Europas vackraste bro finns i Tjeckien.

På den medeltida Karlsbron trängs människor vid alla årstider, väderlekar och klockslag. Hela bron som kantas av barockstatyer är Prags mest kända turistmål.

Tidigt på morgonen börjar gatuförsäljarna göra i ordning sina stånd. Många av dessa hårdkokta företagare står där i ur och skur året om, stärkta av otaliga muggar hett kaffe.

Under varma sommardagar dignar bron under tusentals beundrande besökare. Man har fri sikt över Prag, med slottet på en sidan och på den andra syns gamla staden med en skog av kyrkspiror och torn.

Tittar man söderut, ser man Vltavas broar försvinna i soldiset.

Tyvärr är floden fortfarande en av Europas skitigaste. Den fungerade som stadens kloak under kommunisttiden.

Med pengar från EU har Prag idag påbörjat byggandet av ett fungerande avloppsystem.

Brobygget påbörjades 1357 på order av Karl IV (1316-78) som även tvingade bönderna i trakten att leverera ägg som blandades i murbruket. Detta för att göra konstruktionen starkare.

Det är under dennes tid som Prag växer till sig och blir en av de största och rikaste städerna i Centraleuropa.

Speciellt när Karl IV blir vald till kejsare av Tysk-romerska riket.

Flertal av statyerna kom på plats i slutet av 1600-talet. Många har vittrat svårt och flyttats för att skyddas mot luftföroreningarna. Idag är alla skulpturer ersatta med kopior.

Mitt på bron står den enda bronsstatyn. Klappas hunden på sockeln, kommer man enligt legenden att återse Prag.

Det vill jag göra. Se bild ovan.

Det berömda trettioåriga kriget fick sin startpunkt i Prag och kom även att avslutas här. Kriget befäste Sverige som norra Europas stormakt. I fredsförhandlingarna som pågick under flera år, tog svenskarna en sista chans att försöka inta Prag, som hade klarat sig från att plundras.

Fältmarskalk Christoffer Köningsmarck (1600-63) intogs lillsidan, där slottet ligger. Här fanns böcker, tavlor, statyer och annat krigsbyte.

Sverige tog sitt största byte någonsin. Bara fältherren Wrangel tog fem vagnslaster med värdesaker till sitt nybygge Skokloster, som höll på att inredas.

Drottning Kristina fick 700 målningar och Europas största myntsamling. Även en struts och ett lejon ingick i bytet. Ner kom också Karl X Gustav som fortfarande bara var tronarvinge med trupper.

Ännu mer kapital fanns på andra sidan.

Nu beordrades stormning, men invånarna mötte de svenska soldaterna på bron och hårda strider utkämpades. Katolska studenter och stadens judar stod för motståndet. Svenska armén retirerade. Men de var nöjda i alla fall, eftersom man hade plundrat kejsardömet Österrikes skattkammare.

Freden slöts några dagar tidigare. Med den tidens kommunikationsnät kunde viktiga beslut ta veckor innan det nådde befälhavarna.

Ute på Drottningholm kan du ta del av krigsbytet. Många statyer i parken kommer från plundringståget. Främst från Wallensteins berömda palats.

Christoffer Köningsmarcks son Otto blev även han officer i svenska riket. Han deltog i det skånska kriget 1675-79.

Senare gick mannen i ventiansk tjänst. Otto Köningsmarck har gjort sig ryktbar då han vid belägringen av Aten riktade kanoneld mot Parthenon. Försvararna hade ett krutförråd i byggnaden som sprang i luften.

Stora delar av templet förstördes och fick det utseendet som byggnaden har idag.

Går du till Karlsbron tidigt en vardagsmorgon, kan man ha tur att få bron för sig själv en stund.

Mvh Fredrik

http://www.charlesbridgemuseum.com/

Krigshamnen i Liepaja.

Norr om Liepaja ligger den ökända krigshamnen Karosta. Konstruerad under åren 1890-1906 på order av tsar Alexander III. Området skulle vara basen för imperiets östersjöflotta.

Läget är strategiskt och hamnen är isfri. Vilket det inte är i Finska viken. Örlogsstaden var en självständig stadsdel med egna skolor, kyrkor, avloppssystem samt elverk.

Den tsarryska flottans officerare var ofta välutbildade adelsmän. De såg till att Karosta byggdes med breda gator, stora parkeroch vackra hus.

Tyvärr är den miljön borta idag.

Ryssland ville satsa offensivt. Istället för att släppa in fienden på den ryska jorden och nötta ut dem till priset av enorma förluster av människor och förstörd infrastruktur.

Nu skulle de istället slå ut motståndaren innan.

Runt om i Baltikum och Polen byggdes fästningar upp som skulle fungera som stödjepunkter för tsarens armé.

De ryska skeppen kunde patrullera ohotade i Östersjön. Sveriges flotta som konkurrent var ett minne blott.

När Lettland blev ockuperat av Sovjetunionen 1944 kom detta område med Liepaja att bli stängt för utlänningar. Ända fram till landets självständighet 1991.

Man blev hemmahamn för 14:e ubåtsskvadronen i sovjetiska östersjöflottan, med 16 ubåtar.

Inom området finns rester av underjordiska lager för kärnstridsspetsar och fullt med mystiska vägar och rivna byggnader. Ryssarna försökte förhandla med letterna om att få ha kvar basen, men det klingar dåligt i landets historia.

Lettland ville inte under några omständigheter ha utländska trupper på sin mark. Så 1994 fick Ryssland lämna basen.

Som tack slog man sönder hela infrastrukturen i hamnen.

Kvar lämnades många ryssar som hade bott i generationer i Lettland. Men som ändå inte kände någon förankring med sina övriga landsmän. Här uppe bor de i slitna hyreslänger, övergivna med känslan av stor rotlöshet.

Mitt inne i bland alla fula byggnader sticker den vackra ortodoxa kyrkan upp. Den användes som förråd under Sovjettiden, men är numera en fungerande helgedom igen.

Jag och kompisen Enrico körde runt i Karosta i en timme. Det kändes inte så tryggt att stanna och lämna bilen för en promenad. Så vi cirkulerade runt och fick oss en liten nutidshistorielektion från fordonet istället.

Folket såg så där glåmiga och bleka ut som många föreställer sig det vara i öst. Paldiski i Estland och orten påminner väldigt mycket om varandra. Det mesta är eftersatt och förfallet.

Gatorna är fulla med hål och vid planken hänger ungdomarna och sniffar lim. De flesta iklädda stentvättad jeansjacka och adidasbralla. Inne på bakgårdarna står rostiga bilar.

När mörkret faller ska denna plats undvikas.

Efter att ha åkt över den skrangliga bron som skiljer flottbasen från övriga staden kändes det som en befrielse. Inte för att Liepaja är någon skönhet heller, men det är i alla fall en fungerande stad.

Jag har tidigare skrivit om Liepaja. Staden hade charm, men det tog lite tid att hitta den.

Mvh Fredrik

www.karosta.tv/

Tempeldalen i Agrigento.

Om det inte vore för Agrigentos magnifika tempel, så hade inte hälften av Siciliens besökare brytt sig om att utforska regionen. De centrala och södra delarna av ön har alltid ansetts avlägsna, lite farliga och ett fäste för laglösa.

Agrigento är höjdpunkten på många turisters besök och dess status, historia och antika helgedomar gör orten till en av Italiens mest intressanta platser.

Nedanför staden ligger tempeldalen. Över de gula buskarna och olivträden reser sig tio stycken tempel från 500 och 400-talen f.Kr.

Endast ruiner efter dessa grekiska byggnader återstår. Den troliga orsaken till förstörelsen är en kombination av jordbävningar och kristnas iver att riva dem. Katolska kyrkan ville inte ha några konkurrenter om människans gudstro.

Ett tempel är relativt välbevarat. Det byggdes om till en kyrka på 500-talet.

Idag ligger ruinerna mitt i ett fält av blommor och träd. Massor av nyfikna besökare utforskar och petar på stenarna. Eller gör som vi, poserar framför dem.

Sicilien var en del av Magna Graecia, de grekiska kolonierna. När landets befolkningen växte på 700-talet f.Kr blev det brist på mark. De styrande i Aten började uppmuntra utvandring. Södra Italien och Sicilien koloniseras av grekerna som grundade många städer här.

Agrigento bytte ägare från greker till kartager. År 21o f.Kr tog romarna hela ön. Sicilien blev den första utländska provinsen att lyda under romersk lag.

Med åren skiftade befolkningen. Kejsaren beslöt att pensionerade soldater skulle slå sig ner på ön med sina familjer och odla vete.

Ett av templen skulle ha blivit antikens största om det hade färdigställts. På byggnaden skulle det resas 38 atlantes, manstatyer som var gigantiska. En av dem syns ovan.

Men krig och missväxt kom i vägen.

En del helgedomar har blivit förskönade. En engelsman dök upp här i slutet av 1800-talet. Denne Mr Hardcastle betalade stora pengar till ortsbefolkningen att resa de fallna kolonnerna. På en av bilderna ovan syns hans tilltag bakom ryggen på en poserande Björn.

På 1930-talet ändrade Mussolinis stadens namn från Grigenti till dagens. Alla ortsnamn på Sicilien som påminde om grekiska fick latinska namn.

Vägen ner hit går genom de centrala delarna av ön på en motorväg upphöjd på pelare. Under den växer de böljande vetefälten, ett arv från Romarriket.

Landskapet ser ut som en tavla.

Många italienare retar sig på att det är gratis att åka på provinsens motorvägar. Men Siciliens regering har prioriterat detta, när det är stora avstånd mellan städerna. Myndigheten vill få de olika regionerna att integreras.

Ön har ett utmärkt vägnät.

Mvh Fredrik

http://www.valleyofthetemples.com/

Slaget vid Oravais.

Ganska tidigt under hösten 1808 i Finska kriget insåg svenska krigsledningen att sommaroffensiven hade misslyckats. Trots en del mindre segrar, kunde man inte ta initiativet och när stora ryska förstärkningar kom fick svenska armén fly norrut.

Arméns befälhavare Carl Johan Adlercreutz bestämde sig för att nyttja Oravais terräng för en försvarsstrid och fördröja ryssarnas framryckning. Platsen var välkänd av den svenska militären.

Soldaterna kunde grupperas fördelaktigt på den höjdrygg som sträckte sig från fjärden i norr och söderut.

På morgonen den 14 september 1808 bröts morgonlugnet av sporadiskt skottlossning. Svenska armén uppgick till omkring 5.000 man, medan ryssarna satte in 6.000 till 7.000 man under stridigheterna.

Slaget pågick hela dagen och det som fällde avgörandet, var att de svenska motattackerna misslyckades samt att fler ryska trupper anlände söderifrån.

Svenskarna satsade som så ofta förr på att anfalla, men denna gång misslyckades det. På slagfältet låg över 900 döda svenska soldater. De strategiska effekterna av förlusten var omedelbara och enorma.

Svenska armén fick retirera ännu längre norrut och fann sig tvungen att lämna Finland.

Oravais var därför den ödesdigra vändpunkten i Finska kriget 1808-09.

Det hela slutade med att Sverige fick släppa sin östra rikshalva till Ryssland efter att ha varit sammanlänkade i över 700 år.

Jag besökte min kompis Stefan som är uppvuxen i Oravais och ganska snart begav vi oss ut på slagfältet. På bilden ovan besöks den "berömda" bron som försvarades av Wilhelm von Schwerin (1792-1808) med sina få kanoner och manskap.

Den unge löjtnanten höll bron trots svåra skador som ledde till hans död några veckor senare. Om detta har den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg diktat.

"Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp. När segern själv blev ett nederlag, som bröt vårt hopp. Då säger man, strålade klarast hans mod, då träffade säkrast hans vingande lodd. Då eldades varmast kanonen, när han stänkte den röd med sitt blod"

"Då säger man, hade han dignat ned till sist vid den, men kringränd rest sig mot fiendens led med svärdet än, och ropat sin skara och ilat förut och brutit sig bana och huggit sig ut och fallit, först när de sina kringjublad han nått sitt slut"

Ur Fänrik Ståls sägner

Göran Magnus Sprengtporten (1740-1819) var betraktad i Sverige som landsförrädare. Mannen satte ord på det som många i Finland ville höra, nämligen att landet borde gå i förbund med mäktiga Ryssland istället för att nyttjas som slagfält varje gång det försvagade Sverige låg i krig med tsaren.

Så klart blev anklagelsen landsförräderi, då han inte dök upp när Gustav III påbörjade sitt ryska krig 1788-90.

I Åbo hovrätt föll domen

"Han som hade burit avog sköld mot konung och fädernesland, att mista lif, ära, gods och adelskap"

När freden kom 1809 hade Göran Magnus Sprengtporten tillsammans med Gustaf Mauritz Armfeldt (1757-1814) övertalat tsaren att hela gamla Finland d.v.s. de områden som hade avträtts tidigare till Ryssland under 1700-talet, skulle ingå i det nya finska storfurstendömet.

Dessutom utnämndes Sprengtporten till den första generalguvernören. Knappt ett år senare avgår han, missnöjd och slå sig ner i Sankt Petersburg där mannen senare avlider.

Gustaf Mauritz Armfeldt, han syns på bilden ovan, räknas tillsammans med Sprengtporten som Finlands fäder. De två la grunden för storfurstendömet.

Armfeldt fick tsaren att acceptera den svenska lagstiftningen från 1734 och övertalade honom att även flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors.

Denna lagstiftning är fortfarande gällande i stora drag i båda länderna och arvet att dela in lagar i grupper om balkar härrör från denna tid, som t.ex. miljöbalken och straffbalken.

Trots landförluster under andra världskriget är Finland större än det borde vara, tack vare dessa frispråkiga män då landet fortfarande har de områden som Sverige fick avträda 1743. Se kartan ovan.

I Sverige uppmärksammade 200-års jubileumet med att ge ut enkronor med en strof från en dikt skriven av en svensk student som läste i Finland på 1850-talet, tyvärr minns jag inte hans namn.

"Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet"

Åk till Finland. Det är ett enormt underskattat land.

Kitos Fredrik

www.oravais.fi/

Svenska språket var förbjudet i Cameron Highlands.

Cameron Highlands är den mest kända bergsområdet i Malaysia och är uppkallad efter mannen som kartlade området på 1880-talet, William Cameron.

Orten ligger inbäddad mellan böljande dalar och berg. Klimatet är uppfriskande svalt. Det växer blommor, frukt och grönsaker i överflöd, för att inte nämna den gröna mattan av teodlingar. Allt smakar bättre än nere i låglandet och allt odlat blir häpnadsväckande välväxt. En del blomkålshuvuden är stora som fotbollar.

Varenda bit av marken är brukad och grönsaker och frukter växer på uthuggna terrasser längs kullarna.

Området var som mest populärt under mellankrigsåren, den tid när det var en brittisk koloni och styrdes av kung Georg V (1865-1936). Se bild nedan. Under hans regeringstid var Storbritanniens imperium som störst.

Hit upp åkte tjänstemännen och officerarna i kronkolonin Malaysia för att slippa hettan under de varma månaderna.

Detta har gett avtryck i bebyggelsen. Det är många fina hus som går i brittisk tudorstil.

Jag och min kompis bodde på ett enkelt vandrarhem i huvudorten Tanah Rata. Det var ljuvligt skönt att vakna på morgonen och känna att luften var lagom varm, höra fåglarna kvittra och njuta av stillheten.

Dagarna tillbringades vandrande på fälten eller i skogen. På kvällarna hamnade man hos de indonesiska gästarbetarna, som bodde i enkla skjul i närheten. Där fanns ett pingisbord och de utmanade oss i hårda matcher.

Annars satt vi på huvudgatan och åt steamboat, en typisk kinesisk rätt, där maten tillagas i en ångande soppa eller buljong.

Gänget som hängde ihop kom från olika länder, USA, Holland, Australien och vi så klart. Samir från Holland införde hårda språkrestriktioner. Alla var tvungna att prata engelska med varandra. Det kändes lite underligt att prata med polaren på utrikiska.

Men det blev man tvungen till för Samir hade stora öron och kom med förmaningar om han hörde det svenska språket talas.

Så vårt språk fick läggas i malpåsen för några dagar. Samir är mannen på bilden ovan som serverar oss te.

Ett besök till den här orten är inte komplett utan en tur till en teodling. De mest kända plantagerna tillhör Boh Tea, det första godset på höglandet.

Produktionen ligger på 4.000 ton te per år.

Vi besökte fabriken och fick se hela tillverkningsprocessen, hur tebladen går genom föråldrade maskiner, torkmaskiner, rullare och jättesillar för att slutligen bli ett av de finaste teerna i hela världen.

Tiden i Cameron Highlands var ljuvlig. När färden gick vidare var det en svensk sommar som lämnades för att komma tillbaka till den klibbiga tropiska värmen nere vid kusten.

Mvh Fredrik

http://www.cameronhighlands.net/