Hamburg är Tysklands rikaste stad.

Hamburg har passerats åtskilliga gånger, främst när man tågluffade på 1980-talet eller bilade med familjen ner till Italien.

Jag och min kusin Jonas åkte ner till norra Tyskland ett par dagar i oktober, vi ville se några fotbollsmatcher, men detta gav mig även en möjlighet att övernatta i Hamburg, samt tid att utforska metropolen lite mer.

De tidigare besöken har mest kretsat runt centralstationen. Länge gick ett tyskt direkttåg mellan Stockholm och Hamburg.

Numera är linjen tyvärr nerlagd.

Resan från Växjö till Hamburg tog endast 8 timmar via Rödby-Puttgarden i Danmark.

På rådhustorget bjöd jag Jonas på lite Alsterwasser (öl med 7up), men som vanligt tyckte han inte om mina udda dryckesval.

Gubben i kiosken frågade om vi var norrmän, det visar sig att HSV spelar en Uefa-cupmatch mot FC Viking Stavanger samma kväll.

Snabbt beger vi oss dit och kommer in på arenan precis när domaren blåser igång matchen.

Det kallar jag tajming.

Tidigare hette arenan Volkparkstadion. Där vann IFK Göteborg Uefacupen 1982.

Kvällen avslutades på Reeperbahn med kebab och öl och inget annat.

Omkring år 800 fanns borgen Hammaburg vid Elbe. Runt den växte staden fram och tidigt fick invånarna ett biskopssäte, varifrån bland annat Ansgar skickades ut på mission till Birka.

År 1189 fick tyskarna handelsrättigheter och blev medlem i Hansaförbundet.

Sverige försökte att erövra området och knyta det till riket under 1600-talet, men vi misslyckades som de flesta andra.

Däremot lånade svenska kungar titt och tätt pengar av stadens bankirer. Tack vare dem hölls våra arméer igång under Trettioåriga kriget.

Konflikter bedrivs ofta på kredit.

Drottning Kristina var många gånger i Hamburg och processade mot sitt forna hemland. Det underhåll som hon fick utbetalat räckte tydligen inte till ett drägligt liv enligt henne.

Orten behöll sitt oberoende fram till Tysklands enande 1871.

Ett stort trauma var andra världskriget.

I juli 1943 blev man utsatt för ett bombanfall som förstörde 50% av bostäderna och slog ut 80% av hamnkapaciteten. Staden blev angripen flera gånger från luften.

Totalt dog 55.000 människor i attackerna.

Dessutom stupade 70.000 invånare vid fronten.

De judiska medborgarna deporterades till Riga i Lettland, där flertalet blev avrättade i de vackra skogarna som omgärdar huvudstaden.

Efterkrigstiden blev till en början tuff, när köpmännens kärnområden för handel tillföll DDR, det var bara fem mil till gränsen.

Men det enormt framgångsrika 1950-talet lyfte alla från fattigdomen, det tyska ekonomiska undret denna period var häpnadsväckande.

Hamburg är landets näst största stad och en egen delstat.

Invånarna har nationens högsta BNP per capita.

Nyckeln till framgång är hamnen och handel. Nere vid floden Elbe finns Europas största containerhamn, som årligen distribuerar 70 miljoner ton gods.

Över 7.000 fartyg angör kajerna varje år.

Hamburg har 6.000 företag som arbetar inom förlag, reklam, media och musikindustrin. Den gamla arbetarstaden har nu blivit en tjänstemannastad.

Punkdrottningen Nina Hagens styvfar Otto Biermann har dock återvänt hit, efter att han blev fråntagen sitt medborgarskap i DDR.

Kommuniststaten kastade helt enkelt ut honom, vilket torde vara ganska unikt.

De tyckte att vissångaren var allt för radikal.

Vänsterrörelsen har jämnt haft ett starkt fäste och stöd i Hamburg.

I boken Den demokratiska terroristen infiltrerar Jan Guillous alterego Carl Hamilton Röda armé-fraktionen, som gömmer sig i ett slitet hus vid hamnen.

Här har också James Bond, Helgonet, Sidney Reilly och John le Carrés romanfigur George Smiley sprungit runt och spionerat.

Måste avslutningsvis nämna Frederick Forsyths spännande bok Täcknamn Odessa, som till stora delar utspelar sig i den nordtyska metropolen.

På vårt korta men givande besök som varade i 22 timmar, hann vi med en rundtur med båt i hamnen, fotboll, klättra i kyrktorn och en och annan öl.

Sedan gick färden vidare till Celle.

Efter ytterligare några dagar var vi tillbaka i Växjö, där såg jag Öster spela mot mitt lag Hammarby.

Ovan syns mina två kusiner Johan och Jonas.

Auf Wiedersehen Fredrik

www.hamburg.de/

Olympiaområdet i München.

En tågluff 1989, tog oss hit.

München blev alltid ett stopp på vägen. Denna gång användes tiden till ett besök på olympiaområdet, där staden höll sommarspelen 1972.

Själva tillställning minns mest för den tragiska massakern på de israeliska idrottsmän, som först togs som gisslan av terrorgruppen svarta september, och sedan blev mördade när tysk polis försökte att frita dem.

På området finns tre större anläggningar, bland annat olympiastadion som rymmer närmare 70.000 åskådare.

Den var hemmaarena för FC Bayern München fram till 2006. Idag är det troligtvis rätt ödsligt här.

För 1 D-mark fick man gå in på arenan, vilket gänget gjorde.

Micke Blom fotograferade mig och kompisen Blomberg, när vi stod på planen.

Det blev min största idrottsliga prestation hittills, när fotbollsframgången annars bestod i att spela högerback i IK Beles pojklag. Största bedriften var vinsten i Hemglasscupen 1978.

Annars en karriär utan gjorda mål och gula eller röda kort.

Nu har jag i alla fall stått vid mittcirkeln, där VM-finalen spelades 1974, på samma plats som grabbarna Johan Cryff och Franz Beckenbauer har rullat boll.

Av någon underlig anledning tog vi taxi ut hit. Det går annars lätt att ta tunnelbanan till olympiaområdet. Så där slösade man bort pengar ur vår magra budget.

För övrigt kan det tilläggas att sällskapet sov på stationen för att spara pengar och levde på korv och öl i denna bayeriska metropol.

Det blev en hel del 1.2 liters bägare som sveptes kvällen innan på de inbjudande ölhallarna.

Lite intermezzon uppstod, men vi lyckades reda ut dem och kunde senare på natten rulla ut sovsäckarna på München Hauptbahnhof.

Gänget vi umgicks med, påträffades några dagar senare i Jugoslavien, då var en borta, han satt arresterad för våld mot tjänsteman.

Främsta skälet till påhälsningen var att vi ville bada, och det skedde i samma bassäng som Ulrika Knape tog guld i simhopp.

Simhallen är gigantisk stor.

Det var inga problem att komma in, förutom att alla badande var tvungna att bära en illasittande ful blå badmössa. Jag och Blomberg kapitulerade och drog på oss den.

Micke Blom vidhöll sin stolthet och satte sig på läktaren istället. Tillbaka till stan blev det senare mer öl och korv.

På kvällen hoppade vi på nattåget till Jugoslavien.

Målet var underbara Split.

Auf Wiedersehen Fredrik

www.olympic.org/en/content/Olympic-Games/All-Past-Olympic-Games/Summer/Munich/

Konstnären på Rügen.

Nu ska jag berätta historien om den tyska konstnären Casper David Friedrich (1774-1840), som faktiskt var svensk.

Född och uppvuxen i Greifswald, som tillhörde Svenska Pommern, blev mannen med tiden en av Tyskland mest älskade målare och en av romantikens mest berömda landskapstecknare.

Casper David Friedrich behöll sitt svenska medborgarskap, även när Svenska Pommern blev en del av Preussen.

Han valde att lämna sin hemstad för att studera på konstakademin i Köpenhamn.

Målningarna präglades ofta av vackra kustlandskap med klippor, gärna med skepp i bakgrunden och människor som studerar naturen i förgrunden.

Stilen känns igen på alla tavlorna.

Konstnären är en av undertecknats favoritmålare.

Under sommaren 1801 och 1802 besökte Casper David Friedrich Greifswald och Rügen. Där skapade han en mängd skisser som senare blev fullskaliga målningar.

En av dem syns ovan.

"Vad nya landskapsmålare ser i en cirkel på 100 grader när naturen granskas, försöker de okänsligt trycka ihop i en 45 gradig vision. Dessutom, det som är skilt från naturen, den yttre sfären, trycks ihop och översköljer ögat och skapar en ofördelaktig och ogynnsam effekt för betraktaren."

Casper David Friedrich

Målaren kunde plocka en klosterruin från ett ställe och sen måla in en bakgrund från en annan plats.

Det viktigaste var att skapa en dramatik och mystik i bilden.

"Konstnären ska inte bara avbilda det han ser framför sig, utan även det som han ser inom sig"

Casper David Friedrich

Tysken tillhörde den nya generation, som inte lät sig anställas av någon med pengar, utan valde istället att sälja sina verk på den fria marknaden.

Med tiden hamnade målaren i Dresden, där han gifte sig, slog sig till ro och slutligen dog.

Han utnyttjades hårt under nazisttiden.

Många av partipamparna tyckte målningarna visade det rätta Tyskland, och använde motiven i ett sätt att idealisera sitt drömsamhälle.

Detta gjorde att tavlorna för en tid blev lite obekväma.

DDR tryckte senare upp frimärken med hans bild på, så konstnären är nog förlåten nu.

I Sverige har en tavla inspirerat arkitekten Gunnar Asplund, när han skapade meditationslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.

Landskapen på Rügen var en stor inspirationskälla, den norra delen vid Kap Arkona domineras av de vita kalkstensklipporna, som skjuter ut i havet.

I denna miljö vistades Casper David Freidrich väldigt mycket, och vi ville göra detsamma, få känna den där naturupplevelsen, som konstnären alltid verkade finna i sina tavlor.

Jag och kusinen Jonas samt några till, spatserade runt nedanför klipporna.

Undertecknad har besökt målarens födelsehus i Greifswald en gång.

Trångbodd med nio syskon, samt familjens tvålfabrik inrymd i bostaden, förstår jag att Casper David Freidrich längtade ut i naturen.

Konstnären såg dessutom dess själ.

Auf wiedersehen Per Johan Fredrik

www.caspar-david-freidrich-gesellschaft.de/

TV-tornet i Berlin.

Jag tänkte börja inlägget med att berätta lite om den roliga statygruppen Marx-Engels-Forum i närheten av TV-tornet, rest 1986 under DDR:s sista hela årtionde.

Länge debatterade politikerna i Berlin om de skulle få stå kvar.

Slutligen kom man fram till att de gamla bronsgubbarna fick hänga med en tid till. Så klart föreställer de Karl Marx (1818-83) och kompisen Friedrich Engels (1820-95).

Båda grundade marxismen, en politisk ideologi, som ville införa det klasslösa samhället. En sympatisk tanke, men som tyvärr är omöjlig att genomföra enligt mig.

Torget är idag ganska sterilt och ödsligt, trots sitt centrala läge.

Att göra som jag och kompisarna gör ovan, att posera med gubbarna var otänkbart under DDR-tiden. Då hade hela gänget hamnat i fängelse eller i bästa fall blivit utkastade till Västberlin.

Men nu råder andra tider, som tur är.

Nedan Karl Marxs mest berömda citat.

"Religion är opium för folket"

Ett planerat tunnelbanebygge kan bli statyernas öde, det finns diskussioner om att återställa platsen, som den såg ut innan andra världskriget.

Men jag hoppas att socialismens fäder får finnas kvar.

Tyskarna har en benägenhet att vilja städa bort sin historia med jämna mellanrum.

Nu över till TV-tornet, som byggdes av dåvarande östtyska regimen.

Uppfört under åren 1965-69.

Arkitekturen är starkt inspirerad av rymden, och ska symbolisera statens framsteg och välgång. Fortfarande fanns det förhoppningar på 1960-talet att kommunismen var den rätta läran för alla folk.

Den antifascistiska muren, som Berlinmuren hette på det socialistiska språket, skulle ju skydda de rättfärdiga från den onda kapitalistiska rörelsen.

Till slut trodde ingen på kommunismen längre.

Två snabba hissar för besökarna upp till den stålbetäckta tornkulan.

Kulan har sju våningar. Populärast är att fika på Tele-café, som är en roterande restaurang, där gästerna får sitta i max en timme. På den tiden snurrar caféet en gång runt sin egen axel, så att besökaren får se Berlin från alla håll.

TV-tornet är hela 365 m hög och Tysklands högsta byggnad.

Efter återföreningen sanerades konstruktionen från allt asbets som fanns där. De ursprungliga hissarna tillverkades av svenska ASEA.

Vill du komma upp här, så är ett tips att komma så tidigt som möjligt, för det är alltid långa köer vid ingången och de växer sig längre och längre under dagen.

Över 70 miljoner människor har åkt upp i tornet.

Mvh Fredrik

http://www.tv-turm.de/

Ett kungligt lik förvarades i Wolgast.

Wolgast ligger i forna DDR och i dagens Tyskland. Staden tillhörde svenska riket under en lång period, från 1648-1814. Den var en belöning till vårt land, liksom många andra städer, öar och landområden i Tyskland.

Gustav II Adolf drev ut den katolska ligan från de tyskspråkiga staterna och blev därmed odödlig, historisk sett, för mannen stupade ju som alla vet på en leråker i Lützen. Det trettioåriga kriget avslutades 1648 med Westfaliska freden.

Vi belönades stort. Riket fick in en rejäl fot på kontinenten.

Invånarna var som vi protestanter och trivdes bra som svenska undersåtar. Staden blev dock helt förstörd 1713, när ryska trupper brände ner allt.

Kanske började tyskarna tvivla på Sverige som beskyddare?

När Napoleonkrigen var över, gjordes ett byte, vi fick rätten att ta Norge, igengäld fick Preussen via Danmark överta våra sista områden i norra Tyskland.

Nu var Wolgast tyskt igen.

Man fick sina stadsrättigheter ganska tidigt, på mitten av 1200-talet.

Då låg Wolgast i gränzonen mellan de slaviska och tyska inflytandet. De flesta ortsnamnen i regionen har sitt ursprung i de slaviska namnen på städerna.

Lübeck var den lokala stormakten, men även danskarna slogs mycket här för att utöka sin intressesfär.

Under 1800-talet hände inte mycket, Wolgast var en av många småstäder längs tyska Östersjökusten. Största näringen blev varvsindustrin och fisket.

Andra världskriget satte inte heller några större avtryck på Wolgast. Inga bomber föll över staden och invånarna blev befriade av Röda armén 30 april 1945.

Nazisterna hade övergett dem.

I och med bildandet av DDR, drogs rullgardinen ner. Allt område i dessa trakter blev förbjudet att vistas i som utlänning, men också restriktioner mot landets övriga medborgare infördes.

Mycket militär verksamhet förlades längs kusten. Varvsindustrin förstatligades och ställdes om till att bara bygga krigsfartyg.

När de båda tyska länderna sammangick 1991, pumpades stora belopp in till att renovera upp den gamla stadskärnan. Idag känns Wolgast fräsch och inte alls som en gammal nergången öststatsort.

Det bor 12.000 personer här, en nergång från 17.000 strax innan återföreningen. Är besökaren uppmärksam så ser den att det är mest äldre människor som syns på stan.

Ungdomarna flyttar härifrån, arbetslösheten är bland den högsta i landet. Dessutom saknas det möjligheten till att skaffa högre utbildning i trakten.

Närmaste universitet är Greifswald.

Undertecknad var här sommaren 2007. Vädret var fantastiskt och staden blev värd för vårt lunchstopp.

Alla var hungriga efter att ha tillbringat förmiddagen ute på Peenemünde.

Den stora vägen passera igenom staden, strax nedanför den fina innerstaden. Min kusin Jonas var rejält hungrig, medan Björn som alltid var både hungrig och ölsugen.

Vi andra intog ett mellanläge. Kanske att Mats suktade efter något gott.

På bordet kom det in tysk husmanskost, vill minnas att det var schnitzel. Vår vän Hasse som är vegetarian, hade det ganska svårt med maten i forna DDR.

Det är kött som gäller här och ingenting annat.

Efter måltiden blev det en kort promenad ner till hamnen och att leta efter bilen, som ingen mindes vart den hade parkerats.

Nu över till historien om det kungliga liket. Gustav II Adolfs kropp förvarades i Wolgast i ett par månader. Sverige var lamslaget, och utan pengar. Alla visste att en stor statsbegravning behövdes.

Kungen stupade 6 november 1632 och nyheten om dennes död nådde först Stockholm 8 december. Rikskanslern Oxelstierna fick besked tidigare, eftersom han befann sig i Frankfurt.

I de katolska länderna firades Gustav II Adolfs bortgång med fyrverkerier. Frankrike som var Sveriges allierad är det enda undantaget. Landets skäl till att gå ihop med oss var enkelt. En fiendes fiende är sin bästa vän. Frankrike ville begränsa habsburgarnas makt.

Ett stort lass koppar från Falun skeppades i all hast ner till Amsterdam och såldes. Nu fanns pengar till den kommande statsbegravningen samt till att färdigställa gravkapellet.

På våren 1633 flyttades den slutna kistan till Nyköping. Hemfärden skedde inte som på Carl Gustaf Hellqvists målning nedan, utan istället i all tysthet med ett av kronans mindre fartyg.

Riksrådet bestämdes sig tidigt att inte bjuda in utländska furstar och kungar. Skälet var enkelt, som en delegat sa, "Kommer dessa hit då ser de vårt armod".

Man skämdes helt enkelt, Sverige var fortfarande ett av Europas fattigaste länder.

Gravsättningen skedde 22 juni 1634. In i de sista ställde änkedrottningen till det, hennes djupa sorg hade försvårat förberedelserna, kvinnan vägrade in i det längsta att ge ifrån sig kungens hjärta, till slut hade hon inget val.

Gemålen Maria Elenora av Brandenburg ansågs vara Europas vackraste drottning men hon var även känslomässigt labil och rent ut sagt korkad.

Att kungen gifte sig med henne var av maktpolitiska skäl och ingenting annat, dock anses deras äktenskap ha varit lyckligt.

I Nyköping hus tvingade hon den blivande regenten och dottern Kristina att sitta i rummet där kistan förvarades och dela hennes sorg. Rummet var helt draperat med svarta gardiner. En tradition som var vanlig i Brandenburg.

Änkedrottning flydde senare till Danmark och vidare till Berlin. På slutet av sitt liv kom hon tillbaka till Sverige och ligger begravd bredvid sin make.

Men mor och dotter hade alltid ett kyligt förhållande till varandra.

Auf Wiedersehen Fredrik

www.wolgast.de/

Slaget i Leipzig.

Året var 1813 och kronprinsen Karl Johan ställde sig i spetsen för de allierades över 150.000 man starka nordarmé. Mannen besegrade Napoleon och sina forna landsmän i slaget vid Leipzig.

Tidigare hade Jean Bapitiste som han hette varit en av kejsarens marskalker. Tre år innan drabbning i Leipzig blev han vald till tronföljare, adopterad av gamla och senila kungen Karl XIII.

Under sommaren 1813 blev fransmannen chef över nordarmén. Villkoret för att slåss mot sitt hemland var att de allierade skulle stödja honom i det planerade kriget om Norge. I koalitionen deltog soldater från Ryssland, Österrike, Preussen samt Sverige.

Bernadottes kunskaper om fransk krigskonst i allmänhet och Napoleons strategi i synnerhet var oumbärlig och skulle också visa sig var den avgörande faktorn i slutstriden.

Karl Johan tvekade in i det sista. Det kom många varningar, de starkaste från sin egen hustru, Désirée, som bodde kvar i Paris. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med kejsaren och skrev till sin make:

"O Jean, det är således sant att du sällat dig till Frankrikes fiender! Kan det verkligen vara möjligt, kan du förneka hela ditt förflutna liv, ditt fädernesland...Skulle du med dina svenska horder verkligen infalla i Frankrike, då skiljs våra vägar för alltid....Napoleon allena har vi att tacka för vad vi är"

När Désirées brev nådde Karl Johan var han redan på marsch mot Leipzig.

Eftersom striden utkämpades på tysk mark och i första hand gällde att befria de tyska staterna, satte Karl Johan in i huvudsak preussiska och österrikiska trupper i drabbningen. Den svenska armén hölls i bakgrunden. Soldaterna skulle sparas för det kommande norska kriget.

Vid kronprinsens sida fanns många av hjältarna från Finska kriget, Adlercreutz, Sandels och inte minst von Döbeln.

Svenskarna under Adlercreutz red in i Leipzigs stadskärna där striderna hade stått som hetast. En av officerarna skildrade intrycken i ett brev.

"Sällan har en rysligare syn på jorden förfallit än den, som nu låg för våra ögon. På den stora gatan, från ena ändan av staden till den andra, låg sårade och döda så tätt, att rum ej gavs för hästarnas hovar emellan dem. Allt låg i en mölja av tjock lera, svart i sig själv men merdels rött av blod"

Napoleon förlorade 70.000 man i döda och sårade, de allierade 55.000. Mot detta ska ställas den svenska arméns blygsamma 180 stupade.

På Livrustkammaren i Stockholm finns ett minne från Leipzig. Det är kejsarens personliga portfölj. Det är oklart hur den blev svenskt krigsbyte, men portföljen fördes omedelbart till Karl Johan.

Efter slaget tog kronprinsen med sig de svenska trupperna och marscherade mot Danmark söderifrån. Efter ett par snabba manövrar gav danskarna upp. I freden i Kiel den 14 januari 1814 fick Sverige hela Norge. Landet hade då i 400 år varit förenat med Danmark.

Eftersom ingen norrman hade blivit tillfrågad om detta arrangemang och ingen norrman ville bli svensk undersåte, gjorde folket motstånd. Det korta och relativt oblodiga kriget slutade 14 augusti 1814 och var Sveriges allra senaste krig.

Désirée och Karl Johan möttes i Paris 1813, men hon stannade kvar där i tio år till, innan hon slutligen flyttade till Stockholm, förenades med maken och lät sig krönas till svensk drottning.

Till 100-års jubileumet 1913, byggdes Europas största monument som minne över alla som stupade här. På tyska heter platsen Völkerschlachtdenkmal.

Minnesmärket är fullt med pretentiösa hyllningar, där man blandar friskt i utsmyckningen. I mitten av kolossen finns en krypta som omges med stenfigurer föreställande riddarna vid runda bordet. Så tolkade jag det i alla fall.

Högst upp, ser man hela Leipzig. Det går även att se ända bort till ett annat berömt slagfält, nämligen Lützen.

Monumentet har utnyttjats av alla politiska falanger. Allt från nazister till trogna kommunister har lyckats använda platsen i propagandasyfte. Här har både Adolf Hitler och Erich Honecker stått och hållit tal.

Nedan syns den ryska kyrkan.

Auf wiedersehen Fredrik

www.voelkerschlachtdenkmal.de/

Stasis högkvarter i Berlin.

I Berlin finns otroligt mycket spännande nutidshistoria att uppleva. Jag, pappa och en kompis var där i denna fantastiska stad.

Vi beslöt oss att gå hela Karl-Marx Allee, kommunismens paradgata i dåvarande Östberlin.

Gatan hette tidigare Frankfurter Allee och var ett enda rykande ruinlandskap efter kriget.

I början av femtiotalet hade man forslat undan det mesta av bråten, desarmerat blindgångarna och samlat ihop så många tegelstenar man förmådde ur ruinerna.

Mer än 6.000 arbetare slet i skift för att bygga gatan. De hårda villkor ledde till oroligheter och strejker som spreds över DDR. Med hjälp av ryska styrkor slogs upproret ner och gatan med alla sina hus kunde färdigställas.

Sista biten får gatan sitt forna namn och där om man svänger in på tvärgatan Normannenstrasse, hittas säkerhetspolisens högkvarter som inlägget ska handla om.

På kanslityska hette platsen, Ministeriet för Statssäkerhet, i folkmun kallat Stasi.

Området är mycket stort. Statssäkerhetstjänsten växte med tiden och höll till i ett fyrtiotal byggnader på och kring Normannenstrasse.

Det är svårt att föreställa sig vad som egentligen pågick i detta kvarter för bara två decennium sedan. Här huserade världens största säkerhetstjänst och övervakningsbyråkrati.

Dessutom fanns gigantiska lagerlokaler för alla hemliga akter som organisationen samlade om miljoner människor under DDR-statens 40-åriga existens.

Huvudingången går inte att missa.

Genom den psykedeliska entrén steg stasichefen Erich Mielke in klockan åtta varje morgon och tog trapporna upp till sitt kontor på tredje våningen.

Erich Mielke var chef för statssäkerhetstjänsten i mer än trettio år. Mellan 1957 och 1989. Och kom att prägla dess verksamhet. Det var han som flyttade in i huvudbyggnaden, där museet nu ligger, i slutet av femtiotalet för att härifrån bygga upp organisationen.

Mielke var paranoid och levde i sin egen värld, färgad av rött och brunt, en värld bestående av goda kommunister och hemska nazister.

Han levde i landsflykt under kriget och utbildade sig i Moskva. Blev sedan handplockad till tjänsten av ryssarna.

Som Stasichef var Mielke alltid på sin vakt, och anade komplotter överallt.

Ett känt citat från mannen är som följer:

"Vill man vara säker, måste man veta allt"

Entrén till kontoret i huvudbyggnaden är överbyggd med ett betongtak. Det skulle skydda mot flygspionage.

Fönstren i hans gamla kontorsrum var täckta med fem lager tjocka draperier för att hindra insyn och fotografering. De anställda fick inte använda elektriska skrivmaskiner eftersom Mielke hade för sig att de kunde avlyssnas och avkodas på avstånd.

Vi syns i rummet ovan.

Kontoret är bevarat som det var 1989, med Marxbyster och Lenins dödsmask i gips liggandes på skrivbordet. Även Mielkes kläder hänger kvar på galgarna, pråliga uniformer sydda i billigt tyg.

I konferenslokalen pryds väggarna med stora kartor över DDR och Berlin. Det var här, i denna sal som Mielke och partiledningen utarbetade detaljerna för murbygget.

Stasichefen dömdes till fängelse efter berlinmurens fall, men ansågs för sjuk och fick sitta på ett ålderdomshem istället.

År 2001 somnade Mielke in, efter att ha terroriserat sina landsmän i över trettio år.

Undrar om han dog i frid?

Till sist, ett filmtips. Tyska rullen, De andras liv. Den handlar om en stasiagent som avlyssnar en landsman. Han fattar ett ödesdigert men riktigt beslut, att skydda den övervakade istället.

Dramat ger en otrolig bra känsla av hur det måste ha varit att leva i DDR.

Ett måste att se, innan ett besök i Stasis gamla högkvarter.

Der Partei immer recht Fredrik

http://www.stasimuseum.de/