Gettot i Theresienstadt.

Vid ett besök i Prag, bodde jag i en lägenhet vid Nationalteatern. Där fanns folk från många länder. En judinna från Argentina fångade min uppmärksamhet. Hon var inkvarterad i våningen bredvid.

Det blev början till en liten flört. Tjejen ville följa med mig till Theresienstadt. Det var helt okej för mig. Resan var bokad via en judisk researrangör och detta var dagen innan. Det bestämdes att vi skulle gå iväg tidigt på morgonen. Av någon anledning dök hon inte upp så undertecknad stack iväg själv.

Vid hemkomst möttes man av en bister och sur uppsyn. Den planerade middagen på kvällen var inställd. Argentinskan var upprörd över att jag inte hade väntat. Att försöka förklara att det inte fanns så mycket tid att spela på hjälpte föga. Detta var en kulturkrock, vi förstod inte varandra. Efter en utskällning på spanska skiljdes våra vägar för gott.

Var resan värd en sabbad dejt?

Självklart, folk som inte fattar vikten av hålla tider, är inget för mig. Till middag åts det tjeckisk husmanskost som sköljdes ner med öl. Det var faktiskt skönt att slippa tjejen och istället njuta av lugnet och ensamheten.

Detta inlägg ska handla om besöket i Theresienstadt.

Theresienstadt var delvis ett genomgångsläger från vilket man skickade fångarna vidare till arbetsläger eller utrotningsläger. Gettot framhölls som en judisk bosättning. Vid dess tillkomst hade tågen sedan länge rullat österut till lägren i Polen.

Men att deportera vissa kategorier judar hade visat sig svårt. Framförallt var det problematiskt att motivera förflyttningar av judiska krigsinvalider samt dekorerade veteraner från första världskriget. Men även internationellt kända judar tilldrogs sig mycket uppmärksamhet.

Det var därför "mönstergettot" i Theresienstadt öppnades i november 1941.

Två månader senare, den 20 januari hölls Wannseekonferensen i Berlin. Detta illa beryktade möte, som fastställde att judarna skulle utrotas. Den slutgiltiga lösningen skulle genomföras med deportationer till läger i öst, där människorna skulle gasas ihjäl.

I protokollet nämns Theresienstadts funktion, se nedan:

"De evakuerade judarna kommer först att transporteras till så kallade genomgångsläger, från vilka de senare kommer att skicka österut. SS-Obergruppenführer Heydrich påtalade att en viktig förutsättning för genomförandet av evakueringarna är att man noga bestämmer vilka personer som skall omfattas av dessa åtgärder. Det är inte avsett att evakuera judar äldre än 65 år, istället ska dessa överföras till åldersgetton. Härför är Theresienstadt avsett. Även krigshandikappade judar och judar med krigsutmärkelser ska omfattas. På så sätt förhindras många interventioner"

Även om levnadsförhållandena i Theresienstadt var bättre än i andra getton, präglades tillvaron av sjukdomar, epidemier, hunger, vidriga hygieniska förhållanden samt överbefolkning.

Theresienstadt blev tidigt överfullt, staden var anpassad för 7.000 invånare. Tidvis bodde här över 53.000 judar. Tågen med människor anlände i snabb takt och för att avlasta staden genomfördes deportationer från Theresienstadt till Auschwitz.

Gettot kom flera gånger att användas i propagandasyfte, bland annat när Röda Korset besökte lägret den 22 juni 1944 och i april 1945. Inför besöken passade SS på att försköna området. Man planterade blommor, målade fasader samt spolade rent gatorna.

Lägret är även känt för den kulturella verksamhet som bedrevs av fångarna. Många var musiker, skådespelare, akademiker, författare och konstnärer. De uppförde konserter och teaterpjäser, höll föredrag, komponerade, tecknade och skrev.

År 2007 gav Ann Sofie von Otter ut skivan Terezin/Theresienstadt med sånger skrivna i gettot av ett tiotal kompositörer. Hennes far är värd ett inlägg, men jag hoppas kunna få in det en annan gång istället.

Från upprättadet i november 1941 och fram till april 1945 deporterades 140.000 hit. Över 80.000 fördes vidare till förintelselägren, varav 4.000 överlevde. Mer än 35.000 människor dog i gettot.

Jag blev guidad av en äldre kvinna bosatt i USA. Hon satt i lägret och överlevde. Tanten ingick i hemstadens födelsedagspresent till Adolf Hitler. Den lokala chefen gjorde hennes stad Brno judefri på Führerns 64 års dag.

Alla judarna deporterades till Theresienstadt. De flesta av Brnos judar skickades sedan vidare till Auschwitz.

Mvh Fredrik

www.scrapbookpages.com/CzechRepublic/Theresienstadt/TheresienstadtGhetto/index.html

Bern är en kompromiss.

En tågresa på cirka 2 timmar från Genéve tog mig till Schweiz huvudstad. Färden gick genom den inre språkgränsen. I söder dominerar franskan och de flesta är katoliker, medan i norra delen är de tyskspråkiga och protestanter.

De fransktalande skulle gärna vilja att Schweiz gick med i EU, men i norr röstar man alltid nej i de folkomröstningar som har hållits i frågan.

När landet fick sin senaste författning blev Bern huvudstad. En kompromiss, då Genéve ansågs för franskt och Zürich var för tyskt. Orten ligger geografiskt i mitten av landet.

Schweiz drabbades av ett kort inbördeskrig 1847. Några kantoner i söder bröt sig loss och bildade ett eget förbund. Kriget tog snabbt slut. Det varade endast i 26 dagar. Generalen som krossade motståndet, blev senare en av dem som grundade Röda Korset.

Den nya författningen antog stora reformer, där kantonerna fick ge ifrån sig mycket av sin självständighet. Man förlorade t.ex. rätten att trycka egna pengar, bedriva postservice samt att släppa kontrollen över tullen till de federala myndigheterna.

Förebilden till den nya statsbildningen var Förenta staternas.

I början var bitterheten stor, men idag verkar befolkningen nöjda med sin konstitution. Något som är populärt, är regionala folkomröstningar, som finns inskrivna i författningen. En eftergift till kantonerna.

Senast ställde detta till det, när en kanton röstade och förbjöd byggandet av minareter. Ett beslut som övriga Schweiz var tvunget att respektera.

Schweiz har 26 kantoner. Jura är den yngsta och bildades 1979.

Nedan syns det nya Nationalrat.

De flesta invånarna i Bern har tyska som modersmål. Men nackdelen är att deras dialekt avviker ganska mycket från den tyskan som pratas norr om gränsen. För mig blev det svårt att kommunicera på min skoltyska. Men trägen vinner och det mesta löste sig i alla fall.

Bern fick stadsrättigheter 1191 och sägs ha fått sitt namn av att grundaren hade dräpt en björn här. En del historiker härrör namnet till forntyskans ord för sumpmark. Så klart vill nog invånarna hellre förknippas med det första alternativet.

Efter att ha blivit riksstad i det Tysk-romerska riket ingick man i det nybildade Schweiziska förbundet. Genom list och krig utvidgades området och Bern blev förbundets största kanton.

Men när Napoleon ockuperade landet 1798, fråntogs staden mycket av sitt territorium. Man föll åter i blickfånget när Bern blev landets huvudstad 1847.

Idag bor det ungefär 130.000 här.

Städerna i Schweiz har förskonats från bombningar och krig de senaste århundradena. Därför finns det ofta en bevarad stadskärna. Så är det även i denna ort.

Från centralstationen ner till floden som omger halvön där den äldre bebyggelsen ligger, är husen och miljöerna intakta. Det känns som att kliva in i ett borgerligt 1800-tal. Allt är rent och välordnat. Folk är väluppfostrade och hälsar artigt på en.

Ve, den som kastar skräp på gatorna. Då blir man säkert lynchad.

Allt var söndagsstängt. Här är man konservativ och går i kyrkan istället för att shoppa som vi gör i Sverige.

Tiden tillbringades med att spatsera runt och titta på folk. Som tur var en del restauranger och caféer öppna. Vid hemfärd, var trafiken inställd. Någon hade valt att avsluta sitt liv genom att hoppa framför tåget. Det blev några timmars väntan på stationen som fördrevs pratandes fotboll med fans till kantonens stolthet FC Young Boys.

I staden tog tyskarna sitt första guld i fotbolls-VM 1954. Undret i Bern kallades det. Folket förknippar det med Tysklands vändpunkt. Från den dagen blev allt bara bättre. Eländet med kriget lades åt sidan och människorna började få ordning på sin nya och demokratiska stat, Västtyskland.

Finalmotståndare var Ungern, som ansågs oslagbara. Tyskland vände 0-2 till 3-2.

Efteråt anser experter att tyskarna blev dopade. Förvånansvärt många av spelarna drabbades av gulsot, vilket tros hänga ihop med den uppgiften att man ska ha injicerat dem med samma spruta.

Informationen på stationen var bristfällig och alla resenärer erbjöds att åka en annan väg tillbaka. Men jag valde att vänta istället. Sällskapet man umgicks med var ett kul gäng. Att snacka fotboll och dricka öl är aldrig fel.

På kvällen var trafiken åter igång och jag lämnade en av Europas minsta huvudstäder för den här gången. Tillfälligheter kanske gör att man hamnar i Bern igen.

Är det värt att åka hit? Absolut, om du gillar ordning och reda, eller att språka sauerkrat. För det händer inte särskilt mycket här.

Min sista tanke gick till Michail Bakunin (1814-76), anarkismens fader. Han kämpade mot tsaren och levde i exil. Mannen slutade sina dagar i Bern och ligger på stadens största kyrkogård. Innan sin död, översatte han Karl Marxs verk Kommunistiska manifestet till ryska.

Ordet anarkism kommer från grekiskan och betyder utan härskare. Jag skulle ha besökt graven, men det glömdes tyvärr bort.

Michail Bakunin tillbringade även en kort period i Stockholm, inbjuden av Aftonbladet. Men blev så klart utvisad, när polisen fick reda på att han även ville avskaffa kungamakten i Sverige.

Någon måtta får det vara.

Nedan ett citat från mannen:

"Total frihet och total kärlek, det är vårt mål"

Grüss gott Fredrik

http://www.bern.ch/

Leninvarvet i Gdansk.

En landsomfattande strejk bröt ut sommaren 1980 över hela Polen. Folket hade fått nog av allt sämre levnadsstandard och det politiska förtrycket.

Tidigt blev Leninvarvet i Gdansk centrum för upproren. De över 20.000 anställda på det största varvet i landet som var döpt efter kommunismens störste ikon vägrade att jobba.

Istället stannade männen kvar på sin arbetsplats och hindrade all verksamhet. Varvet var Polens stolthet, man kom att bygga över 1.000 fartyg här.

Att dessa söner till staten protesterade öppet, sved ohyggligt för pamparna nere i Warszawa. Kraven var många, högre lön, bättre pensioner. Men det som var mest kontroversiellt, var viljan att få bilda en egen fackförening.

Förhandlingarna skulle ske direkt med regeringen och sändas på TV.

Strejkledaren Lech Walesa blev tio år senare Polens första demokratiskt valda president. Stödet från landsmännen var massivt, och sammanhållningen bland arbetarna var total.

Namnet på rörelsen blev Solidaritet.

Alla krav gick igenom till Sovjets stora fasa.

Avtalet skrevs under av Lech Walesa iklädd en sliten kostym med en knapp av Polens nationalhelgon, den svarta Madonnan i kavajslaget.

Signeringen skedde med en gigantisk penna.

Det finns en bild av händelsen uppsatt på det idag nästan helt nerlagda varvet. På området finns flera foton på arbetarna, som ser tärda ut av hårt slit. På något sätt kändes det naturligt att dessa skulle krossa kommunismen.

Ideologin som skulle skydda dem, blev istället den som fängslade dem.

Demonstrationen blev sprickan i öst, som skulle få sitt crescendo, när Berlinmuren föll den 9 november 1989.

Det ryska ledarskiktet i Moskva var paralyserat. Vad ska man göra? De ville till varje pris undvika en invasion.

Av tidigare lärdomar med intågen i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, drog man att opinionen i världen förlorades och istället vann upprorsmakarna än mer sympati.

Men också skenet av trovärdighet med självständiga arbetarstater ifrågasattes. Den krassa verkligheten var dock att Sovjet var beroende av lån från USA för att hålla igång sin ekonomi.

Det fanns bara en väg att gå.

Press sattes på de inhemska ledarna som måste lösa situationen, året efter genomfördes en statskupp.

Tusentals medlemmar i Solidaritet fängslades. De flesta visste att detta var början på slutet för polska kommunistpartiet. Det var bara en tidsfråga när de skulle kapitulera.

Människorna var helt enkelt trötta på dem.

Många upplevde att det inte fanns så mycket mer att förlora. Att sitta i ett fängelse innanför murarna, eller utanför kvittade för polackerna.

Varvet sysselsätter numera knappt 2.000. De största fartygen byggs i andra länder. Idag är det dessutom nerläggningshotat.

Nere i centrala Gdansk ligger det första skeppet som färdigställdes här efter andra världskriget.

Ett minne från en epok, som knappt finns längre. Fartyget heter SS Soldek och sjösattes våren 1949.

På porten till varvsområdet finns en stor ikon uppsatt med den svarta Madonnan.

Bredvid står ett gigantiskt monument över de arbetare som sköts ihjäl i en strejk i Poznan 1970. Se bild ovan.

Ett museum och en permanent utställning på platsen är öppet för allmänheten.

Mvh Fredrik

www.solidarnosc.org.pl/en/main-page.html/

Borgen i Trakai.

Påhälsning hos barndomskamraten Kent som arbetade på den svenska ambassaden i Vilnius. När han jobbade på dagarna fick jag på egen hand spendera tiden med att upptäcka huvudstaden samt göra utflykter.

Minns inte om det var Kent som tipsade mig att besöka Trakai. Men staden väckte min nyfikenhet. En förmiddag avsattes till att åka dit. Efter att ha vinkat av Kent vid ambassaden, gick stegen mot busstationen.

Färden skedde med en skranglig buss, med lukt av spya. Det är bara 27 kilometer till Trakai, så man behövde inte stå ut allt för länge med den äckliga lukten.

En del litauer har som många andra östeuropéer en total saknad av servicekänsla. Chauffören tillhörde den kategorin. En sur gubbe, som vägrade att vilja förstå en turist.

Trakai var Litauens huvudstad under medeltiden samt säte för landets furstar. Byggd på en smal landtunga omgiven av tre sjöar. Längst ut finns slottet.

Allt grundat på 1300-talet av landsfadern Gedimas. Han fick sju söner, varav en satt och styrde via borgen.

Under historiens gång föll området i Polens händer och låg då vid gränsen till Ryssland. Ständiga konflikter mellan dessa stater tärde hårt på invånarna.

Trakai plundrades gånger flera, samt pesthärjades ofta.

Karl X Gustav rörde sig i trakterna under det polska kriget 1655-60. Inget krig har förött Polen så mycket som detta.

Karl XII var också här på en kort visit. Då fanns bara en ruin att titta på. Så han marscherade vidare ner i Europa.

De som beseglade borgens öde, var ryssarna som rev rubbet på 1660-talet. Polackerna återuppbyggde den på 1920-talet, men allt förstördes igen under andra världskriget.

När Sovjet regerade över området 1944-91 fick slottet ytterligare en chans att återuppstå. Man la ner stora summor i att restaurera det.

Landskapet har inspirerat många litauiska diktare och målare.

Trakai är det mest välbesökta fritidsområdet nära dagens huvudstad.

Staden har 5.000 invånare. Här bor en folkspillra från det ryska imperiets tid. Egentligen var det litauerna som bjöd in dem på 1300-talet. Karaimerna är ett turkfolk från Krim. Deras religion är en salig blandning av judendom och islam.

Människorna lockades hit av de litauiska furstarna som imponerades av deras kunskaper i strid.

Men ryssarna bidrog till att göra staden än mer kosmopolitisk, när judar och tatarer flyttades hit. Största befolkningsgruppen har alltid varit polackerna.

Under andra världskriget skonade Reichführer Himmler karaimerna. Han ansåg inte att de var judar. I tyskarnas rasbiologi, och med fältstudier där läkare mätte deras skallar, blev slutsatsen att folket tillhörde en annan ras.

Därför överlevde Karaimerna kriget.

Till skillnad från regionens 5.000 judar som alla skickades till utrotningsläger.

Turkfolket bor längs huvudgatan i små färgglada trähus. I omgivningen finns deras synagoga, även den byggd i trä.

Väl hemma möttes Kent upp och mat väntade på oss i konstnärskvarteret. På en restaurang med fin utsikt över Vilnius.

Trakai var värt besväret. Även om allt är nybyggt, är landskapet och stadens atmosfär en intressant miljö.

Åk hit.

Avslutningsvis som kuriosa var det i Trakai med omnejd SVT spelade in Snapphanar, deras stora julsatsning 2006. Tyvärr blev den en tittarflopp.

Det är nog ingen som minns dramat, mer än jag och barndomskamraten. Men serien är riktigt bra med Gustaf Skarsgård i en av huvudrollerna som Karl XI.

Mvh Fredrik

www.trakai.li/

Arenan i El Jem.

Amfiteatern i El Jem, är den största romerska arenan i Nordafrika. Den ligger ca 60 kilometer sydväst om semesterorten Sousse, där jag bodde vid besöktet i Tunisien.

Byggnaden uppfördes under Gordiunas (159-238) tid som guvernör i den då romerska provinsen Africa terra, dagens Tunisien. Ambitionen var att tävla med områdets största stad och tillika mest kända, Karthago.

Kejsare var Maxiumus Thrax, Roms första soldatkejsare. En dräng från Grekland som avancerade hela vägen. En serie av krig hade lagt alla provinser i Romarriket under hårt skattetryck. Pengarna behövdes, för att hålla landets soldater på gott humör.

Men också till mutor åt sina allierade, så att de inte skulle utnyttja statens för tillfälligt svaga ställning, genom att gå i krig tillsammans med Romarrikets fiender.

I Tunisien revolterade man och tvingade guvernören att utropa sig som alternativ kejsare med sin son. Man fick stöd från delar av senaten i Rom.

Från kejsaren kom svaret snabbt. Man mobiliserade den enda legionen i Afrika och gick mot Karthago. När sonen till Gordiunas stupade i striden, hängde fadern sig.

Arvet efter denna korta dynasti på endast 20 dagar är amfiteatern i El Jem. Den blev aldrig helt färdigställd. Bygget pågick åren 230-238.

Kejsaren lät staden förfalla.

Arenan användes för gladiatorspel, men även för att döda kristna, som fick slåss obeväpnade mot lejon och andra rovdjur.

Folk kom från hela Nordafrika för att bevittna dessa skådespel. Tanken var att imponera på dem, att visa Roms styrka och makt.

När det var fullt hus, fanns över 35.000 i publiken.

Byggnaden stod orörd fram till 1600-talet, när arbetet påbörjades med den stora moskén i Kairouan. Sten togs härifrån. Staden ligger strax norrut och räknas som Nordafrikas heligaste.

Det sägs att sju besök dit, räknas lika högt som ett till Mekka.

Bland sunnimuslimerna är Kairouan islams fjärde heligaste stad, efter Mekka, Medina och Jerusalem.

För oss filmälskare är orten mest känd för att den fick agera kuliss för Kairo i filmen, Jakten på den försvunna skatten. Det var spännande att gå i basaren och uppleva atmosfären.

Moskén är förresten magnifik.

Idag används amfiteatern i El Jem för olika kulturevenemang och är öppen alla dagar från soluppgång tills mörkret sänker sig.

Ta chansen att besöka båda städerna om möjlighet ges. Det är två pärlor liggandes vid randen till Sahara.

Filmen, Ett herrans liv spelade in några scener här. Den blev väldigt omtalad på sin tid och förbjöds bland annat att visas i Norge. Där anklagade man filmteamet för hädelse.

Det var Monty Phyton gänget som låg bakom produktionen.

I handlingen får man följa Brian, som föds i stallet bredvid Jesus. Han blir av misstag förväxlad med Messias.

Rullen är helt underbart rolig och slutscenen där alla korsfästa sjunger den nu berömda låten, Always look on the bright side of life, är oslagbar.

Filmen öppnar med förtexten:

"Judea, year 33 AD"

"Saturday afternoon"

"About Tee-Time"

Mvh Fredrik

www.whc.unesco.org/en/list/38/