Den leende kvinnan i Stralsund.

Historien om den leende damen var som följer.

Jag och kompisen Peter F fick för oss att se de delar av Tyskland som en gång i tiden tillhörde Sverige och i historieböckerna omnämns som Svenska Pommern.

Dess huvudort var Stralsund och den staden tog vi sikte på och hade som utgångsbas för sökandet efter spåren av vår historia. Vi åkte dit när det var som mest ogästvänligt, vintern som verkligen kan vara kall och rå längs kusterna här uppe i norra Europa var det också i Stralsund.

Staden öppnade sin famn för oss iklädd en skrud av snö och is. Dessutom var Stralsund även mörk, trång och nergången och upplevdes av oss som folktom.

Norra delen av Tyskland betraktas lite som deras Norrland, en avfolkningsbyggd som dessutom är en av de fattigaste delarna i detta land.

Stralsund som en gång i tiden tävlade om att vara en av Österjöns mest inflytelserika handelstäder, att vara dess nyckel som det så poetiskt kallades, tävlade även i prakt och prydnad. Rådhuset räknas som ett av norra Europas vackraste och är väldigt påkostat.

Man lyckades också med konststycket att slå upp världens högsta byggnad, som var Mariakyrkan.

I Stralsund ståtade mången adelspalatser där riksroffaren Carl Gustaf Wrangel hade det vackraste, denna man brukar i vår historia räknas som en av de rikaste vi haft. Det var ingen hejd på honom.

Kanske att han hade stått sig slät i jämförelse med dagens giriga direktörer som trots att deras munnar är fulla ska försöka stoppa i lite till. Vi får hoppas att de stekta sparvarna fastnar i halsen på dem.

Allt detta tog slut när Sverige som en konsekvens av Napoleonkrigen blev av med orten 1815, då vi bytte bort våra kvarvarande enklaver i Europa för att få Norge som kompensation för förlusten av vår östra rikshalva Finland.

Dessa "stackars" tyskar blev från att ha varit svenskar i nästan 200 år preussare över en natt. Staden blev en av många medelstora städer längs den tyska österjökusten och förde en tynande tillvaro på historiens bakgård.

Men sen kom jag och Peter F och upptäckte Stralsund, när vädret inte inbjöd till några längre promenader på de mörka och ödsliga gatorna så värmde vi oss ofta på en pub som vi sprang på.

Denna pub var stadens äldsta och låg inbyggd i stadsmuren och var väldigt inbjudande och gemytlig.

Här fann vi den sympatiska pubägarinnan vars enda främmande språk som hon talade var ryska. Eftersom vi inte är några rödbetor, fick vi hålla oss tillgodo med min skoltyska. Det gick riktigt bra, jag vet inte om ölen hjälpte till och göra att våra samtal flöt på, men faktum är att det gick väldigt bra.

Sista kvällen satt hon med en väninna och denna kvinna log ett vackert leende till oss, eller mig bara? Kompisen var tvungen att besöka toaletten och då passade hon på att komma fram till mig. Väninnan berättade att hon arbetade som arbetspedagog och att jag förstod det, är att det heter likadant på svenska som på tyska.

Sedan ville hon höra hur den svenska psykiatrin fungerade, när pubägarinnan hade berättat att jag var mentalskötare och kunde prata bra tyska. Jag blev paff, fick bara ut enstaka ord som lät som så här, patient sjuk, ta medicin, allt bra åka hem.

Den leende kvinnan var inte leende mer, hon såg mer bister ut och sa något med att jag var arrogant/otrevlig och sedan tackade hon för sig och gick tillbaka till sitt bord när Peter F kom tillbaka.

Hon blängde mycket på mig så jag föreslog till min kompis att vi skulle gå hem till hotellet eftersom vi skulle upp tidigt dagen efter.

Några år senare kom jag till Stralsund igen, vi var några kompisar som skulle fara runt lite och denna gång var samhället iklädd sin sommarskrud, det var varmt, ljust och härligt. Dumt nog berättade jag om denna pub och då ville alla naturligtvis gå dit, dock inte undertecknad.

Det var mycket folk där och gänget blev serverade av den rödhåriga pubägarinnan som inte kände igen mig, men längre bort såg jag den leende kvinnan som jag upplevde såg och kände igen mig. Detta vet jag inte, men leendet försvann för en stund.

Dessutom fick sällskapet stå ut med en dryg skåning som kallade undertecknad för Stockholm hela tiden. Skåne till Danmark är nog inte så dumt ibland.

Jag lyckades locka grabbarna att gå ner till hamnen istället och dit gick vi.

Vågar jag gå dit igen? Nej, det gör jag inte, för undertecknad upplever att jag har en sån otur att jag kommer springa på henne igen och då åka på en utskällning igen på tyska.

Mvh Fredrik

www.pausenberger.com/stralsund.html

Mitt möte med den galne mannen i Prag.

Jag bodde på ett billigt ställe i Prag, i den delen som en gång i tiden beboddes av stadens judar.

Idag finns inte så mycket kvar av den svunna tiden, mer än ett fåtal synagogor och den berömda judiska kyrkogården som idag inte kan ses från gatan, när man har spikat upp ett plank. Nu kostar det pengar att besöka gravarna. Men jag fick uppleva atmosfären för tio år sedan utan plank och att gräva i plånboken.

Jag kom att tänka på Oscar Levertin, som har skrivit en fin dikt om platsen.

På judiska kyrkogården i Prag.

"Lägg icke blommor, band och fransar på vården över deras ben, ej livet gav dem gröna kransar men sten. På vårdarna lägg sten!"

Diktsamlingen legender och visor.

Nog om detta, åter till ämnet, den galne mannen som jag mötte på mitt billiga boende, som verkligen var billigt, men standarden också. Vi låg åtta personer i ett rum, numera börjar jag känna mig för gammal för att ligga i sovsal, är trött på att dela erfarenheter med unga naiva människor som upptäcker världen.

Nu lät jag bitter, vilket inte stämmer, men undertecknad tror att allt var bättre förr och Prag definitivt. Staden har blivit i de centrala delarna som ett enda tingel-tangel ställe, med vandrande amerikaner som tycker allt är fantastiskt.

Nog om detta, åter till ämnet, den galne mannen som jag mötte på mitt billiga boende, där fanns även en kvinna från Argentina, förutom de obligatoriska japanerna som man stöter på överallt.

Kvinnor från Argentina och Prag är ingen bra kombination för mig, det har jag erfarit vid tidigare besök, men det är en annan historia, dock inte så dramatisk som det låter, utan det handlar mer om problem med bestämda möten och tidsuppfattningar.

Nog om detta, åter till ämnet, den galne mannen knackar på dörren till sovsalen, där jag och den argentinska kvinnan befinner oss, hon utbrister att det har kommit en knarkare till vårt boende. Jag öppnar dörren och där står den ovårdade och galne mannen, hon skriker åt mig att stänga dörren, vilket jag gör.

Sedan vänder jag mig om och då öppnar han vår dörr med en nyckel och kommer in. Inte mer att göra, än att säga till honom att hålla sig på sin kant, vilket jag inte tror att han fattar. Men jag lyckas förstå att han kommer från Mexiko. Argentinskan vill inte prata med honom och min skolspanska är tyvärr lika med noll, om man inte nöjer sig med att beställa öl på spanska.

Alla är rädda för honom, argentinskan livrädd, japaner både livrädda och störda av att han luktar illa. Mannen har nog inte duschat på ett tag. Men jag sov som en stock, tänkte han är mer psykotisk än påverkad av droger, dessutom skulle jag upp tidigt.

Jag skulle iväg ett dygn till Bratislava, Slovakiens huvudstad.

Vid återkomsten ett dygn senare, var alla tidigare rumskamrater borta, men där fanns en amerikan som hade sovit den natten när jag befann mig i Bratislava och han berättade att den galne mannen från Mexiko hade blivit utslängd, men glömt sin bok.

Jag tittade i boken och där låg en teckning som han hade ritat som förställde Knatte, Fnatte och Tjatte rökande haschpipa, jag vill minnas att Kalle Anka inte deltog och det känns ju tryggt att han tog sitt vuxen ansvar och inte deltar i dumheter med sina brorsbarn.

Jag fick en tankeställare, var han psykotisk eller drogpåverkad? Trots lång yrkeserfarenhet, blir man ofta blind i sitt närområde men i synnerhet när man reser.

Men det var en intressant betraktelse och jag brukar ibland undrar var den galne mannen från Mexiko tog vägen. Vem vet, jag kanske möter honom igen, helst inte som patient på min avdelning och verkligen inte i en sovsal.

Boken han läste, var förresten en riktig klassiker, Ernest Hemingways, Den gamle och havet, men på spanska förstås, så den blev liggande kvar i sovsalen.

Mvh Fredrik

www.prauge.com/