Klassresan till Köpenhamn.

När klass 9A gick ut vårterminen 1986, åkte vi på en skolresa till Köpenhamn.

Pengar hade sparats i två år för att kunna genomföra färden, de flesta hade gått i samma klass sedan lågstadiet.

Resan skulle på sätt och vis bli en tack och adjö föreställning till oss alla.

Förväntningarna var stora, Köpenhamns lockelser var många.

Upplevelsen att världen börjar där, d.v.s. kontinenten och det annorlunda, men också allt spännande, den känslan kommer fortfarande över mig när jag vistas i Köpenhamn.

Trots att undertecknad har besökt snart 70 länder och territorier.

En tidig tågresa över Helsingborg och Helsingör tog oss dit. Järnvägsstationen mötte oss med fylla och oväsen.

På transportknytpunkten hänger mycket lodisar och annat löst folk. Hotellet låg på Istedgade, bakom stationen i det ökända porrdistriktet.

Gatan är två kilometer lång och full med hotell, sexklubbar och sjaskiga ölcaféer. Doften av färsk spya och avslagen öl är ständigt närvarande, liksom narkomaner och hemlösa.

Hotellet var döpt efter Köpenhamns grundare biskop Absalon.

Under andra världskriget sattes flygblad upp i området som hånade tyskarna med följande text.

Rom og Paris kan ni ta - men Stalingrad og Istedgade overgiver sig aldrig.

Men miljön var för oss hur attraktiv som helst, vi kunde köpa alkohol och cigaretter i butikerna och tjuvkika in i porrbutikerna.

Dessutom kunde man få danska wienerbröd till frukost.

Det var glada dagar i Danmark, fotbollslaget gjorde succé i världsmästerskapet i Mexico. På kvällarna sändes matcherna på storbildsskärm på Tivoli och sen var det fest hela natten när de hade slagit Uruguay med 6-0.

Enda plumpen på resan var besöket till Carlsbergs bryggeri, där jag och besvikna klasskamrater endast fick prova läsk, medan föräldrarna erbjöds öl.

Men det dracks mycket Bacardi med Coca-Cola istället i smyg på hotellrummen.

Hemresan kom och samtliga var nöjda med klassresan. De medföljande föräldrarna tyckte nog att det var extra skönt att slippa vara barnvakter åt oss.

Köpenhamn blev från och med nu alltid förknippat med glädje.

Det har gått några år sedan undertecknad besökte Danmarks huvudstad, men jag återkommer med jämna mellanrum.

Ovan syns Kent, den enda klasskamrat som jag fortfarande har lite kontakt med.

Hvergang Fredrik

www.absalon-hotel.dk/

Katedralen i Roskilde.

Roskilde grundades på 900-talet av vikingarna och blev Danmarks första huvudstad.

År 980 byggde Harald Blåtand (940-986) Själlands första kyrka här, vilket gjorde orten till ett viktigt religiöst centrum.

Kungen är numera mest känd för att ha namngett standardiseringen i kommunikationen mellan trådlösa enheter, Bluetooth.

Det sägs att regenten hade svarta tänder, ordet för svarttand på fornnordiska är blátönn, så den svenska och engelska översättningen har därför blivit felaktig.

Från och med 1000-talet var Roskilde ett biskopsdöme.

På medeltiden var man en av norra Europas största städer med 10.000 invånare.

Stadsbilden domineras fortfarande av tvillingtornen på den stora katedralen som påbörjades på 1100-talet. Då fanns 12 sockenkyrkor samt fem kloster.

Roskilde Domkirke är monarkins begravningskyrka och Danmarks största sakrala byggnad.

Totalt har 20 kungar och 18 drottningar funnit sin sista viloplats här.

En av dem är svenskfödda drottningen Ingrid, som undertecknad ska återkomma till längre ner i inlägget.

Ovan syns ett porträtt av drottning Margareta I (1353-1412) och hennes grav. Hon var dotter till Valdemar Atterdag (1321-75).

Mannen är mest känd i vår historia för att ha plundrat Visby 1361.

En berömd målning av händelsen finns på Nationalmuseet i Stockholm, utförd av Carl Gustaf Hellqvist, samma konstnär som har avbildat Gustav II Adolfs likfärd från Wolgast, som undertecknad har skrivit om tidigare.

Margareta blev bortgift med Norges kung Håkon, som hade arvsrätt till Sveriges tron.

Den tyskvalda kungen i Sverige Albrekt av Mecklenburg (1338-1412) tvingades i landsflykt, efter att ha förlorat maktkampen mot sin västra granne.

Danskan lyckades bilda en allians mellan Danmark, Norge och Sverige under en gemensam regent.

Syftet med unionen, som även inkluderade Grönland, Island, Färöarna och Finland, se kartan ovan, var att hindra Hansaförbundets dominerade makt i regionen, som alltid var uppbackade av de tyska furstenhusen.

Varje land stod fria att föra sin egen inrikespolitik, men de var skyldiga att delta i krig med de andra länderna, samt välja en gemensam monark.

År 1397 kröntes Margaretas systerdotterson Erik av Pommern (1382-1459) till den första kungen av Danmark, Norge och Sverige.

Detta sker i Kalmar, därav namnet på unionen. Erik XIII som är hans svenska kunganamn, flyttar Danmarks huvudstad från Roskilde till Köpenhamn.

Redan tidigt tycker svenskarna att de har missgynnats i fördraget.

Danskarna stärker sin militära position, inför skatt på varor som skeppas genom Öresund, samt får ökad efterfråga på landets produkter.

Sverige kräver större inflytande, därför kantas alliansen av flera inbördeskrig.

Gustav Vasas intagande av Stockholm på midsommardagen 1520 blir den definitiva slutpunkten på Kalmarunionen.

Sedan dess har ingen utländsk furste styrt över vår nation.

Drottning Ingrid (1910-2000) föddes som prinsessa i Sverige, fadern var Gustaf VI Adolf.

Hon är faster till vår nuvarande kung.

Den 24 maj 1935 gifter Ingrid sig med Danmarks blivande kung Fredrik IX (1899-1972). Bröllopet stod i Storkyrkan i Stockholm.

Paret blev enormt populära i hemlandet, båda stannade kvar i Danmark under hela perioden man var ockuperade av tyskarna. Kungafamiljen gav folket ett stort moraliskt stöd. Varje dag red monarken på sin vita häst i centrala Köpenhamn.

Idag vilar de i Roskilde Domkirke.

När maken dog efterträddes han av äldsta dottern Margareta II, som blev Danmarks andra kvinnliga regent.

Regeringen ändrade tronföljdslagen 1953, så att även prinsessor kunde ärva makten.

Skälet var att Fredrik IX bror, som hade arvsrätten ansågs tafatt och labil, dessutom var kungaparet oerhört uppskattade och barnen älskades högt av rojalisterna.

Det låg också i tiden att stärka kvinnans roll i samhället.

Margareta II valspråk lyder;

"Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka."

Avslutningsvis, så är det rockfestivalen i Roskilde, som lockar oss svenskar dit numera, undertecknad är ett av få undantag.

Men finns möjligheten, byt ut ett glas öl mot en kopp kaffe nere i centrumet och kika in en stund i katedralen, för den är väldigt vacker, oavsett om du gillar eller inte gillar historia.

Mvh Fredrik

www.roskilde.dk/

Stormgatan i Köpenhamn.

På bilden ses vår kung Karl X Gustav (1622-60) blicka ut över stora Bält, några dagar innan tog han beslutet att gå över lilla Bält och det datumet är ett av de viktigaste i svensk historia, 30 januari 1658.

Erik Dahlbergh hade undersökt isarna, det brukar heta att isarna lägger sig en gång vart hundrade år över båda vattendragen. Detta var det året och över isarna tågade den svenska armén.

Med denna djärva manöver fick vi Skånelandskapen och bröt oss ur den långa isolering som riket befann sig geografiskt. Nu klev Sverige upp som den ledande nation i Norden.

Kriget kallas för Karl X Gustav första danska krig. Det var idel segrar och ära, som kröntes med freden i Roskilde 26 februari 1658, den fördelaktigaste freden i vår historia.

I Köpenhamn satt den danska kungen Fredrik III (1609-70) förtvivlad, Danmark hade förlorat sina östra halva, ungefär samma känsla fanns i Sverige när vi förlorade Finland 1809.

Men vår kung var inte nöjd, han tänkte att en gång för alla krossa Danmark som var vår arvsfiende, så fort Sverige låg i krig i öster mot Polen eller Ryssland, kom alltid en krigsförklaring från Danmark.

Dessa tvåfrontskrig skulle Karl X Gustav nu stoppa för all framtid genom att upplösa Danmark som stat och inlemma dem i det svenska riket.

I augusti 1658 bröt kriget ut igen. Det fördes på flera fronter, när andra nationer lades sig i, däribland Nederländerna som inte ville att Sverige ensamt skulle kontrollera Östersjön.

Kriget gick inte vår väg. Första stormingen av Köpenhamn misslyckades i oktober samma år. Men staden var fortfarande belägrad av den svenska krigsmakten.

Nu satte Karl X Gustav allt på ett kort och beslöt att göra en sista kraftansträngning att inta Köpenham. Då trodde han att staden skulle falla och Danmark kapitulera.

Den 11 februari 1659 gick vi till attack.

Sveriges armé bestod av 10.000 man och det var nästan lika mycket som bodde i Köpenhamn vid tidpunkten.

Danska kungen Fredrik III vägrade lämna huvudstaden, trots uppmaningar från adeln att ge sig iväg och fortsätta kampen. De flesta militärerna var överens om att det inte skulle gå att hindra svenskarna.

Men danska kungen deklarerade att här skulle han segra eller dö, så huvudstaden mobiliserade alla sina krafter.

Vi stormade staden, det fanns kompanier med specialbyggda stegar som snabbt skulle ta sig över murarna. Erik Dahlbergh hade även skickat in svenska spioner i Köpenhamn som skulle försvåra för danskarna att hålla staden.

Danskarna nyttjade vintern som vi hade gjort tidigare segerrikt, men denna gång hällde de vatten på jordvallarna som snabbt blev till is, vilket gjorde stormningen oerhört svår.

Men delar av den svenska armén tog sig in och slogs tillbaka vid Christiansborg som ligger mitt i staden.

Efterspelet till denna misslyckade stormning blev att Sverige slöt fred med Danmark. Vi var krigströtta och inblandade i andra konflikter nere på kontinenten.

Så freden i Köpenhamn 27 maj 1660 krävde att vi skulle lämna tillbaka Trondheim län, det gröna på kartan. Så stort har Sverige aldrig varit som vid denna tid.

Freden blev startskottet för ett Sverige som skulle tappa besittningar och landskap under 150 år.

Fram till 1809 när Sverige fick sina nuvarande gränser. Norge var i union med oss och räknades inte de facto som svenskt.

Rent formellt fick vi även avstå våra enklaver i Tyskland 1814.

I Danmark är man oerhört stolta över denna bragd, i slottet Christiansborg finns en minnesvägg över kung Fredrik III med det berömda citat, att han skulle dö eller segra, se bild ovan.

Elfte februari blev allmän helgdag, fram tills Gustav III gifte sig med en dansk prinsessa.

En av gatorna som omgärdar Christiansborg, där för övrigt Danmarks riksdag sitter, bär namnet Stormgade, eller Stormgatan som vi säger, och det var ungefär så nära vi kom.

Det känns härligt att gå på gatan och veta att Sverige nästan knäckte dansken.

Numera är vi goda grannar och krigar endast mot varandra på fotbollsplanen.

Under första världskriget, samlades det in pengar till att resa en staty över Karl X Gustav i Stockholm, det är för övrigt den senaste kungastatyn vi har uppfört i huvudstaden.

Riksdagen ville inte skjuta till pengar, så den är rest med insamlade pengar från folket.

Vill du titta på den, så får du åka ut till Djurgården, där sitter han på sin häst utanför Nordiska museet och pekar framåt med armen.

Denna gest ska symbolisera Karl X Gustavs beslut att tåga över isarna i stora och lilla Bält. Mannen var vår främste krigarkung.

Kungen fick aldrig uppleva freden, för han dog i Göteborg 13 februari 1660, och hans då femåriga son blev ny kung med namnet Karl XI.

På sockeln finns alla regentens segrar inskrivna och de var många.

Hans valspråk var, "I gud mitt öde".

I Finland har Karl X Gustav beskyllts att ha prisgett landet åt ryssarna genom att överföra huvudelen av de finska regementena till Baltikum och Danmark. Kvar i Finland fanns endast 2.000 man under de danska krigen.

Kungen tog mer risker än någon annan och berättelsen får avsluta med ett passande citat från honom.

"Ju fler fiender, desto större ära"

Mvh Fredrik

www.ses.dk/christiansborg/