Karnaktemplet vid Nilens strand.

Vid Nilens strand ligger detta enorma tempelområde som kallas för Karnak. Templet byggdes för att hylla gudarnas konung Amon. Han räknas som en av de viktigaste gudarna i den egyptiska mytologin.

När en ny farao föddes trodde folket att Amon fanns förkroppsligad i faderns gestalt, och därmed blev far till barnet. Därför ärvde den nya Farao sin fars gudomlighet.

Faraon Tutankhamons namn betyder "Tut-liv-Amon" d.v.s. Tut vars liv kommer från Amon.

Efter Gizas pyramider är Karnak Egyptens främsta faraoniska plats. De gradvisa utgrävningarna har blottlagt tempelkomplexets ursprungliga struktur, som uppfördes under en 1.300-årig period och täcker ett vidsträckt område strax norr om Luxor.

Från sin anspråkslösa form under 11:e dynastin, 2125 f.Kr-1985 f.Kr gjorde farao efter farao tillbyggnader och förändrade det, för att lämna spår efter sig på landets mest betydelsefulla religiösa centrum.

Under den 19:e dynastin 1295 f.Kr-1186 f.Kr arbetade 80.000 personer här som grovarbetare, vakter, tjänare och präster.

Området låg begravt i sand i över 1.000 år innan utgrävningar påbörjades i mitten av 1800-talet.

I templets mitt finns den gigantiska Hypostylhallen.

Taket som är borta sedan länge stöttades upp av 134 pelar som är i varierande höjd, från 10 upp till 24 meter.

Hallen var centrum i tempelkomplexet. Där dyrkades Amon av prästerna. Denna del var inte tillgänglig för övriga befolkningen, utan endast för prästerna och Farao själv.

Det finns även spår efter kristna målningar, när templet en kort tid brukades av de första kristna i området, på en bild ovan ser man konturerna efter en målning som ska föreställa Jesus.

Jämte bildningsresan till klassiska städer i Europa, var en resa till Egypten något av det mest spännande och lärorikaste en 1800-tals resenär kunde företa ta sig.

Efter landstigning i Alexandria transporterades rika europeiska turister till Kairo. Här ägnades flera dagar åt stadens sevärdheter. Sedan steg de på en ångbåt och begav sig upp på Nilen.

Tempot var långsamt och det tog veckor att färdas hit. Dåsiga dagar på däck varvades med vandringar genom öknen där man kunde hänföras av det antika Egyptens nyupptäckta hemligheter.

En som gjorde en sådan resa var den brittiska deckarförfattarinnan Agatha Chritstie (1890-1976). Inspirationen blev så stor att hon skrev en av sina mest kända böcker med tema från områdena runt Luxor, Döden på Nilen.

I boken får vi följa hur hennes karaktär Hercule Poirot löser en mordgåta som utspelas på en av alla dessa långsamma ångbåtar som transporterar rika européer.

Hercule Poirot är nära att förolyckas i Karnaktemplet när mördaren försöker släppa ner ett stort stenblock på honom i Hypostyhallen.

Men Hercule Poirot reder sig och löser så småningom mordet. Orkar ni inte läsa boken, se filmen den är lika bra.

Kom ihåg att Hercule Poirot är belgare och inte fransman, något som han ständigt fick påminna sin omgivning om.

Att säga att tempelområdet är fantastisk, räcker inte, att hitta ord för en beskrivning av hur enastående denna plats är finns inte heller, så undertecknad avslutar kort med att säga, "åk hit".

Mvh Fredrik

http://www.agathachristie.com/

Gratis inträde i Shkodra.

Shkodra räknas som en av Europas äldsta städer och grundades på 400-talet f.Kr. Idag är den Albaniens näst största stad och ligger uppe i norra delen av landet vid Balkans största sjö, Shkodrasjön.

Jag kom hit med buss från Montenegro. Här bor ungefär 150.000 människor. Det är en salig blandning av nationaliteter, allt från albaner, montenegriner, greker, serber till zigenare.

Den sistnämnda gruppen lever under de mest eländiga förutsättningar. När undertecknad kom med bussen passerade deras område av staden och den slum man såg där, har jag aldrig sett värre på något annat ställe i världen.

Inte ens Jarkartas kåkstäder som undertecknad trodde var de värsta jag hade sett överträffar detta elände.

Men övriga samhället är också nedsliten och folket verkar hanka sig fram dag för dag. Här kunde man betala med Euro istället för den lokal valutan som ingen var särskilt intresserad av.

Albanien har skyhög inflation, ungefär som de fattigaste länderna i Afrika.

Det känns märkligt att vara i Europa men ändå inte. Albanien är ett land som känns väldigt konstigt.

Det var spännande att gå runt och titta på folk. För tjugo år sedan var nationen den mest isolerade i världen.

När kommunistdiktaturen föll 1989 öppnades landet upp och det blev möjlig att komma hit som turist.

Orten har ockuperats ett flertal gånger under historiens gång, de som höll staden längst var turkarna som styrde från 1400-talet fram till 1912 när Albanien blev självständigt.

Under andra världskriget tillhörde Shkodra Italien och det fanns stora trupper stationerade i området. Detta ser man fortfarande spår av i den cafékultur som finns här.

Guiden berättade att de italienska soldaterna spred den när de satt här och drack kaffe på sina permissioner. Gatorna är fyllda med caféer.

Ovanför samhället finns den sevärdhet som lockar turister hit. Det är fästningen som ligger på en höjd och blickar ut över Shkodra.

Ska jag vara ärlig finns det egentligen inte mycket att se i själva staden, utan dess behållning är att du får uppleva lite nutidshistoria.

Borgen heter Rozafa.

Fästningen är lika gammal som staden och byggdes för att kontrollera handelsvägarna i denna del av Balkan.

Neranför rinner floderna Buna och Drina som är Albanens största. Dagens utseende på Rozafa är format av Venedig som styrde denna del från slutet av 1300-talet till 1479.

De passade på att bygga ut och förstärka borgen i förhoppning att kunna stå emot turkarna. Men det gick inte, ottomanerna drev bort dem och sen fick fästningen förfalla.

Under en tid efter andra världskriget användes den som fångläger för italienska soldater.

Inträdet hit var 10 kr. Då ingick även en guidad tur. Reseledaren berättade att det finns ett myller av gångar som leder in och ut från borgen. Men att de inte går att använda längre, när jordbävningar har skadat dem.

Han pekar på en spiraltrappa som leder ner i marken och samtidigt som guiden berättar denna historia kommer en gammal man upp ur hålet.

Gubben har en säck på ryggen. Tydligen samlar han pantflaskor här.

För honom är 10 kr mycket pengar, så mycket att gubben tycker det är värt och riskera sitt liv. Och det gör han genom att gå i dessa gångar för att få gratis tillträde till borgen.

Slutligen får jag säga, att man är tacksam över att inte vara född i detta land.

Men resan dit var oerhört lärorik, det är alltid bra att se hur andra människor har det och särskilt här, eftersom Albanien är en del av Europa.

Mvh Fredrik

http://www.shkodra.gov.al/

Frognerparken i Oslo.

Jag tänkte ta chansen att berätta om denna underbara park, Frognerparken som inrymmer den stora Vigelandsanläggningen.

Man får ta sig en liten tur norr om centrum för att komma hit, men det är inte längre än att det går att ta en promenad hit på 30 min, under förutsättning att du har bra lokalsinne.

Mannen som har skapat denna fantastiska anläggning heter Gustav Vigeland(1869-1943). Ska jag se hans liv strikt historiskt, så kan man säga att han föddes som svensk undersåte för att bli norsk och slutligen dö som tysk.

Gustav Vigeland räknas som en av Norges största skulptörer och var samtid med vår Carl Milles. Han har även gjort den medalj som delas ut i samband med Nobels fredspris.

När Oslo kommun köpte upp hela området i början av 1900-talet, så avsattes en del till att bli en skulpturpark. Staden betalade lön till Gustav Vigeland så att han kunde ägna sig på heltid att skapa konstparken.

Här arbetade han från 1924 fram till sin död 1943, d.v.s även under den tyska ockupationen.

Allt blev klart 1950 och har kompletterats med en del figurer som bygger på konstnärens originalritningar.

Temat för parken är människans olika livsstadier. Skulpturerna föreställer människor i olika åldrar.

Anläggningen omfattar ett grönområde på 320.000 kvm med 212 skulpturer.

Idag är den en av Norges största turistmål.

Mitt i parken finns monolitplatån som består av 121 figurer. Högst upp står en monolit som är 17 meter hög.

Ordet monolit betyder en eller ensam på grekiska. Att resa pelare och obelisker är något som går att finna i alla stora mänskliga civilisationer

Hela monoliten består av människor som slingrar sig till en enda stor massa.

På platån föreställer de 36 figurgrupperna släktens gång och människans relationer till varandra.

Det är verkligen storskaligt och ger ett mäktigt intryck.

Undertecknad hade turen att nästan vara ensam här, när besöket till anläggningen skedde en kall januarimorgon.

Framför monolitplatån står en gigantisk fontän som bärs upp av sex stora jättar.

Den blir liten i sammanhanget, men hade springbrunnen stått ensam på ett torg, skulle den totalt dominera blickfånget.

Avslutningsvis vill jag rekommenderar den norska filmen, Elling. Den handlar om två personer som skrivs ut från ett mentalsjukhus där de har bott hela sitt vuxna liv.

Nu ska huvudpersonerna flytta tillbaka till verkligheten. Eftersom ingen av dem har varit med en kvinna kläcks idén att besöka denna park.

Här går de runt och kramar statyerna och är överlyckliga.

Filmen är både rolig och sorglig, men har ett bra budskap om hoppet att kunna förändras efter sina egna resurser samt att leva i värdighet trots sina brister.

Till slut vill jag bara nämna att om lusten efter Gustav Vigelands statyer och skulpturer inte avtar efter ett besök i Viggelandsparken, finns möjligheten att se en till i Stockholm.

Den finns på Thielska galleriet ute på Djurgården.

Mvh Fredrik

http://www.thielska-galleriet.se/

Bankgatan i Zürich

Denna stad är starkt förknippad med kapitalet och banker med sina mytomspunna nummerkonton. Jag började mitt besök med att utforska Zürich historiska museum, men det var nog det tråkigaste undertecknad har varit på.

Detta land har inte varit i krig sedan 1400-talet och eftersom historia ofta berättas genom dramatiska händelser, så blev det ganska händelselöst här.

Men det stora lidandet som drabbade övriga kontinentens befolkning genom århundraden, behövde Schweiz inte uppleva. Landets familjer har inte offrat sina män, söner eller fäder i meningslösa krig.

Till skillnad från t.ex. Sverige som förlorade var tredje man i krig bara under 1600-talet. Detta har skapat en stark känsla att hålla sig utanför konflikter och Schweiz håller strikt på sin neutralitet.

Man blev inte medlem i Förenta Nationerna förrän 2002.

Så var ska man finna spänningen och de historiska vingslagen i denna stad?

Snabbt fann jag den och vägen dit som är Zürichs paradgata, Bahnhofsstrasse, som skär genom staden och kantas av många banker som ruvar på mycket skatter och hemligheter.

Gatan utgår från centralstationen och är 1.4 km lång. Den går ner till Zürichsjön. Flera av Schweiz storbanker har sina huvudkontor där.

Men även de andra stora bankerna från Schweiz är representerar här med överdådiga kontor.

Utbudet består av butiker med exklusiva kläder, smycken samt dyra restauranger där dagens inköp kan diskuteras. Det finns även affärer som bara saluför den inhemska chokladen. Den som många förknippar med landet. Chokladföretaget Lindt har en egen butik här. För övrigt den enda jag besökte längs gatan.

På Bahnhofstrasse vandrar välklädda människor som alla i mina ögon verkar ha en viktig position att sköta.

Det finns inte en minut att undvara till eftertänksamhet, utan all tid läggs på att skapa fiktiva värden, via valuta- och aktiehandel. Det enda som räknas är pengar, och den som är bäst, är personen som har mest schweizerfranc..

Så logiken blir lätt här, men livet blir surt för oss alla andra lönearbetare som ska bekosta dessa vinster.

Det finns fler faror längs gatan, än bara fartblindheten till pengar. Stadens spårvagnar korsar området, och det hände inte en gång utan faktiskt två gånger att jag höll på att bli påkörd.

Mina tankar fanns på annat håll och då glömdes det att uppmärksamma trafiken. Jag hoppas bara att det inte var pengar som undertecknad tänkte på.

Min hjälte som jag förknippar med gatan och alla banker är en f.d. bankanställd som heter Christoph Meili som syns ovan.

Han smugglade ut bankböcker och överlämnade dem till en judisk organisation. De ville bevisa det, som alla redan visste, att schweiziska banker undangömmer judiska tillgångar som tillhör offer, som dog i förintelsen.

Detta tilltag gjorde att Christoph Meili blev Schweiz mest hatade man, men också att han blev åtalad för att ha brutit mot sekretesslagarna.

Christoph Meili hoppade av till USA och är den enda schweizaren som har fått asyl i Amerika.

Men även bankerna fick betala ett högt pris, inte bara i förlorat anseende utan också i den ekonomiska uppgörelse som kom till stånd med grupper som representerade offren i förintelsen .

En uppgörelse som kostade bankerna 15.000.000.000 kr i kompensation

Längst ner, vid gatans slut möttes jag av lugnet och hörde Zürichsjöns vatten klucka samtidigt som det blåste in en sval bris. Undertecknad hoppade på en båt och tog en rundtur på sjön.

Därmed unslapps den hets efter pengar som jag avskyr och som för mig denna gata får stå symbol för.

Auf Wiedersehen Fredrik

www.sengers.ch/izueri/bahnhoffstrasse/bahnhoffstrasse.asp/

Minggravarna i Kina.

Norr om Peking ligger 13 av Mingdynastins kejsare begravda. Dynastin styrde över Kina mellan åren 1368-1644. Det var under deras tid man flyttade landets huvudstad från Nanjing till dagens Beijing, eller som vi säger i västvärlden, Peking. Namnet Beijing betyder på mandarin, den norra huvudstaden och Nanjing betyder den södra.

En anledning till flytten, var att kejsarna ville ha bättre kontroll över mongolerna. I syfte att hålla tillbaka folken i norr förbättrades och utvidgades Kinesiska muren. Ett nytt kejserligt palats uppfördes på ruinerna av det mongoliska för att manifestera deras makt. Det som vi kallar för den förbjudna staden.

Mongoliska riket var sönderslaget av inre motsättningar och Kina kunde därför återta många förlorade områden.

Nordväst om Peking, ungefär 50 km från staden ligger Minggravarna. Jag och min bror Thomas tog en guidad tur hit. Vi ville slippa storstadens brus för en stund.

Resan upp hit med buss och guide samt middag kostade endast 150 kronor per person.

Det var den tredje mingkejsaren Zhu Di som valde att bygga sin sista viloplats i området. Den är centralast och de andra är grävda i relation till den. Platsen för gravarna valdes ut efter dåtidens främsta geomatriker med hänsyn till feng-shui-krafterna.

Läran bygger på de fem elementen, trä, eld, jord, metall samt vatten. Dessa ska formas i harmoni med jordens energiflöden. I västvärlden ses den som pseudovetenskap, men i de kinesiska språkländerna tas feng-shui fortfarande på fullaste allvar.

Norrifrån är platsen skyddad av bergen mot såväl onda andar som förödande vindar. Ingen obehörig fick vistas i området som vaktades noggrant och sköttes om av tusentals personer.

Fram till gravfältet leder den sju km långa heliga vägen, som börjar med en väldig triumfbåge. Därefter följer en allé med djur ordnade i tolv par efter varandra. De är från 1435 och huggna i vit marmor.

Djuren står parvis mitt emot varandra, där ena står på vakt medan den andra vilar.

En av kejsarna som ligger begravd här är Wanli (1563-1620). Han besteg tronen vid en ålder av endast nio år och regerade i 48 år. Denna tidsperiod kännetecknas av ett stadigt förfall för dynastin.

Wanli använde stora summor från statskassan till att bygga sitt mausoleum.

Landet låg ständigt i krig med sina grannar. Men kejsaren var den första att släppa in kristendomen i Kina, när Jesuiterna tilläts att missionera. Graven är den enda i området som är öppen för oss turister och började att grävas ut 1956. På order av den "röde kejsaren" Mao Tse-tung.

Här svartväxlade min brorsa med en lokal "affärsman". Problemet var bara att pengarna han fick för sina dollar inte var kinesiska utan taiwanesiska. Den valutan är inte lika mycket värd. För oss var det omöjligt att se olikheterna, när de kinesiska tecknen ser likadana ut.

Men visst borde man ha sett skillnad på Mao och Chiang Kai-shek som pryder sedlarnas framsidor.

Idag är området klassat som världsarv och finns med på UNESCOS lista sedan 2003.

Mvh Fredrik

http://www.mingtombs.com.cn/