När klass 9A gick ut vårterminen 1986, åkte vi på en skolresa till
Köpenhamn.
Pengar hade sparats i två år för att kunna genomföra färden, de flesta hade gått i samma klass sedan lågstadiet.
Resan skulle på sätt och vis bli en tack och adjö föreställning till oss alla.
Förväntningarna var stora,
Köpenhamns lockelser var många.
Upplevelsen att världen börjar där, d.v.s. kontinenten och det annorlunda, men också allt spännande, den känslan kommer fortfarande över mig när jag vistas i
Köpenhamn.
Trots att undertecknad har besökt snart 70 länder och territorier.
En tidig tågresa över
Helsingborg och
Helsingör tog oss dit. Järnvägsstationen mötte oss med fylla och oväsen.
På transportknytpunkten hänger mycket lodisar och annat löst folk. Hotellet låg på
Istedgade, bakom stationen i det ökända porrdistriktet.
Gatan är två kilometer lång och full med hotell, sexklubbar och sjaskiga ölcaféer. Doften av färsk spya och avslagen öl är ständigt närvarande, liksom narkomaner och hemlösa.
Hotellet var döpt efter
Köpenhamns grundare biskop Absalon.
Under andra världskriget sattes flygblad upp i området som hånade tyskarna med följande text.
Rom og Paris kan ni ta - men Stalingrad og Istedgade overgiver sig aldrig. Men miljön var för oss hur attraktiv som helst, vi kunde köpa alkohol och cigaretter i butikerna och tjuvkika in i porrbutikerna.
Dessutom kunde man få danska wienerbröd till frukost.
Det var glada dagar i Danmark, fotbollslaget gjorde succé i världsmästerskapet i
Mexico. På kvällarna sändes matcherna på storbildsskärm på Tivoli och sen var det fest hela natten när de hade slagit
Uruguay med 6-0.
Enda plumpen på resan var besöket till Carlsbergs bryggeri, där jag och besvikna klasskamrater endast fick prova läsk, medan föräldrarna erbjöds öl.
Men det dracks mycket Bacardi med Coca-Cola istället i smyg på hotellrummen.
Hemresan kom och samtliga var nöjda med klassresan. De medföljande föräldrarna tyckte nog att det var extra skönt att slippa vara barnvakter åt oss.
Köpenhamn blev från och med nu alltid förknippat med glädje.
Det har gått några år sedan undertecknad besökte
Danmarks huvudstad, men jag återkommer med jämna mellanrum.
Ovan syns Kent, den enda klasskamrat som jag fortfarande har lite kontakt med.
Hvergang Fredrik
www.absalon-hotel.dk/
Befann mig i Agrostoli, huvudorten på Kefalonia. Det är en livlig stad som omges av slutande berg och ligger i en skyddande vik. Gatorna kantas av palmer och slingrar sig upp längs den udde på vilken Agrostoli är belägen. Här bor 12.000 personer, en tredjedel av öns befolkning. Det är en ganska ny ort, grundad på slutet av 1700-talet, när det administrativa centrumet flyttades ner från den medeltida borgen i inlandet och ut till kusten. Hela samhället raserades i en stor jordbävning, som drabbade ön 12 augusti 1953. Skalvet mätte 7.2 på Richterskalan. Endast den lilla orten Fiskardo på norra Kefalonia klarade sig. Över 70% av bebyggelsen förstördes och närmare 600 personer dog. En del byar blev helt utraderade och övergavs förgott. Infrastrukturen slogs sönder, vägar, broar, avlopp och elnätet upphörde att fungera. Sjukdomar spred sig och människorna hade svårt att få tag i mat. Regionen fick uppleva totalt 113 jordbävningar under den heta sommarmånaden. Joniska öarna har genom århundradena ofta påverkats av seimiska rörelser, särskilt de fyra sydligaste Lefkas, Kefalonia, Ithaka och Zakyntos. Man ligger på platsen där tre kontinentalplattor möts. 
Folket hade precis återhämtat sig från kriget och det långa inbördeskriget, så kom detta. Nu var ekonomin helt förstörd och åtskilliga människor emigrerade. Det blev turistindustrin tillsammans med donationer och bidrag från utvandrade öbor och staten som räddade tillvaron. Idag är hela Agrostoli återuppbyggt, dock har myndigheten valt att uppföra en modern stad med låga hus. Det enda som minner om äldre tider är kyrkorna. I viken har stenbron som engelsmännen konstruerade sjunkit ner i dyn. Det är bara någon meter ner till vattenytan. Den syns på en av bilderna högst upp. Vi bodde i Lourdata, cirka 12 km från huvudorten. Någon fick för sig att gänget skulle besöka Agristoli. Det finns inte så mycket att utforska i själva staden. Men det var skönt att slippa byn för en stund, här var utbudet av restauranger betydligt större, trots det åt undertecknad pizza igen. Jag älskar det grekiska köket, men den tunnbakade italienska delikatessen är svår att motstå.
Längst bort på udden ligger en fyr, som också uppfördes av engelsmännen. Byggnaden klarade sig i skalvet och är Agristolis största turistattraktion. Efter maten stegade vi dit. Det blev en rejäl promenad. Skymningen sänkte sig. Ute på vattnet sågs fiskebåtarna återvända med dagens fångst. Hemfärden med en idiot till taxichaufför blev dock mindre lyckad. Efter att ha förhandlat fram ett fast pris, körde greken som en galning, allt för att hinna tillbaka till huvudorten och få en beställning till. Turisterna var få på ön denna sommar, eftersom man trodde att Kefalonia skulle drabbas av en ny kraftig jordbävning, men så blev det inte som tur var. Men för alla som livnärde sig på oss, gällde det att smida medan järnet var varmt, och det gjorde verkligen vår taxichaufför. I backen ner till lägenheten, bad vi att bli avsläppta. Han vände bilen på ett ögonblick och sen var det full fart tillbaka samma väg. Det kändes som marken gungade under fötterna. Sällskapet var spyfärdiga. Man var helt snurrig i bollen. En eloge till kusinen Jonas som valde att sitta i framsätet och även försökte få greken att sänka farten, vilket så klart var omöjligt. Men nu hade vi i alla fall upplevt Agristoli. I byn var det lika lugnt som vanligt, på huvudgatan stod samtliga kypare och fjäskade, men jag valde att avrunda kvällen med att sitta på balkongen och återhämta mig. Grekiska övärlden är verkligen en underbar plats att vistas på, trots sina jordbävningar och taxichaufförer.
