Jesus i Lissabon.

Från sin upphöjda plats på andra sidan floden breder Jesus ut armarna för att skydda Lissabon.

Den 28 meter höga statyn på en 82 meter hög sockel invigdes 1959 i tacksamhet över att landet slapp inblandning i andra världskriget.

Portugal har annars haft en ganska turbulent 1900-tals historia.

År 1908 mördas Karl I och hans tronarvinge av anarkister. Den överlevande sonen blir kung under namnet Manuel II, men abdikerar i oktober 1910.

Portugal blir en republik.

Under 1930-talet lider folket hårt av depressionen och finansministern António Salazar (1889-1970) erbjuds att bilda regering i förhoppningen att han ska lösa den ekonomiska krisen.

Parlamentet godkänner mannens nya författning, som i praktiken gör honom till diktator.

António Salazar styr staten med järnhand fram till sin död. Skolutbildningen är sämst i Europa, endast fyra år är obligatoriskt.

I början av 1970-talet är 33% analfabeter och fortfarande har Portugal EU:s lägsta siffror på läskunskap bland sin befolkningen. Än idag är sju procent av invånarna analfabeter och två tredjedelar uppger att de aldrig har läst en bok.

Detta är så klart ett arv från diktatorns tid.

Men utbildningsnivån är alltjämnt låg, endast 40 procent av dagens 25-35 åringar har fullföljt gymnasiet. Det är lägst i hela EU.

Portugal ligger på samma nivå som vissa utvecklingsländer som Turkiet, Egypten och klart efter de nya medlemsländerna i Östeuropa.

Identitetskorten har kompletterats med ett fingeravtryck. Vilket borde vara ganska unik i Europa.

Trots att nationen står utanför de stora konflikter, blöder landet på pengar och manskap i de dyrbara kolonialkrigen i Afrika.

Nejlikerevolutionen bryter ut 1974 och regimen avsätts, och kolonierna blir självständiga.

En av dem är Kap Verde som undertecknad har besökt.

Diktatorn var starkt religiös, och var inte svår att övertala när statyn över guds son skulle resas i huvudstaden. António Salazar levde hela livet i celibat.

Det tog nio år att färdigställa monumentet.

Nedanför sträcker sig 25 april bron, tidigare kallad Salazarbron. Den är byggd av samma firma som konstruerade den mer berömda överfarten i San Fransisco.

Anledningen är enkelt. Bron måste tåla jordbävningar.

Lissabon har redan fått sin beskärda del av naturfenomenet, till oändliga kostnader och lidande för sin befolkning.

Statyn kallas i folkmun för trafikpolisen och invånarna sätter skämtsamt sitt hopp till Jesus, att lösa de enorma trafikproblemen som råder på bron under vardagarna.

Idag finns en till viadukt längre bort som avlastar denna.

Mvh Fredrik

http://www.cristorei.pt/

Stranden på Brac.

I Podgora vid Adriatiska havet i Kroatien var vi ett gäng som fick för oss att ta en badbåt till Brac.

I resan ingick mat och vin.

Det tog väl några timmar och den kombinerade kocken och sjömannen bjöd på kroatiskt vitt vin.

Väl framme fick sällskapet några timmar på egen hand.

Brac är den tredje största ön i Adriatriska havet och har en stark koppling till Italien, i och med att man löd under staten Venedig under många hundra år.

Den är 40 km lång och 15 km bred.

Det har funnit stenbrott här sedan antikens tid och den vita kalkstenen är väldigt eftertraktad som byggnadsmateriel, tack vare sin höga kvalité.

Vidsträckta skogar täcker en stor del av ön och längs kusten ligger små pittoreska samhällen.

Under Venedigs tid byggdes byarna längre upp i landet, för att lättare kunna försvara sig mot turkarna eller sjörövare, som strök omkring i Adriatiska havet.

Gruppen ville besöka den berömda stranden.

På öns sydkust ligger Bol, vars främsta lockelse ligger i den berömda långa stranden Zlatni Rat, som betyder det gyllene hornet.

Det är en triangulär klapperstensstrand som skjuter ut i havet. Stranden ändrar form med ebb och flod.

Här skulle även undertecknad övertyga resten av gänget, att man inte var någon badkruka. Det blev succé, jag sprang ner det djupa vattnet och tror att påståendet om min aviga inställning till att hoppa i havet dog där.

Eller?

Kusinen Jonas blev i alla fall mäkta imponerad.

Stranden var väl värd resan och kommer du hit till kusten, så kan jag rekommendera ett besök till Bol.

Tillbaka till båten och maten.

Den kombinerade kocken och sjömannen hade hunnit dricka en hel del, medans sällskapet hade badat.

Hela färden tillbaka skulle han skoja med oss och skåla. Rent ut sagt, var personen en jobbig jävel.

Vill minnas att det blev lite patetiskt bölande också mellan suparna.

Mannen påminde om en full kapten Haddock. Men den senare har sympatiska drag och det hade inte våran Haddock.

Mvh Fredrik

http://www.bol.hr/

Världsutställningen i Sevilla 1929.

I Sevilla hölls den Iberio-Amerikanska världsutställningen 1929.

Målet var att främja kontakterna mellan Spanien och Portugal och deras forna kolonier på andra sidan havet.

Samma år hölls en ännu större världsutställning i Barcelona, som omfattade alla dåtidens stater. Men Sevilla hade inte sparat på krutet, i hela 19 år förberedde man sig för den stora händelsen.

Kungen Alfonso XIII invigningstalade, mannen blev senare avsatt. Diktatorn Franco överlämnade makten på sin dödsbädd till kungens barnbarn, den nuvarande regenten Juan Carlos.

Farfadern var en ökänd kvinnokarl och egentligen ganska ointresserad av utställningen. Dessutom förlorades alla kvarvarande kolonier under dennes regeringstid, som Kuba, Puerto Rico och Filippinerna.

Han tillhör med andra ord inte de populäraste kungarna i spansk historia.

Byggnaderna skulle användas permanent efter utställningen. Idag finns Sevillas universitet i flera av husen.

Övriga staden moderniserades också, nya hotell slogs upp och gator breddades för biltrafik.

Nya världen skulle imponeras av den gamla.

Det som väcktes mest uppmärksamhet var Plaza Espana, ett enormt torg med en palatsliknade fastighet, som inrymde Spanien och Portugals paviljonger. Bilderna ovan och under visar platsen. Högst upp syns Alfonso XIII.

Här har filmer som Star Wars och Lawrence of Arabia spelats in.

Idag känns området lite luggslitet, men är fortfarande vackert i sin kombinerade moriska och Art Deco stil.

Varje provins i Spanien hade även en separat utställning här.

Sevillas stadsförvaltning är byggnadens nuvarande hyresgäst.

Att valet för utställningen föll på Sevilla, sägs vara att man i Spanien symbolisk brukar betrakta staden som utgångspunkten för Christofer Columbus (1451-1506) resor till Amerika.

Italienaren hade fått nobben i Portugal för sina idéer att segla västerut för att nå Indien.

Att det fanns land långt bort på andra sidan havet var åtskilliga förvissade om. Det främsta beviset var trä och drivved som hade flutit i land på Azorerna.

Även filosofen Aristoteles var övertygad att jorden kunde vara rund. Tanken var accepterad hos en hel del sjömän och ett stort antal lärda män. Men katolska kyrkan vägrade att forska i ämnet.

Nu vet vi så klart svaret, men det var Christofer Columbus som gav oss det.

Det sägs att han dog fattig.

Detta ska ha berott på att drottningens löfte, om att sjöfararen skulle få del av inkomsterna från den nya världen aldrig infriades.

I sin besvikelse ville mannen inte vila i spansk jord.

En önskan som respekterades. Först gravsattes hjälten i Dominikanska republiken, sedan flyttades kistan till Kuba. När Spanien förlorade kolonin togs liket tillbaka till moderlandet.

Nu uppstod dilemmat hur man skulle begrava mannen utan att kränkta dennes sista önskan.

Lösningen var genial. Kistan hålls uppe av de fyra kungarna som hade gett honom pengar för att genomföra sina expeditioner, det var kungarikena Navarra, Kastillien, Leon och Aragonien.

Christofer Columbus vilar i luften.

Avslutningsvis, undrar många hur mycket som finns kvar av sjöfararen i kistan?

Och det har Spanien faktiskt tagit reda på, 150 gram. Resten har försvunnit under alla flytter hit och dit.

I katedralen ligger även sonen. Genom att jämföra deras DNA kunde denna makabra siffra uppges.

Till sist ett filmtips, 1492 Den stora upptäckten regisserad av Ridley Scott, där Gerard Depardieu spelar Columbus. Mycket bra, och väldigt underskattad. Vangelis musik är fantastisk.

Filmen fick dålig kritik och floppade, men jag gillar den skarpt.

Hasta Luego Fredrik

www.sevilla.org/impe/sevilla/portado/

Tågjustering i Przemysl.

Ovan syns jag i den vackra avgångshallen i Lvov i Ukraina. Målet var att åka nonstop till Warszawa i Polen utan byten.

En resa på cirka 15 timmar, vilket verkade konstigt, om man tittar på kartan och ser på avståndet mellan städerna.

Intrycket är att det borde gå betydligt fortare.

Första problemet var att hitta rätt perrong, men det löstes ganska enkelt, genom att avläsa tågnumret, så de kyrillska bokstäverna kunde inte förvirra oss denna gång.

Förresten är det värt att nämna hur svårt det var att köpa platsbiljetten för utfärden, för själva grundbiljetten hade inhandlats i Stockholm.

En riktigt byråkratisk soppa, som tog mig och kompisen Enrico runt halva stan.

Med bland annat ett besök där turistbyrån skulle ha legat enligt kartan, men som visades sig vara en dansskola. Många förvånade miner sågs när vi dök upp.

Jag kan medge att både Enrico och undertecknad är för gamla för att börja dansa balett.

Rådet från turistbyrån var att man kunde köpa på tåget, för att i nästa stund säga att den behövdes förköpas. Damen hade prata med två olika personer på Ukrainas SJ.

Till slut lyckades en kvinna på stationen hjälpa oss.

När väl biljetten skulle betalas, gick det inte att handla med kontokortet, så undertecknad fick tvångsinlösa polska zlotyn till en värdelös kurs istället, för att kunna lösa ut dem, våra färdbevis till friheten.

För så kändes det för oss, man var total slut.

Vi var som två anafalbeter som famlade runt i det ukrainska språkets mörker, omsvärmade av den postsovjetiska byråkratin när den är som värst.

Ändå sägs det att Lvov ska vara den enklaste staden att besöka i Ukraina.

Tåget rasslade in på stationen.

Det var en uppsjö av olika tågbolag som var sammanlänkade i ett sällskap. Ut hoppade alla möjliga konduktörer iklädda skiftande uniformer. Man hänvisades hit och dit, men till slut klev vi på den skrangligaste vagnen, som så klart var vår.

Nu började den oändligt långa, tråkiga och jobbiga resan till Warszawa.

Efter att en snubbe hade blivit utkörd från vår kupé, kunde vi lägga oss på säterna.

Några timmar gick, och tullen och gränsvakterna kom. Passen granskades, och Enrico blev beordrad att ta av sig glasögonen. Den kvinnliga tjänstemannen verkade tvivla på likheten mellan bilden och verkligheten, så hon hämtade en manlig gränsvakt.

Till slut fick Enrico tillbaka sitt dokument.

Sedan rullade alla in i den polska gränsstaden Przemysl.

De flesta hoppade av, det var jag, Enrico och en tjej från Ukraina som var kvar i hela vagnen. Nu började nästa procedur, polska tullare som kollade våra pass, men denna gång blev Enrico godkänd direkt.

Vagnen genomsöktes med hundar, polackerna skruvade bort luckor och genomsökte allt i minsta detalj. Här i Przemysl tog det fem timmar innan tåget rullade vidare igen.

För nu skulle vagnarna lyftas upp och underredet bytas. Ryssland och f.d. Sovjet har en annan spårvidd, än övriga i Europa.

Processen tog många timmar att genomföra.

Inget fanns att köpa och konduktören gick i bar överkropp och frågade på knaggligt språk, var det polska, tyska, eller engelska? Men jag förmodar att ukrainan undrade om allt var okej, sen hade mannen ölpaus i sin kupé.

Äntligen påbörjades färden, med ett diesellok som drog sakta genom östra Polen. I Lublin kopplade man på ett elektriskt lok och vi var tillbaka på 2000-talet igen.

Hastigheten höjdes betydligt.

När Warszawas horisont började skymtas, kändes det som att friheten var nära. Av fortare än kvickt och instormade på MacDonald's kunde sällskapet äta sig mätta.

Resan var en upplevelse och rolig i efterhand, men en riktig plåga när den genomfördes.

Staden Przemysl sägs var riktigt vacker. Vi fick bara se tågstationen från kupéfönstret.

Mvh Fredrik

http://www.przemysl.pl/

Är jag i Palestina?

Inlägget ska försöka klargöra om undertecknad har varit i Palestina. Bilden ovan visar när jag är på tempelberget i östra Jerusalem, den del som är tänkt att bli huvudstad i staten Palestina.

Bakom mig syns den guldglänsande klippmoskén.

Områdets namn kommer från filistéerna, ett sjöfolk som bebodde kusten och bedrev omfattande handel i Medelhavet. De låg i ständig i fejd med judarna, men blev till slut besegrade av hebréerna.

Filistéerna dyrkade Beelzebub. Han var en av de änglar, som beskrivs i bibeln, som deltog i revolten mot gud tillsammans Luicfer. Alla förpassades till helvetet och förvandlades till demoner.

Ordet används ibland slarvigt som synonym för djävulen.

När israels folk krossades av Rom i andra upproret 132-135 e.Kr, gav kejsarna Hadrianus territoriet namnet Palestina, som är den latiniserade formen för Filistéen. Detta för att förödmjuka judarna och en gång för alltid underkuvade regionen.

Judendomen förbjöds. Folket skingrades och blev utan stat fram till 1948.

Efter de dramatiska korstågen och krigen mellan kristna och araber, föll allt i turkarnas händer som övertog Palestina 1517, med endast cirka tusen hushåll. Ottomanerna slog ihop riket med provinsen Damaskus-Syrien.

Efter 400 år i skuggan kom första världskriget och nya härskare.

Palestina blev återigen namnet på det NF-mandat britterna fick efter första världskriget. Storbritannien skulle förvalta territoriet tills vidare.

Nu beboddes kolonin av 750.000 människor och judarna utgjorde 10% av befolkningen. När Israels självständighet utropades hade siffran ökat till 35 %.

Den 29 november 1947 röstade FN för en delning av mandatet. Storbritannien hade deklarerat att man skulle lämna landet 15 maj 1948. Dagen innan tillkännagav David Ben Gurion (1886-1973) staten Israels födelse.

Krig bröt ut och pågick tills vapenstilleståndet undertecknades i december 1949.

Nedan, kartan över hur Förenta nationerna ville stycka området, och längre ner visar det som är tänkt att bli den efterlängtade och självständiga nationen Palestina i nuläget.

När folket får sin frihet, vilket alla är ense om att de kommer att uppnå, frågan är inte ens het i Israel, utan nu handlar det om vilka område som ska tillfalla vem.

Största spörsmålet är Jerusalem.

Knesset deklarerade 1953 att staden har varit, är och ska förbli huvudstad i Israel. Efter sexdagarskriget 1967 annekterades östra delen och slutligen förklarades det att hela Jerusalem ska vara landets säte.

Då las grunden till de nuvarande problemen i relationen mellan nationerna.

Ett Palestina utan Jerusalem är otänkbart för araberna. Troligtvis kommer man kompromissa ihop sig. I delningsplanen från 1947 var det tänkt att den heliga staden skulle ställas under en internationell administration.

Idag dominerar muslimerna de östra delarna, men bosättningar slås upp här och där i ett försök att göra hela staden judisk.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till en av Gustav V:s bröder, se bild nedan. Eftersom fadern hade gift sig borgligt, miste han arvsrätten och prinstiteln. Släkten fick dock använda grevetiteln.

Folke blev officer och största intresset var ridsport. Han umgicks flitigt med de kungliga, men levde mest ett obekymrat familjeliv ute på Djurgården.

Mannen blev ordförande i svenska Röda korset under andra världskriget. Främsta insatsen var aktionen med de vita bussarna som fraktade nordiska judar från olika koncentrationsläger till Sverige.

Med denna åtgärd överlevde 15.000 judar och kvinnor från ockuperade länder. Hårda förhandlingar med Heinrich Himmler, öga mot öga möjliggjorde att insatsen kunde genomföras i slutskedet av kriget.

Greven var ett skickligt sändebud, som på något vis lyckades att övertala en av Tysklands största judehatare, att rädda just de människor som mannen hatade mest.

Prestationen blev vida känd och Folke Bernadotte fick rykte om sig att vara en duktig diplomat. Han var med andra ord en respekterad man och accepterade erbjudandet från FN:s generalförsamling att medla i Palestinafrågan i maj 1948.

Tanken var att försöka få till stånd en union mellan folken, men Folke Bernadotte la fram sin handlingsplan där han ansåg att det skulle finnas två oberoende stater. Inbördeskriget rasade för fullt och medlaren insåg att en union inte längre var möjlig.

Delningsplanen skulle gälla.

Nu gällde det att hitta en bra kompromiss, hur de två nationerna skulle kunna existera sida vid sida, samt hur landet skulle delas upp mellan dem.

Greven lyckades dock inte att få FN:s generalförsamling att anta sitt nya förslaget.

Istället skrev han indirekt under sin egen dödsdom. Israel hade nog kunnat köpa det mesta, men aldrig att Jerusalem skulle ställas under en internationell adminstration.

Judarnas reaktion blev våldsam.

Folke Bernadotte hamnade i en situation där han ifrågasattes av alla parter i konflikten, även stormakterna som USA och Sovjet. President Truman svängde i opinionen och blev mer proisraelisk, mycket tack vare det stundande presidentvalet.

Greven mördades av Sternligan i Jerusalem den 17 september 1948, då hans konvoj blev utsatt för ett eldöverfall. Mannen som godkände handlingen var den framtida israeliska premiärministern Yitzahk Shamir, han syns på bilden under greven.

Jordfästningen ägde rum i Gustav Vasa kyrka i Stockholm samma månad. En kyrka undertecknad själv har bevistat i samband med en begravning, och upplevelserna där, gör att jag aldrig mer tänker sätta min fot i denna vackra helgedom igen.

Efterspelet till mordet blev ett fördömande från FN men inte mycket mer.

Utredningen var rena skämtet, brottsplasten undersöktes först ett dygn efter attentatet. Ny medlare blev amerikanen Ralph Bunche som lyckades förhandla fram en vapenvila mellan Israel och arabstaterna på Rhodos i Grekland.

För denna insats fick han Nobels fredspris 1950.

Den akuta krisen var löst, men palestinerna var utan land. I Osloavtalet som skrevs under 1993 lyckades man få parterna att erkänna varandras existens, samt så ett frö till den blivande staten Palestina, när PLO fick ta över Jeriko och Gaza.

Premiärminster Rabin fick även han Nobels fredspris tillsamman med Yassir Arafat 1994. Men statsmannen blev liksom Folke Bernadotte mördad.

Gärningsmannen var en judisk bosättare som sköt ner Yitzhak Rabin under ett valtal i Tel-Aviv 1995.

Mellanösterns historia är fylld med tragik. Fortfarande idag har inte den nya statsbildningen formellt erkänts i världen.

Men ska jag svara på frågan som ställdes i rubriken, så anser jag att undertecknad var i Palestina.

Lika befogat att judarna ska ha rätt till sitt land, ska även det andra folket ha det.

Jag har alltid varit och är en stor beundrare av staten Israel och deras fantastiska överlevnadsförmåga. Men nyckel till säkerhet ligger i samförstånd med grannarna och inte i att bygga höga murar.

Undertecknad ser inga svårigheter i att känna sympati för dessa två stater samtidigt.

Men jag skulle aldrig sätta mig på en "hjälpbåt" till Gaza och indirekt stödja Hamas. En av dessa svenskar som var med på fartyget, blev arresterad och fråntagen sitt årskort på Hammarbys fotbollsmatcher. Plastkortet kunde tydligen användas som ett vapen.

Bra beslut av israeliska armén. Hoppas Bajen inte ger honom ett nytt.

Jag tror att konflikten löses inom en snar framtid.

Själv blev jag stoppad av militären att gå in i den östra delen av gamla stan i Jerusalem, när de ansåg att stämningen där var för hotfull för oss turister. Vägen till Betlehem var också avstängd.

Som en solidaritetshandling publicerar jag Palestinas flagga här, och det får bli slutpunkten på berättelsen.

Men förresten, varför inte avsluta med ett passande citat.

"Du säger att du inte kan förändra världen - men vem ska då göra det"

Folke Bernadotte

Shalom/Salaam Fredrik

www.vitabussar.se/folkebernadotte.htm/