Victoria Peak i Hong Kong.

Hongkongön är bara 76 kvadratkilometer stor. På denna begränsade yta bor 1.5 miljoner människor. Högsta punkten är Victoria Peak som är 555 m högt.

Dit ville vi och dit kom man efter diverse problem. Turen började på motsatta sida, Kowloon, en halvö som är Hong Kongs andra halva, det är här de flesta backpackers bor.

Vi tog färjan över och unnade oss en förstaklass biljett, så brorsan och jag satt på övre däck och såg Hongkongöns skyskrapor träda fram.

Efter att ha tappat bort oss, möttes vi på toppen. Britterna blev tidigt förtjusta i denna del, då klimatet är betydligt svalare.

Mellan åren 1903-1940 fick endast européer bosätta sig där.

Hyrorna är de högsta i hela staden.

Toppen nås med en bergbana. Idag kommer över 7 miljoner turister för att beundra den vidsträckta utsikten.

Tyvärr är det oftast smog och kraftiga luftföroreningar som skymmer sikten. Den explosionsartade tillväxten i Kina och de ekonomiska frizoner som ligger strax norr om Hong Kong, har lett till en massiv uppbyggnad av industrier och deras utsläpp kommer ner hit.

Rikedomen har även tagits sig uttryck i Victoria Peak, när de gamla koloniala husen rivs för att uppföra stora betongklossar med lägenheter. Dessutom har man uppfört en stor affärsgalleria.

Profiten styr alltid över skönheten.

Idag är området i mina ögon inte en sevärdhet längre.

Mvh Fredrik

www.thepeak.com.hk/en/home.asp

Bron i Arnhem.

För militärhistoriker är bron över Arnhem ett måste att besöka. Den spänner sig över floden Rhen. Under andra världskriget föreslog den brittiska fältmarskalken Montgomery en manöver som gick under namnet, "Operation Market garden".

Planen var att få kriget avslutat innan julen 1944. De allierade skulle slå upp en smal korridor från Belgien genom Nederländerna och därmed säkra några strategiska brohuvuden.

Amerikanarna skulle ta de södra städerna medan britterna skulle ta den norra delen runt Arnhem med en luftlandsättning.

Med dessa brohuvuden skulle de allierade klyva Nederländerna. Dessutom ta sig över de stora floderna och slå ut Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta.

Engelsmännen skulle hålla bron i två dygn och sedan skulle förstärkningar komma, när amerikanarna hade slagit sig fram per land och därmed förenat hela korridoren. Tyvärr hade man inte räknat med att det fanns en SS pansarkår i reserv strax söder om staden.

Över 10.000 brittiska och polska soldater landsattes väster om Arnhem. De tog bron direkt, men efter det rasade striderna och tyskarna började slå tillbaka.

Britterna höll ut i fyra dygn. Sedan retirerade man till förorten Oosterbeek.

Amerikanarna hade kört fast och kunde inte ta sig upp.

Ett högkvarter upprättades och området befästes. Det mesta av den begärda materielen som släpptes ner från himlen hamnade i tyskarnas händer.

Snabbt började ammunitionen att minska. Efter ytterligare ett par dygn smög de som kunde iväg i mörkret och resten gav upp. Av de 10.000 luftlandsatta soldaterna, återvände endast 2.300.

Detta var det berömda slaget som varade nästan en vecka i början av september 1944.

När de allierade drog sig tillbaka från Nederländerna, fick det stora konsekvenser för civilbefolkningen. Vinter 1944-45 kallas för svältvintern. Tyskarna tog vara på allt som de behövde.

Befolkningen fick äta det som fanns kvar. Bland annat åt man tulpanlökar. Den 4 maj 1945 blev landet slutligen befriat och eländet var över.

Högkvarteret är idag ett museum som skildrar slaget.

Jag var här första gången 1984 med familjen. Ovan syns brorsan sittandes på en pansarvagn. Det var intressant att återse Arnhem.

På vägen tillbaka gick jag en omvänd marsch till centrumet. Så undertecknad gick på samma vägar som de trötta och slitna polska och brittiska soldaterna hade gjort.

Söder om Museet finns den allierade kyrkogården.

Den berömda krigskorrespondenten Cornelius Ryan har skrivit en mycket bra bok om detta, "En bro för mycket".

Idag är Arnhem en vanlig medelstor holländsk stad. Är man uppmärksam, så syns spåren av kriget i det att hela innerstadskärnan är modern. Slaget förstörde hela centrala delen.

Monumenten börjar att flagna och turisterna har hittat nya mer intressanta resmål. Här möts vi stofiler, som fortfarande tycker att andra världskriget har något att lära till de kommande generationerna

Mvh Fredrik

www.arnhem.nl/english

Gatorna i Bratislava.

Bratislava är huvudstad i Slovakien och det rikaste området i forna Östeuropa. Endast överträffad av sin största rival Prag. Faktum är att huvudstadsregionen har högre BNP per capita än alla regioner i Frankrike förutom Paris.

Bratislava sjuder av aktivitet och framåtanda.

Hit kom jag en kall vintermorgon med tåget från just Prag. Undertecknad visste ingenting om denna stad. Efter att ha bokat ett rum på ett Gaudí inspirerat hotell bakom järnvägsstationen, gav jag mig ut på gatorna.

Men först lite mer om detta udda hotell. Det fanns inte en rak vinkel i hela byggnaden. Alla färger blandades friskt på väggar och tak, man kände sig som Pippi Långstrump.

Dessutom var det som i alla östländer märklig service. Ett handskrivet kvitto dök upp på rummet, för en öl som hade inköpts i baren dagen innan.

Många gator har liknande namn, vilket gjorde att jag följde fel och hamnade långt ut i förorten. En vägbeskrivning på tyska hjälpte mig att komma till centrumet.

Bratislava hette Pressburg i 700 år. Fram till 1919 då dagens namn infördes. Medan tjecker har fått stångas med de tysktalande österrikarna, har slovakerna haft samma problem men med ungrarna istället.

Samma år 1526 som Tjeckien (Böhmen) uppgick i Österrike, förlorade Ungern ett slag mot turkarna, vilket ledde till att Budapest föll och landet flyttade sin huvudstad hit. När sedan Ungern ingick i Österrike, föll staden i glömska och blev en förstad till Wien.

Slovakien var ett lydrike under Tyskland 1939-45 och styrdes av den galne prästen Jozef Tizo.

Men 1993 delades Tjeckoslovakien och då fick slovakerna sin efterlängtade stat, som numera är med i både EU och NATO.

Landet var först i Östeuropa att införa Euro.

Det är två saker som dominerar Bratislava, eller egentligen tre. Först borgen på höjden, som ser ut som en uppochnedvänd säng. Den byggdes på 1400-talet och har förstörts flera gånger, dels av Napoleons soldater och senast när amerikanarna flygbombade slottet under andra världskriget.

Kommunisterna återuppbyggde borgen. Här uppe kan man se både Österrike och Ungern. Det är bara 13 km till Wien och 16 km till gränsen mot Ungern.

Det andra stora landmärket är den bedrövliga bron med sin sexfiliga motorväg som stadsplanerarna har dragit rakt igenom den gamla delen av staden.

Till slut är det floden Donau som alltid gör sig påmind. Förr med sina årliga översvämningar, numera endast med sin skönhet.

Johann Strauss d.y. kunde inte ha uttryckt sig bättre än i sin berömda vals, "An der schönen blauen Donau".

På andra sidan floden ligger förstaden Petrzalka där en tredjedel av befolkningen bor i stora betonglådor. Området byggdes på 1970-talet och är allt annat än inbjudande.

Endast intressant för dem som gillar betong.

Bratislava kan aldrig mäta sig med sina rivaler, Wien och Prag i skönhet.

Men staden har en fördel och det är att den fortfarande inte är ett stort turistmål. Här slipper man alla feta amerikaner och gatorna är inte överfulla med turister.

Dessutom är prisläget betydligt bättre.

Mvh Fredrik

http://www.bratislava.sk/

Ett besök i Macao.

Jag och min bror Thomas åkte över till Macao från Hong Kong. Denna resa är väldigt populär att göra, när kasinoverksamhet på den tiden inte var tillåtet i den brittiska kolonin.

Fartygen går i entimmestrafik, och är moderna flygbåtar som far snabbt över sydkinesiska sjön. Resan tar knappt en timme och priset var ringa, 150 kr t.o.r.

Platserna fylls snabbt upp med spelsugna kineser och nyfikna västerlänningar.

På vår tid var Macao en portugisisk provins, en av få koloniala områden i Asien. Redan vid gränskontrollen började några amerikanska tjejer framför oss prata högt om vilket språk som var gällande här. Allt skrivs på kinesiska och portugisiska.

Det var det sistnämnda språket som satte griller i huvuden på dem. Till slut säger en att det måste vara svenska, och då kände vi oss tvungna att korrigera tjejerna.

Att amerikaner är dåligt allmänbildade är välkänt, men att de har totalt noll koll trodde jag inte.

Detta område, var ett av de första som européerna la under sig i Sydostasien. Portugal förhandlade till sig rätten att använda Macao som en handelstation, som växte och blev en permanent bosättning.

Länge betalades en årlig avgift till kinesiska kejsaren.

År 1557 kunde man tack vare de starka befästningarna som hade uppförts samt Kinas försvagning p.g.a. inre konflikter utropa staden till en portugisisk koloni.

Landet byggde upp en stark militär närvaro och förhandlade till sig allianser med kustbefolkning. Stora vinster gjordes på sin närheten till Kina. Men också på avgifter från andra europeiska handelshus som behövde en tillfällig bas i denna del av världen.

När engelsmännen etablerade ett eget område på 1800-talet, Hong Kong, kom Macao att spela en obetydlig roll i historien.

Då militärjuntan föll i Portugal 1974, började förhandlingar med Kina om ett övertagande. Staden blev 1999 det sista utländska området i Asien att återlämnas.

Macao hade de senaste 100 åren bara varit en kostnad för Portugal, som blev tvungna att hålla provinsen under sina armar med stora belopp från moderlandet.

En kompromiss i förhandlingarna, var att Macao skulle ses som ett land två system i 50 år. Sen ska undantagen tas bort och samma regler ska gälla här som i Fastlandskina.

Ett minne från sitt förflutna är katedralruinen efter Asiens en gång största katolska helgedom, Sankt Pauls kyrkan.

Den får stå som symbol för de enorma pengar som intjänades av de portugisiska handelsmännen.

Även Sverige har lämnat avtryck här. En av stadens gator döptes om 1997 till Avenida Sir Anders Ljungstedt. Vem var denna man? Herr Ljungstedt (1759-1835) blev anställd i Svenska Ostindiska Companiet 1798 som superkargör, den högsta befattningen man kunde ha i företaget.

Innan hade han varit verksam i Ryssland och fungerat som tolk åt Gustav IV Adolf när denne gjorde sin misslyckade friaresa i Sankt Petersburg. Människorna var betydligt mer kosmopolitiska och världsvana förr.

Svenska Ostindiska Companiet var ett av Sveriges mest lönsamma företag i historien, och hade monopol på handeln med Kina. För svenskt silver köptes kinesiska varor som porslin, siden och kryddor.

Vinsterna var stora. Affärerna gjordes i Guangzhou/Kanton, en stad som ligger uppe i Pärlflodens mynning, inte långt ifrån Macao.

När kompaniet upplöstes 1813, flyttade mannen till Macao och startade en egen affärsverksamhet och blev 1820 utnämnd till Sveriges första generalkonsul i Kina.

Anders Ljungstedt var oerhört intresserad av områdets historia och skrev en bok om detta. Den första icke-kinesiska eller icke-portugisiska bok som har skrivits om Macao.

Boken stödde tesen att Kina hade gett upp området till Portugal frivilligt. Därmed fanns en laglig grund för deras rätt att vara här. Många originalskrifter som inte längre finns kvar användes som källfakta.

Herr Ljungstedt begravdes på den gamla protestantiska kyrkogården i Macao. En del av förmögenheten donerades till att upprätta ett skola i hemstaden Linköping. Den finns fortfarande och heter Anders Ljungstedts gymnasium.

Jag undrar om gatan idag bär generalkonsulns namn, i och med hans i Kinas ögon negativa tolkning av Macaos historia.

Men graven lär nog få vara kvar i alla fall.

Jag och brorsan fick uppleva ett slitet och lätt bedagat Macao. Året var 1992, det var inte mer än sju år till överlämnadet. Portugal lät området mest vara. Staden kändes mycket mer europeisk än Hong Kong.

Tempot var också lugnare och priserna betydligt lägre.

Ekonomin bärs upp av alla kasinon som verkar i landet. Vi skulle besöka dem, eller det blev bara jag, eftersom Thomas hade kortbyxor på sig. Det gick inte för sig.

Mitt på dagen flockades borden av kineser som ohämmat spelade upp sina pengar. Det var väldigt intressant att se speldjävulen i deras ögon.

Sent på kvällen efter att ha gått vilse i de trånga gränderna samt gjort felbeställningar av mat p.g.a. språkproblem lämnade vi Macao hungriga.

Mvh Fredrik

http://www.macautourism.gov.mo/

Napoleons grav i Paris.

Hotel des Invalides, heter detta märkliga byggnadskomplex och kom till på initiativ av Frankrikes solkung Ludvig XIV (1638-1715) som ville inrätta ett hem för krigsinvalider, ett tack för allt soldaterna hade gjort för fäderneslandet.

Kungen är för övrigt den i Europa som har regerat längst, hela 72 år, när tronen bestegs som femåring, med överseende från kardinal Mazarin. Mannen som har namngivit min favoritkaka.

För de flesta fransmännen är Ludvig XIV också en större stjärna än kometen Napoleon. I historieböckerna kallas hans epok för Le Grande Siécle (Det stora seklet).

Under kungens regeringstid var Frankrike Europas ledande makt, både politiskt och kulturellt, franskan blev den internationella diplomatins språk och talades av alla adelsmän på kontinenten.

Med sina över 20 miljoner invånare var man även Europas folkrikaste nation (Ryssland räknades inte riktigt till Europa ännu).

Då Ludvig föddes pågick fortfarande trettioåriga kriget, där man var allierad med Sverige. Med franska pengar bekostades vår armé, eftersom vi krigade mot deras huvudfiende Österrike.

När freden kom 1648 blev riket en stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland.

Den svenska regeringen demonstrerade sin nya status med att sända Magnus De la Gardie som ambassadör till Paris, i spetsen på en svit av över 300 personer, som med pukor och trumpeter gjorde ett öronbedövande och pampigt intåg i den franska huvudstaden.

Ett av Ludvig XIV:s största misstag var att slå till mot landets cirka 800.000 protestanter.

Merparten av dem, som kallades hugenotter var välbärgade stadsbor, skickliga hantverkare, konstnärer, köpmän och bankirer. Som landsflyktiga kom de att driva framgångsrika företag i England, Holland och Tyskland.

Regenten tvingades att gifta sig med sin spanska kusin Maria Tersia av Habsburg.

Hon var djupt religiös och tillbringade hellre tiden med sina hovdamer, dvärgar och hundar. Ludvig sökte sig till andra kvinnor och fick sammanlagt tjugotvå barn, några fick han dock med sin hustru.

De sista åren var mycket olyckliga, de långa krigen krävde hundratusentals dödsoffer och försämrade landets ekonomi avesevärt. Han hade förlorat alla tänder och led dessutom av gikt, reumatism samt dålig mage.

Mot slutet av livet tvingades Ludvig XIV leva på kylda, mogna eller nästan halvruttna fikon, mullbär och meloner.

När projektet med Hotel des Invalides genomfördes, låg området i förorten. Idag ligger platsen väldigt centralt placerat i närheten av Seine.

I byggnaden finns även Franska arméns militärmuseum samt begravningskyrkan där flera av landets främsta officerare är begravda..

Då vissa i resgänget pockade på att springa på toaletten samt att äta hela tiden, valde jag och Mats att gå hit istället.

Den främsta sevärdheten är Napoleons grav.

År 1820 dog Napoleon i exil långt från sitt hemland. Kung Ludvig Filip I bestämde i den nationella yra som rådde att den forne kejsarens kvarlevor skulle återbördas till Paris.

Detta skedde år 1840 och Napoleon fick en av Frankrikes pampigaste statsbegravning.

Fortfarande levde många av kejsarens veteraner som hade slagits under hans befäl. De flankerade begravningståget som passerade under den uppförda triumfbågen.

Detta monument som är en hyllning till alla Napoleons segrar.

På gatorna flockades 100.000 tusentals människor. Alla ville hylla kejsaren. På den mest framträdande platsen under kupolen i begravningskyrkan ställdes hans sarkofag provisoriskt upp.

Det var inte förrän 1861 som allt blev klart. Denna gång skedde gravsättningen i stillhet och närvarades av brorsonen Napoleon III (1808-73).

Mannen som blev Frankrikes sista kejsare och landets första president. Han fick dela samma öde som sin farbror att dö i exil.

Efter detta intressanta besök, klämdes några snabbt inköpta baguetter ner i magen, för att sedan hinna tillbaka till resten av gänget.

De anade aldrig vad de gick miste om.

Mvh Fredrik

www.invalides.org/