Rånad av rumäner i Rom.

Äntligen kom möjligheten att besöka den eviga staden. Jag har aldrig läst så många böcker och sett så mycket film om ett ämne på en sån begränsad tid som det gjordes inför denna resa.

Ämnet var Romarriket.

Direkt kan boken, Jag Claudius av Robert Graves rekommenderas. Den ger en spännande inblick i de romerska kejsarnas intriger och deras maktfullkomlighet.

Enligt legenden grundades Rom år 753 f.kr på de sju kullarna som den fortfarande ligger på av två bröder, Romulus och Remulus. Pojkarna var föräldrarlösa och togs om hand av en varginna. Rom växte långsamt för att sedan expandera i rasande takt. Från att vara en stadsrepublik till att bli ett kejsardöme som kontrollerar hela Medelhavet.

Idag är den "bara" huvudstad i det som var rikets kärnområde, Italien.

Under mitt besök, var staden tom på folk och trafik, det var augusti och romarna befann sig på semester vid kusten. Istället befolkades metropolen av oss turister. I den värme som rådde, räddades alla av de offentliga drickfontänerna. Vattnet kommer från Albanobergets sjöar och leds i delvis gamla rörsystem som byggdes under romartiden.

En tidig morgon i närheten av Forum Romanum blir jag tillfrågad av en turist att ta en bild på honom. När vi går in lite från gatan kommer två civilklädda poliser och visar sina legitimationer, de hävdar att detta område är Roms mest drogutsatta. Därför vill de kolla igenom våra väskor och se passen. Eftersom den andre turistern visar sitt pass och väska, gör undertecknad det också.

Till slut ville konstaplarna se plånböckerna och under titten distraheras jag av frågor. Avslutningsvis önskar de oss en trevlig dag och går. När det har gått fem minuter kommer en olustkänsla över mig. En titt i plånboken visar att pengarna är kvar men visakortet är borta.

Nu går det upp ett ljus, jag har blivit rånad.

Marschtakt ner till närmaste polisstation där det görs en anmälan. Jag får låna telefonen och ringa Visas internationella kontor som spärrar kortet. Enligt de riktiga poliserna var rånarna troligtvis rumäner som utger sig för att vara civilsnutar.

För att inge rånoffret i säkerhet och förvirra honom, har de en till som spelar turist.

På kvällen kom jag äntligen fram per telefon till Nordea, mäkta irriterad, när deras linje hade legat nere p.g.a. tekniska fel under dagen. Där bekräftas att kortet blev spärrat kl 12.01 och jag uppskattar att det förlorades kl 11.00.

Vid hemkomst visade det sig att kortet använts tre gånger på denna korta tid. Det var inga stora belopp och pengarna återbetalades av Nordea.

Men så här i efterhand gräms jag över all förlorad tid som gick bort från att upptäcka Rom till att istället hålla på med allt detta.

Men Rom finns kvar, det är ju den eviga staden.

Mvh Fredrik

http://www.romguiden.com/

Gå till Guggenheim i New York.

Jag och mamma gick hit för att undfly regnet som satte nytt rekord i New York denna dag. Det var som att ställa sig i en dusch, regnet öste ner och detta museum fick bli en kompensation för en missad dag i New York.

Museet grundades på donationer från Peggy Guggenheim, dotter till den förmögna bankiren Solomon R Guggenheim som omkom vid Titanics förlisning. Hon samlade på modern konst och rörde sig i konstnärskretsarna samt kände och träffade de flesta stora målarna av sin tid.

Museet öppnades 1959 och är lika känt för sin något ovanliga byggnad som det är inhyst i.

Detta arkitektoniska mästerverk ritades av Frank Lloyd Wright och sticker verkligen ut från sin omgivning av strama och likriktade skyskrapor.

Jag vet inte vad som imponerade på mig mest, tavlorna eller byggnaden, förmodligen det sistnämnda när undertecknad tyvärr inte är så bevandrad i modern konst.

Men en målare som jag var nyfiken på och hade hört lite om innan var Vasilij Kandinskij (1866-1944). Han brukar anses som den abstrakta konstens främsta företrädare. Här finns flera av mannens tavlor representerade.

Kandinskij föddes i Ryssland och flyttade tidigt till Tyskland, men återkom en kort period till Sovjetunionen. Där ansågs dennes produktion vara för borgerlig.

Han återvände till Tyskland efter att ha fått en inbjudan av Walter Gropuis som grundade Bauhausskolan. Där undervisade Kandinskij elever i det som var Europas mest progressiva skola för arkitektur, design och formgivning. Skolan stängdes av nazisterna 1933 och Kandinskij flyttade vidare till Paris där han dog i exil 1944.

Även Adolf Hitler hade ett ont öga till konstnären och flera av verken beslagtogs och visades i en utställning där nazisterna hade samlat ihop vad de ansåg vara degenerad konst.

Det intressanta är att både Sovjetunionen och Weimarrepubliken öppnade upp för abstrakt konst, för att senare hamna tillbaka till samma trångsynthet som rådde i både Ryssland och Tyskland innan första världskriget.

Jag såg en intressant utställning om sovjetisk konst i Riga som lika gärna hade kunnat vara nazistisk, samma propagandatänkande och liktriktning.

En annan parallell är byggnaden som museet är inhyst i, den måste ha upprört många i USA på det som var det mest konservativa årtiondet i landets moderna historia, 1950-talet. Kanske var det själva tanken med huset.

Museet vill jag återkomma till men då vara mer påläst. Tills dess får undertecknad njuta av att se fastigheten skjutas sönder och samman i Tom Tykwers film, The International.

Som tur är byggdes scenen upp i en filmstudio i Postdam.

Mvh Fredrik

www.fcit.coedu.usf.edu/holocaust/arts/artDegen.htm

www.guggenheim.org/new-york

Daugavpils är staden som gud glömde.

Denna stad lever verkligen sitt eget liv, vid sidan av alla stora händelser. Det bor 109.000 människor i Daugavpils och 70 % är ryssar. Det finns även en stor minoritet polacker, så letterna utgör bara 15 % av invånarna.

Att staden är påtagligt rysk märks i bemötandet på hotellet, där det skulle tas kopia på passet, fyllas i blanketter samt att man var tvungen att välja frukostmeny vid ankomst och den fick inte ändras på vid senare tillfälle, varför vet jag inte.

De enorma ekonomiska framsteg som Lettland har gjort, märks inte, när Daugavpils ligger väldigt isolerat längst nere i hörnet av landet. Det är bara 33 km till Vitryssland.

Här går dagen sin sakta lunk och det var skönt att uppleva det så. Sevärdheterna är få och det som är ortens stora attraktion, är det öde fortet som byggdes på slutet av 1800-talet, men jag återkomma till det i ett annat inlägg.

Människorna som man möter på gatorna, ser slitna och trötta ut, många är f.d. fabriksarbetare, som kom hit på 1960-talet för att jobba i den tunga industrin. Men ibland ger en och annan ifrån sig ett guldglänsande leende.

Idag lever de på magra pensioner som knappt räcker till något, säkert drömmer många om den gamla goda tiden, när det rådde full sysselsättning och inkomsten räckte till mer än att bara betala hyran och till inköp av några brödlimpor.

Detta är verkligheten för dagens pensionärer i Lettland.

Daugavapils grundades av Tyska orden 1275 och blev med tiden en viktig polsk/litauisk fäste för att slutligen hamna i Rysslands intressesfär. Den var huvudstad i Polska Livland 1566-1772. Karl IX:s arméer var också här och nosade i trakterna, men kungen lyckades aldrig att inta området.

Orten har många namn, och heter olika på tyska, polska, ryska och lettiska, Dünaburg, Dvina, Borisglebsk samt Daugavpils.

Läget nära Litauen och Vitryssland ledde till att Daugavpils hade stor betydelse som handelsplats i många hundra år. Här möttes flera handelsvägar och ekonomiska intressen. Området var bas och omlastningsställe för varor som transporterades vidare på floden långt in i Ryssland.

Under andra världskriget blev flertalet av de judiska invånarna mördade, som innan kriget var närmare 40 % av befolkningen. Daugavpils blev även illa åtgången och återuppbyggdes med mycket sovjetisk arkitektur.

I staden fanns Sovjetunionens enda fabrik som gjorde kedjor och reservdelar till en viss typ av traktorer som var vanliga i landet. Där arbetade 4.000 personer som alla blev arbetslösa när Lettland blev självständigt.

Femårsplanerna prioriterade annars nyproduktion och missade behovet av reservdelar och underhållsmaterial.

Varannan traktor som levererades till jordbruket under 1980-talet beräknas omedelbart ha fått göra tjänst som reservdelsförråd. Sovjetunionen hade därmed världens kostsammaste distribution av reservdelar.

Daugavpils har landets högsta arbetslöshet och allt tyder på att de kommer att behålla den placeringen.

Annars är Daugavpils mest känd för att vara Mark Rothko (1903-70) födelsestad. Konstnären räknas som en av de stora inom abstrakta expressionismen, det är kluriga ord som undertecknad inte har full koll på.

Den konstinriktningen är för mig fortfarande oupptäckt.

Familjen emigrerade till Amerika innan första världskriget och levde under fattiga förhållanden i New York. Han slog igenom på 1940-talet och startade även en konstskola. Mark Rothko led under en lång tid av depression och 1970 begick konstnären självmord i sin ateljé i New York.

Familjen har donerat pengar till att renovera Daugavpils enda kvarvarande synagoga, se bild ovan.

På stadsmuseet finns kopior på hans berömda målningar. Det upplevdes också som Ryssland, personal överallt och massor av biljetter som skulle rivas i olika rum.

Vi var de enda besökarna på museet, så all uppmärksamhet var riktad på oss. Språkproblemen var stora och kommunikationen med de anställda skedde på knagglig tyska, till slut fattade de att vi ville besök Mark Rothko rummet.

Men innan "tvingade" de oss att besöka de övriga rummen i byggnaden. För varje biljett skulle rivas på rätt ställe.

Döm om vår stora förvåning, när bussarna sågs, de var en salig blandning av gamla svenska bussar med en stor andel f.d. flygbussar. Det kändes verkligen märkligt att se dem och att t.ex. läsa Arlanda via Knivsta på en av skyltarna. Tyvärr hann jag inte fånga den på bild.

Hela staden är annorlunda, mitt i centrum ligger ett stort fängelse där folk kan stå på gatan och prata direkt med fångarna som hänger vid sina fönster.

Det är otroligt billigt i Daugavpils, att äta och dricka är halva priset jämfört med Riga. Maten har stora influenser från det ryska köket och sopporna är väldigt goda, särskilt rödbetssoppan.

Nångång ska jag återkomma till denna glömda stad, för den ligger inte mer än 230 km från Riga, men avståndet i filosofisk mening är långt mer.

I Daugavpils vill jag bara vandra runt och koppla av, njuta av stillheten, höra flodens vatten brusa och spårvagnarna gnissla.

Mvh Fredrik

http://www.daugavpils.lv/

Ombytta roller i Sankt Petersburg.

Jag och min pappa åkte på en bussresa till Sankt Petersburg, denna fantastiska metropol som vi mötte på våren och fick då uppleva de berömda vita nätterna.

Trots att fenomenet finns hemma blir det av någon anledning mer speciellt här, kanske är det att stadsplanerarna har gjort området så infallande skönt med sin underbara arkitektur och enhetliga höjd på byggnaderna som skapar en illusion av en samlad stad, där det enda som tillåts att sticka upp är alla vackra kyrkor.

Grundad 1703 på det som var den svenska garnisonsfästningen Nyen, som vaktades av skånska soldater, då vi inte riktigt litade på dem ännu, eftersom männen nyligen hade varit danskar. Därför placerades manskapet här, så långt bort som möjligt från Danmark.

Själva erövringen var ganska odramatisk, när Sverige inte hade några större trupper att sätta emot den anstormande tsar Peter den store (1672-1725).

Enligt legenden las grundstenen i maj 1703 och ryska adeln tvingades att etablera sig i detta som det var då, ett blandat träsk och våtmarksområde som genomkorsades av floden Neva med sina bifloder.

Staden är inte uppkallad efter honom som många tror utan efter apostlen Petrus som bildade den katolska kyrkan och som även erkänns i den ortodoxa religonen som dess grundare. Kristendomen kom att delas i en västlig och en östlig gren på 300-talet e.Kr.

Sankt Petersburg var Rysslands huvudstad och medelpunkt från 1712-1918. Sedan tog det stopp när Lenin flyttade tillbaka regeringsmakten till Moskva och då började orten att föra en tynande tillvaro.

Projektet var tsar Peters livsdröm. Mannen ville bryta Rysslands isolering, spränga gränserna och flytta fram dem till havet. Det största hindret var Sverige, allt sedan freden i Stolbova 1617
när vi fick denna region, som då kallades Ingermanland ville slaverna revanschera sig.

Marken är helig, det största helgonet i nationen besegrade svenskarna här 1240, när Alexander Neviskij armé vann över Birger Jarls trupper.

Men förlorades när Gustav II Adolf slog ut de ryska soldaterna i det ingermanländska kriget 1610-17. Dessutom var det nära att brodern Karl Filip (1601-22) blev vald till tsar i den stora oredan som rådde, med flera självutnämnda tronpretendenter, men pojken blev febersjuk och dog i Narva.

Under tiden hann den nya ätten Romanov att etablera sig på makten.

När Nyen hade fallit, stod tsaren och blickade ut på Finska viken, drömmen hade förverkligas, och han blev den första regenten att begravas här, se bilden nedan.

Platsen blev ett centrum i Östersjön, och lockade till sig allt från begåvade konstnärer till berömda arkitekter som Bartolomeo Rastrelli (1700-71) som uppförde bland annat Vinterpalatset och Katarinapalatset i Tsarskoje Selo. Få städer har så många palatser som Sankt Petersburg.

Det var många italienska arkitekter verksamma här, därför fick bebyggelsen ett italienskt inspirerat utseende med alla sina barockbyggnader. Det ståtligaste är Vinterpalatset som idag hyser konstmuseet Eremitaget.

På museet kan man skåda verk av de flesta stora konstnärerna som t.ex. Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rafael, Carravaggio. Här finns den största Rembrandt samling i världen. Sal efter sal fylls med det ena mästerverket efter det andra.

En underbar miljö att vistas i, trots den enorma trängslen.

Åter i historiens blickfång under andra världskriget när Sankt Petersburg belägrades och höll ut heroiskt i 900 dagar till priset av stort mänskligt lidande och många döda.

När Lenin dog 1924, döptes den om till Leningrad, en hyllning till mannen som paradoxalt reducerade ortens inflytande från att ha varit imperiets centrum till att bli en provinsstad i Rysslands västra utkant.

Idag är Sankt Petersburg förfallet, en del av de berömda kanalerna är igenvuxna och båttrafiken hindras. Palatser och kyrkor är i akut behov av renovering, men kommunen har inga pengar, utan bara sin stolthet och det räcker tyvärr inte.

Invånarna betraktas av övriga Ryssland som märkvärdiga, men de och andra sidan tycker att alla öster om metropolen är obildade.

Sankt Petersburgs stora hopp är Vladimir Putin som är född och uppvuxen här, liksom nuvarande presidenten Dimitri Medveded. Befolkningen hoppas att de ska prioritera staden i frågan om pengar och det har politikerna redan börjat att göra på bekostnad av andra orter som får stå tillbaka med sina behov.

Jag skulle kunna räkna upp många sevärdheter och platser som är värda att besökas, men nöjer mig med att konstatera att Sankt Petersburg måste besökas flera gånger för att hinna ta del av alla dess skatter.

Men ska undertecknad framhålla något, får det bli Vinterpalatset med Palatstorget som är magnifikt.

Slutligen det här med ombytta roller, när pappa har noll språkkunskaper, blev det jag som fick oroa mig om han kom bort. Vilket lyckligtvis inte hände. Undertecknad fick även påminna honom att hålla sig på hotellområdet, inte gå ut själv, samt se till att pappa hade hotellets visitkort i fickan.

Det blev som sagt ombytta roller.

Till sist en förundran över det kommunistiska systemet. Hotellet var byggt under den tiden, jättestort med många våningar, men endast tre hissar som tog max fem personer, vilket skapade stora problem när gästerna skulle ner till frukosten.

Hotellet heter Sovetskaya och kan rekommenderas om du vill uppleva lite sovjetarkitektur, se bilden ovan.

Mvh Fredrik

http://www.alexanderpalace.org/petersburg1900

En pubrunda i Åbo.

En pubrunda i Åbo är aldrig fel och staden är känd för sina lite annorlunda krogar som har namn efter de verksamheter som tidigare har varit i lokalerna.

Första puben som besöktes var Banken som har 130 ölsorter att välja på, så det var bara att smaka på. En rolig detalj med lokalen är att toaletten ligger en trappa ner, där det tidigare var bankvalv. Om man lättar på trycket kan det funderas på hur mycket pengar och annat värdefullt som en gång i tiden har funnits här.

På Banken vill jag minnas att man alltid har hört den vackra finlandssvenskan talas, vilket inte hörs så mycket annars i denna min favoritstad i Finland.

På andra sidan ån, en bit upp för backen ligger Apoteket som har kvar mycket av sin gamla inredning, men som i övrigt är en väldigt spartansk. Inte lika mycket att välja på, men det finns tillräckligt för att gästen ska bli rund under fötterna och rulla tillbaka ner för backen och hamna i ån.

Till sist min favoritställe, Toaletten, en gammal offentlig toalett uppe vid Trätorget, som är en ganska liten men naggande god funkisbyggnad. I taket finns massor med pottor och puben sägs ha Finlands största pottsamling och vills det kan man få dricka öl ur en.

Vill du bara avnjuta en öl, är det även intressant att besöka de finska mellanölskrogarna, men där bör man inte beställa på svenska, risken är stor att en finsk skalle utdelas.

Är det ebb i kassan, kan besökaren göra som studenterna, köpa dryck på Alko, Finlands systembolag och lägga sig i gräset vid ån och njuta av Åbo, se vattnet flyta stilla fram i Auraån som mynnar i Östersjön.

Men det är till att vara lite diskret när det är förbjudet att dricka alkohol runt vattendraget.

Sista lösningen är väl den tråkigaste och det är att sitta på rummet drickandes bärs som har köpts på båten. Men det sämsta alternativet är att vara kvar på fartyget med öl i en plastmugg och se Åbo passera bort när färjan vänder tillbaka mot Stockholm.

Men ingen är väl dum nog att avstå ett möte med Åbo, så det sista förslaget räknas inte.

Mvh Fredrik

www.oldbank.fi/
http://www.ussiapteeki.fi/
http://www.puutorinvessa.fi/