Bland vulkaner på Azorerna.

På största ön i Azorerna finns ett område som kallas Furnes. I dalen råder kraftig vulkanisk aktivitet. Hela terminalområdet i Furnes bubblar och luktar, vattnet är hett och en del av det leds undan till bassänger.

Hit åkte jag från Sao Miguels huvudstad, Ponta Delgado.

Bussen var bokat till sista plats, så jag fick äran att sitta bredvid guiden. Den mannen ägnade mer tid till att gräla per telefon med sin flickvän, än att serva oss.

Han sken bara upp, när det var spritprovning.

Lunch ingick. Det var en rätt som heter cozido. Väldigt gott och otroligt enkelt att tillaga.

Man gräver bara ner ett knyte fullt med kött, korv och rotsaker i den heta marken. Sedan sköter moder jord om resten.

Jag slapp sitta med guiden, men fick istället sitta med ett gäng fulla danskar.

Resan höjdpunkt blev den botaniska trädgården. Det var en amerikan som grundade den på slutet av 1700-talet. Senare kom allt i portugisisk ägo och ett elegant sommarslott byggdes.

Där har de flesta av öns prominenta gäster bott. Veckorna innan hade Kung Carlos av Spanien nyttjat slottet.

Azorerna och Madeira är allt som återstår av Portugals forna kolonialvälde.

Framför ligger en naturligt uppvärmd damm med sitt svavelgula och ljumma vatten.

Det ser inte särskilt inbjudande ut, men påstås vara bra mot olika former av värk.

Efter en viss tvekan klev jag ner i jättedammen. Det var verkligen en behaglig upplevelse.

Sedan upp i den kalla luften och tvätta sig fri från allt svavel i de iskalla duscharna, och den njutningen var desto mindre.

Men ett nödvändigt ont, om man inte ville få samtliga sina kläder förstörda av det svavelhaltiga vattnet

Färden tillbaka till huvudstaden gick längs den vackra kusten med den fortfarande grälsjuka guiden sittandes bredvid mig.

Mvh Fredrik

http://www.azores.gov.pt/

Karl XII mötte sitt öde i Halden.

Karl XII var inne på sitt femtonde år i krig, besittningarna i Europa var förlorade. Alla framgångar hade vänts till motgångar.

De fiender som kungen hade slagit och ingått fred med, hade fått förnyat mod och förklarat krig igen. Tidigare allierade vände riket ryggen och ville delta i den huggsexa som uppstod när imperiet började sönderfalla.

Svenska stormaktstiden gick mot sitt slut.

Värsta fienden var som alltid dansken.

Karl XII var åter på rikssvensk mark när landstigningen skedde i Trelleborg 23 december 1715. Det var nästan femton år sedan förra besöket i moderlandet. Då var han ung, klok och framgångsrik. Nu var kungen märkt av alla åren i krig.

Men även briljansen och skickligheten i fält hade falnat och inte minst den berömda soldatturen.

Planen var att gå upp i Norge och ockupera Oslo. Då skulle Danmark tvingas till fred. Ett anfall under våren hade misslyckats. Danskarna höll Akershus i huvudstaden så svenska armén fick vända hemåt.

I vårt land rådde stor nöd, ekonomin var körd i botten och korruption hade sällan varit så stor. Kopparmyntet värderades som silvermynt. Riksbanken gick in som garant. Men alla visste att inga pengar fanns.

Vägar, broar och fästningar var i bedrövligt skick. Landsbyggden led av det stora manfallet av sina söner, de flesta låg döda i fjärran länder.

Gatorna fylldes med tiggare, en hel del var f.d. soldater, stympade och psykiskt förstörda. Vräkta från soldattorpen, när de inte längre kunde utföra sina uppgifter.

Det enda som det inte var brist på var alkohol. Det söps som aldrig förr.

Folk var krigströtta. Människor hade tappat respekt för överheten, våldet florerade liksom hopplösheten. Matbristen var påtaglig. Det mesta av kreaturen hade tagits av kronan. Hästarna i Sverige var få.

I denna atmosfär ska kungen återigen stampa ut en armé. Bönderna ska släppa en mer folk.

Åtskilliga önskar att Karl XII kunde dö, så att kriget skulle upphöra. Många ansåg att en ofördelaktig fred är bättre än krig.

Kungen fick ihop en armé på 40.000 man och sensommaren 1718 gick Sverige återigen in i Norge. Nu skulle man inta fästingen Fredikssten i Halden.

Den ansågs vara Norges nyckel. Om Karl XII kontrollerade den, hade han hela södra Norges vägnät i sin hand. Då skulle danskarna ha svårt att hålla ut i Oslo.

Fästningen var dock svårintaglig.

Manskapet var gräddan av den danska armén, så moralen var hög, förråden fulla och hatet mot svenskarna starkt. Beläggringen drog ut på tiden. Vintern närmade sig med stormsteg.

Karl XII kände pressen, detta var Sveriges sista chans att få till ett avgörande i det Stora nordiska kriget 1700-21. Alla resurser som fanns hade satsats på fälttåget.

Vinner vi här, finns chansen till en överkomlig fred, misslyckas vi blir freden förödande för stormakten Sverige.

När kungen inspekterade en löpgrav, kvällen den 30 november, blev han skjuten och dog, iklädd sin enkla vapenrock med karolinervärja.

Sveriges öde var beseglat. Kriget fortgick dock i några år till.

Men stormakten Sverige gick i graven den natten.

Blev kungen mördad? Troligtvis föll han för ett slumpvis avlossat skott.

Men undersökningar drogs igång och finansministern George Heinrich von Görtz blev avrättad på order av Karl XII:s systers man och blivande kung Fredrik I. Anklagad för att ha konspirerat mot kungamakten.

Med domen försvann mycket papper rörande ekonmin i landet, även fordringar och räkenskaper, som många tror att Fredrik I var inblandad i.

Karl XII växte upp på Karlberg slott. Där låg han lit de parade. Så cirkel slöts. Den 26 januari 1719 skedde begravningen i Riddarholmskyrkan.

Författaren Ernst Brunner har en teori att Oscar II ska ha petat i ingångshålet med sin käpp när graven öppnades för undersökning i slutet av 1800-talet och därmed förstörde möjligheten till att granska ärrendet vidare.

En berömd kulknapp, som en del anser var det dödliga skottet finns på länsmuseet i Varberg.

Karl XII:s kläder visas i livrustkammaren i Stockholm, Sveriges äldsta museum. I rummet finns även den andre fallne krigarkungens kläder, Gustav II Adolf.

Museet brukar var gratis på hans dödsdag, den 6 november. Men inte på Kalle dussins som kungen kallades i folkmun.

Avslutningsvis var jag i Halden med familjen som sjuåring och hungern efter glass var större än ny kunskap i historia.

Minnena är tyvärr få.

Ovan syns tavlan, Karl XII:s likfärd. Den målades nere i Paris av konstnären Gustaf Cederström. Modellerna till soldaterna var franska arbetare.

Kungen hemfärd blev inte så patriotisk. Liket balsamerades i Uddevalla och transporterades i en sluten kista.

Titta på konstverket, det hänger på Nationalmuseet i Stockholm.

Till slut ett boktips, Björn Holms roman, Tio dagar i Fredrikshald som skildrar händelsen i spännande dager.

Mvh Fredrik

www.nasjonalefestningsverk.no/fredriksten/index_html

Gyllene ringen på Island.

Vi tog en organiserad tur som heter Gyllene ringen. I den ingår besök till landets första tingplats samt många naturupplevelser.

På Island växer bara buskar. Om man går vilse i den "isländska skogen", är det bara att ställa sig upp.

Försök har gjorts att plantera skog. På färden passerade vi träden. Ingen hade märkt dem om inte guiden hade påtalat deras existens.

Annars domineras landskapet av stora öppna ytor med buskvegetation, eller lavasten.

Ovan syns Gullfors. Landets största vattenfall, men även Nordens, dock inte i fallhöjd.

På svenska betyder det Gyllene fallet. Namnet kommer av den regnbåge som bildas ur stänket när solen skiner.

Vilket det inte var när jag och min kompis Sten befann oss här.

Det var bara kallt och fuktigt. Ovanför och nedanför Gullfors finns en 2.5 kilometer lång bergsklyfta som är upp till 70 meter djup på sina ställen.

Floden Hvilta låter sitt smältvatten störta ner de 32 metrarna med full kraft.

En politiker fick så klart idén att bygga en kraftstation, men en lokal bondhustru hotade med att hoppa i fallet om så skedde. Och hon lyckades få med opinionen, så projektet lades ner.

Ett besök på Island utan att ha sett en av alla de tusentals gejsrar som finns i landet går inte. Så klart gör det väl det, men det är en upplevelse att se den kraft som uppstår i marken. Den tar sig uttryck i en hög stråle som sprutar upp ur jorden med kokhett vatten.

Alla gejsrar har ett isländskt namn. Ovan syns den största vars namn är Strokkur. Smörkärnan har ett utbrott var tredje till femte minut.

Det händer fortfarande att någon dum turist då och då går för nära, och som i bästa fall blir överöst med lite kokhett vatten.

Men risken för brännskador är betydande.

Höjdpunkten på turen är området för det historiska utomhusparlamentet Althinget. På platsen bestämde folket i början av 1000-talet att Island skulle vara kristet.

Fältet användes även som avrättningsplats. Framför allt för kvinnor, som hade blivit dömda för häxeri, barnmord samt otrohet. De dränktes i en liten damm i närheten. Den användes långt in på 1800-talet för detta ändamål.

Varje år samlades Islands 39 lagmän här under två veckor och stiftade lagar och dömde. Man bodde i provisoriska uppförda hyddor. Stenfundamenten finns fortfarande kvar.

Landet förlorade sin självständighet till Norge 1262.

Tillsammans ingick de i Danmark genom fördraget i Kalmarunionen 1397.

Den 17 juni 1944 återfick Island sin självständighet.

Alhtinget hade förlorat sin politiska betydelse redan på 1600-talet, när danskarna satsade på Reykjavik som landets centrum.

I området finns även Islands största sjö Thingvellir. Omgivningens dramatik blir inte mindre då platsen ligger där den europeiska och den nordamerikanska kontinentalplattan går isär.

Som avslutning såg jag Peitúr Martinsson, den isländske landslagsbacken som spelade många år i Hammarby komma gående med sin familj.

Miljön användes även när man spelade in filmen Bröderna Lejonhjärta.

Det är ett härligt fantasilandskap, som gjort att låta tankarna fara iväg.

Mvh Fredrik

www.icelandtouristboard.com/

OS-kval i Marocko

Det vankades fotboll. Alla internationella matcher spelas på nationalstadion i Rabat. Vi befann oss för tillfället i Casablanca, inkvarterade hos min kompis Karims bror och dennes familj.

Folket här nere är fotbollstokiga, i alla fall när det gäller utländska matcher, den inhemska ligan drar inte så mycket publik. Landslaget fyller endast läktaren när de möter mera namnkunnigt motstånd.

Men jag fick min omgivning att bli intresserade att se OS-kvalsmatchen mellan Marocko och Angola, som var direkt avgörande.

Vi fyllde brorsan bil med manskap och ungar och gasade på de fem milen upp till Rabat.

Vägnätet mellan städerna håller högsta standard.

Efter lite kringelkrokar kom alla fram till arenan. Det var bara minutrar kvar till matchstart.

Snabbt ur bilen. Efter att ha köpt några huvudbonader dök vi upp på arenan.

Detta år konkurerade landet med Sydafrika om att hålla fotbollsvärldsmästerkapen 2010. Det var på förhand bestämt att det skulle spelas i Afrika.

Det stod mellan dessa två.

Vädret var uruselt och halva arenan är utan tak. Dit hade myndigheterna skicka alla värnpliktiga. När tydligen intresset var lågt för matchen, var det dessutom gratis entré.

Allt för att det skulle se bra ut på TV. Det gällde och visa FIFA att folket i Marocko gillade fotboll.

Därför skulle läktarna fyllas.

Det var synd om militären som fick sitta oskyddade i regnet.

Stämningen var god men lite annorlunda, det var mer rytmer och trummor än det är på europeiska arenor.

Hejaklacksledaren var en kul typ, som eldade upp publiken med att dra av sig alla sina tröjor. Och det var många. Jag försökte räkna. Det var ett tjugotal som togs av till publikens jubel.

Det ryms 60.000 här, men vi fyllde nog bara upp hälften.

Matchen slutade med vinst. Marocko avgjorde med ett sent segermål och vann med 2-1.

Efter matchen rådde karnevalstämning, trots kylan och regnet.

Vägen hem blev ett enda långt tutande. När vi gick in på en bensinmack, mottogs sällskapet som hjältar, tack vare våra mössor.

Tyvärr åkte OS-laget ut redan i gruppspelet i Aten 2004.

Salem Aleikum Fredrik

http://www.frmf.ma/

Ej torsk på Paldiski.

Resegänget stod och hängde på Tallinns tågstation, alla skulle ut till Paldiski. Men med krånglade tidtabeller och ett väder som lockade till att stanna inomhus, blev bara jag och min kusin Jonas kvar.

En tog ut mycket kontanter på bankomaten och försvann snabbt iväg.

Regnet öste ner och området där centralstationen ligger är nergånget och dåligt underhållet. På vägen till en kiosk på andra sidan trampade jag ner halva benet i en grop. Överallt lurade stora vattenpölar.

Tiden slogs ihjäl på den lokala marknaden med att pruta på saker man inte behövde, samt argumentera med fulla ryssar.

Till slut kom tåget in och färden mot kusten kunde påbörjas.

Paldiski ligger 42 kilometer västerut från Tallinn och blev ett omtumlande möte med den gamla sovjetepoken.

Idag är den halvt övergiven. Likformiga längor av hyreshus staplas brutalt mellan hav och björk.

Husen står färglösa och förfaller vid nästan folktomma gator.

Trakten bär på skandinaviskt påbrå och kallades av områdets svenskar för Rågerviken.

Dagens stad tog form 1939 och blev det första området att ockuperas av Sovjet, men även det sista som Röda armén lämnade 1994.

När ryssen kom satte de en tvångströja på Estland och beslöt att upprätta en flottbas i Paldiski. Platsen strategiska förtjänster hade upptäcks redan under Peter den stores dagar.

Tsaren tog sig själv hit 1715 och planerade att bygga Rysslands största hamn här.

Havet är isfritt året runt och läget klart lämpligt som en rysk försvarsutpost mot arvfienden Sverige. Men hamnbygget havererade, tsaren beslöt att satsa på en krigshamn utanför den nya huvudstaden Sankt Petersburg istället.

Staden blev gångbar igen under sovjettiden. Paldiski blev som sagt en flottbas. Jättelika militärkaserner byggdes och orten fick stå som värd för delar av Sovjets kärnvapenbestyckade ubåtsflotta.

Hemlighetsmakeriet ledde till att Paldiski ströks på alla kartor. Stadens estniska invånare utvisades.

Sedan 1200-talet har det bott svenskar längs kusten och på öarna utanför Paldiski. Men alla flydde till Sverige i slutskedet av andra världskriget. Öarna kom att användas som bombmål.

Därför förblev de obebodda fram till 2000-talet, när Estland rensade marken från blindgångare.

Minnena från svensktiden är en del ortsnamn, samt gamla gravstenar.

Idag har staden 4.000 invånare, av vilka 90 % talar ryska som första språk.

Hamnen är Paldiskis ryggrad och i princip stadens enda hopp. Härifrån går en färja till Kapellskär i Uppland, vilket jag nyttjade vid ett tillfälle på resa till Sankt Petersburg.

Längs kajerna ligger det fullt med metallskrot och stora träupplag. Pengarna från transithandeln med Ryssland är ortens största inkomstkälla.

Går man fem minuter från tågstationen, dyker övergivna och en gång i tiden topphemliga byggnader upp, som tillhörde militären.

Den största kallas i folkmun för sarkofagen och syns på en av bilderna ovan.

Tragikomiskt nog är det just denna miljö som på senare år gjort Paldiski berömt. Staden figurerar på hemsidor om chock-turism.

I kontrast till allt det fula, makabra står kustlinjen. Bukten är vacker med branta klippor ut mot havet.

Tågresan tog 75 minuter och avverkas av ett tåg som aldrig riktigt tycks få fart, som stannar så fort det dyker upp två hus eller en korsande grusväg.

Trots plaststolar och gnisslande skjutdörrar en charmig resa.

Det enda som störde vår resa var en rysk alkoholist, som till slut lämnade oss ifred, när vi låtsades att sova.

Mötet med staden blev dock kort, en timme vandrade vi runt och hoppades att inte bli rånade. Sedan tillbaka med samma tåg till huvudstaden och nutiden.

Nerfrusna och trötta begav vi oss till hotellet. På rummet låg min polare, mannen som hade gjort det stora kontantuttaget, nerbäddad och drickandes öl.

Han hade haft en fantastisk eftermiddag och skrattade åt mig.

Men vi fick i alla fall en intressant nutidshistorielektion. Vad kompisen hade gjort, förtäljer inte berättelsen.

Torsk på Tallinn - en liten film om ensamheten, svensk tv-film från 1999 av Killinggänget. Detta mästerverk är delvis inspelat härute.

Filmen handlar om svenska män som söker kärleken i Estland. Inkvartering sker på ett hotell i Paldiski.

Mest minnesvärda karaktärerna är dansbandsälskande Roland från Värmland, samt busschauffören Lasse-Kongo, en alkoholiserad man som pratar grötig roslagsdialekt.

Inte att förglömma den sliskiga Janne Banan.

Under alla resor över till Estland, har det nog aldrig inträffat, att jag inte har hört repliker från denna film.

Ju senare kvällen lider på dessa båtar ju mer repliker ljuder från barerna.

- Är det här spermabussen till Tallinn? Det blev alldeles tyst, då har vi kommit rätt/ Janne Banan

- Det var roligt att sett Estland i alla fall. Det är ju som hemma, fast annorlunda/ Roland

- Eeh, håll kääften/ Lasse-Kongo

När folk sjunger karaoke händer det rätt ofta att de uppger sina namn efter dessa karaktärer från filmen.

Alla skrattar, men esterna fattar så klart aldrig skämtet.

Inomhusscenen, där männen får träffa kvinnorna, är inspelad på Folkets hus i Spånga.

Jag och kusinen blev inte torsk på Paldiski.

Mvh Fredrik

http://www.paldiski.ee/