Rotterdam försvann.

Ingen stad i Västeuropa är så märkt av andra världskrigets drabbningar som just Rotterdam.

När Nazityskland invaderar Nederländerna den 10 maj 1940, är målet att snabbt få landet att kapitulera.

Tyskarna vill avsluta konflikten fortast möjligast, så att deras trupper kan flyttas ner till den stora krigskådeplatsen i Frankrike.

Holländarnas styrkor är dubbelt så stora och välutrustade.

Regeringen har anslagit mycket pengar till upprustning av armén.

Man är skrämda av grannens framgångar året innan i Polen samt våroffensiven mot Danmark och Norge.

Tyska fallskärmsjägare släpps ner i centrala Rotterdam och säkrar strategiska broar i hamnen.

Under kvällen den 13 maj har tyska markförband nått förorterna. Fortfarande har man inte lyckats få kontakt med fallskärmstrupperna inne i centrumet.

Ett flygangrepp, följt av en stormning med stridsvagnar planeras den 14 maj.

Samtidigt öppnas förhandlingar mellan den holländska befälhavaren i staden, och ledaren för de tyska styrkorna om en eventuell kapitulation.

Flyganfallet var satt att inledas kl 15:00, såvida inte andra order gavs eller röda signalraketer avfyrades från marken.

Den tyska befälhavaren försökte få kontakt med Luftwaffe och beordra att bombningen skulle skjutas upp, eftersom man trodde att holländarna stod i begrepp att ge upp.

De 100 bombplanen med de vita dödskallarna målade på plåten var dock redan i luften, och meddelandet nådde aldrig fram.

I nosen på det ledande Heinkelplanet satt spanare med kartor och studerade målet nedanför.

Det var viktigt att bomberna föll rätt, annars skulle deras egna soldater träffas och piloterna svepte med blicken flera gånger för att försöka upptäcka röda signalraketer.

De tyska planen kom in över Rotterdam från två håll.

Katastrofen var ett faktum.

En bombmatta lades över de central distrikten. Resultatet blev fruktansvärt.

Stadens brandkår var maktlös.

Närmare 1.000 människor omkom och 78.000 blev hemlösa.

Samma natt skickar den holländska utrikesministern en kommuniké till britternas motsvarighet, där politikern meddelade att armén fått order och upphöra med allt militärt motstånd.

Dagen efter skrev Nederländerna under kapitulationsdokumenten. Klockan 11:00 den 15 maj la armén ned vapnen.

Flygattacken mot Rotterdam hade varit avsedd som en taktisk bombning av de lokala trupperna, som höll de belägrade tyska fallskärmstrupperna instängda.

Istället förvandlades insatsen till ett första rangens terrorbombning.

I dag domineras vyn av idel moderna byggnader.

Arkitektoniskt är staden spännande, man har experimenterat rejält och stilarna varierar från fastighet till fastighet.

Landets högsta skyskrapor finns även här.

Trots det överskuggar fortfarande de tråkiga betonghusen från 1950-talet innerstaden.

Ett distrikt som klarade sig från bombningarna är Delftshaven.

Där finns den berömda pilgrimskyrkan, se bild ovan.

År 1609 anlände en grupp religiösa flyktingar från England till Leiden i Nederländerna.

Ett tiotal år senare bestämmer de sig för att emigrera till USA.

I Delfshaven håller man sin sista gudstjänst innan avfärd. I den kyrkan som syns ovan.

Dessa män brukar betraktas som Amerikas grundfäder, t.ex. härstammar presidenterna Franklin D Roosevelt och Georg W Bush den yngre och äldre från dem.

Bedankt Fredrik

http://www.rotterdam.nl/

Bakom en bokhylla i Amsterdam.

Anne Frank föddes 1929 som tysk medborgare i Frankfurt am Main. Familjen var rik och väl integrerad i samhället.

Pappan tjänstgjorde i tyska armén i första världskriget.

Farfar Michael Frank var en framgångsrik bankman, men mycket av förmögenheten gick förlorad i eftersvallningen av första världskriget i den hyperinflation, som kom att råda i landet under nästan hela 1920-talet.

I sin berömda dagbok skriver Anne Frank följande om sin barndom i Tyskland.

"Tills jag var fyra år bodde jag i Frankfurt. Eftersom vi är fullblodsjudar for far 1933 till Holland. Han blev direktör för Nederlandse Opekta AB för syltberedning. Mamma Edith Frank for också hon till Holland i september samma år medan Margot (storasystern) och jag for till Aachen, där mormor bodde. Margot for till Holland i december och jag i februari, där man ställde ned mig på bordet som en födelsedagspresent till Margot."

Efter Adolf Hitlers makttillträde 1933 insåg Otto Frank (1889-1980) att det inte fanns någon framtid i Tyskland och antog därför erbjudandet att bli chef för en syltfabrik i Holland.

Så snart pappan funnit en passande bostad kunde familjen undan för undan följa efter till Amsterdam.

Man slog sig ner i floddistriktet, som är de gator i södra delen av centrum som har namngetts efter landets vattendrag.

Deras nya hem låg på Merwedplein 37.

Kvarteren kom starkt att präglas av judar som emigrerat från Tyskland och Österrike.

Lägenheterna var rymliga och moderna i motsats till dem i de traditionella judekvarteren runt Waterlooplein.

Området blev en tyskspråkig enklav med egna caféer, bokhandel och glasbarer.

Många av de mindre barnen gick i likhet med Anne Frank i Sjätte Montessoriskolan på Niersstraat. Flickan fick nya vänner och levde ett obekymrat liv där vardagen kretsade runt läxläsning och filmstjärnor.

På sin 13-årsdag fick Anne Frank en efterlängtade dagbok, i vilken hon började att nerteckna minnen och tankar redan samma dag. I den skriver hon till sin påhittade vän Kitty.

Första meningarna löd:

"Jag hoppas att jag skall kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte har kunnat anförtro mig åt någon, och jag hoppas att du skall vara ett stort stöd för mig."

Allt förändrades i maj 1940 när Nederländerna ockuperades av Nazityskland.

Judar fick t.ex. inte längre bedriva handel, cykla eller besöka affärer.

Samtliga skulle bära en väl synlig Davidstjärna på sina kläder och tygbiten fick man köpa av ockupationsmakten.

Ett judisk råd upprättades. De skulle fylla kvoterna på de som fick arbetstjänst i Tredje riket, d.v.s deporteras till dödslägren i Polen via det holländska transitlägret Westerbork.

Otto Frank började förbereda sig för en eventuell flykt till gårdshuset. Huset låg i anslutning till det nya kontoret på Prinsengracht 263.

I juli 1942 förstod han att detta beslut måste tas omedelbart, när Margot Franks (1926-45) namn stod med på en lista tillsammans med 4.000 andra judiska flyktingar som alla erhöll en kallelse för tvångsarbete i Tyskland.

Den 5 juli gömmer sig familjen på vinden.

Ingången döljs med en bokhylla.

Tillsammans med familjen Peels och tandläkaren Fritz Pfeffer är sällskapet åtta personer, som vistas på vinden från juli 1942 fram tills de blir avslöjade 4 augusti 1944.

Några anställda förser dem med förnödigheter, en av dem är Miep Gies (1909-2010).

Det är hon som påträffar Anne Franks dagbok och sparar den till eftervärlden.

Under dagtid rådde absolut tystnad på vinden och först på kvällen kunde de röra sig ledigt.

På helgerna fick flyktingarna även vara i de främre kontoret, det som vette ut mot Prinsengracht. Anne Frank skriver bland annat i sin dagbok om en vinterdag när hon blickar ut på kanalen och ser en enkel husbåt.

Suget efter det vardagliga blir alltför påtagligt. Flickan drar igen gardinen och återvänder upp till vinden.

Grannfastigheten var ett ständigt orosmoment för såväl de undangömda som deras hjälpare.

Folk som arbetade i byggnaden förvånades över de stora matleveranserna som med jämna mellanrum avlämnades på kontoret.

Fortfarande vet man inte vem som förrådde familjerna, men troligtvis var det en förman.

Till saker hör att tyskarna betalade ut kopgeld (skallpengar) till personer som angav de judar som mirakulöst nog hade lyckats undkomma Amsterdams ständigt återkommande razzior.

I dagboken berättar flickan om den alltid närvarande tristessen samt hennes längtan till friheten. Mycket handlar också om hur konflikterna med de andra boende tär på krafterna i gruppen.

Anne Frank bråkar ofta med sin mor Edith Frank (1900-45).

De allierades framgångar i kriget höll dock uppe hoppet något för gårdshusborna. På kvällarna följde de kriget via BBC:s radiosändningar.

Hennes anteckningar är förutom en viktigt vittnesbörd om Förintelsen, även ett mänskligt dokument om en flicka som är både brådmogen, självupptagen och samtidigt på väg att kliva in i vuxenlivet.

Något som hon tyvärr aldrig fick uppleva.

Männen som hämtade de åtta judarna var välunderrättade, de kände till att svängbokhyllan i tamburen som dolde ingången till gömstället. Sällskapet fördes till Westerbork, efter några veckor sattes de på ett tåg till Auschwitz.

På vinden låg saker och papper utslängda över golven, det är nu som Miep Gies hittar dagbladen och hinner få undan dem.

Edith Frank dör i förintelselägret, med de flesta andra från gömstället.

Anne Frank och Margot Frank transporteras vidare till Bergen-Belsen. Syskonen dör i tyfus i mars 1945. Under vintern skördar epidemin över 15.000 offer i lägret.

Någonstans på området i en massgrav vilar troligtvis Anne Frank.

Av en slump passerade jag lägret när vi var på väg från Celle till färjan i Puttgarden. Men tråkigt nog fanns det ingen tid över för ett besök. Ett snabbstopp vid den allierade krigskyrkogården i närheten hanns dock med.

Det är slående vad unga de flesta soldaterna var, åtskilliga stupade var endast tonåringar.

Otto Frank överlevde förintelsen och återkom till Amsterdam i juni 1945 via Odessa och Marseille.

När Miep Gries fick bekräftat via Röda korset att Anne Frank var död, lämnade hon dagboken till pappan.

Han beslutade sig att ge ut anteckningarna, men valde att redigera bort vissa saker, som handlade om dotterns pubertet samt elaka kommentarer om modern.

Efter några år gifte Otto Frank om sig med en judinna som också hade suttit i Auschwitz. De flyttar så småningom till Schweiz.

Numera finns den fullständiga versionen utgiven.

Det har gjorts ett otal filmer och pjäser om dagboken.

I Göteborg fick första pjäsen Europapremiär 1957.

Karl Silberbauer (1911-72) som grep familjen, blev till slut avslöjad av nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908-2005) och ställd inför rätta, men släpptes fri när det ansågs att österrikaren bara hade lytt order.

Dessutom vägrade Karl Silberbauer att avslöja angivarens identitet.

Den statslösa flickan (judiska flyktingar under trettiotalet erhöll inga nederländska pass) som älskade språket och även citerade åtskilliga inhemska författare i sin dagbok, var länge en problematisk figur i det land som hon så gärna ville uppfatta som sitt eget.

Av de 140.000 judar som fanns i Holland 1940, återstod blott en tiondel efter kriget. I de kretsarna har Anne Frank aldrig varit populär.

Många menar att flickan har tagit alltför stor plats och kommit att skymma andras lidande och familjetragedier.

Själv väljer jag att se hennes livsöde, som ett sätt att förstå de enorma konsekvenser som Förintelsen förde med sig för Europa.

Den slet bort ett enormt kulturarv från kontinenten, som skulle ha varit oerhört värdefullt och berikande för oss alla idag.

Judinnan står staty framför Westerkerk i närheten av gömstället, som nuförtiden är ett välbesökt museum.

Köerna ringlar sig långa längs Prinsengracht.

Nedan syns undertecknad vid Magrer bruger, som inte har någon anknytning till Anne Frank, mer än att hon troligtvis har cyklat över den ett flertal gånger.

Mvh Fredrik

http://www.annefrank.org/

Nattvakten i Holland.

Rijksmuseum i Amsterdam är ett av de finaste konstmuseerna i världen med sin enorma samling. Här finns mer än 5.000 målningar, 1 miljon tryck och tusentals med skulpturer. Det mesta förvaras nerpackat i förråd.

Idag är konsten inrymd i en stor tegelbyggnad som ligger strax söder om centrum. Ett palats byggt i nationalromantinsk stil.

Inlägget ska handla om ett av alla dessa konstverk, nämligen Rembrandts målning, Nattvakten.

Museet har flest tavlor i världen målade av Rembrandt. I rum 211 finns den mest berömda, Nattvakten eller som originalnamnet, "Kapten Frans Banning Cocq och Löjtnant Wiliem van Ruijtenbruchs vaktkompani".

En nyligen utförd restauration visar att färgerna har mörknat genom tid och smuts. Att Nattvakten egentligen framträder ur de mörka skuggorna i en stadsport i ett starkt solljus.

Porträtt av kompanier som detta beställdes regelbundet av kommendörkaptener för Amsterdams vaktstyrkor. Rembrandts konstverk är ovanligt p.g.a. den energi och handling som finns i bilden. De flesta målningar som utfördes av andra konstnärer visar oftast soldaterna stelt uppställda på parad.

Tavlan blev något beskuren på alla sidor, när den fick byta plats till Amsterdams stadshus på 1750-talet. En galning lyckades 1990 spreja målningen med någon form av syra, men konstverket stod pall och klarade sig mirakulöst.

Det står alltid två vakter i rum 211.

I en park i närheten har staden byggt upp tavlan med statyer. Där kan man ställa sig bland soldaterna och låta sig fotograferas, vilket är väldigt populärt.

Amsterdam firade stort 2006 med olika utställningar om konstnären, när det var 400 år sedan Rembrandt föddes.

På Nationalmuseet i Stockholm finns en tavla målad av den holländske mästaren. Den heter," Batavernas trohetsed" och skildrar deras uppror mot Rom.

Bataverna var en germansk stam bosatta vid Rhens mynning. På målningen svär de trohet till kampen mot Romarrikets herrarvälde.

Konstverket är värderat till 750 miljoner kronor. Men är till salu för 250 miljoner om köparen omgående donerar den till Nationalmuseet.

Efter brokiga vägar, via giftemål och arv kom tavlan att ägas av Kungliga konstakademin som sedan 1866 har låtit tavlan hänga på Nationalmuseet.

Målningen skadades vid en flytt till Stockholms slott, när Gustav III lånade den. Skadan är maskerad med ett extra svärd. Det finns med andra ord ett vapen för mycket.

Gå till museet och betrakta verket och se om du hittar det "extra" svärdet.

Mvh Fredrik

http://www.rijksmuseum.nl/

Bron i Arnhem.

För militärhistoriker är bron över Arnhem ett måste att besöka. Den spänner sig över floden Rhen. Under andra världskriget föreslog den brittiska fältmarskalken Montgomery en manöver som gick under namnet, "Operation Market garden".

Planen var att få kriget avslutat innan julen 1944. De allierade skulle slå upp en smal korridor från Belgien genom Nederländerna och därmed säkra några strategiska brohuvuden.

Amerikanarna skulle ta de södra städerna medan britterna skulle ta den norra delen runt Arnhem med en luftlandsättning.

Med dessa brohuvuden skulle de allierade klyva Nederländerna. Dessutom ta sig över de stora floderna och slå ut Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta.

Engelsmännen skulle hålla bron i två dygn och sedan skulle förstärkningar komma, när amerikanarna hade slagit sig fram per land och därmed förenat hela korridoren. Tyvärr hade man inte räknat med att det fanns en SS pansarkår i reserv strax söder om staden.

Över 10.000 brittiska och polska soldater landsattes väster om Arnhem. De tog bron direkt, men efter det rasade striderna och tyskarna började slå tillbaka.

Britterna höll ut i fyra dygn. Sedan retirerade man till förorten Oosterbeek.

Amerikanarna hade kört fast och kunde inte ta sig upp.

Ett högkvarter upprättades och området befästes. Det mesta av den begärda materielen som släpptes ner från himlen hamnade i tyskarnas händer.

Snabbt började ammunitionen att minska. Efter ytterligare ett par dygn smög de som kunde iväg i mörkret och resten gav upp. Av de 10.000 luftlandsatta soldaterna, återvände endast 2.300.

Detta var det berömda slaget som varade nästan en vecka i början av september 1944.

När de allierade drog sig tillbaka från Nederländerna, fick det stora konsekvenser för civilbefolkningen. Vinter 1944-45 kallas för svältvintern. Tyskarna tog vara på allt som de behövde.

Befolkningen fick äta det som fanns kvar. Bland annat åt man tulpanlökar. Den 4 maj 1945 blev landet slutligen befriat och eländet var över.

Högkvarteret är idag ett museum som skildrar slaget.

Jag var här första gången 1984 med familjen. Ovan syns brorsan sittandes på en pansarvagn. Det var intressant att återse Arnhem.

På vägen tillbaka gick jag en omvänd marsch till centrumet. Så undertecknad gick på samma vägar som de trötta och slitna polska och brittiska soldaterna hade gjort.

Söder om Museet finns den allierade kyrkogården.

Den berömda krigskorrespondenten Cornelius Ryan har skrivit en mycket bra bok om detta, "En bro för mycket".

Idag är Arnhem en vanlig medelstor holländsk stad. Är man uppmärksam, så syns spåren av kriget i det att hela innerstadskärnan är modern. Slaget förstörde hela centrala delen.

Monumenten börjar att flagna och turisterna har hittat nya mer intressanta resmål. Här möts vi stofiler, som fortfarande tycker att andra världskriget har något att lära till de kommande generationerna

Mvh Fredrik

www.arnhem.nl/english