Ordning och reda i Ventspils.

Bilden ovan visar slottet som Livländska/Tyska ordern grundade 1314 vid floden Ventas mynning. Staden fick sina stadsrättigheter 1378.

Ventspils har förstörts många gånger i krig, även svenska armén har bidragit, när vi brände ner den 1701.

Ventspils blommade upp under slutet av 1800-talet och hade en stor befolkning av tysktalande som var ättlingar till grundarna. Efter andra världskriget fanns mycket militär verksamhet i området. Det byggdes även upp en industri med gasraffinaderier och fabriker som tillverkade ammoniak och gödningsmedel.

Företagens behov av arbetskraft medförde en befolkningsexplosion av inflyttade ryssar och från 1950-talet till nu har invånarantalet mångdubblats. Både industrierna och de stora bostadskomplexen där arbetarna bodde uppfördes utan hänsyn till lokalmiljön.

Följden blev att Ventspils var en av de mest förorenade och miljöfarligaste städerna i Lettland. Sista åren på 1980-talet, delade myndigheterna ut gasmasker till barnen för att skydda dem från de täta utsläppen av gifter.

Idag är det egentligen inte särskilt vacker här, när det inte finns några enhetliga områden med bebyggelse, utan istället blandas det friskt mellan gammalt och nytt. Ventspils har ändrat karaktär till följd av världskrigens ödeläggelser och 50 års sovjetstyre.

Det bor 50.000 människor i staden som har tappat 10.000 invånare sedan självständigheten 1991. Det främsta skälet är låga födelsetal. Men också att många ryssar har valt att flytta tillbaka till moderlandet.

En del tvingades bort när de inte ansågs ha förankring i Lettland, eftersom de var stationerade här i Röda armén. Den sågs som en ockupationsarmé av de styrande och därför fick soldaterna inte räknas som medborgare i det nya självständiga Lettland, och skickades istället ut ur landet med sina familjer till Ryssland.

Ortens stora lycka är dess isfria hamn. Här transporteras mängder av olja och gas från Ryssland som kommer via pipelines och järnvägstransporter. Denna handel har gjort att Ventspils är Lettlands rikaste stad.

Och det märks verkligen, samhället påminner väldigt mycket om de återuppbyggda västtyska städerna, eller mellanstora svenska där man har rivit friskt, typ Katrineholm.

Det har lagts ner enorma belopp i att snygga upp de yttre miljöerna, det är stenlagda trottoarer, cykelbanor, nyasfalterade vägar, parkbänkar, lekparker samt rikligt med gatubelysning. Myndigheterna har även stängt de mest miljöfarliga fabrikerna.

Detta gör att staden känns väldigt fräsch, trots alla sina slitna fastigheter. Det är den sovjetiska byggnadsstilen med sina vita tegelstens hyreshus som upptar det mesta av bebyggelsen.

Mannen bakom denna enorma förändring är oligarken Aivars Lembergs som har varit borgmästare här under olika perioder.

Genom en rad olika företag kontrollerar han exporten via Lettland av rysk olja. En del av oljeintäkterna har använts till att rusta upp den kurländska metropolen.

Aivars Lembergs anses vara nationens rikaste person. Om letten också är den hederligaste är nog föga troligt.

Hamnen dominerar totalt. All verksamhet i staden har sin grund i de inkomster och arbetstillfällen som den skapar åt Ventspils.

Jag hann bara uppleva ett dygn i Ventspils, när vi redan tidigt dagen efter fortsatte till Litauen. Boendet var på ett enkelt pensionat i ett idyllisk villaområde strax utanför centrum. På morgonen väcktes hundarna upp, när undertecknad tog en stärkande promenad.

I kvarteret bakom huset, låg gamla slitna arbetarbostäder från förra seklet med kullerstensgator. En helt fantastisk miljö. Jag hade gärna klivit in till någon av husägarna och frågat om deras livsöden. Det bästa med Baltikum, är att det finns många intakta stadsmiljöer kvar, även om de på många håll är enormt slitna.

Jag kommer gärna tillbaka och spatserar på de fina trottoarerna.

Det går att åka färja hit från Nynäshamn. Städer med ordning och reda gillar jag och så är det verkligen här i ett annars rörigt och ibland kaosaktigt Baltikum

Mvh Fredrik

www.ventspils.lv/

Sandstormen i Douz.

Mitt i Tunisien ligger Douz som omges av Saharas öken. Staden har 25.000 invånare samt massor med dromedarer. Den marknadsför sig som porten till Sahara och den urgamla karavanvägen passerar här på sin väg genom öknen till Västafrika.

Jag var på en rundresa i Tunisien, egentligen hade undertecknad tänkt att bada och stanna i Sousse, men kom på andra tankar efter att ha pratat med paret bredvid mig på planet ner.

De berättade om denna tur, och jag gjorde slag i saken och bokade utflykten.

Runt staden finns stora oaser som erbjuder svalka i en annars steril och het miljö. När jag kom hit passerades Douz snabbt och gruppen åkte ut till en dromedarfarm. Där hoppade man upp på ett djur och leddes ut i den stora öknen.

En dromedar klarar sig utan vatten i upp till två veckor och kan dricka hundra liter vatten vid ett och samma tillfälle. De kallas för öknens skepp. I djurets puckel finns lagrat fett som omvandlas till föda om den uteblir och det räcker i en vecka.

Vädret var klart med en skön eftermiddagssol. Landskapet och himlen gav en underbar atmosfär som var i samklang med dromedarens sköna lunk.

Efter att ha ridit i en timme vänder vi tillbaka mot farmen och jag ligger längst fram i denna långa karavan av dromedarer med ovana turister på sina ryggar.

När undertecknad tittar bakåt, är landskapet förändrat, långt bort syns en sandstorm som blåser upp blixtsnabbt och efter ett par minuter är den över oss och ingen kan se något. Men jag har inte långt kvar att rida.

Dromedarerna är vana med sandstormar. Deras ögonlock är genomskinliga, så de ser med stängda ögon.

Jag hoppar snabbt av djuret och springer in på gården där man får skydd, de som kommer in sist har sand över hela kroppen inklusive öronen, näsan och munnen. Det var verkligen en annorlunda upplevelse.

Efter en halvtimme var allt över och himlen blev vacker igen.

Min grupp åkte till hotellet där vi skulle övernatta och jag såg fram emot att ta en dusch. Vattnetkvalitén är inte den bästa i randen av Sahara, därför kändes det som att tvätta sig i saltvatten.

På kvällen bjöds det på en stor buffé under en stjärnklar himmel och det var en bra avslutning på en händelserik dag.

Dagen efter gick färden vidare och gruppen besökte en dadelodling. Vi stannade även till i Tunisiens enda stad där majoriteten av invånarna är shiamuslimer. Tozeur heter orten och folket var ganska otrevliga där.

Slutligen vill jag nämna något om de goda dadlarna som vi hade riklig tillgång till. De flesta som man äter i Sverige runt jul kommer från Douz. Tunisien står för 7 % av världsexporten.

I samband med muslimska fastemånaden Ramadan sägs det vara tradition att äta dadlar med yoghurt som första måltid när solen har gått ned.

Numera köper undertecknad alltid dadlar runt jul och smaskar i mig dem och minns Douz.

Mvh Fredrik

www.tunisia360.com/

Taormina är vackert.

På vägen till Taormina passerades Siciliens tredje största stad Messina. Den är inte särskilt vacker när bebyggelsen totalförstördes i en jordbävning 1908 med över 60.000 döda och återuppfördes i rask takt.

Sedan bombades orten av de allierade 1943 för att hindra tyskarna att evakuera över till fastlandet. Så Messina är en modern stad idag.

Messinasundet är bara 5 km brett och Italiens nuvarande premiärminister Silvio Berulsconi har bestämt att det ska byggas en bro över sundet och därmed göra italienare av sicilianarna, vilket de inte är särskilt intresserade av.

Folket är väldigt lokalpatriotiska och kallar övriga Italien för kontinenten. Ön har stort inre självstyre.

Taormina grundades av kartagerna 396 f.Kr, men övertogs av grekerna för att slutligen intas av romarna 212 f.Kr.

Området är ett av Siciliens populäraste turistmål. Längs kusten är det fullt med hotell. Själva Taormina ligger en bit upp i berget och kan nås med linbana från stranden.

Vid bra väder som bilden nedan visar, syns Etnas snöklädda topp. Vulkanen gör sig ständigt påmind då den är en av världens mest aktiva.

Sedan 1955 har Taormina anordnat en filmfestival varje år i juni och lockar till sig både inhemska och internationella filmstjärnor.

Detta år var Jack Nicholson festivalens stora stjärnan och han festade loss rejält, vilket inte är så förvånande när mannen är känd som en av de stora festprissarna i dagens Hollywood.

Det kan nästa se ut som kusin Jonas och Mats fotograferar en filmstjärna men om bilden förstoras upp, visar det sig bara vara Björn, bara och bara, men han konkurrerar inte med Jack Nicholson i frågan om kändisskap.

Taorminas största och mest intressanta sevärdhet är Teatro Greco, som är en av de bäst bevarade amfiteatrarna. Den byggdes av grekerna och förskönades ytterligare av romarna.

Men Sicilien är fullt med fornlämningar från grekerna och andra civilisationer. Hela ön kryllar av antika byggnadsverk. En person som är intresserad av den epoken kan åka hit istället för här finns nästan lika mycket bevarat som i Grekland.

Teatern är väldigt fin och utsikten över bukten är fantastisk med Etna i ryggen och Joniska havet som brer ut sig nedanför.

Jag kan tänka mig hur mäktigt det en gång måste ha varit att sett en klassisk grekisk tragedi framföras här. Akustiken är utmärkt och många kända operasångare kommer hit och framträder.

Amfiteatern är öppen varje dag till solnedgången men inte gratis att beträda. Det är väl värt att öppna plånboken och besöka den.

När Bamses skapar Rune Andreasson var på semester här 1963 blev mannen fascinerad av bergen och byarna som ligger ovanför Taormina. Detta ska ha väckt idén om Bamse och hans värld, där figurerna bor på bergstoppar.

Hade inte Taormina funnits, så hade inte Bamse heller gjort det.

Mvh Fredrik

www.bamse.net/

En tur bland de Joniska öarna.

Jag och mina kompisar tog en dag på det Joniska havet för att bekanta oss med dess övärld. Turen började från en hamn på norra Kefalonia där man passerade grannön Ithaka, den mytomspunna kung Odysseus hemö och rike.

Sedan gick den vidare ut på öppet hav med ett stopp på Meganisi, en holme som inte har mycket att erbjuda, mer än en vacker utkiksplats där man kan se bort till Lefkas.

Är det något jag har lärt mig med alla dessa båtturer som anordnas för oss turister, så är det att de lovar runt och håller tunt. I och för sig var själva turen helt okej, man fick se en hel del av den Joniska övärlden, men det sockras rejält med hur behagligt det ska vara.

Nog för att det är fint här, men inte vackrare än hemma. Nu kanske någon börjar muttra att jag ska stanna Sverige i så fall, men för att uppskatta det som finns i närområdet, måste man ha något att jämföra med och därför reser undertecknad.

Den största anledningen till att jag åkte på turen, var att vi skulle stanna till på Skorpios, som var Aristoteles Onassis (1906-75) privata ö, se bilden ovan. Mannen levde ett händelserikt liv som få har upplevt.

Han föddes i en fattig familj i dagens Turkiet och flydde från kriget som rådde mellan Grekland och Turkiet. Onassis hamnade i Argentina, där han gjorde en förmögenhet på tobak som investerades i fartyg.

Dessa hyrde Onassis ut till både axelmakterna och de allierade under andra världskriget. Det blev grunden till grekens enorma förmögenhet.

Onassis gifte sig med dottern till en av Greklands största redare och hade otaliga kärleksaffärer, där den mest kända är med operasångerskan Maria Callas som mötes i Hamburg och de blev blixtförälskade.

Han startade Greklands första flygbolag, Air Olympic som fortfarande existerar och levde ett liv i sus och dus. Dessutom ägde Onassis världens största yacht, som går att hyra idag för 315.000 - 455.000 Euro i veckan.

Men det var äktenskapet med John F Kennedys änka, Jacqueline som gjorde honom världsberömd. Giftemålet slog ner som en bomb 1968, fem år efter mordet på presidenten.

De gifte sig här på ön. Onassis dog 1975 och efterlämnade en förmögenhet som förvaltas av en stiftelse som även äger Skorpios.

Greken ligger begravd på ön bredvid sin dotter och son som båda hade tragiska livsöden.

Bilderna ovan visar Björn badandes i en vik på Skorpios, det är inte tillåtet att gå iland, men däremot att bada, vilket bara Björn nappade på.

Själv kräver undertecknad gassande sol om jag ska hoppa i plurret, och dagen bjöd inte på det utan himlen var full med skymande moln.

Även kusinen Jonas avstod, han som brukar kalla mig för badkruka, men nu gjorde Jonas mig sällskap i badkrukornas intresseförening.

Det är han som sitter till vänster om undertecknad och blänger in i kameran på bilden nedan. Kanske är Jonas sur över att ha gått med i samma förening som mig.

Båtturen avslutades på Lefkas där vi åt lunch och sedan tittade i butiker. Det fanns inte mycket mer att göra, när all verksamhet kretsar runt oss turister och gillas inte shopping, står man sig slätt i staden.

Visst vi hade kunnat lagt oss i gräset och druckit ouzo, men gänget valde att avstå den möjligheten och gick på båten lite tidigare istället, men mycket mer alternativ fanns inte, det skulle i så fall vara att äta ytterligare en gyros.

Det var skönt att komma hem igen efter en hel dag på havet, och Kefalonia är den vackraste av alla de Joniska öarna.

Yamas Fredrik

www.meganisi.gr/

Drick kaffe i Wien.

När polske kungen Johan III Sobeiski (1629-96) svarade på österrikarnas rop om hjälp att häva Wiens belägringen, genom att besegra turkarna i ett avgörande slag utanför staden 12 september 1683, var det inte många som anade de följde det skulle få på oss européer, när det gäller våra dryckesvanor.

I och med att turkarna lämnade sitt läger i all hast med förråd av mat och vapen, så hittades stora säckar med kaffebönor, dessa tog en lokal köpman hand om och öppnade Europas tredje kaffehus i Wien.

Det fanns sedan tidigare ett kaffehus i Venedig, som hade stort handelsutbyte med turkarna, samt ett mindre i London, men det blev aldrig någon succé.

Inte förrän österrikarna fick smak på kaffet och spred dessa dryckesvanor vidare till övriga kontinenten via sitt centraleuropeiska imperium.

Caféerna började anta sin nuvarande form i slutet av 1800-talet och hade även då sin storhetstid, när de flesta med inflytande inom handel, konst och politik flockades på dem.

Café Central på Herrengasse 14 är ett av Wien mest mytomspunna och vackraste café. Det öppnades 1860 och blev i slutet av århundrade ett tillhål för många människor med politiska ambitioner och den som kanske är mest känd är Lev Trotskij (1879-1940).

Han var stamgäst och sitter fortfarande här, men numera som en docka, strax innanför entrén.

Trotskij levde i exil och var ständigt bevakad av tsarens spioner. En historia som sägs ha utspelats här, var när han fick en fråga av en lokal politiker om möjligheten till att det skulle utbryta en revolution i Ryssland och vem som skulle kunna göra det? Då ska mannen ha svarat," Vem ska göra revolution? Kanske herr Trotskij på Café Central".

Och nog gjorde han det, och Trotskij räddade även revolutionen genom att organisera Röda armén.

Detta möjliggjorde att kommunisterna vann det efterföljande inbördeskriget. Men otacksamheten är världens lön, han kom i onåd med regimen och levde i exil i Mexiko där Trotskij mördades på Stalins order 1940.

Trotskij är inte rehabiliterad i dagens Ryssland, utan räknas fortfarande som en landsförrädare.

Här satt undertecknad och fikade med min rumskamrat, en japan som skulle göra Europa på två veckor. Han var tacksam över all historia jag berättade, genom att säga, "tack så mycket att ni berättade detta".

Efter den tionde gången blev det lite tradigt att höra det, men japanen var snäll, så jag lät bli att anmärka på honom samt förhöra honom på all ny kunskap han hade lärt sig av mig.

När killen stack tidigt på morgonen dagen efter, hade japanen vikt pappersfigurer till mig och lagt dem på min ryggsäck. Han skulle till Milano och sedan vidare till Rom och hem till Japan.

När jag ändå skriver om dryckesvanor vill undertecknad nämna crossainten som ska ha kommit till här i Wien, när bagarna firade polackernas segern över turkarna 1683. Den passar alltid bra till kaffet.

Bakverket har formen av en halvmåne, som heter Crescent på Latin. Den var turkarnas symbol för det Ottomanska riket.

När Marie Antoinette som var österrikisk prinsessa gifte sig med kronprinsen av Frankrike, Ludvig XVI, sägs det att hon förde med sig delikatessen till det franska hovet. Denna historia är väldigt dåligt underbyggd men likväl spännande enligt mig.

Båda avrättades i den franska revolutionen på Place de la Concorde, mitt i dagens Paris 1793 och det är 100 % sant.

Måste också inkludera något om dessa godsaker som visas ovan, i Österrike kallas de för Schwedenbombe och kan liknas med våra Mums-mums.

Det är chokladtoppar fyllda med luftig söt äggviteskum.

De finns i alla möjliga utformningar och är väldigt populära. Var namnet härrör ifrån vet man inte, men svenskarna var nära att flytta kriget till Wien under det trettioåriga kriget, men även vi misslyckades, när Sverige istället blev tvungna att gå norrut och bevaka våra erövrade territorier.

Detta är vårt bidrag till matkulturen här nere på kontinenten.

Berättelsen avrundas med den goda Sachertårtan, som åts på Café Central och inte som det bör på Hotel Sacher, som grundades av tårtans skapare.

Frans Sacher var bara 16 år när han kom på denna godbit som är en chokladtårta med aprikosfyllning.

Auf Wiedersehen Fredrik

http://www.palaisevent.at/