År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa. Att invadera kontinenten var dock ett gigantiskt företag. Tyskarna hade haft flera år på sig att förbereda försvaret av den atlantiska kustlinjen. För att vara säkra på att få fotfäste var de allierade tvungna att sätta iland en mycket stor styrka i första stöten och de måste också kunna förstärka den med hög hastighet. En av de första frågorna var givetvis var man skulle gå iland? Man bestämde sig för Normandie. Detta berodde dels på att kusten här lämpade sig väl för landstigningar, samt att tyskarna i mindre grad skulle förvänta sig ett anfall på denna punkt. I slutet av maj 1944 var allting klart för invasionen och man väntade bara på startordern. Operationen i sin helhet gick under namnet Overlord. Den 5 juni gav general Dwight Eisenhower (1890-1969), chef för denna väldiga styrka, slutligen klartecken. Under natten mot den 6 juni flög stora armador med transportflyg in över kusten och luftlandsatte soldater, som skulle säkra invasionsområdets flanker. Landstigningarna på de brittiska och kanadensiska stränderna gick relativt bra. I den amerikanska sektorn flöt det enligt planerna vid Utahstranden, men på Omahasektorn gick allt fel. Området besöktes av mig och pappa 2004. 
Istället för att mötas av en svagare styrka, låg en hel division vid Omahastranden, som den allierade underrättelsetjänsten inte hade lyckats att lokalisera. Det var mer än tiofaldigt fler soldater än förväntat. På avsnittet skulle de amerikanska soldaterna först tvingas ta sig förbi strandhindren, sedan hade de en öppen sträcka på ungefär tvåhundra meter framför sig innan de nådde höjden. När ramperna på de första landstigningsbåtarna fälldes, sköts många soldater ihjäl innan de ens hann komma ur farkosten. En fruktansvärd slakt inleddes. "Blodbadet, skräcken och fasorna på Omahastranden, där värdet av människoliv räknades i sekunder, trotsar all beskrivning. Under flera timmar pågick denna slakt" Anonym ögonskildrare. Blottade i det öppna försökte de amerikanska soldaterna finna skydd i vattnet eller bland de många strandhindren, men alla var lätta mål för de tyska skyttarna. Gradvis började striden att väga över till amerikanernas fördel. Allt eftersom fler båtar nådde land, lyckades grupper av män att undgå elden och springande förflytta sig över stranden. Soldaterna infiltrerade de tyska ställningarna. Position efter position föll och snart började hela tyska försvaret vid Omaha att knaka. Vid middagstid var striden över. Slaget hade kostat över tvåtusen amerikanska soldater livet och ett otal sårade. Dessutom bar alla soldater som deltog denna ödesdigra morgon på traumatiska minnen som förföljde dem livet ut. Konsekvenser man aldrig kommer att kunna mäta eller förstå. Störst förluster tog 1st infantry Division, mer känt under namnet the Big Red One. Nedan syns deras axelmärke. Detta regemente är ett av USA:s mest meriterade. Medelåldern på de allierade soldaterna var 19 år, en hel del var pojkar knappt fyllda 16 år. Det blev en tuff invit till vuxenvärlden. Idag är Omaha beach ett populärt ställe att bada på. Det finns inte så mycket som påminner om kriget. Bunkrarna sprängdes och de flesta är igenväxta. En del monument står uppställda här och där, men annars är spåren från det förflutna borta. De gamla bombhålen används som picknickställen. Den legendariska krigskorrespondenten Cornelius Ryan har skildrat händelserna i Normandie, i sin enligt mig utmärkta bok, "Den längsta dagen", klart läsvärd om du vill veta mer om invasionen.
I närheten finns den amerikanska krigskyrkogården. Där är över 10.000 soldater begravda. Vackert belägen på en kulle ovanför Omaha beach. På området finns en vacker minneshall, som berättar om händelserna den 6 juni 1944. Mvh Fredrik http://www.omaha-beach-memorial.org/
