Världens värsta massmörderska fanns i Cachtice.

Erzsébet Báthory (1560-1614) föddes i en av Ungerns rikaste familjer. Släkten försvarade landet sydgräns mot turkarna, på femtio år hade nationen förlorat mer än halva sitt territorium

En medlem av familjen blev kung över Polen under namnet Stefan Batory (1533-86).

Han grundade universitet i Vilnius och deltog med Sverige i det livländska kriget 1570-83 mot Ryssland.

Efterträdare blev svenska prinsen Sigismund (1566-1632).

Erzsébet Báthory gifte sig med greven Ferenc Nádasdy, som var överbefälhavare för den ungerska armén. Som bröllopsgåva gavs slottet Cachtice.

Tillsammans fick de fyra barn.

Adelssläkten var väldigt inflytelserik och lånade ut kapital till kungen, samt till en mängd personer från Böhmen till Polen. Regenten skulle betala för att grevinnans man satte upp trupper som slogs mot de anstormande turkarna.

Men Matthias I (1557-1619) satt i ekonomiskt trångmål, kärnområdet var ockuperat, det som återstod var dagens Slovakien. Den fattigaste delen av riket, med låg möjlighet att öka skatteuttaget på bönderna eller köpmännen.

Därför var monarken hårt skuldsatt till Báthorysläkten.

Ungerskan var en riktig skönhet och van att få komplimanger för sitt vackra utseende, detta gjorde henne starkt medveten om styrkan av att ha ett fördelaktigt yttre.

Det sägs att när hon slog en tjänsteflicka och fick dennes blod i ansikte upplevde att hyn blev föryngrad.

Därför började Erzsébet tappa tjänstekvinnan på blod och smörjde in sig regelbundet med den röda vätskan.

Så länge maken levde höll kvinnan aktiviteten på en blygsam nivå, men när Ferenc Nádasdy stupade i kriget mot turkarna 1604, eskalerade blodtörsten.

Barnen skickades till Wien.

Främsta skälet var Cachtices utsatta läge i gränstrakten till ottomanska riket, men också för att grevinnan blir allt mer besatt av att förbättra eller i bästa fall bibehålla sin skönhet.

Därför ville hon inte bli störd av sina barn.

Ungerskans medhjälpare började att bjuda in flickor från trakten, med löfte om anställning på slottet. Där blev de inlåsta och sattes på en svältkur, sedan instoppade i en tortyrdocka, vars långa spikar tömde dem på blod.

Grevinnan tappade upp det i ett badkar där hon låg i tron att rynkorna skulle försvinna. En del menar även att kvinnan drack blod.

När utbudet minskades, kidnappades några unga adelskvinnor. Detta väckte polisens misstänksamhet. Att bondflickor försvinner är en sak, men det är oacceptabelt när det drabbar adeln.

Klagomål och rykten cirkulerade en längre tid, men togs inte på allvar, när den anklagade tillhörde en av Ungerns finaste familjer.

Vid ett tillfälle lyckades en tjänsteflicka att rymma och meddela myndigheterna. Nu kunde man inte låta bli att utreda saken längre. Soldater kom till Cachtice och upptäckte Erzsébet Báthorys hemligheter.

Runt fästningen hittades flera massgravar.

I tortyrkammare fanns flickor som fortfarande levde, en del med avskurna lemmar. Adelskvinnan erkände och vid förhören framkom det att hon hade indirekt mördat 612 flickor.

Bevisen var dokumenterade i hennes dagbok. Anteckningar från rättegången finns bevarade i Ungern.

Alla inblandade förutom grevinnan och två medhjälpare blev halshuggna. De kvarvarande assistenterna fick sina fingrar avklippta och begravdes levande.

Prästerna ansåg att de var häxor.

Erzsébet Báthory fick inte avrättas, eftersom hon var adlig. Därför sattes kvinnan i husarrest, inmurad i tortyrkammaren.

Alla dokument om grevinnan hemligstämplades och namnet blev förbjuden att nämnas offentligt. År 1614 dog världens värsta massmörderska.

Kyrkan i byn vägrade att begrava henne, så liket fraktades till släktens stamsäte i dagens Rumänien.

Det finns historiker som anser att berättelsen är totalt osann, att det var kungen som i maskopi med inflytelserika adelspersoner ville göra sig av med kvinnan.

Monarken blev i alla fall skuldfri efter rättegången och familjen Thurzó kunde ta över hennes tillgångar. Släkten bestod av ungrare, men de hade sina tillgångar på främst tysk och slovakisk mark.

Ett klok strategi, med tanke på hur turbulent det hade varit på Balkan och i Centraleuropa under de senaste 250 åren mellan 1350-1600-talet.

Men historien är spännande, om än tragisk så klart.

Nyligen kom det ut en film om händelsen, The Countess, en hyfsad rulle som kan ses om inlägget väckte mersmak.

Vi försökte ta oss till slottsruinen, byggnaden förstördes i en plundring 1670 av österrikiska trupper. Idag ligger den ganska otillgängligt, ett par kilometer från samhället.

Vägen upp var en smal jordstig, som var kraftigt underminerad, så till slut fick vi vända tillbaka.

Dessutom kändes det lite otryggt att glida förbi eftersatta hus bebodda med områdets fattiga zigenare.

Byn ger annars ett stillsamt och rofyllt intryck.

De stora världshändelserna verkar ha passerat obemärkta. På kullen ligger kyrkan, där många av de döda tjänsteflickorna begravdes, men när antalet ökade, blev offren nergrävda i den omgivande skogen.

Men det var en upplevelse i efterhand att besöka Cachtice, även om det blev en omväg så var den helt klart värt besväret.

Mvh Fredrik

http://www.cachtice.sk/

Usel smörgås i Bardejov.

Vi kom över gränsen från Polen. Duklapasset som skär igenom delar av Tatrabergen var vår väg hit.

Landskapet är kuperat och grönskan var alltjämt riklig. Dock hängde regnet över oss och kallt är det, trots att det fortfarande var augusti.

Bardejov ligger ganska isolerat och byarna som passeras är små.

I området finns många zigenare, folket bor ensamma i egna distrikt, oftast i anslutning till något samhälle. Deras bostäder är verkligen eländiga, en hel del verkar bo i provisoriska skjul.

Runt omkring står bilvrak och på marken ligger utslängda sopor.

Längs vägkanten vandrar de och tigger, i sällskap med en och annan aprak slovak, som försöker stoppa oss för att få skjuts.

Särskilt en full person minns, när han var bandagerad på ena handen och hade en flaska sprit i den andra.

Mannen försökte fånga vår uppmärksamhet, men kompisen valde istället att gasa på lite extra.

Vilket undertecknad uppskattade.

Bilen var vår frizon från kylan och regnet, men även för att slippa alkoholister.

Bardejov är traktens ekonomiska center och grundades på 1200-talet, längs norra handelsvägen mellan Polen och Ungern.

Staden anses som den mest gotiska staden i Slovakien. Byggstilen är väldigt framträdande bland innerstadens hus.

Det utsatta läget, ledde till att invånarna redan tidigt befäste orten, delar av den gamla stadsmuren finns ännu kvar.

Men Bardajevo har sedan länge växt ur sin gamla kostym, och har nu runt 40.000 invånare.

Under kommunisttiden renoverades alla 84 byggnader vid det stora torget, ett projekt som kostade 100 miljoner kr att genomföra.

Men detta gjorde så småningom att Bardejov blev upptagen på UNESCO:s världsarvslista.

Länge var man väldigt framgångsrika inom textilindustrin, och tjänade stora pengar.

Staden höll årliga handelsmässor och satte upp en egen armé som skyddade köpmännens transporter.

Mellan försäljningen avrättades infångade banditer på Rådhustorget.

Min visit blev ganska kort, någon timme bara.

Utanför den äldre delen dominera betonghus uppförda efter andra världskriget.

Det var lite svårt att orientera sig, skyltarna var små och misstolkades hela tiden, d.v.s. att antingen körde man av en gata för tidigt, eller en för sent.

Jag och kompisen Enricos intryck av Slovakien fick ingen god start, man frös och försökte skydda sig från regnet.

Maten bestod av mediokra mackor på fiket vid stora torget, som saknade toalett. Servicen var sämre än sämst.

Språkförbristningen var total.

Ett slumpvist pekande på en bild av en smörgås blev faktorn, som avgjorde vilken brödbit som till slut kom in på tallriken.

Sammantaget gjorde allt detta att vi längtade tillbaka till Polen.

Men de inhemska turisterna verkade trivas och köpte glass trots kylan, som t.ex. tjockisen bakom mig på bilden ovan.

Glass med körbärssmak är populärt här.

Nere vid parkeringen hittades en buske, som kunde vattnas av mig.

Att rekommendera ett besök hit är svårt, eftersom staden ligger en bit bort från de stora vägarna.

Men trakterna som omgärdar Bardejov är vackra och Rådhusplatsen är fin.

Kanske att allt får ett annat intryck om det är varmt och gassande sol.

Men för min del, räcker ett besök här.

Mvh Fredrik

www.bardejov.sk/

Böter i Zilina.

Stämningen var tryckt på rastplatsen utanför Zilina, kompisen Enrico åt mackor ur frukostpåsen, som vi hade fått av personalen på hotellet i Kosice på morgonen.

Det var lunchtid och båda var fortfarande lika förvånade över trafikbrottet Enrico hade bötfällts för inne i staden.

Han var irriterad och besviken över att ha begått sin första lagöverträdelse vid en ålder av närmare 50 år.

Undertecknad som är vän av ordning, oroade sig om detta var ett trendbrott.

Zilina är Slovakiens femte största stad med cirka 90.000 invånare.

Vi skulle in med bilen i stadskärnan, och letade efter en parkering bland den röriga trafiken av trådbussar, bilar och cyklister.

Men for runt utan att hitta någon.

Plötsligt blev bilen invinkad av polisen, som visade en lapp, den skulle förklara det förmodade trafikbrottet. Bötfällda direkt på platsen, 20 Euro, som säkert åkte rakt ner i fickan på den ärliga polisen.

Hoppas att konstapeln delade med sig till sina kollegor och köpte bullar för pengarna till fikat.

Visst, vi fick kvitton som kan ses längst ner. Men det skulle vara intressant och kolla upp om pengarna redovisades för myndigheten.

Hade jag tid och ork, så skulle undertecknad ha skrivit till Slovakiens ambassad och bett dem kolla upp saken lokalt.

Korruptionen är mest utbredd i gamla öst, när det gäller att kränga pengar av utländska turister.

Anledningen till att vi skulle hit, var för att undertecknad ville se en staty av Andrej Hlinka (1864-1938). Dessutom ska staden vara ganska vacker.

Mannen är oerhört omstridd, men räknas av många slovaker som nationens fader.

Prästen var aktiv i att försöka frigöra landet från dubbelmonarkin, samt försökte stoppa Ungerns hårda assimileringspolitik, som helt enkelt gick ut på att förbjuda invånarnas språk och kultur.

Bosatt i sin födelsestad Ruzomberok några mil öster om Zilina, för övrigt känd som Slovakiens stinkhål.

Floden som flyter där, ansågs biologiskt död på 1980-talet.

Även om de värsta fabrikerna är stängda idag, så får Ruzomberok fortfarande leva med detta epitet.

Det är en nergången stad som möter besökaren, och folk flyttar gärna härifrån om de får chansen. Enda glädjeämnet är det lokala fotbollslaget MFK Ruzomberok, som vann den slovakiska ligan och cupen 2006.

När vi for igenom orten, lämnade den inga bestående intryck.

Jag måste flyta ut lite till och berätta om skådespelaren Peter Lorre (1904-69), som också är född här.

För de flesta svenskar är mannen känd för sin biroll i Casablanca, men största rollen anses var i Fritz Langs film M.

Där han spelar en seriemördare.

Uppväxt i en tyskspråkig familj. Utbildad banktjänsteman, men valde att studera till skådespelare i Wien och gjorde sin scendebut i Zürich.

Vid 21 års ålder flyttade Peter Lorre till Berlin och arbetade som teaterskådespelare, innan Fritz Lang upptäckte honom.

När Adolf Hitler kom till makten blev mannen personligen varnad och tvingades att fly till Hollywood.

Propagandaministern Joseph Goebbles tog över filmindustrin, och alla utlänningar samt judar, som var verksamma i den kastades ut.

Peter Lorre var både utlänning och jude.

En väldigt personlig händelse som skådespelarens dotter råkade ut för, var att hon blev slumpartat utvald av två seriemördare, men de dödade inte henne, när männen fick veta att hon var Peter Lorres dotter.

Anledningen var just att de beundrare hans rolltolkning i filmen M.

Andrej Hlinka fängslades flera gånger, men efter första världskriget kom folket ur Ungerns klor, men blev intvingade i en annan union istället, med tjeckerna.

Tjeckoslovakien var dock en av få fungerande demokratier under mellankrigsperioden i Centraleuropa. Prästen kritiserades ofta för att vara nationalist och att inte respektera demokratin.

Invald i parlamentet i Prag för slovakiska folkpartiet, gjorde han alla lagliga ansträngningar som gick för att försöka lösgöra sitt land.

Det var tyskarna som gav honom möjligheten.

I Zilina kom de olika slovakiska partierna överens om att nyttja den autonomi, som presidenten Edvard Benes hade gett dem, i samband med Nazitysklands övertagande av Sudetenlandet från Tjeckoslovakien, och istället bli en självständig stat.

Strax efter avled Andrej Hlinka.

Efterträdaren var en annan präst Jozef Tislo. Han uppkallade den fascistiska beväpnade rörelsen efter honom, Hlinkagardet.

Under kommunisttiden var Andrej Hlinka stämplad som en religiös fascist, och allt som rörde honom var totalt förbjudet.

Idag hyllas mannen med statyer och gator över hela landet, bysten ovan finns i Presov.

Många köper hans kamp för Slovakiens frigörelse mot det svåra förtrycket de utsattes för av sina grannar.

Men baksidan blev den nationalism som blommade ut under andra världskriget, och samarbetet med nazisterna.

I huvudstaden Bratislava visas en pjäs om prästens liv på Nationalteatern.

Fortfarande är Andrej Hlinkas kropp borta.

Den försvann efter andra världskriget och är troligtvis gömd bland andra skelett i kryptan i Sankt Martin kyrkan i huvudstaden.

Efter att ha tuggat upp mackorna och äpplet fick vi nya krafter och kunde resa vidare.

Måltiden sköljdes ner med apelsinsaft, som verkar vara den obligatoriska drycken till frukost i Östeuropa.

Rastplatsens bord lämnades över till andra resenärer.

Intermezzot i Zilina var lagt åt sidan.

Men undertecknad var förstås noga med att bevaka kompisen, så att inte Enricos brottsliga karriär fortsatte.

Mvh Fredrik

www.zilina.sk/en/

Ett ishockeyslagsmål i Piestany.

I min engelskspråkiga guidebok står det att orten är okej, om man står ut med skrikande på tyska. Det är troligtvis Wiendialekten som hörs, när Piestany ligger endast 120 km från Österrikes huvudstad.

Jag har aldrig haft något emot tyska språket, utan tvärtom det pratas hellre än bra.

Rent objektivt är kunskaperna rejält bristande, men vägs upp av undertecknads stora passion för tungomålet.

Spastaden ligger på bekvämt avstånd från Bratislava.

Storhetstiden inföll under slutfasen av Österrike-Ungerns sista glansår, före första världskrigets utbrott. Att fara på hälsoresor var på modet i hela Europa, och Piestany var Slovakiens populäraste rekreationsort.

Förmögna från Wien, Budapest åkte regelbundet upp hit.

Arvet från epoken är det vackra jugendhotellet Thermia Palace, invigt 1912. Hotellet är fortfarande Slovakiens enda femstjärniga etablissemang.

Andelen utländska besökare har alltid varit hög.

Många celebriteter har kurerats sig här, t.ex. Ludwig van Beethoven (1770-1827), som var en flitig gäst. Dennes berömda nionde symfoni kallas även för Europahymnen och antogs som EU:s nationalsång 1985.

De flesta har hört melodin, men få vet att det var den tyske kompositören som skrev den.

Vår svenska författarinna Selma Lagerlöf har också hämtat kraft i stadens varma bad.

Under kommunisttiden förstatligades allt. Nya betongbyggnader kompletterade de tidigare vackra och anrika inrättningarna.

Nu fick överklassen stå tillbaka för arbetarna, som skickades hit om de var lojala med nya statsledningen.

Till och med bron återuppbyggdes för oss arbetare, så att vi skulle få möjligheten att stärka vår hälsa. Nedan syns en stolt undertecknad pekandes på sin klasstillhörighet.

Nu skålade man för Sovjetunionen och det pågick fram till 1989.

Efter att Slovakien brutit sig ur Tjeckoslovakien 1993, har Piestany blommat upp igen, och nu kan man höja sitt glas för allt möjligt, förutom Tjeckien.

Slovaker har ett enormt mindervärdeskomplex gentemot sin västra granne.

Staden är en härlig mix av det gamla med borgliga byggnaderna och de kommunistiska hotellkolosserna, med en härlig ljudkuliss av slovakiska, tyska och andra språk.

Återkommer undertecknad hit, ska det inkvarteras på Hotell Jalta.

Nu ska jag berätta om två historiska anekdoter, som har inträffat här.

Under första världskriget träffades de tre allierade Karl I av Österrike-Ungern, Wilhem II av Tyskland samt Ferdinand I från Bulgarien på Thermia Palace.

Målet var att diskutera krigsstrategier. Dessutom passade man på att kurera sig lite.

Resultatet blev inte direkt lysande för dem.

Länderna förlorade konflikten och regenterna blev senare avsatta och dog i exil. Om de lyckades med att gå ner lite i vikt vet jag inte, troligtvis inte, när kungamöten brukar förknippas med mycket mat och dryck.

Tsaren av Bulgarien (1861-1948) livsöde, tänkte jag passa på att berätta lite mer om.

Han föddes som prins i Sachsen-Coburg-Gotha, och är faktiskt släkt med Carl XVI Gustaf, vars mor var prinsessa i samma rike. Ferdinand I utsågs till regerande furste av det autonoma Bulgarien 1887.

När landet blev självständigt från turkarna 1908, blev tysken tsar. En titel som har burits av nationens medeltida härskare.

Men den nya regenten blev aldrig populär. Ett skäl var att han behöll sin katolska tro. Ett annat var slitningarna med Ryssland, som var Bulgariens traditionella allierade och slaviska bröder.

Ferdinand I valde istället att knyta upp sitt rike med Tyskland och Österrike-Ungern.

Balkankrigen 1912-13, medförde att Bulgarien fick en gräns mot Egeiska havet. Men landet förlorade kontrollen över Makedonien.

Största vinnaren var Serbien, som tog en bra bit av Balkan från Osmanska riket till Österrike-Ungerns stora sorg.

Att ett slaviskt folk kunde frigöra sig från ett imperium, väckte förhoppningar hos den stora slaviska minoriteten i dubbelmonarkin.

Här såddes fröet till första världskriget.

Tsaren är annars mest känd för sitt stora frimärksintresse, och att han var bisexuell. Det var resor till Capri titt som tätt, där mannen levde ett utsvävande liv med unga italienska pojkar.

I machokulturens Balkan var detta ett problem. Folk försökte utnyttja situationen, men det blev misslyckandet i kriget som fällde Ferdinand I:s öde.

Efter första världskriget abdikerade han och sonen Boris III (1894-1943) fick ta över. Fadern dog senare i dåvarande Västtyskland på sitt födelseslott i Coburg.

Boris III blev giftmördad på order av Adolf Hitler. Troligtvis för att han inte ville delta i kriget på östfronten mot Sovjetunionen.

Simeon (1937-) blev Bulgariens sista tsar. Efter kommunismens fall återkom han och var premiärminister i landet 2001-05.

Nu över till den andra historiska anekdoten, som inträffade 1987.

Ett av världens längsta och största ishockeyslagsmål skedde här under juniorvärldsmästerskapen i ishockey mellan Kanada och Sovjetunionen.

På engelska kallas händelsen för the Punch-up in Piestany.

Kanada hade chansen att säkra guldet vid vinst, medans ryssarnas möjlighet redan var borta.

Turneringen präglades av det kalla krigets sista år, där dessutom rivaliteten var extra stor mellan länderna, när båda nationerna också gjorde anspråk på att vara världens bästa ishockeyland.

I andra perioden bröt bråket ut, som ingen kunde stoppa. Efter 20 minuter släcktes ishallen ner. Båda lagen blev diskade, och tack vare det vann Finland sitt första guld.

Sverige fick ett brons.

Spelarna förbjöds att delta på avslutningsbanketten. Sovjetunionen avskedade ledningen, medan kanadensarna mottogs som hjältar i hemlandet.

Ulf Dahlen blev uttagen i All-star laget tillsamman med finska målvakten Markus Ketterer, som senare vann SM-guld med Färjestad.

Slovakiens största ishockeyspelare är Peter Stastny, som hoppade av 1980 och blev en av NHL:s största stjärnor under hela 1980-talet.

Han var den första nykomlingen i ligans historia, som gjorde över 100 poäng i debutsäsongen.

Totalt blev det 1.239 poäng på 824 matcher i NHL. Peter Stastny har även spelat för tre olika nationer, Tjeckoslovakien 1976-79. Kanada 1984, samt i OS 1994 för Slovakien.

Idag representerar han sitt hemland, som politiker i Europaparlamentet.

Avslutningsvis lite om mitt fantastiska hotell, beläget på gångavstånd från centrum. En riktig betonglåda byggd på 1960-talet för mina slovakiska arbetarkompisar.

I huset fanns allt, en bar, restaurang och ett bibliotek att bilda sig i mellan öldrickandet.

Ute på tomten låg en gammal luggad minigolfbana, och en liten uppblåsbar pool. I priset ingick även en påse schampo och en futtig rosa öststatstvål.

Ovan syns en sliten undertecknad, som tar igen sig i en ännu mer sliten fåtölj utanför rummet.

Till frukosten fanns också härliga sockrade efterrätter.

Enda missen var saknaden av bacon. Något jag tyvärr har vant mig med, att det nästan alltid numera uteblir på de flesta hotellfrukostar.

Från högtalaren ljöd trallvänlig jazz. Många av gästerna var äldre pensionärer.

Atmosfären var hur kul som helst.

Mvh Fredrik

www.piestany.sk/

Gatorna i Bratislava.

Bratislava är huvudstad i Slovakien och det rikaste området i forna Östeuropa. Endast överträffad av sin största rival Prag. Faktum är att huvudstadsregionen har högre BNP per capita än alla regioner i Frankrike förutom Paris.

Bratislava sjuder av aktivitet och framåtanda.

Hit kom jag en kall vintermorgon med tåget från just Prag. Undertecknad visste ingenting om denna stad. Efter att ha bokat ett rum på ett Gaudí inspirerat hotell bakom järnvägsstationen, gav jag mig ut på gatorna.

Men först lite mer om detta udda hotell. Det fanns inte en rak vinkel i hela byggnaden. Alla färger blandades friskt på väggar och tak, man kände sig som Pippi Långstrump.

Dessutom var det som i alla östländer märklig service. Ett handskrivet kvitto dök upp på rummet, för en öl som hade inköpts i baren dagen innan.

Många gator har liknande namn, vilket gjorde att jag följde fel och hamnade långt ut i förorten. En vägbeskrivning på tyska hjälpte mig att komma till centrumet.

Bratislava hette Pressburg i 700 år. Fram till 1919 då dagens namn infördes. Medan tjecker har fått stångas med de tysktalande österrikarna, har slovakerna haft samma problem men med ungrarna istället.

Samma år 1526 som Tjeckien (Böhmen) uppgick i Österrike, förlorade Ungern ett slag mot turkarna, vilket ledde till att Budapest föll och landet flyttade sin huvudstad hit. När sedan Ungern ingick i Österrike, föll staden i glömska och blev en förstad till Wien.

Slovakien var ett lydrike under Tyskland 1939-45 och styrdes av den galne prästen Jozef Tizo.

Men 1993 delades Tjeckoslovakien och då fick slovakerna sin efterlängtade stat, som numera är med i både EU och NATO.

Landet var först i Östeuropa att införa Euro.

Det är två saker som dominerar Bratislava, eller egentligen tre. Först borgen på höjden, som ser ut som en uppochnedvänd säng. Den byggdes på 1400-talet och har förstörts flera gånger, dels av Napoleons soldater och senast när amerikanarna flygbombade slottet under andra världskriget.

Kommunisterna återuppbyggde borgen. Här uppe kan man se både Österrike och Ungern. Det är bara 13 km till Wien och 16 km till gränsen mot Ungern.

Det andra stora landmärket är den bedrövliga bron med sin sexfiliga motorväg som stadsplanerarna har dragit rakt igenom den gamla delen av staden.

Till slut är det floden Donau som alltid gör sig påmind. Förr med sina årliga översvämningar, numera endast med sin skönhet.

Johann Strauss d.y. kunde inte ha uttryckt sig bättre än i sin berömda vals, "An der schönen blauen Donau".

På andra sidan floden ligger förstaden Petrzalka där en tredjedel av befolkningen bor i stora betonglådor. Området byggdes på 1970-talet och är allt annat än inbjudande.

Endast intressant för dem som gillar betong.

Bratislava kan aldrig mäta sig med sina rivaler, Wien och Prag i skönhet.

Men staden har en fördel och det är att den fortfarande inte är ett stort turistmål. Här slipper man alla feta amerikaner och gatorna är inte överfulla med turister.

Dessutom är prisläget betydligt bättre.

Mvh Fredrik

http://www.bratislava.sk/