Medan ligger i Indonesien.

Förstagångsbesökare i Indonesien som anländer till Medan från Penang i Malaysia hamnar i den fjärde största staden i landet.

Medan är en hektisk, bullrande industristad med få lockelser. Men sätter man sig på bussen sex timmar kommer man till Tobasjön, som jag har berättat om tidigare.

Men nu ska allt ljus falla på denna slitna och överbefolkade metropol på norra Sumatra.

Om min och brorsan korta visit.

Största sevärdhet är det gamla sultanpalatset. Här satt en lokal sultan och styrde enväldigt. Tills holländarna upplöste riket på 1880-talet.

Palatset står kvar som minne från en svunnen tid. Området är det enda som sticker ut i en annars grå och smutsig stad.

Utanför hänger alla möjliga konstiga typer som ska lura på en saker, eller ta ens pengar.

Eftersom vi verkade vara de enda vita turisterna i Medan fick man uppleva rena rockstjärnestatusen.

Jag och min bror Thomas blev hårt uppvaktade av stadens skolungdomar. De tyckte vi var fantastiska, och var imponerade av våra västerländska kläder. Man var hur häftiga som helst i deras ögon.

Dessutom pratade vi underbar engelska. Barnen ville praktiserar sin kunskap i språket med oss.

Denna generositet i komplimanger måste så klart belönas. Så det bjöds på läsk på en hamburgerbar. Sedan skildes våra vägar åt, efter att ha bytt adresser med varandra.

Kvällen avslutades med lite syskonbråk, där oenighet uppstod om något. Men dagen efter var allt lugnt och fokus låg på att ta båten tillbaka till Malaysia.

På morgonen väcktes alla av utropen från de lokala bönetornen. Detta blev signalen att packa ryggsäcken och ta sig ner till hamnen för vidare färd över Malackasundet.

Farleden är en av världens mest trafikerade och full med risker, som pirater och oberäkneliga strömmar.

Skeppsvrak i sundet utgör också en stor fara för sjöfarten.

Mvh Fredrik

www.kotamedan.com/

Restaurang Kosmos i Helsingfors.

När Yrjö Lindfors grundade Kosmos Matsalar 1924, vid dåvarande Vladimirgatan rådde spritförbud i landet. Med låg prisnivå och modern inredning lockade restaurangen till sig Helsingfors studenter som även attraherades av den rena miljön.

Här satt bland annat Alvar Aalto och åt under sin studenttid.

Då depressionen släppte sitt järngrepp över världen och förbudslagen omkullkastades, gick restaurangen in i ett nytt skedde. Gatan bytte namn till det nuvarande Kalevagatan och familjen Lindfors namn förfinskades till Heopolampi.

Nu befolkades Kosmos av affärsfolk, jurister, och konstnärer. Prisnivåerna höjdes och det fick studenterna att överge stället. Under kriget tvångsuthyrdes man till tyska militären.

På 1950-talet såldes för mycket sprit i förhållandet till maten enligt myndigheten. Lunchen förtärdes med kryddade snapsar. Efter det kom punsch och konjak för att avrundas med tidstypiska groggar. Krogen varnades flera gånger och hotades med stängning.

Senare blev matstället ett tillhåll för kulturfolk, som gärna satt och drack vin och diskuterade.

Köket är ett så kallat helsingforskök, med starka influenser från Ryssland och Sverige. Basen är den traditionella finska husmanskosten.

Ägarnas motto är att servera jämnlikt fattig som rik, intellektuell som vanligt folk.

Marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheims favoriträtt, finns på restaurangens meny. Med dålig tandstatus kom han att älska den judiska/östeuropeiska rätten Vorschmack. En lättuggade kötträtt med ansjovis, rödbetor, lök och potatismos.

Ska man göra en klassiker i Helsingfors, gå till Kosmos, ät vorschmack och bit av en marskens sup. Brännvinet som den finska krigsledningen tog till lunchen under krigsåren.

Idag säljs den av alkoholbolaget Alko i Finland.

Nedan syns rätten och supen.

Mvh Fredrik

http://www.ravintolakosmos.fi/

Markusplatsen i Venedig.

Markusplatsen har alltid varit Venedigs politiska och religiösa centrum genom århundradena, och är samtidigt en av världens vackraste platser.

Numera intas torget av oss turister som sitter och njuter på de eleganta caféerna. Tusentals människor trängs på piazzan och låter duvorna äta dem ur händerna.

Inramad på tre sidor med vackra offentliga byggnader. Husen är översållade med kolonner och statyer.

Men det är Markuskyrkan som fångar uppmärksamheten, med sina kupoler, mosaiker och bysantinska arkitektur.

Under åren 1000-1400 växte Venedig till en stormakt med en väldig flotta av handelsfartyg och krigsskepp. Piraterna besegrades flera gånger längs den nuvarande slovenska och kroatiska kusten och områdena erövrades.

Konstantinopel intogs under fjärde korståget 1204 och 1378 besegrades ärkerivalen Genua som var handelsrepublikens största konkurrent i Medelhavet.

Styrelseformen var mer demokratisk än omgivningen. Femhundra adelsmän ingick i stora rådet som valde dogen, republikens statsminister.

Vasco da Gamas upptäckt 1498 av sjövägen till Indien söder om Afrika blev början till slutet för Venedig som stormakt. År 1797, tvingades den etthundratjugonde dogen Lodovico Manin att överlämna makten till Frankrike, 1.100 år efter utnämningen av lagunens första ledare.

År 1866 förenades staden och närbelägna landskap med kungariket Italien genom en folkomröstning.

Den siste dogen syns på bilden nedan.

Deras berömda palats ligger också vid Markusplatsen.

I själva Venedig har befolkningen minskat till ca 70.000, jämfört med 200.000 under stadens storhetstid.

Turisten upplever ett Venedig i förfall, även fast det används miljarder på restaurering av historiska byggnader och skydd mot översvämningar.

Men slitaget överskuggas totalt av stadens charm.

Mvh Fredrik

www.comune.venezia.it/

Nattåget till Ungern.

Jag befann mig i Krakow i södra Polen och skulle ta nattåget till Budapest. Kupén delades med personer från Storbritannien. Det var ett ungersk tåg. Enda språket som var användbart, var tyskan.

Eftersom konduktören samlade in alla passen, blev folk oroliga. Med vetskap om att det skulle passeras flera gränser på vägen, linjen gick via Slovakien, visste jag att detta är ett sätt att underlätta vid gränskontrollerna.

Konduktören var hygglig gubbe som bjöd på öl, när jag löste missförstånden.

Resenärerna väcktes abrupt, när gränsvakterna, helt sonika bara tände upp alla kupéer. Först kom de polska, sedan slovakerna för att avrundas med ungrarna.

Nattsömnen blev ringa.

Alla skulle stanna i Budapest ett par dagar. Vi tog in på samma boende. I norra delen av staden fanns ett billigt pensionat, med stora sovsalar och en dygnet runt öppen bar.

Mina planer var att åka till södra Ungern, men det var så kul här. Gänget som umgicks bara växte och blev större för varje dag. Många kom från Österrike och Storbritannien, en kille var från Nya Zeeland och hade varit utbytesstudent i Stockholm. Värdfamiljen var nästan mina grannar. Världen är bra liten ibland.

Alla skulle iväg, ingen kom iväg. Källan med baren var som en magnet som drog oss tillbaka. På nätterna satt man och drack upp all öl för att sedan gå på vinet.

Här satt jag med sällskapet som till slut bestod av 20-25 personer. I sju nätter dracks det och undertecknad har sällan haft så kul.

Dagarna tillbringades vandrande på gatorna, samt att bada. Men på kvällen kunde inte Budapests skönhet ta oss ur källan.

En av bilder nedan visar några av oss. Jag går att skymta i bakgrunden bakom en höjd skål.

Ett par från Glasgow, som var studenter, jag minns inte deras namn längre. Men vi fann varandra i fotbollen. Deras favoritlag i Skottland var FC St Mirren som hade åkt ut mot mitt lag, Hammarby i Uefacupen 1985. Efter att ha spelat 0-0 borta och tappat en 2-0 ledning hemma.

Matchen slutade 2-2. Bajen gick vidare på fler bortamål.

Det som var kul, var när han frågade vilket lag jag höll på i Sverige. Jag sa att det är ingen idé att berätta. När Hammarby nämndes, blev killen grön i ansiktet och sa att den hemmamatchen där Bajen kvitterade till 2-2, var framröstad som klubbens sämsta match genom alla tider.

Jag lovade som kompensation att hålla på FC St Mirren i skottska ligan.

När Hammarby vann Allsvenskan 2001, lämnade klubben det som var gemensamt mellan dem. Att aldrig ha vunnit ligan.

Tankarna den oktoberkvällen när Bajen gjorde det omöjliga att bli mästare, gick till FC St Mirren.

Mvh Fredrik

http://www.saintmirren.net/

Första resan till Estland.

Nyårsafton 1991 åkte jag med min bror Thomas och några av hans kompisar på en kryssning till Tallinn. Denna afton var en historisk kväll. Estland utropade ensidigt sin självständighet i augusti detta år. En statskupp i Sovjetunionen samma månad, där Michail Gorbatjov blev avsatt spred stor oro i världen, och än mer i Baltikum.

Kuppen misslyckades. I mellanfasen erkände de skandinaviska länderna landets oberoende. Sverige var först med att öppna en ambassad i Estland.

Sovjetunionen släppte taget om sin rådsrepublik i september. Nu kunde esterna äntligen få sin frihet. Även om processen var relativt smidig, när inga stridigheter hade förekommit, blev priset ändå högt för många.

Landets industri var inriktad på att försörja Lenningradområdet med råvaror, kapitalvaror samt energi. Marknaden försvann över en natt. Sovjetunionen var bankrutt. I Estland finns en stor minoritet ryssar. Det uppstod stora spänningar mellan folkgrupperna.

Arbetslöshet sköt i höjden och folket miste huvuddelen av sitt sociala skyddsnät.

Spåren var tydliga i hamnen. Alla fabriker var stängda, nermonterade eller bara lämnade att förfalla. Det uppstod ett ingermansland mellan hamnområdet och den medeltida stadskärnan.

Tallinn kändes som en stad som hade kastat in handduken.

På båten var det fest och klackarna i taket. Jag minns inte mycket av överfarten. Kunskaperna om det nyblivna landet var ringa, närmast noll.

Under uppväxten var allt land på andra sidan Östersjön en del av Sovjetunionen. Därför lästes i princip ingenting om de Baltiska områdena i skolan. Så här i efterhand hade det varit intressant att veta om det var många ester som följde med på denna historiska nyårskryssning. Tyvärr var det nog mest svenskar på fartyget.

Alla priser var satta i svenska kronor. Estland hade ingen egen valuta, utan det var sovjetrubeln som fortfarande gällde. Kursen hade rasat från 10 svenska kronor för en rubel till att handlas 1:1.

Vi fick tio gånger mer för våra pengar. Med andra ord kunde det med lätthet beställas in rysk champagne som Thomas gör ovan. Utan att behöva gräva allt för djupt i plånboken.

I resan ingick en guidad busstur med lunch. Fartygets gäster, de flesta märkbart bakfulla kördes ut till Pirita, ett område några kilometer norr om huvudstaden.

Där låg ett Birgittakloster grundat på 1400-talet. Sverige tog över norra Estland 1561, när Tyska ordern kollapsade. Den blivande kungen Johan III tog chansen att öka sitt inflytande.

Ryske tsaren Ivan IV ( 1530-84), ett namn som få kan referera till, men som i Sverige är känd under namnet Ivan den förskräcklige, blev bestört. Han ville inte inringas av svenskarna.

Därför inleddes en invasion längs kusten. Ryssarna lyckades inta klostret som brändes ner 1577. Längre än så kom man inte. Sedan dess står ruinerna kvar efter det största Birgittaklostret som fanns utanför rikets gränser.

Ivan IV var den sjukaste av alla ryska regenter, så paranoid att han mördade sin egen son.

På slutet av sin levnadsbana krävde tsaren att få Johan III:s polska hustru utlämnad, "Lämna ut polackinnan din bondedräng", som det stod i ett av breven som utväxlades mellan de två regenterna.

Det var nog en och annan tjänare i Stockholms slott som fick känna på den silverhammare som Johan III hade i sitt bälte. Den kastades ofta i vredesmod.

Ivan IV ville hindra att vi byggde allianser med Polen. Dessutom kände tsaren sig kränkt. Han hade själv friat till drottningen, men fått nobben

Denna period av krig kallas för det livländska kriget 1570-83. Sverige gick segrande ur det. Vår maktställning befästes i Estland.

Området blev rikets första utländska provins och styrdes av en generalguvernör som endast var underordnad kungen.

Namnet på det erövrade territoriet blev Svenska Estland.

Efter att ha åkt omkring i de stora och anonyma bostadsområdena som omgärdar Tallinn, körde bussen upp på Domberget, stadens centrum.

Nu skulle det ätas lunch. Alla var bra hungriga. Maten som kom in, var segt kött med sönderkokt potatis. Till detta dracks mineralvatten som smakade vedervärdigt.

Efter måltiden fick vi gå runt på egen hand. Rubeln gick inte att handla upp. Allt var stängt, förutom de små kioskerna. Där fanns billiga ryska cigaretter men inte mycket mer. Pengarna donerades till en gammal kvinna som sålde granris. Hon grät av lycka. Summan motsvarade säkert flera månadslöner.

Hela Tallinn var grått, förfallet och ekade av tomhet. Var är människorna? Vi sprang på några ryska kadetter. En av dem sålde sin uniformsmössa till mig för 50 kr. Tillbaks på båten kom tanken om inte århundrades fest hade missats.

För nyårsaftonen var landets första fria sedan 1939. Denna kväll vara alla vinnare och kungar. Firandet måste ha varit enormt. Det otänkbara hade blivit tänkbart. Estland som hade förlorat en tredjedel av sin befolkning under kriget, hade dessutom blivit i knapp majoritet i sitt eget land.

Nog togs den bästa av alla konjakflaskor fram i lägenheterna, nog skar man upp det finaste köttet, la sina sista hårt intjänade pengar på fyrverkerier och nog festades det som aldrig förr.

Crescendot blev när TV-bilderna visade den sovjetiska fanan som halades på Kreml. Sovjetunionen hade upplöst sig självt.

Alla visste att vardagen kom imorgon. Vi såg den i de förfallna områdena nere i hamnen. Esterna visste det redan tidigt. Men friheten är ibland mer värd än maten i magen, så herr Bertold Brecht kan ha fel, när han säger att först kommer maten, sedan moralen.

Säkert låg alla ester hemma bakfulla och lyckliga.

Hemfärden blev en mardröm, höga vågor och storm gjorde oss sällskap hela vägen till Stockholm.

Nästan 17 år senare åktes samma båt igen. Den var tillfälligt insatt på linjen Stockholm-Riga, Det kändes som att träffa en gammal vän.

Idag går fartyget på linjen Kapellskär-Paldiski.

Mvh Fredrik

www.estlandweb.com/estland