Slaget om Tammerfors.

I Tammerfors kom det Finska inbördeskriget att avgöras 1918. Orsaken till kriget fanns i den obalans som rådde mellan arbetarklassen och överklassen, samt det maktvakuum som uppstod när Ryssland lämnade Finland i början av året efter att ha erkänt landets självständighet.

Konflikten pågick från januari 1918 till maj samma år. Sammanlagt dog 37.000 varav 20.000 blev arkebuserade.

Länge var detta ett finsk trauma, som delade landet. Man brukar säga att det stod mellan de vita och de röda, där båda parterna söker stöd och hjälp från utlandet.

Många menar att Finland enades först med kriget mot Sovjetunionen under andra världskriget.

Striden om Tammerfors avgjorde som sagt inbördeskriget. Orten hade utvecklats för finska förhållande ovanligt tidigt till en industristad. Området var 1918 de röda Finlands hjärta och låg centralt i mitten av landet. Flertalet hade radikala politiska åsikter.

General Mannerheim ledde de vita styrkorna och hade vädjat till sin bror Johan i Sverige om svenska frivilliga. Man får ihop 350 man.

Flera välutbildade rikssvenska stabsofficerare medverkar i planeringen om hur det röda motståndet i Tammerfors ska krossas.

I de hårda striderna stupar Olof Palmes farbror. Även den blivande statsministerns far skulle ha deltagit men hindrades av sin svåra astma. Det var regelrätta gatustrider. Soldaterna slogs om varje hus och gata.

Slaget pågick under flera månader. När allt var över hade över 3.000 soldater stupat och ett oräkneligt antal civila.

Röda manskapet som kapitulerade uppgick till över 11.000. Många blev avrättade eller dog i undermåliga fångläger.

Efter kriget började bygget av den republik och det samhälle som föddes 1919. Det politiska livet och arbetarrörelsen återhämtade sig rätt fort.

Samhällsfreden befrämjades av lagen om åtta timmars arbetstid, avskaffandet av torparlagen och den demokratiska politiska verksamheten som genomdrevs efter kriget.

En och samma grundlag infördes för att beskydda alla finländare.

Levnadsstandarden höjdes kraftigt under 1930-talet. Arbetarbefolkningen var inte längre ett proletariat, utan nu var det en reformvänlig variant av omvälvning som gick hem hos dem.

Man ville bygga ett nationellt Finland tillsammans med andra partier.

Sovjetunionens propaganda vann inget gehör vid fronten under vinterkriget, eftersom den var uppbyggd kring 1918 års teman.

Även i Fortsättningskriget förblev arbetarsoldaten trogen den armé som leddes av förre vita generalen Mannerheim.

Stadens store son, Vänino Linna (1920-92) har skrivit om inbördeskriget i trilogin: Här under Polstjärnan bestående av titlarna Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk.

Handlingen skildrar Finlands historia ifrån slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet genom torparsläkten Jussi Koskelas öde. Första boken börjar med meningen:

"I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi".

Mest känd är han för boken Okänd soldat som delvis bygger på självupplevda erfarenheter under Fortsättningskriget 1941-44.

Berättelsen har filmats flera gånger, och visas alltid på TV, när landet firar sin nationaldag den 6 december. En tradition som SVT länge hakade på. Nu får undertecknad spela dramat i sin DVD-spelare istället på den aktuella dagen.

Idag är Tammerfors en välmående stad. Minnena från kriget syns främst i monumenten. Det ska tydligen finnas kulhål på en del fasader, men jag såg inga.

Mvh Fredrik

http://www.vainolinnanseuran.fi/

Nessebar i Bulgarien.

Nessebar ligger några mil norr om hamnstaden Burgas, i närheten av badorten Sunny Beach. Staden är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista och befinner sig ljusår från den stökiga badorten, trots att avståndet bara är några kilometer.

Den lilla orten är full av vackra medeltida kyrkor, samt de speciella husen med utskjutande träövervåning som de flesta turisterna kommer hit för att beundra. Sevärdheter som har gjort Nessebar till en världsarvsstad.

Ett fyrtiotal kyrkor eller kyrkoruiner finns kvar i staden som inte är mer än 850 meter lång och 300 meter bred. Den ligger på en halvö i Svarta havet.

Äldst är den gamla Metropolitankyrkan från 500-talet, numera en ruin med vackra valvbågar som används av ortens unga som bollplan.

Av de gamla trähusen finns ett 60-tal kvar spridda över den lilla staden, de flesta från 1800-talet, några äldre än så.

Från Sunny Beach kunde undertecknad åka hit med gamla tyska flygbussar för 5 kronor.

Vid ingången stod en gammal folkdräktsklädd gubbe och spelad säckpipa, runt mig rörde det sig många som ville tjäna en liten slant på oss turister.

Jag hittade en trevlig restaurang lite vid sidan av, Tjaika, måsen. Här åt jag den bulgariska shopskasalladen, gjord på riven fårost, gurka, lök och tomat. Väldigt god.

Annars är den bulgariska maten inte så inbjudande. Det är en torftig variant på det grekiska köket.

Trots Nessbars litenhet, gick jag lätt vilse, i en stad där gatunätet inte lämnar någon vinkel oprövad. När kvällen närmar sig blir det lugnare, då har alla turistbussar försvunnit till Sunny Beach. Då gör sig denna pärla sig som bäst.

Nu tar stadens invånare över gatubilden. Sällskapen sitter på restaurangerna och äter stora familjemiddagar.

Allt som intjänas under sommaren ska de även leva på när vintern kommer

Avslutningsvis lite om stadens historia, för denna plats har bebotts sedan 500-talet f.Kr. Det var Thrakerna som grundade den.

Sedan kom greker,romare och slutligen turkarna som fick släppa Nessbar 1878, när Bulgarien blev självständigt.

Det är en spännande plats att besöka, och kan rekommenderas om man hamnar i Sunny Beach på semester.

Då kan det vara skönt och få ett litet avbräckt från den värsta tingel-tangeln.

Dobar den Fredrik

http://www.nessebar-bulgaria.com/

Marsipanen i Lübeck.

I Lübeck finns många trevliga restauranger och pubar. Staden har alltid lockat till sig folk och köpmän genom alla tider.

Numera är den lite på dekis, men fortfarande kommer det hit mycket turister, främst pensionärer och barnfamiljer.

I detta inlägg tänkte jag berätta lite om Lübecks mest berömda godbitar, marsipanen som ofta dyker upp hos oss i butikerna runt juletid.

Johann George Niederegger var en konditor som startade sin marsipantillverkning 1806 i Lübeck. Firmans namn blev samma som hans efternamn.

Starten blev tuff, när Napoleon hade lagt Storbritannien under ett handelsembargo. De i sin tur såg till att stoppa varor på havet till Europa. Råvarorna som herr Niederegger köpte på Sicilien, mandlar och råsocker fick smugglas in till Lübeck med risken att förlora sin värdefulla last.

Företaget etablerade sig på allvar då de saluförde marsipanen på världsutställning i Wien 1873. Senare blev man hovleverantör till tyska kejsaren Willhem II, som sägs ha varit rejält förtjust i det nordtyska godiset.

Under andra världskriget blev fabriken förstörd i ett bombanfall.

Idag är företaget Lübecks mest lönsamma och säljer som aldrig förr.

Niederegger är känt som en av världens finaste marsipantillverkare. Deras produkter klassas som 100% marsipan.

Godsakerna innehåller mindre socker än konkurrenterna och istället mer mandel.

Sammansättning är ungefär en tredjedel socker med två tredjedelar mandel.

Ursprungligen kommer sötsaken från dagens Iran och heter marsahan på persiska.

På stora gågatan Breitestrasse 89 ligger företagets berömda café och butik, inhyst i ett elegant hus.

Högst upp ligger ett litet museum som berättar marsipanens historia, från att ha betraktas som ett läkemedel på medeltiden till att bli en omtyckt sötsak.

Hit ska man gå tycker jag, atmosfären är härlig, lite småborglig. En gång fick jag en uppsträckning av en gammal dam som tyckte att undertecknad var för gammal för att gå med händerna i fickorna.

Sånt där som bara händer i Tyskland, men det är samtidigt lite roligt.

Caféet är ofta fullt, för även Lübeckborna går gärna hit, trots att det är ganska dyrt och mycket turister. Innan man kommer in i salongen passeras butiken som säljer allt möjligt gjort i marsipan.

Jag köpte en gång marsipanlikör där och trodde den skulle smaka underbart. Men när vi öppnade flaskan på julafton ute hos brorsan blev alla besvikna.

Men marsipanen är alltid god, den misslyckas de inte med.

En släkting till mig, moster Britta, som knappt hade varit utomlands under hela sitt liv, förutom en skolresa till Danmark, blev föga imponerad av caféet. Varför vet jag inte? Samtidigt blev hon sällan imponerad av något.

Kaffet smakade alltid bäst hemma i Siggahult.

Nedan syns kompisen Peter F tittandes på godsakerna.

Ovan syns vi på Günter Grass favoritpub, som ligger i närheten. Författaren bodde många år i Lübeck och fick Nobels litteraturpris 1999.

Mest känd är han för boken, Blecktrumman som skildrar en pojkes uppväxt i Gdansk under nazisttiden, och staden var även Günter Grass födelsestad.

Mvh Fredrik

http://www.niederegger.de/

Hör måsarna skrika i Magaluf?

Magaluf på Mallorca hör till de första stora charterorterna som kom i början av 1950-talet. Staden ligger strax väster om öns huvudstad Palma och nås enkelt med buss från flygplatsen.

Denna turistmetropol är överöst med stora betonghotell, som uppfördes snabbt, då Spaniens turistindustri växte explosionsartat på 1960 och 1970-talet.

Man byggde för att ta emot så många besökare som möjligt.

Då var lockelsen sol och billig sprit för oss i norra Europa. Idag har vi turister högre krav. Ortens rykte var som sämst i början 1990-talet, när många ungdomar åkte hit på rena fylleresor och där charterresorna anordnade barrundor som bara gick ut på en sak, att bli stupfull.

Området är fortfarande översållat med barer och enkla restauranger, men myndigheterna håller på att försöka städa upp, att få Magaluf mer barnvänligt samt locka andra grupper som pensionärer hit.

Jag var där under Magalufs storhetstid, när gatorna var fulla med stökiga ungdomar från norra Europa. Undertecknad hade muckat från lumpen och var här i två veckor med några kompisar. Mina polare hade bokat tre veckor.

Resan hit var svindyr, det fanns aldrig några restresor till Magaluf, utan de såldes snabbt på förvåren varje säsong.

Det var verkligen en festplats, allt cirkulerade runt sprit och partyn.

Vi var så klart inget undantag, men på slutet av resan såg man fram emot att komma hem och bara ta det lugnt. Ofta bildades stora gäng som drog fram från bar till bar, och på sennatten ragglade man hem.

Sedan var det samma procedur igen nästa dag för att upprepas så varje dag under resans gång.

Denna sommar hade Orup en hit med titeln Magaluf, som spelades oavbrutet på alla ställen där det hängde mycket svenskar. Den låten har det nynnats många gånger på och just textraden...hör måsarna skrika.

Så här i efterhand undrar jag om det var särskild många måsar där.

Cresendot på resan, blev sista kvällen, när vi slog på stort och hamnade på en bar som hette Rogers. Här kunde man köpa enorma drinkar, vilket vi gjorde.

In på bordet kom en 12 liters drink, som kostade ungefär 800 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden.

Med drinken dök det upp nya vänner, för det fanns inte en chans att vi klarade att få i oss allt. Runt den hängde gänget hela kvällen och drack och drack.

Det engelska punkbandet Toy Dolls skrev en låt som heter, "I had enough in Magluf".

Och så tror jag de flesta turisterna känner när de lämnar detta turistgetto.

Adios Fredrik

http://www.masmallorca.es/

Fästningen i Daugavpils.

Strax i utkanten av stadskärnan ligger en stor fästning som uppfördes på order av den ryske tsaren Alexander I, efter att området hade tillfallit Ryssland 1795, när Polen delades.

Byggandet var kantat med många problem, ibland tog pengarna slut och arbetet fick avstanna. Även floden svämmade över och dränkte platsen ett flertal gånger.

Syftet med detta gigantiska projekt var att säkra landets gräns västerut. Tsaren litade inte på sina nya grannar Preussen och Österrike.

Som mest fanns här 10.000 soldater som arbetade i skift för att färdigställa den.

Allt blev helt klart 1872. Då räknades fästningen och dess konstruktion som en av världens modernaste försvarsanläggning.

Landvägen mellan Sankt Petersburg och övriga Europa passerade Daugavpils.

Alla tsarer från slutet av 1700-talet har övernattat här. Det fanns en stark garnison och trupperna tillhörde de bättre i ryska armén.

Under Napoleons fälttåg mot Moskva 1812 gjordes försökt att inta den med 24.000 soldater. Ryssarna kunde uppbringa 3.000 man och hade ett par hundra kanoner uppställda på vallarna.

Fransmännen gav upp och kringgick den istället.

När Lettland fick sin självständighet erkänd 1920 av dåvarande Sovjetunionen, överlämnades försvarsanläggningen till det nybildade landet.

Lettland placerade mycket manskap här, när staden ligger nära gränsen och var av stor strategisk vikt.

Med förvarsanläggning kunde Lettland hålla östra delen av landet i händelse av ett nytt krig mellan staterna.

I andra världskriget kom området att skifta mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under båda diktaturernas regi blev fästningen ett fångläger.

Efter kriget tog Röda armén över området och blev kvar fram till 1994.

Under den tiden var även Daugavpils ett förbjudet område att vistas i om man var utlänning.

Ryssland försökte i det längsta att få Lettland att gå med på ett avtal att ryska trupper skulle få vara kvar.

Nu när Lettland är med i NATO har den militära verksamheten lagts ner.

Idag bor en hel del fattiga pensionärer innanför murarna. Dessutom har kommunen dumpat många av sina invånare med problem där som t.ex. alkoholister.

Jag och kompisen Enrico besökte platsen en regntung augustidag.

Efter att med stora språkproblem lyckats få vakten att öppna bommen in till området, kunde vi köra in med bilen.

Den sura vakten gav mig t.o.m. en broschyr, och helt otroligt så var den på engelska. Det var inte mycket liv och rörelse här, så vi fick gå runt helt ostörda.

Allt är förfallet och igenbommat.

Här och var hittar man olika monument över kommunistiska hjältar. Under sovjettiden, fanns det också en flygskola och ett stort sjukhus.

Fästningen är uppbyggd som en liten stad med torg och parker. Ytterst finns en vallgrav och tjocka murar i ett stjärnformigt mönster.

Charmen är total, om man gillar miljöer som bara har fått vara och att ingen har gått in och ändrat eller renoverat den.

Så är det verkligen i denna en gång i tiden största försvarsanläggning i Lettland.

Har jag vägarna förbi Daugavpils, då kommer undertecknad att göra ett återbesök.

Om du läser detta och vill se den, skynda dig, för det finns stora planer att förändra området, att bygga ett konferenshotell, bostäder och kontor.

Daugavpils flygplats som har varit stängd under hela självständighetstiden, kommer att öppnas 2015, och då lär väl Ryanair landa här med massa fulla engelsmän som går runt och skränar och kissar i buskarna.

Men visst kommer även jag att flyga med det där sunkbolaget, för detta område långt därnere i östra Lettland är både spännande och prisvärt.

Sen kan man ju alltid reta engelsmännen, det räcker att säga att man är tysk.

Mvh Fredrik

www.ryanair.com/