Mad dog i Hong Kong.

Jag ska knyta ihop en av Storbritanniens störste allkonstnär med pubbesöken i Hong Kong.

Noël Coward (1899-1973) var pjäsförfattare, manusförfattare, regissör, producent, skådespelare, sångare samt låtskrivare. Debuten skedde redan som tolvåring.

Stilen präglades av elegans och det där typiska brittiska sättet att alltid vara bäst. Mannen var otroligt underfundig och snabb i tanken.

När Noël Coward, strax före sin död fick frågan om vem som skulle begrava honom och en viss präst nämndes, kom följande citat:

"Han! Över min döda kropp"

I Hong kong finns en pub som heter Mad dog. Döpt efter en av allkonstnärens sånger, kanske den som gjorde honom mest berömd under det brittiska imperiets glansdagar.

Sången är en satir på engelsmännens arrogans och heter Mad dogs and Englishmen. I tropikerna undvek lokalbefolkningen solen när den var som starkast. Endast galna hundar och engelsmän vistades i hettan. Första textraden är som följer.

"Mad dogs and Englishman go out in the midday sun. The Japanese don't care, the Chinese wouldn't dare to, Hindus and Argentines sleep firmley from twelve to one, But englishmen detest a siesta"

På denna pub tillbringades många kvällar. Ofta hängde exils från de brittiska öarna här. Även andra européer och amerikaner gick hit.

Hong kong och Kina var fantastiska länder, och mötena med folket var spännade. Men ibland blev det bara för mycket och då var denna plats en skön tillflyktsort.

Sortimentet på dryck var mycket bra och dessutom fanns sunkiga engelska rätter att beställa. Njurpaj med mossade ärtor och potatismos, kan vara gott, när man bara har ätit ris och kött i veckor.

Högst upp syns flaggan som britterna hissade i Hong Kong. Nedan syns dagens flagga. Vilken är snyggast?

Mvh Fredrik

www.noelcoward.net/

Slaget i Leipzig.

Året var 1813 och kronprinsen Karl Johan ställde sig i spetsen för de allierades över 150.000 man starka nordarmé. Mannen besegrade Napoleon och sina forna landsmän i slaget vid Leipzig.

Tidigare hade Jean Bapitiste som han hette varit en av kejsarens marskalker. Tre år innan drabbning i Leipzig blev han vald till tronföljare, adopterad av gamla och senila kungen Karl XIII.

Under sommaren 1813 blev fransmannen chef över nordarmén. Villkoret för att slåss mot sitt hemland var att de allierade skulle stödja honom i det planerade kriget om Norge. I koalitionen deltog soldater från Ryssland, Österrike, Preussen samt Sverige.

Bernadottes kunskaper om fransk krigskonst i allmänhet och Napoleons strategi i synnerhet var oumbärlig och skulle också visa sig var den avgörande faktorn i slutstriden.

Karl Johan tvekade in i det sista. Det kom många varningar, de starkaste från sin egen hustru, Désirée, som bodde kvar i Paris. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med kejsaren och skrev till sin make:

"O Jean, det är således sant att du sällat dig till Frankrikes fiender! Kan det verkligen vara möjligt, kan du förneka hela ditt förflutna liv, ditt fädernesland...Skulle du med dina svenska horder verkligen infalla i Frankrike, då skiljs våra vägar för alltid....Napoleon allena har vi att tacka för vad vi är"

När Désirées brev nådde Karl Johan var han redan på marsch mot Leipzig.

Eftersom striden utkämpades på tysk mark och i första hand gällde att befria de tyska staterna, satte Karl Johan in i huvudsak preussiska och österrikiska trupper i drabbningen. Den svenska armén hölls i bakgrunden. Soldaterna skulle sparas för det kommande norska kriget.

Vid kronprinsens sida fanns många av hjältarna från Finska kriget, Adlercreutz, Sandels och inte minst von Döbeln.

Svenskarna under Adlercreutz red in i Leipzigs stadskärna där striderna hade stått som hetast. En av officerarna skildrade intrycken i ett brev.

"Sällan har en rysligare syn på jorden förfallit än den, som nu låg för våra ögon. På den stora gatan, från ena ändan av staden till den andra, låg sårade och döda så tätt, att rum ej gavs för hästarnas hovar emellan dem. Allt låg i en mölja av tjock lera, svart i sig själv men merdels rött av blod"

Napoleon förlorade 70.000 man i döda och sårade, de allierade 55.000. Mot detta ska ställas den svenska arméns blygsamma 180 stupade.

På Livrustkammaren i Stockholm finns ett minne från Leipzig. Det är kejsarens personliga portfölj. Det är oklart hur den blev svenskt krigsbyte, men portföljen fördes omedelbart till Karl Johan.

Efter slaget tog kronprinsen med sig de svenska trupperna och marscherade mot Danmark söderifrån. Efter ett par snabba manövrar gav danskarna upp. I freden i Kiel den 14 januari 1814 fick Sverige hela Norge. Landet hade då i 400 år varit förenat med Danmark.

Eftersom ingen norrman hade blivit tillfrågad om detta arrangemang och ingen norrman ville bli svensk undersåte, gjorde folket motstånd. Det korta och relativt oblodiga kriget slutade 14 augusti 1814 och var Sveriges allra senaste krig.

Désirée och Karl Johan möttes i Paris 1813, men hon stannade kvar där i tio år till, innan hon slutligen flyttade till Stockholm, förenades med maken och lät sig krönas till svensk drottning.

Till 100-års jubileumet 1913, byggdes Europas största monument som minne över alla som stupade här. På tyska heter platsen Völkerschlachtdenkmal.

Minnesmärket är fullt med pretentiösa hyllningar, där man blandar friskt i utsmyckningen. I mitten av kolossen finns en krypta som omges med stenfigurer föreställande riddarna vid runda bordet. Så tolkade jag det i alla fall.

Högst upp, ser man hela Leipzig. Det går även att se ända bort till ett annat berömt slagfält, nämligen Lützen.

Monumentet har utnyttjats av alla politiska falanger. Allt från nazister till trogna kommunister har lyckats använda platsen i propagandasyfte. Här har både Adolf Hitler och Erich Honecker stått och hållit tal.

Nedan syns den ryska kyrkan.

Auf wiedersehen Fredrik

www.voelkerschlachtdenkmal.de/

Fem chaufförer i Valencia.

En resa till Valencia stod äntligen på agendan. Denna gång hyrdes en bil, då tågtiderna inte matchar fotbollens spelschema. Färden startade tidigt en regnig morgon i Alicante.

Framför ratten sattes Enrico, gruppens mest körvane chaufför. Till sin kartläsare hade han Bernardo, som både kunde språket och var väl bevandrad med regionen. Det fanns även tre hjälpchaufförer i baksätet, varav en saknade körkort. Men B-O kunde det här i alla fall.

Förutsättningarna var goda för en lyckad körning upp till apelsinens huvudstad, Valencia.

Huvudskälet till resan var att se Valencia CF möta Getafe CF på den slitna Mestallastadion. Vid ankomst, efter några felkörningar, där höga strålkastarställningar antogs som vägledande till arenan, nådde vi till slut fram.

En gammal man med hatt som möttes vid bilen säger att matchen ska spelas på måndag och inte söndag, den dagen som vi befann oss här. Alla antog att gubben var knäpp, men han hade rätt.

Där stod vi med skägget i brevlådan. Vad ska man göra nu? Gänget fick tillbringa en meningslös dag i Valencia istället. Några i gruppen gladdes, när de trodde att en match kostade typ 10 Euro i inträde. Men när de fick höra det verkliga priset, kom ångesten krypandes längs deras ryggrad.

Men istället fick vi andra ångest för den uteblivna matchen.

Ovan syns jag fasthållen med dessa två herrar vid fotbollslagets monument.

Valencia är Spaniens tredje största stad. Romarna grundade orten 137 f.Kr. Här har många kulturer och religioner samsas, men också kommit i konflikt med varandra.

Morerna intog området 714 e.Kr. Detta skedde utan några större uppoffringar. Invånarna såg framemot sina nya progressiva härskare. Islam var vid den här tiden, mer framsynt och välutvecklat än kristendomen. Alla provinser i söder blomstrade, medan de kristna enklaverna i norr låg i träda, efter långa inre motsättningar och krig.

Den berömda riddaren El Cid intog staden 1094 och förvandlades Valencias moskéer till kyrkor. Efter olika maktspel kom han att landsförvisas. Området intogs igen av morerna som slutligen fördrevs 1238 efter en blodig sammandrabbning.

På 1500-talet var Valencia en av Medelhavets största städer.

Sedan kom förfallet. Ett otal konflikter och krig drogs över regionen. Under Spanska inbördeskriget led invånarna hårt av den blockad som Francos trupper utsatte den för.

På 2000-talet har en ny blomstring börjat. Många tror att Valencia kommer bli Spaniens nästa dragplåster, som en av Europas stora turistmagneter. Än så länge är den bara apelsinens okrönte huvudstad.

I regionen odlas mängder med citrusfrukt.

Vi fick uppleva en stor parad och dålig mat. Efter detta tog bilen oss söderut mot Alicante. Nu skulle gruppen åka motorvägen som gick via inlandet istället. Den var gratis.

Flertalet av bilens passagerare började tvivla på Enricos och Bernardos körning. Alicante blandades ihop med Albacete och vips var gänget på väg mot Madrid. Efter vissa korrigeringar och en uppmärksam undertecknad som hindrade färden att hamna i Murcia kom vi äntligen hem.

Ett visst beröm får utlovas till Enrico, som trots flera körorder samtidigt höll sig lugn. Kartläsaren Bernardos förtroendekapital i framsätet är dock förbrukat.

Där ska B-O sitta istället vid en eventuell ny bilresa i framtiden. Då ges endast en körorder och den följs oavsett om vägvalet är rätt eller fel.

Men det blir enklare så.

Adios Fredrik

www.valencia.es/

Gettot i Theresienstadt.

Vid ett besök i Prag, bodde jag i en lägenhet vid Nationalteatern. Där fanns folk från många länder. En judinna från Argentina fångade min uppmärksamhet. Hon var inkvarterad i våningen bredvid.

Det blev början till en liten flört. Tjejen ville följa med mig till Theresienstadt. Det var helt okej för mig. Resan var bokad via en judisk researrangör och detta var dagen innan. Det bestämdes att vi skulle gå iväg tidigt på morgonen. Av någon anledning dök hon inte upp så undertecknad stack iväg själv.

Vid hemkomst möttes man av en bister och sur uppsyn. Den planerade middagen på kvällen var inställd. Argentinskan var upprörd över att jag inte hade väntat. Att försöka förklara att det inte fanns så mycket tid att spela på hjälpte föga. Detta var en kulturkrock, vi förstod inte varandra. Efter en utskällning på spanska skiljdes våra vägar för gott.

Var resan värd en sabbad dejt?

Självklart, folk som inte fattar vikten av hålla tider, är inget för mig. Till middag åts det tjeckisk husmanskost som sköljdes ner med öl. Det var faktiskt skönt att slippa tjejen och istället njuta av lugnet och ensamheten.

Detta inlägg ska handla om besöket i Theresienstadt.

Theresienstadt var delvis ett genomgångsläger från vilket man skickade fångarna vidare till arbetsläger eller utrotningsläger. Gettot framhölls som en judisk bosättning. Vid dess tillkomst hade tågen sedan länge rullat österut till lägren i Polen.

Men att deportera vissa kategorier judar hade visat sig svårt. Framförallt var det problematiskt att motivera förflyttningar av judiska krigsinvalider samt dekorerade veteraner från första världskriget. Men även internationellt kända judar tilldrogs sig mycket uppmärksamhet.

Det var därför "mönstergettot" i Theresienstadt öppnades i november 1941.

Två månader senare, den 20 januari hölls Wannseekonferensen i Berlin. Detta illa beryktade möte, som fastställde att judarna skulle utrotas. Den slutgiltiga lösningen skulle genomföras med deportationer till läger i öst, där människorna skulle gasas ihjäl.

I protokollet nämns Theresienstadts funktion, se nedan:

"De evakuerade judarna kommer först att transporteras till så kallade genomgångsläger, från vilka de senare kommer att skicka österut. SS-Obergruppenführer Heydrich påtalade att en viktig förutsättning för genomförandet av evakueringarna är att man noga bestämmer vilka personer som skall omfattas av dessa åtgärder. Det är inte avsett att evakuera judar äldre än 65 år, istället ska dessa överföras till åldersgetton. Härför är Theresienstadt avsett. Även krigshandikappade judar och judar med krigsutmärkelser ska omfattas. På så sätt förhindras många interventioner"

Även om levnadsförhållandena i Theresienstadt var bättre än i andra getton, präglades tillvaron av sjukdomar, epidemier, hunger, vidriga hygieniska förhållanden samt överbefolkning.

Theresienstadt blev tidigt överfullt, staden var anpassad för 7.000 invånare. Tidvis bodde här över 53.000 judar. Tågen med människor anlände i snabb takt och för att avlasta staden genomfördes deportationer från Theresienstadt till Auschwitz.

Gettot kom flera gånger att användas i propagandasyfte, bland annat när Röda Korset besökte lägret den 22 juni 1944 och i april 1945. Inför besöken passade SS på att försköna området. Man planterade blommor, målade fasader samt spolade rent gatorna.

Lägret är även känt för den kulturella verksamhet som bedrevs av fångarna. Många var musiker, skådespelare, akademiker, författare och konstnärer. De uppförde konserter och teaterpjäser, höll föredrag, komponerade, tecknade och skrev.

År 2007 gav Ann Sofie von Otter ut skivan Terezin/Theresienstadt med sånger skrivna i gettot av ett tiotal kompositörer. Hennes far är värd ett inlägg, men jag hoppas kunna få in det en annan gång istället.

Från upprättadet i november 1941 och fram till april 1945 deporterades 140.000 hit. Över 80.000 fördes vidare till förintelselägren, varav 4.000 överlevde. Mer än 35.000 människor dog i gettot.

Jag blev guidad av en äldre kvinna bosatt i USA. Hon satt i lägret och överlevde. Tanten ingick i hemstadens födelsedagspresent till Adolf Hitler. Den lokala chefen gjorde hennes stad Brno judefri på Führerns 64 års dag.

Alla judarna deporterades till Theresienstadt. De flesta av Brnos judar skickades sedan vidare till Auschwitz.

Mvh Fredrik

www.scrapbookpages.com/CzechRepublic/Theresienstadt/TheresienstadtGhetto/index.html

Bern är en kompromiss.

En tågresa på cirka 2 timmar från Genéve tog mig till Schweiz huvudstad. Färden gick genom den inre språkgränsen. I söder dominerar franskan och de flesta är katoliker, medan i norra delen är de tyskspråkiga och protestanter.

De fransktalande skulle gärna vilja att Schweiz gick med i EU, men i norr röstar man alltid nej i de folkomröstningar som har hållits i frågan.

När landet fick sin senaste författning blev Bern huvudstad. En kompromiss, då Genéve ansågs för franskt och Zürich var för tyskt. Orten ligger geografiskt i mitten av landet.

Schweiz drabbades av ett kort inbördeskrig 1847. Några kantoner i söder bröt sig loss och bildade ett eget förbund. Kriget tog snabbt slut. Det varade endast i 26 dagar. Generalen som krossade motståndet, blev senare en av dem som grundade Röda Korset.

Den nya författningen antog stora reformer, där kantonerna fick ge ifrån sig mycket av sin självständighet. Man förlorade t.ex. rätten att trycka egna pengar, bedriva postservice samt att släppa kontrollen över tullen till de federala myndigheterna.

Förebilden till den nya statsbildningen var Förenta staternas.

I början var bitterheten stor, men idag verkar befolkningen nöjda med sin konstitution. Något som är populärt, är regionala folkomröstningar, som finns inskrivna i författningen. En eftergift till kantonerna.

Senast ställde detta till det, när en kanton röstade och förbjöd byggandet av minareter. Ett beslut som övriga Schweiz var tvunget att respektera.

Schweiz har 26 kantoner. Jura är den yngsta och bildades 1979.

Nedan syns det nya Nationalrat.

De flesta invånarna i Bern har tyska som modersmål. Men nackdelen är att deras dialekt avviker ganska mycket från den tyskan som pratas norr om gränsen. För mig blev det svårt att kommunicera på min skoltyska. Men trägen vinner och det mesta löste sig i alla fall.

Bern fick stadsrättigheter 1191 och sägs ha fått sitt namn av att grundaren hade dräpt en björn här. En del historiker härrör namnet till forntyskans ord för sumpmark. Så klart vill nog invånarna hellre förknippas med det första alternativet.

Efter att ha blivit riksstad i det Tysk-romerska riket ingick man i det nybildade Schweiziska förbundet. Genom list och krig utvidgades området och Bern blev förbundets största kanton.

Men när Napoleon ockuperade landet 1798, fråntogs staden mycket av sitt territorium. Man föll åter i blickfånget när Bern blev landets huvudstad 1847.

Idag bor det ungefär 130.000 här.

Städerna i Schweiz har förskonats från bombningar och krig de senaste århundradena. Därför finns det ofta en bevarad stadskärna. Så är det även i denna ort.

Från centralstationen ner till floden som omger halvön där den äldre bebyggelsen ligger, är husen och miljöerna intakta. Det känns som att kliva in i ett borgerligt 1800-tal. Allt är rent och välordnat. Folk är väluppfostrade och hälsar artigt på en.

Ve, den som kastar skräp på gatorna. Då blir man säkert lynchad.

Allt var söndagsstängt. Här är man konservativ och går i kyrkan istället för att shoppa som vi gör i Sverige.

Tiden tillbringades med att spatsera runt och titta på folk. Som tur var en del restauranger och caféer öppna. Vid hemfärd, var trafiken inställd. Någon hade valt att avsluta sitt liv genom att hoppa framför tåget. Det blev några timmars väntan på stationen som fördrevs pratandes fotboll med fans till kantonens stolthet FC Young Boys.

I staden tog tyskarna sitt första guld i fotbolls-VM 1954. Undret i Bern kallades det. Folket förknippar det med Tysklands vändpunkt. Från den dagen blev allt bara bättre. Eländet med kriget lades åt sidan och människorna började få ordning på sin nya och demokratiska stat, Västtyskland.

Finalmotståndare var Ungern, som ansågs oslagbara. Tyskland vände 0-2 till 3-2.

Efteråt anser experter att tyskarna blev dopade. Förvånansvärt många av spelarna drabbades av gulsot, vilket tros hänga ihop med den uppgiften att man ska ha injicerat dem med samma spruta.

Informationen på stationen var bristfällig och alla resenärer erbjöds att åka en annan väg tillbaka. Men jag valde att vänta istället. Sällskapet man umgicks med var ett kul gäng. Att snacka fotboll och dricka öl är aldrig fel.

På kvällen var trafiken åter igång och jag lämnade en av Europas minsta huvudstäder för den här gången. Tillfälligheter kanske gör att man hamnar i Bern igen.

Är det värt att åka hit? Absolut, om du gillar ordning och reda, eller att språka sauerkrat. För det händer inte särskilt mycket här.

Min sista tanke gick till Michail Bakunin (1814-76), anarkismens fader. Han kämpade mot tsaren och levde i exil. Mannen slutade sina dagar i Bern och ligger på stadens största kyrkogård. Innan sin död, översatte han Karl Marxs verk Kommunistiska manifestet till ryska.

Ordet anarkism kommer från grekiskan och betyder utan härskare. Jag skulle ha besökt graven, men det glömdes tyvärr bort.

Michail Bakunin tillbringade även en kort period i Stockholm, inbjuden av Aftonbladet. Men blev så klart utvisad, när polisen fick reda på att han även ville avskaffa kungamakten i Sverige.

Någon måtta får det vara.

Nedan ett citat från mannen:

"Total frihet och total kärlek, det är vårt mål"

Grüss gott Fredrik

http://www.bern.ch/