Öluffade i Hong Kongs skärgård.

Jag och brorsan bodde på ett billigt pensionat i Kowloon. Där delade vi sovsal med en amerikan, som heter John.

Hans efternamnet är samma som en tunnelbanestation i Hamburg, den hållplats du hoppar av på, om man ska ses stadens populäraste fotbollslag HSV spela.

Något undertecknad måste berätta nästa gång vi ses.

Jag och min bror har hållit kontakten med John sedan 1992. Han gjorde det då, som han fortfarande gör, arbetar för WHO, och samlar in fakta om olika bakterier, samt annat rörande vaccinationer.

Lönen är knappast vad John skulle ha fått, om han hade valt att stanna kvar i USA och praktiserat som läkare.

Någongång varannat år dyker han upp i Stockholm.

Enligt amerikanen är Karolinska sjukhuset ett av världens mest framgångsrika, när det gäller forskning om sjukdomar och annat rörande vården.

Detta inlägg ska handla om vårt besök på Hong Kongs största ö, Lantau.

Lantau är dubbelt så stor som Hongkongön, men hade endast en befolkning på 20.000, till skillnad från den andra holmen med sina nästan två miljoner invånare.

Många reser till ön för att besöka buddhistklostret Po Lin. Man tar färjan till Silvermine Bay. Där väntar bussar som kör upp till klostret.

Den sittande buddhagubben är hela 34 meter hög.

Det sägs att man ska kunna se den från Macao, om vädret är klart.

Annars är det stränderna som lockar vid Sydkinesiska sjön.

Tyvärr hann det inte badas allt för mycket, när den röda flaggan åkte upp ganska fort.

Vi träffade en kul engelsman som bodde i byn i närheten, men som jobbade inne stan. Priserna här var t.o.m. lägre än hemma i London.

På kvällen fångade de kinesiska grannarna grodor med ficklampa och nät, medan vi drack öl och tittade på stjärnorna.

Sällskapet tog sista färjan hem.

Idag har myndigheterna byggt Hong Kongs nya flygplats samt Disneyland på ön. Den är även förbinden med broar till fastlandet.

Lugnet är borta sedan länge, och undertecknad tänker inte återvända hit och få mina minnen förstörda.

Mvh Fredrik

www.wikitravel.org/en/Lantau_Island

TV-tornet i Berlin.

Jag tänkte börja inlägget med att berätta lite om den roliga statygruppen Marx-Engels-Forum i närheten av TV-tornet, rest 1986 under DDR:s sista hela årtionde.

Länge debatterade politikerna i Berlin om de skulle få stå kvar.

Slutligen kom man fram till att de gamla bronsgubbarna fick hänga med en tid till. Så klart föreställer de Karl Marx (1818-83) och kompisen Friedrich Engels (1820-95).

Båda grundade marxismen, en politisk ideologi, som ville införa det klasslösa samhället. En sympatisk tanke, men som tyvärr är omöjlig att genomföra enligt mig.

Torget är idag ganska sterilt och ödsligt, trots sitt centrala läge.

Att göra som jag och kompisarna gör ovan, att posera med gubbarna var otänkbart under DDR-tiden. Då hade hela gänget hamnat i fängelse eller i bästa fall blivit utkastade till Västberlin.

Men nu råder andra tider, som tur är.

Nedan Karl Marxs mest berömda citat.

"Religion är opium för folket"

Ett planerat tunnelbanebygge kan bli statyernas öde, det finns diskussioner om att återställa platsen, som den såg ut innan andra världskriget.

Men jag hoppas att socialismens fäder får finnas kvar.

Tyskarna har en benägenhet att vilja städa bort sin historia med jämna mellanrum.

Nu över till TV-tornet, som byggdes av dåvarande östtyska regimen.

Uppfört under åren 1965-69.

Arkitekturen är starkt inspirerad av rymden, och ska symbolisera statens framsteg och välgång. Fortfarande fanns det förhoppningar på 1960-talet att kommunismen var den rätta läran för alla folk.

Den antifascistiska muren, som Berlinmuren hette på det socialistiska språket, skulle ju skydda de rättfärdiga från den onda kapitalistiska rörelsen.

Till slut trodde ingen på kommunismen längre.

Två snabba hissar för besökarna upp till den stålbetäckta tornkulan.

Kulan har sju våningar. Populärast är att fika på Tele-café, som är en roterande restaurang, där gästerna får sitta i max en timme. På den tiden snurrar caféet en gång runt sin egen axel, så att besökaren får se Berlin från alla håll.

TV-tornet är hela 365 m hög och Tysklands högsta byggnad.

Efter återföreningen sanerades konstruktionen från allt asbets som fanns där. De ursprungliga hissarna tillverkades av svenska ASEA.

Vill du komma upp här, så är ett tips att komma så tidigt som möjligt, för det är alltid långa köer vid ingången och de växer sig längre och längre under dagen.

Över 70 miljoner människor har åkt upp i tornet.

Mvh Fredrik

http://www.tv-turm.de/

Ett ishockeyslagsmål i Piestany.

I min engelskspråkiga guidebok står det att orten är okej, om man står ut med skrikande på tyska. Det är troligtvis Wiendialekten som hörs, när Piestany ligger endast 120 km från Österrikes huvudstad.

Jag har aldrig haft något emot tyska språket, utan tvärtom det pratas hellre än bra.

Rent objektivt är kunskaperna rejält bristande, men vägs upp av undertecknads stora passion för tungomålet.

Spastaden ligger på bekvämt avstånd från Bratislava.

Storhetstiden inföll under slutfasen av Österrike-Ungerns sista glansår, före första världskrigets utbrott. Att fara på hälsoresor var på modet i hela Europa, och Piestany var Slovakiens populäraste rekreationsort.

Förmögna från Wien, Budapest åkte regelbundet upp hit.

Arvet från epoken är det vackra jugendhotellet Thermia Palace, invigt 1912. Hotellet är fortfarande Slovakiens enda femstjärniga etablissemang.

Andelen utländska besökare har alltid varit hög.

Många celebriteter har kurerats sig här, t.ex. Ludwig van Beethoven (1770-1827), som var en flitig gäst. Dennes berömda nionde symfoni kallas även för Europahymnen och antogs som EU:s nationalsång 1985.

De flesta har hört melodin, men få vet att det var den tyske kompositören som skrev den.

Vår svenska författarinna Selma Lagerlöf har också hämtat kraft i stadens varma bad.

Under kommunisttiden förstatligades allt. Nya betongbyggnader kompletterade de tidigare vackra och anrika inrättningarna.

Nu fick överklassen stå tillbaka för arbetarna, som skickades hit om de var lojala med nya statsledningen.

Till och med bron återuppbyggdes för oss arbetare, så att vi skulle få möjligheten att stärka vår hälsa. Nedan syns en stolt undertecknad pekandes på sin klasstillhörighet.

Nu skålade man för Sovjetunionen och det pågick fram till 1989.

Efter att Slovakien brutit sig ur Tjeckoslovakien 1993, har Piestany blommat upp igen, och nu kan man höja sitt glas för allt möjligt, förutom Tjeckien.

Slovaker har ett enormt mindervärdeskomplex gentemot sin västra granne.

Staden är en härlig mix av det gamla med borgliga byggnaderna och de kommunistiska hotellkolosserna, med en härlig ljudkuliss av slovakiska, tyska och andra språk.

Återkommer undertecknad hit, ska det inkvarteras på Hotell Jalta.

Nu ska jag berätta om två historiska anekdoter, som har inträffat här.

Under första världskriget träffades de tre allierade Karl I av Österrike-Ungern, Wilhem II av Tyskland samt Ferdinand I från Bulgarien på Thermia Palace.

Målet var att diskutera krigsstrategier. Dessutom passade man på att kurera sig lite.

Resultatet blev inte direkt lysande för dem.

Länderna förlorade konflikten och regenterna blev senare avsatta och dog i exil. Om de lyckades med att gå ner lite i vikt vet jag inte, troligtvis inte, när kungamöten brukar förknippas med mycket mat och dryck.

Tsaren av Bulgarien (1861-1948) livsöde, tänkte jag passa på att berätta lite mer om.

Han föddes som prins i Sachsen-Coburg-Gotha, och är faktiskt släkt med Carl XVI Gustaf, vars mor var prinsessa i samma rike. Ferdinand I utsågs till regerande furste av det autonoma Bulgarien 1887.

När landet blev självständigt från turkarna 1908, blev tysken tsar. En titel som har burits av nationens medeltida härskare.

Men den nya regenten blev aldrig populär. Ett skäl var att han behöll sin katolska tro. Ett annat var slitningarna med Ryssland, som var Bulgariens traditionella allierade och slaviska bröder.

Ferdinand I valde istället att knyta upp sitt rike med Tyskland och Österrike-Ungern.

Balkankrigen 1912-13, medförde att Bulgarien fick en gräns mot Egeiska havet. Men landet förlorade kontrollen över Makedonien.

Största vinnaren var Serbien, som tog en bra bit av Balkan från Osmanska riket till Österrike-Ungerns stora sorg.

Att ett slaviskt folk kunde frigöra sig från ett imperium, väckte förhoppningar hos den stora slaviska minoriteten i dubbelmonarkin.

Här såddes fröet till första världskriget.

Tsaren är annars mest känd för sitt stora frimärksintresse, och att han var bisexuell. Det var resor till Capri titt som tätt, där mannen levde ett utsvävande liv med unga italienska pojkar.

I machokulturens Balkan var detta ett problem. Folk försökte utnyttja situationen, men det blev misslyckandet i kriget som fällde Ferdinand I:s öde.

Efter första världskriget abdikerade han och sonen Boris III (1894-1943) fick ta över. Fadern dog senare i dåvarande Västtyskland på sitt födelseslott i Coburg.

Boris III blev giftmördad på order av Adolf Hitler. Troligtvis för att han inte ville delta i kriget på östfronten mot Sovjetunionen.

Simeon (1937-) blev Bulgariens sista tsar. Efter kommunismens fall återkom han och var premiärminister i landet 2001-05.

Nu över till den andra historiska anekdoten, som inträffade 1987.

Ett av världens längsta och största ishockeyslagsmål skedde här under juniorvärldsmästerskapen i ishockey mellan Kanada och Sovjetunionen.

På engelska kallas händelsen för the Punch-up in Piestany.

Kanada hade chansen att säkra guldet vid vinst, medans ryssarnas möjlighet redan var borta.

Turneringen präglades av det kalla krigets sista år, där dessutom rivaliteten var extra stor mellan länderna, när båda nationerna också gjorde anspråk på att vara världens bästa ishockeyland.

I andra perioden bröt bråket ut, som ingen kunde stoppa. Efter 20 minuter släcktes ishallen ner. Båda lagen blev diskade, och tack vare det vann Finland sitt första guld.

Sverige fick ett brons.

Spelarna förbjöds att delta på avslutningsbanketten. Sovjetunionen avskedade ledningen, medan kanadensarna mottogs som hjältar i hemlandet.

Ulf Dahlen blev uttagen i All-star laget tillsamman med finska målvakten Markus Ketterer, som senare vann SM-guld med Färjestad.

Slovakiens största ishockeyspelare är Peter Stastny, som hoppade av 1980 och blev en av NHL:s största stjärnor under hela 1980-talet.

Han var den första nykomlingen i ligans historia, som gjorde över 100 poäng i debutsäsongen.

Totalt blev det 1.239 poäng på 824 matcher i NHL. Peter Stastny har även spelat för tre olika nationer, Tjeckoslovakien 1976-79. Kanada 1984, samt i OS 1994 för Slovakien.

Idag representerar han sitt hemland, som politiker i Europaparlamentet.

Avslutningsvis lite om mitt fantastiska hotell, beläget på gångavstånd från centrum. En riktig betonglåda byggd på 1960-talet för mina slovakiska arbetarkompisar.

I huset fanns allt, en bar, restaurang och ett bibliotek att bilda sig i mellan öldrickandet.

Ute på tomten låg en gammal luggad minigolfbana, och en liten uppblåsbar pool. I priset ingick även en påse schampo och en futtig rosa öststatstvål.

Ovan syns en sliten undertecknad, som tar igen sig i en ännu mer sliten fåtölj utanför rummet.

Till frukosten fanns också härliga sockrade efterrätter.

Enda missen var saknaden av bacon. Något jag tyvärr har vant mig med, att det nästan alltid numera uteblir på de flesta hotellfrukostar.

Från högtalaren ljöd trallvänlig jazz. Många av gästerna var äldre pensionärer.

Atmosfären var hur kul som helst.

Mvh Fredrik

www.piestany.sk/

Slagskeppet HMS Belfast i London.

Historien om skeppet är som följer, konstruerad mellan åren 1936-38, och sjösatt på Sankt Patrick's day 17 mars 1938.

Redan i augusti året efter deltog HMS Belfast i havsblockaden mot Tyskland.

En mina förstörde fartyget som låg i torrdocka i två år, innan hon återkom igen i flottan, som det mest kraftfulla och modernaste kryssaren i Royal Navy. Bland annat uppgraderad med svenska Boforskanoner.

På annandag jul 1943, deltog man i sänkningen av ett av Tysklands största krigsskepp, Scharnhorst.

Slaget stod utanför Norges kust, och uppdraget var att förhindra störningar i den livsviktiga konvojtrafiken till Ryssland.

Röda armén var på frammarsch, men led brist på krigsmateriel. Amerikanarna lovade att sända allt som behövdes, och britterna skulle se till att det kom fram.

Nazisterna var desperata, och sände ut Scharnhorst eskorterad med fem mindre jagare.

Resultatet blev förödande, över två tusen döda och flaggskeppet Scharnhorst sänktes. Värst av allt, var att konvojerna kunde fortsätta ohotade till Murmansk.

Detta var HMS Belfast största seger.

Nästa viktiga händelse var vid invasionen av Normandie, då fartyget låg ute till havs, och besköt stränderna med sina tungt bestyckade svenska kanoner.

Efter freden i Europa 1945, överfördes skeppet till Asien. Tanken var att man skulle delta i invasionen av Japan, men två atombomber kom i mellan.

Hong Kong blev den nya hemmabasen under resten 1940-talet, innan Koreakriget bröt ut 1950, och då gick HMS Belfast in i aktiv krigtjänst igen.

Efter konflikten förflyttades fartyget kontinuerligt mellan Filippinerna, Borneo, Singapore samt Hong Kong, innan hon slutligen kallades hem till Portsmouth 1963, där man ingick i den strategiska reserven.

HMS Belfast blev ett museumskepp, och ligger vid Themsen i London sedan 1971.

Detta är ett av de häftigaste museer, som undertecknad har besökt.

MvH fredrik

http://www.hmsbelfast.iwm.org.uk

Europeiska Shanghais dramatiska historia.

Än idag präglas Kinas största stad av 1800-talets europeiska närvaro. Efter opiumkriget 1839-42, tvingades Shanghai öppna sin strategiska hamn för västvärldens handelsskepp. Resultatet blev en delad stad.

Utmed den västra stranden, längs paradgatan Bund, dominerar kolonialtidens arkitektur. Tullhuset, de gamla bankerna och handelshusen som ligger på rad, vittnar om stadens storhetstid.

Opiumkriget handlade kort om att Storbritannien ville tvinga Kina, att öppna sin marknad för utländska varor, samt att kineserna ville förbjuda handeln med opium, som engelsmännen saluförde.

Den illegala handeln med drogen ledde till miljoner missbrukare, och stora sociala problem för kejsarstaten.

Det blev ett segdraget krig med många ingångna och brutna avtal, men britterna var överlägsna, inte minst till havs. Kineserna förlorade och tvingades att öppna fem hamnar. Shanghai var en av dessa.

Nu började en tid av ekonomisk framgång. Enligt bestämmelserna skulle utländska konsuler få bosätta sig inom speciella zoner, så kallade koncessioner, där de åtnjöt särskilda förmåner.

Inom dessa områden satte britter, fransmän och amerikaner upp egna arméer, polisstyrkor samt domstolar.

Shanghai blev en delad, semikolonial stad. Kineserna förbjöds att äga fastigheter i de icke-kinesiska delarna. Den utländska befolkningen växte snabbt.

År 1865 bestod den av 2.500 personer, 1915 av omkring 20.000 och 1932 av nästan 70.000.

Med tiden drog metropolen till sig kriminella, revolutionärer och andra människor som behövde en tillfällig bosättning, eller var på flykt undan rättvisan.

Det dekadenta Shanghais rykte började att sprida sig.

Hamnen växte avsevärt i betydelse. Britterna och de andra västmakterna utökade handelsförmåner gjorde att Shanghai snart var Kinas mest betydande hamn.

I takt med att kapital flödade in, startades mindre fabriker, framförallt inom de utländskt dominerande områdena. Det fanns gott om billig arbetskraft och lokalt producerat råmaterial.

Kineserna själva hade däremot svårt att göra vinster på egna investeringar.

Billiga utländska varor dumpade priserna.

Även om kineserna och västerlänningarna kunde promenera sida vid sida på gatorna, var stadens klyftor enorma. Under 1920-talet radikaliserades befolkningen och arbetarklassen började ifrågasätta mer och mer.

I denna miljö grundas kinesiska kommunistpartiet 1921, på en av de många trångbodda bakgatorna.

Nu hade fiskebyn blivit en metropol med miljoner invånare.

Spelhålorna låg tätt, liksom bordeller och andra nöjeslokaler. Kineserna kunde inte stoppa opiumimporten och i början av 1900-talet, tror man att nästan 10% var mer eller mindre beroende av drogen.

Vinsterna investerades i företag och annan mer respektabel handel. På 1930-talet hade Shanghai uppnått status som en av världens främsta finans- och affärscentrum.

De legala och illegala verksamheterna pågick framgångsrikt parallellt.

Kina som helhet behärskades, efter kejsardömets fall 1912, av en rad olika krigsherrar. Nationalisterna under Chiang Kai-shek började bekämpa dem med hjälp av kommunisterna.

Men ganska snart började även dessa parter att strida mot varandra. När Chiangs trupper 1927 nådde Shanghai gick de mycket hårt åt människor, som de bedömde som revolutionära upprorsmakare.

Däremot lät de tills vidare den internationella delen av staden vara.

Lyxen i koncessionerna stod än mer i bjärt kontrast till den vanliga kinesens armod. Kalla vintrar dog människor som flugor av kylan och hungern.

Barnarbete tillhörde vanligheten. Maffiabossarna kunde verka ostört, tack vare goda relationer med nationalisterna.

Vänsteranhängare mördades med nackskott på öppen gata.

Situationen med konflikterna mellan olika falanger utnyttjades av Japan som gick in i Manchuriet och gjorde den till sin lydstat 1932.

Medan nationalistregeringen koncentrerade sig på att bekämpa kommunister, utökade japanerna sitt inflytande i nordöstra Kina.

Sen dröjde det några år, men 1937 inleddes ett fullskaligt krig mellan staterna och grannlandet tågade in i staden, efter att ha utsatt den för våldsamma luftattacker, som förstörde mycket av dess industri.

Men den internationella zonen fredades igen.

Andra världskriget bröt ut och efter attacken på Pearl Harbor 1941, tog japaner nu kontrollen över hela Shanghai.

Kort därpå avsade sig västmakterna alla anspråk på extraterritorialrätt i Kina. Landet var ju numera deras allierade i kampen mot Japan.

Nationalisterna styrde fram till 1949.

När Mao utropade folkrepubliken Kina 1949, försvann det sista som påminde om Europa.

Kvar lämnades bara den utpräglade västerländska arkitekturen, som ett arv efter den kosmopolitiska tiden, med sina enorma vinster och gigantiska lidande för den vanliga mannen på gatan.

Även svenska unionsflaggan hittas på koncessionens internationella fana.

När jag och brorsan var här 1992, stod staden mellan det gamla och nya.

Idag råder en helt annan stämning. Nu är Shanghai landets största och viktigaste stad igen.

Mvh Fredrik

www.shanghai.gov.cn/