på en verklig händelse. Det som blev början till den lilla revolutionen i Ryssland 1905.

Den är otroligt bra och varje sekvens är noga genomarbetad.

Flera filmregissörer har inspirerats av verket och kopierat scener som de har använt i sina egna produktioner.

I Sverige var filmen totalförbjuden när den kom ut 1925. Vi led av kommunistskräck.

Sergej Eisenstein belönades med det nyinstiftade Stalinpriset, som var en statlig utmärkelse i Sovjetunionen och tilldelades medborgare för prestationer inom konst, litteratur, musik samt vetenskap.

Vi lär väl aldrig få reda på om Sergej Eisenstein uppskattade utmärkelsen.

Men det sägs att Stalin älskade att titta på film, och helst amerikanska Vilda västern filmer.

Mvh Fredrik

www.nytimes.com/learning/general/onthisday/bday/0123.html/